Utvandrarna

I pocket bl.a. hos adlibris och bokus

Sommarens klassikerläsning blev första delen i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Jag önskar att jag hade tid att läsa hela sviten för Utvandrarna är ett verk som gjort stort intryck på mig sedan unga år. Jag har minnen från när jag som liten såg Jan Troells Utvandrarna på tv med mamma och pappa och redan då blev berörd. Senare såg vi musikalen Kristina från Duvemåla på Malmö opera (två gånger till och med!). Och nu under läsningens gång kunde jag riktigt höra sångerna och musiken från musikalen.

Utvandrarna är berättelsen om Kristina och Karl-Oskar, Karl-Oskars bror Robert och en rad andra starka personligheter från Ljuders socken i Småland som fattar beslutet att utvandra till Amerika. För Kristina och Karl-Oskars del handlar det om att de inte längre klarar av fler svältår, de har ju barnen att tänka på, och i Amerika lovas feta och rika jordar till skillnad från de torftiga steniga åkrarna hemmavid. Robert vill vara fri, han vill vara sin egen dräng och slippa kuvas under någon annan. Och sen är det åkerianerna som vill utöva rätten att praktisera sin tro men som finner det omöjligt i Sverige. Alla har sina skäl och tillsammans följs de åt över oceanen.

Jag visste inte att dialogen skulle vara skriven på småländska, men det sätter sin prägel, det är kul att läsa. Roberts studerande av förenta staterna och språket, amerikanskan, är också ett lustigt inslag i en annars rätt så allvarstyngd berättelse. Rädslor och ånger blandas med nyfikenhet och framtidstro. Somliga har tillit till Gud, andra hyser tvivel. Det är människoöden som berör. Och det går inte att läsa Utvandrarna idag utan att tänka på dagens flyktingar som kommer över haven i båtar som är ännu mer packade än briggen Charlotta, och vars resor är ännu mer farliga.

Fangirl

Finns bl.a. på adlibris eller bokus

Tvillingarna Cath och Wren ska börja college. De ska flytta hemifrån. Flytta till en ny stad. Flytta dit ingen känner dem sen innan. Det har alltid varit Cath och Wren. Man får den ena på köpet med den andra, liksom. Men nu när college börjar upplever Cath det största sveket när Wren inte vill dela korridorrum med sin syster. Wren, som är den utåtriktade av de två, vill lära känna nytt folk, bli självständig medan Cath är nöjd med att bara sitta hemma och skriva fanfiction.

Tillsammans skapade systrarna en gång en fanfiction på Simon Snow, som är en uppenbar pastisch på Harry Potter, men numera är det bara Cath som skriver om Simon och hon har en enorm läsekrets på nätet. Hennes mål är att skriva färdigt sin fanfic innan sista boken om Simon Snow släpps. Det är ingen underdrift att påstå att Cath mer eller mindre lever för Simon Snow och fanfiction.

Men det är inte alla som förstår sig på det här med fanfiction. Caths lärare i kreativt skrivande anser att fanfiction kan likställas med plagiat, Caths rumskompis Reagan anser att fanfic är för barn och Wrens nya kompis ser mer eller mindre ner på Cath på grund av Simon Snow. Den enda som Cath får stöd av är Reagans före detta pojkvän Levi, som mer eller mindre också bor i deras korridorrum och som älskar att lyssna på när Cath har högläsning ur sin fanfic.

I och med college och i och med att systrarna så tydligt vill olika saker kommer de längre och längre ifrån varandra. Inte ens kriserna hemmavid, oron för att deras pappa inte kan ta hand om sig själv, tycks kunna ena dem och när Wren tar upp kontakten med deras mamma som lämnade dem när de var små är splittringen mellan systrarna total. Cath känner sig ensam och övergiven och är till och med beredd att hoppa av och flytta hem för att slippa känna så som hon gör.

Rainbow Rowell har, precis som i sin förra bok, Eleanor och Park, skapat fantastiska levande och komplexa karaktärer. Jag gillar hur bilden av Caths och Wrens familjehistora klarnar efterhand. Där finns en mamma som lämnade familjen när tvillingarna bara var åtta år och en pappa som till en början bara verkar något excentrisk, men som man efterhand inser är manodepressiv och som klarat sig från djupare maniska perioder tack vare att hans döttrarna funnits hos honom och hållit ett öga på honom.

Fangirl är inte, som man vid första anblicken kan tro, en lättsmält roman, här finns ett stort djup. Men, precis som med Eleanor och Park blir jag inte helt till mig som så många andra verkar bli av Rowells romaner. Jag gillar till exempel inte kärlekshistorian i boken. (Levi tycker inte bara om Cath för att hon högläser för honom) Det är lite för sockersött och oskyldigt, lite för tillrättalagt för att passa en amerikansk läsekrets (trots gayfanfictionen!) och Cath är lite för reko i vissa avseenden. Sen tycker jag boken innehåller alldeles för många ord. Mellan varje kapitel är utdrag ur antingen den påhittade boken om Simon Snow eller Caths faniction insprängt. Visst, det är snyggt gjort, men jag fastnar inte för fanfictionen och till slut hoppar jag till och med över dessa bitar eftersom de inte intresserar mig. Fangirl får därför inte mer än ett nja i betyg från mig.

SVJ

Boken finns bl.a. på bokus eller adlibris

Ingen har väl missat att Roald Dahls bok om den stora vänliga jätten filmatiserats och har gått (och fortfarande går) på bio den här sommaren? Som så många andra av Roald Dahls böcker får man väl klassa SVJ som en barndomsklassiker. Jag minns inte om jag läste den som barn eller inte, men jag har i vart fall läst den nu i sommar. Och sett filmen!

Den föräldralösa Sophie kan inte sova och efter att länge ha försökt så stiger hon upp för att dra för gardinerna ordentligt så att inte ens månens strålar ska kunna störa henne i hennes försök att somna. Men framme vid fönstret gläntar hon på gardinen istället och kikar ut. Hon är nyfiken på hur världen ser ut så här mitt i natten. Mitt i spöktimmen. Och det är då hon får syn på jätten. Men jätten har sett henne också och han kidnappar Sophie från barnhemmet.

Över stad och land, stock och sten tar jätten sina gigantiska kliv och han stannar inte förrän de är framme i jättarnas land. Sophie fruktar att att jätten ska äta upp henne, men den här jätten visar sig vara vegetarian till skillnad från de andra mycket större och mycket farligare jättarna som äter barn. För Sophie berättar jätten att han av de andra jättarna kallas för minstingen, men att han en gång också fått namnet Stora vänliga jätten, SVJ, vilket Sophie bestämmer sig för att kalla honom. Vidare får Sophie veta att SVJ samlar på drömstoft och att han med hjälp av drömstoften kan skapa drömmar som han om nätterna placerar hos människorna.

Men de andra jättarna är så klart ett stort problem. Hur ska man få ett stopp på deras förfärliga jakt på människobarn? Hur kan man få dem att glufsa zebrurkor istället för barn? Sophie kläcker en idé som involverar självaste drottningen av England.

SVJ är ett typiskt Roald Dahl-äventyr med mycket humor och fart och smarta och klyftiga barn. Eftersom det i år skulle varit hundra år sedan Roald Dahl föddes kan alla som gillar hans böcker glädjas åt att flera av dem i år kommit ut i nytryck, så även SVJ. Och filmen då? Jodå, den är mysig den med, och den följer i mångt och mycket bokens handling, förutom slutet som är ändrat något.

Drakväktaren

Carole Wilkinsons Drakväktaren är första delen i en trilogi om den kinesiska flickan Ping som kan tala med drakar. Handlingen utspelar sig för länge sen i Kina, närmare bestämt år 141 f.Kr, då Kina styrdes av kejsare och då drakar fortfarande levde.

Ping är en slavflicka som arbetar för den kejserliga drakväktaren. Hon hjälper till med att ta hand om djuren, att laga mat, städa, ja, hon gör det mesta och hon får utstå hård behandling av sin herre, Mäster Lan. Hennes enda vän är råttan Hua som hon håller gömd för sin Mäster. Det är egentligen Mästern som ska ta hand om drakarna, men han är lat och Ping har fått ta över även denna syssla. Ursprungligen hade drakväktaren hand om ett dussintal drakar, men endast två återstår nu. När den ena av dem dör förstår Ping att den andre drakens liv är i fara och hon bestämmer sig för att hjälpa draken fly.

Ping märker att hon har en sällsynt förmåga: hon kan kommunicera med draken. Draken, som berättar att han heter Danzi, är svag efter att i många år varit inlåst i en fånghåla och efter att ha skadat sina vingar under flykten, men han är fast besluten om att han måste ta sig till havet. Havets vatten har en helande förmåga på drakar och att ta sig till havet är enda sättet för Danzi att få ny kraft. Ping blir hans följeslagare på den långa och farliga vandringen. De måste hålla sig gömda för att inte skrämma människor som inte är vana vid att se drakar, och de måste också hålla sig undan från drakjägaren som lovat kejsaren att fånga in draken. Men viktigast av allt är att skydda drakstenen som Danzi så noga vaktar över.

Jag tycker väldigt mycket om beskrivningen av draken som en uråldrig och vis varelse, beskrivningen av hur han gör olika ljud beroende på sinnesstämning är fascinerande, hur han pinglar som bjällror när han är nöjd eller glad och hur ljudet förvandlas till gälla metalliska knivskärande ljud när draken är missnöjd. När jag föreställer mig både draken och ljuden tänker jag på kinesiska eller andra asiatiska skådespel där utklädda skådespelare i stora masker agerar drakar och har bjällror kring fotlederna som låter för varje steg de tar. Drakväktaren är en annorlunda fantasy som snarare är en blandning av fantasy och historisk roman, något som jag uppskattade även hos Naomi Noviks Hans majestäts drake och som jag finner väldigt fängslande. Wilkinsons ambition tycks också vara att introducera sina läsare till österländsk filosofi och draken fungerar nästan som en vis guru som vägleder Ping med sin livskunskap och kryptiska meningar.

Onanisterna

Finns bl.a hos adlibris och bokus

Onanisterna. Det är en titel som i alla fall avskräcker mig. Vad är det här för en bok, liksom? Grabbig? Ja. Mycket "hö-hö-grabbgarv"? Jo. Sviniga killar? Jadå. Men också väldigt rolig och väldigt ärlig och jag störtgillade! Fast hade det inte varit för att Lisa Bjärbo och Per Bengtsson mer eller mindre hyllade Patrik Lundbergs bok i sin podd Allt vi säger är sant, så hade jag nog tyvärr aldrig läst den här boken, vilket hade varit väldigt synd. Onanisterna är väl värd att uppmärksammas!

Kim och hans polare Simon, Dino och Frallan var skolans kungar på högstadiet och gymnasiet. De var killarna som hördes och syntes mest och som bjöds på alla fester. Men nu är plugget över och Kim slarvade precis som många andra bort sista tiden på gymnasiet och måste nu istället läsa upp sina betyg på komvux. Och med höstterminens start smyger sig insikten om att Kim och hans grabbgäng inte längre har samma höga status sakta på. Det är inte längre lika kul med taffliga kukskämt och det är inte alls häftigt att som nittonåring bo hemma, vara luspank och tvingas köra lillsyrran till stallet varje kväll.

Men trots att det till en början inte direkt verkar som att Kim har så mycket ambitioner, hans liv består mest av filmkvällar, pizza, fotboll och fest med grabbarna, så har han det. Han vill skriva, helst vill Kim bli journalist, men några skrivjobb finns knappast för nybakade studenter utan utbildning så Kim får nöja sig med det jobb i tidningsbranschen som ligger närmast till hands: dela ut tidningar i Sölvesborg. Kims gamla bästis från grundskolan, Robin, jobbar också som tidningsutdelare. De har inte pratat med varandra sen mellanstadiet men hittar nu tillbaka till varandra. Robin tar med Kim till Malmö, till kollektivet på Möllan där Robins flickvän bor. Och livet på Möllan är totala motsatsen till den gemenskap Kim är van vid från Sölvesborg. Allt detta ger Kim perspektiv på vem han är, vilka hans kompisar är och vem han själv vill bli och vara. Och framför allt väcker allt det som händer under hösten liv i Kims framtidsdrömmar.

Men bara för att man längtar bort behöver man väl inte klippa banden till sitt gamla liv? Och går det att kombinera det gamla med det nya?

Onanisterna har en otroligt grabbig jargong, särskilt i början, så pass så att jag som tjej blir lätt provocerad. Och den där Simon är ett riktigt svin som jag aldrig någonsin hade stått ut med i verkligheten. Jag läste de första kapitlen med mycket kritiska ögon, men efterhand som man lär känna killarna så inser man att mycket av jargongen mest hänger kvar som nån slags dålig vana som fastnat från högstadiet. De är inte så dumma de där killarna. Inte egentligen. Det finns hopp för dem också. Och troligtvis också för deras faktiska likar på många småorter runt om i Sverige.

För mig som bor i Malmö, inte så långt från Möllan, så var det också väldigt kul att läsa om livet på Möllan och om alla hipsters. Så himla mycket igenkänning! Spot on, Lundberg! I och för sig kan jag tycka att det blir lite för klyschigt och övertydligt att Kims gamla gäng och hans nya vänner karaktäriseras som varandras motsatser, att det gamla gänget är grabbiga och barnsliga "losers" som bor hemma utan ambitioner och att andra gänget är pretentiösa veganer som pluggar genusvetenskap och diskuterar politik. Men nåja, det funkar på nåt sätt ändå i Onanisterna, särskilt då Lundberg med hjälp av Kim sätter de båda stereotyperna under lupp och kan krossa dem båda en smula. Jag är hemskt glad att jag läste Onanisterna och kommer glatt att rekommendera den!

Morden i Sandhamn

I pocket hos bl.a. adlibris och bokus

När kroppen av en död man inlindad i ett fiskenät dyker upp på stranden i Sandhamn en het julimorgon blir det Thomas Andreasson från Nackapolisen som får ta sig an fallet. Han är väl förtrogen med skärgården och uppvuxen på Harö inte långt från Sandhammar. Bara en vecka senare påträffas det på ön ytterligare en död person med koppling till den döde mannen och det man först förmodat vara en tragisk olycka förvandlas istället till en mordutredning med hög prioritet.

På ön bor Thomas barndomsvän, juristen Nora Linde, med sin familj och hon kan inte låta bli att själv undersöka några av de ledtrådar som Thomas avslöjar för henne och med Noras hjälp lyckas polisen ta utredningen framåt.

Enda anledningen till att jag valde att läsa I de lugnaste vatten är att jag de senaste åren tillbringat en del av sommaren i Stockholms skärgård och då även besökt Sandhamn, så även i år. För detta är annars inte min typ av bok. Förvisso gillade jag Henning Mankells böcker om Wallander väldigt mycket som yngre, men nu tycker jag det är för segdraget med kriminalare. De flesta deckare är för likartade och innehåller ungefär samma klyschor: en ensam polishuvudperson (ofta med brustet hjärta på något vis), en lugn idyll som förvandlas till något hemskt, lite familjekonflikter och annat vardagsliv och så några snorkiga överklasstyper samt några helylle jordnära hjältar. Ungefär så.

I de lugnaste vatten är den första boken i deckarserien om Morden i Sandhamn och likaså Viveca Stens skönlitterära debut som blivit en så pass stor framgång att ytterligare sex böcker kommit ut i serien. Ganska lagom läsning när man vill ha något lättsmält och lite småspännande, men jag väljer hellre något annat.

Old dog, new tricks

Finns på adlibris eller bokus

Old dog new tricks är en typisk Bali Rai-bok med rasmotsättningar och en enkel story som man ganska tidigt kan ana sig till hur det kommer att sluta, men eftersom Rai är en så pass skicklig berättare läser man ändå gärna vidare.

Harvey är en kille i tonåren med indiskt påbrå. Hans familj flyttar in i ett nytt hus och på köpet får de en äldre grinig gubbe som granne. Grannen, Mick, gör klart för Harveys familj att han inte gillar deras sort och till en början ogillar Harvey grannen djupt, men så sakteligen ändras hans inställning till den vresige äldre mannen, mycket tack vare Micks hund, Nelson, som fattar tycke för Harvey. Nelson blir som en brobyggare mellan Harvey och Mick och så smått börjar Mick både acceptera sina nya grannar och på sitt sätt respektera dem.

Men det är först efter att Harvey upptäcker och börjar undersöka Micks familjehistoria som den verkliga förändringen sker och det visar sig att det nog faktiskt går att lära gamla hundar att sitta ändå.

Även om det, som jag inledningsvis skrev, är en typisk Bali Rai-bok, där man får ungefär vad man kan förvänta sig så är boken ändå, som det brukar vara med Bali Rais lättlästa böcker, ändå väl värd sin läsning.

Du, bara

Läs mer på adlibris eller bokus

Den bok som i sommar lyckats leverera mest lyckopirrskänslor är helt klart Anna Ahlunds Du, bara. Det riktigt bubblar av sprittig ung kärlek med alla dess känslor av osäkerhet, frustration och förtvivlan som varvas med varmt pirr och rusig lycka. Det är helt underbart härligt att bli meddragen i Johns kärleksrus. Hett är det också.

Det är alltså John det handlar om. Det är sommaren efter nian och John och hans storasyster Caroline tillbringar sommaren hemma i lägenheten i Uppsala medan deras föräldrar håller till på sommarstället. John tillbringar dagarna med att hänga med bästisen Ellie, löpträna och gå och vänta på besked på om han kommit in på fotbollsgymnasiet. Caroline berättar om sitt nya span, en kille som jobbar i pappersbutiken mittemot den skobutik hon själv sommarjobbar i och snart har hon bjudit hem honom på middag. Frank, heter han, och John förstår direkt vad det är hans syster har fallit för, för själv blir han helt betagen i Franks mörka ögon.

Men nu är det ju syrran som har tingat Frank, och Caroline brukar få sin vilja igenom så det är bara för John att gilla läget. Tänker han till en början. För efter att Frank följt med Caroline och John till deras sommarställe så förstår John att Frank nog är intresserad tillbaka. Förälskelsen blommar upp våldsamt. Men att tävla i kärlek mot sin egen syster, går det? Hur kan han berätta för Caroline? Och hur ska han få Frank att förstå att bästisen Ellie inte är mer än just en bästa kompis? Frank själv visar sig dessutom vara en inte helt okomplicerad typ med ett tungt känslobagage att jobba med, något som går ut över John.

Du, bara säljs in lite grand som ett triangeldrama, ett drama som, tack och lov, ganska snart rinner ut i sanden och mynnar ut i en hyfsat traditionell kärlekshistoria med övertygande pirr och våndor när förnuftet och sviktande mod försöker sätta stopp för starka känslor som inte går att stoppa. Och tro nu inte att jag med föregående mening antyder att den homosexuella kärleken problematiseras, för det är något som Ahlund skiter fullständigt i att göra - vilket också gör den här boken till en så lysande kärlekshistoria.

Skulle det vara något jag opponerar mig mot i Du, bara så är det väl bara att jag tycker att John känns väl mogen (känslomässigt) för sina sexton år. Liksom Frank. Eller? Är det bara jag med mitt vuxenperspektiv? Jag tror ju inte någon tonåring skulle reflektera över detta. Och det är verkligen en petitess. Du, bara är sommarens kärleksbok som får mina varmaste rekommendationer.

Sommarboken

Finns t.ex på bokus eller adlibris

Sommarboken med sitt fina bokomslag är Emylia Halls hyllade debutroman från 2012. Jag började snegla på den redan för något år sedan men det blev först den här sommaren som tillfället att läsa den kom. Jag såg fram emot en historia att sluka och bli uppslukad av, men tyvärr blev det inte riktigt som jag förväntat mig.

Beth jobbar på ett konstgalleri i London och lever ett rätt så ordnat liv. Men när hennes pappa kommer på besök och har med sig ett paket från Ungern tvingar sig gamla minnen fram hos Beth som hon under lång tid trängt undan. Paketet innehåller ett brev som berättar att Beths mamma, Marika, som Beth inte haft någon kontakt med på många år, gått bort. Men det är boken med himmelsblå framsida och påmålade blommor och titeln Sommarboken skriven på första bladet, som är paketets verkliga innehåll.

När Beth bläddrar i boken ser hon foton på flickan Erzsi, som Beth en gång i tiden brukade kalla sig. Bilderna spänner över sju års heta somrar i Ungern och med Sommarboken i sin hand tillåter sig Beth att minnas varje sommar hon tillbringade där med mamma Marika. Det är ljuva och härliga minnen av heta somrar på den ungerska landsbygden. Beth kan i sitt minne höra sitt ungerska namn sägas högt, Erzsébet, hon kan känna smaken av stark paprika och vattenmelon, hon kan minnas hur Tamás, hennes första kärlek, såg på henne. Och Beth minns det bohemiska och livliga konstnärshem som Marika skapat med sin nye man, konstnären Zoltan. Men det är en bitterljuv känsla som framkallas av alla fina minnen för det går inte att tänka på barndomens somrar utan att känslor av sorg och svek och en sommar som fick ett abrupt slut också väcks till liv.

En del skulle nog säga att Sommarboken är en finstämd berättelse, men jag har väldigt svårt att fastna i den och tycker snarare att den ter sig långsam och sävlig. Det är först fram emot de sista femtio sidorna som jag riktigt fastnar, när hemligheterna avslöjas, när allting ställs på sin spets, när allt blir en lögn. Det är först när berättelsen börjar få mig att fundera kring familjeband, och hur minnen och konsekvenser av hemligheter kan forma en person som jag finner någon form av briljans i Sommarboken. Jag tycker i och för sig också att det är intressant att handlingen utspelar sig i Ungern, det är alltid kul när man får besöka nya platser och länder. En kul lärdom, en detalj egentligen, som jag tar med mig är att man firar namnsdag även i Ungern, något jag nästan trodde vi var ensamma om här i Sverige.

Omänniskor

Finns på adlibris eller bokus

Artonåriga Sigrid har följt med sin pojkvän Adrian ut i skogen för att hjälpa honom med ett konstprojekt när de plötsligt attackeras av ett lodjur. Djuret river Adrian i ansikte och bröstkorg och lämnar honom som en blodig trasa. Sigrid själv är helt oskadd, men det är något väldigt konstigt med det som hände och snart kommer hon underfund med vad det är. Det var Sigrid själv som attackerade Adrian. Det var hon som var lodjuret.

Genom ett forum på nätet kommer Sigrid i kontakt med organisationen SOO (Svenska Omänniskors Organisation) vars medlemmar kan förklara för henne vad det är hon upplever. De vet nämligen precis vad det innebär att kunna inta en annan skepnad. Förr i tiden pratade man om hamnskiftare eller skepnadsbytare. Själva kallar de sig omänniskor. I hela världen finns det drygt 270 000 registrerade omänniskor. I Sverige finns det drygt 750 men mörkertalet är stort.

Sigrid lär känna personer som kan förvandla sig till bland annat harar, ugglor eller hjortar och de lär Sigrid hur hon ska kontrollera sin nya förmåga. För omänniskor lyder under egna strikta lagar, allt för att ingen ska avslöja dem och för att ingen ska kunna missbruka sina förmågor. I Skåne har det på senaste tid skett en rad allvarliga vildsvinsattacker. Organisationen misstänker att det i själva verket är en omänniska som ligger bakom och försöker spåra upp vildsvinet vilket får förödande konsekvenser.

Det är en spännande och intressant idé Nanna Johansson och Kristoffer "Kringlan" Svensson utgått från när de skapat sin roman Omänniskor. Det märks att man sneglat lite på Engelsforstrilogin och kanske till och med haft den som förebild, men tyvärr är Omänniskor inte lika vass som litterärt verk. Karaktärerna är rätt platta och inte heller alltid trovärdiga. Jag tycker här finns för många enkla lösningar som till exempel att de onda är onda rakt igenom eller bara fruktansvärt maktgiriga. Här finns inte direkt några komplexa karaktärer. En del förklaringar köper jag inte heller och en del känns helt enkelt bara orimligt. Hur sugen är man på att glupskt käka en macka (bita av, tugga och svälja) efter att ha fått sin söndertrasade läpp ihopsydd, bara för att nämna ett litet exempel.

Omänniskor är ändock en rätt spännande roman med en superspännande idé och story men mer tid hade behövts läggas på karaktärsbyggnad och eventuellt hade berättelsen också mått bra av att kortas ner en aning. Layouten däremot gillar jag, snygg framsida och framför allt gillar jag styckeindelningen med djurspår som markerar när man skiftar berättarperspektiv. Snyggt gjort!

Omänniskor ska vara första delen i en trilogi som väl Nanna Johansson nu troligtvis kommer att skriva klart själv efter debaclet med Kringlan Svensson och hans föraktliga framträdande i podden Alla mina kamrater.