När kejsaren var gudomlig

Att köpa hos Adlibris eller Bokus

När kejsaren var gudomlig är Julie Otsukas debutroman, men då hennes andra bok, Vi kom över havet, kom i svenska översättning först, så är det den som jag (och säkert många andra med mig här i Sverige) läst först. Böckerna hänger absolut inte ihop med varandra, men jag tror att min läsupplevelse av När kejsaren... hade blivit starkare om jag inte läst Vi kom över havet först. Och detta beror helt och hållet på att jag inte kände till något alls om interneringen av japan-amerikanerna i USA under andra världskriget. Så med den förförståelsen som följeslagare i min läsning blev jag inte lika upprörd och chockerad som sist. Men det betyder absolut inte att det här inte skulle vara vare sig en omskakande historia. För det är det.

Medan Vi kom över havet berättar japan-amerikanernas hela historia i det nya landet, koncentrerar sig När kejsaren var gudomlig på åren då USA deltog i Andra världskriget. Och genom att följa en familj redogör Otsuka för i princip alla japan-amerikaners öde och historia under denna tid. Vi är med när kvinnan i en familj, mamman, först tar del av beskedet om att hon och alla andra personer och familjer med japansk bakgrund uppmanas lämna sina hem för att förflyttas till ett läger. Vi får vara med när hon packar och förbereder barnen inför resan. Vi följer med på tåget från Kalifornien till Utah, och i lägret låter Otsuka oss ta del av lägertillvaron genom barnens, pojken och flickans, ögon. De tre åren i lägret följs av hemkomsten och det efterlängtade återseende med pappan i familjen, som nu inte längre lever upp till det minne barnen burit av honom.

Jag upplevde den första delen som starkast. Hur kvinnan sakligt gräver ner silvret, bränner fotografier, gör sig av med husdjuren, packar och ställer i ordning hemmet; redo att bomma igen det medan familjen ska vara borta. Hela boken igenom är språket sakligt och Otsukas skildringar ger mig en känsla av att ta del av ögonblicksbilder snarare än en sammanhängande historia, även om det på sätt och vis också är detta.

Det verkar lite som att Otsukas stil är att låta sina karaktärer förbli anonyma, för även om det är en och samma familj som följs genom boken så får vi aldrig några namn på huvudkaraktärerna. Kanske är detta ett grepp Otsuka använder för att göra berättelsen allmängiltig? Eller för att ge alla amerikan-japaner en chans att identifiera sig; känna att nu äntligen berättas VÅR historia?

En sak som slår mig nu, och som jag inte minns att jag ägnade en tanke åt efter att ha läst ut Vi kom över havet, är hur fogligt alla japan-amerikaner verkar har funnit sig i att lämna sina hem och ägodelar - hur ingen verkar ha protesterat och hur alla verkar ha varit beredda att avsäga sin lojalitet till det forna hemlandet. Jag förstår ju så klart att ingen vill bli misstänkliggjord som fiende, men att INGA protester förekommer - det är anmärkningsvärt. Förmodligen så är dock avsaknaden av protester i allra högsta grad representativ.

Illuminerade äventyr

Finns t.ex. på adlibris eller bokus

Kate DiCamillo tillhör en av mina favoriter bland barnboksförfattare och nu är hon återigen aktuell med en ny bok! Djur är alltid en viktig ingrediens i DiCamillos berättelser och självklart är därför en av huvudkaraktärerna i Flora & Ulusses illuminerade äventyr inget mindre än en superekorre!

Flora älskar att läsa serier, något som hennes mor, romanförfattaren, fnyser åt som mindre betydelsefull litteratur. Floras absoluta favorit är Den fantastiske Incandestos illuminerade äventyr, vars äventyr alltid slutar med en bonusserie, "Hemska saker kan hända dig!", i vilken man får lära sig allt från hur man ger HLR till hur man ska agera om man oavsiktligt råkar äta en plastfrukt. Men det är egentligen bara en parentes, för den här bokens riktiga äventyr börjar med att Floras granne en dag skaffar en ny dammsugare. En Ulysses 2000X, en terränggående superdupermegadeluxe-modell. Och nog är det en dammsugare värd sitt namn, för dammsugaren är så stark så den sliter sig när grannen ska testa den. Ut i trädgården far den och sätter kurs rakt mot en intet ont anande ekorre som just sitter och funderar på om han ändå inte är lite hungrig.

Från sitt sovrumsfönster ser Flora hur Ulysses 2000 med ett vrål och ett FLUMP slukar den lilla ekorren varpå Flora själv rusar ut i trädgården och skakar ut den nu väldigt tilltufsade ekorren ur dammsugaren. Både Flora och grannen tror först att ekorren är död, men med lite Hjärt- och lungräddning så kvicknar stackaren till. Minst sagt. Det verkar snarare ha skett något slags mirakel! För ekorren visar sig ha fått superkrafter! Han är jättestark, kan flyga och skriva poesi!!

Flora döper ekorren till Ulysses och vill absolut behålla honom, men hennes mamma, tycker istället att man ska ta en säck och en spade och... Ja, göra sig kvitt problemet skabbig ekorre. Men Flora får stöd av både sin pappa, grannen samt grannens tillfälligt blinde brorsonson William Spiver och beslutar sig för att göra allt i sin makt för att hennes mamma inte ska få tag på Ulysses.

Flora & Ulysses illuminerade äventyr är en både mysig, rolig och tänkvärd historia om hjältemod och upptagna föräldrar. Som vanligt är DiCamillo inte rädd för att använda sig av svårare ord och begrepp, vilket gör också den här till en perfekt högläsningsbok. Illustrationerna är utformade som serierutor och sidor med traditionell text varvas emellanåt med hela sidor där berättelsen fortsätter i form av serie (Anar jag en trend eller är det bara ren tillfällighet att också Majsans mysterium var utformad på liknande vis? "Parentesen" i början av detta inlägg är med andra ord i själva verket kanske ändå inte så parentesig)

Leka med elden

Finns t.ex på adlibris och bokus

I Robert Swindells Eldlekar träffar vi Josh Linfoot, en tonårskille som känner att han lever i skuggan av sin nioåriga lillasyster, Beth. Allt handlar om hur duktig Beth är, hur smart Beth är och hur bra det går i skolan för Beth. I jämförelse med henne känner Josh att han är Ingen. Men när Josh går med i Mitch Mitchells gäng så blir han äntligen Någon.

Mitch är storebror till Danny, som går i Joshs klass, och en dag berättar Danny att Mitch bränt ner en skola. Josh minns den här skolan. Det var på nyheterna och allt. Och tack vare Danny kommer alltså Josh med i Mitchs gäng. Men för att bli godkänd måste Josh först klara inträdesprovet; att sätta fyr på en ny bil.

Det är fascinerande att titta på hur lågorna växer sig större och äter upp och smälter allt mer av det bränsle som bilinredningen utgör, det är nästan så att Josh glömmer att sätta sig själv i säkerhet. Men vilken kick det ger! Efter den här första pyromangrejen så är Josh fast, trots att den också ger honom mardrömmar. Men han ställer gladeligen upp på fler och mer avancerade grejer med Mitchs gäng. Och Mitch är så skicklig och försiktig så risken för att åka fast är minimal. Taktiken är att inte väcka uppmärksamhet och då kan man ju inte sätta fyr på saker allt för ofta.

Men Josh kan inte vänta på nästa spänningskick och börjar planera en egen grej, något som dessutom ska få tyst på Beths skryt för ett tag framöver. Josh gör precis som Mitch och förbereder sin plan grundligt. Men ändå så går det inte som han planerat och istället kommer Josh att få leva med vad han gjort i resten av sitt liv.

Eldlekar är en mörk och suggestiv berättelse om hur långt man kan vara beredd att gå för att få bekräftelse och slippa känslan av maktlöshet. Alla vill och behöver positiv uppmärksamhet och Swindells budskap tycks vara att det alltid finns en bakomliggande orsak till destruktivt beteende.

Min typ brorsa

Finns i pocket på adlibris eller bokus

Tänk dig att din ensamstående mamma gått och blivit kär, riktigt kär alltså, i internetflirten som bor ungefär tre timmars bilväg bort. Och tänk dig sen att din mamma insisterar på (läs: tvingar dig) att ni ska fira nyår tillsammans med mammas nye kille och hans tonårssöner, som är i samma ålder som du själv, ett faktum som din mamma dessutom verkar tycka är jättebra. (Precis som att man skulle bli nya bästisar för det.) Tänk dig också att mamma och nye killen är så kära så att de bestämmer sig för att flytta ihop och plötsligt så har du fått två bonusbröder på köpet!

Detta är exakt vad som händer Nina när hennes mamma bestämmer sig för att slå ihop sina påsar med sin nye kärlek i Luleå. Men att få Nina att lämna kompisarna i Umeå och flytta till Luleå är emellertid inget alternativ, så värre blir det för Daniel och Wille, som får finna sig i att lämna kompisar och flytta ner till Umeå och börja på ny skola.

Plötsligt är familjemiddagar en ny rutin medan att springa runt hemma i bara underkläderna är en vana som plötsligt fått läggas på hyllan. Och hur presenterar man sin nya låtsasbrorsa för de som redan känner en? Måste man ens göra det? Även om det här med låtsassyskon nu faktiskt visar sig vara ganska okej ändå. Fast är det normalt att tycka att ens låtsassyskon är nåt av det sötaste man träffat? Och det är den här lilla detaljen som gör Min typ brorsa till något mer än vanlig familjerelationsroman. För redan i första kapitlet så avslöjas att Nina inte kan hålla sig ifrån sin typ brorsa längre. Och han verkar ha precis lika svårt för att inte vara lite extra nära, lite mer än bara en typ brorsa.

Växelvis får läsaren följa Nina och Daniel i den nya vardagen med ny familj och ny skola och nya kompisar och allt vad det innebär. Plus de förbjudna känslorna som uppstår och hur detta hanteras av respektive låtsassyskon. Johanna Lindbäck är så himla skicklig på att få tonen att låta äkta och vardaglig och på att gestalta sina karaktärer så att man verkligen förstår dem och känner igen sig.
Min typ brorsa är en bladvändare som både är igenkännande, gullig och, mot slutet, ack så bitterljuv. Jag vill gärna inte avslöja för mycket om hur det slutar, men det är ett bra slut, och jag kan inte se boken sluta på något annat vis.

Bokmässeblues

Några av fynden från bokmässan

Årets bok- och bibliotekshöjdpunkt, Bokmässan i Göteborg, är inne på sin andra dag. Jag önskar å ena sidan att jag fortfarande var där, å andra sidan är det rätt skönt att vila ut sig hemma efter gårdagens ståhej med mängder av intryck, inspiration och information samt människo- och bokmyller. Så medan många tusen trängs på mässgolvet idag, så sitter jag istället hemma i soffan och smälter gårdagens intryck och följer några av dagens intressanta seminarium på Kunskapskanalen istället. Och börjar redan längta till nästa bokmässa...

Pojken med guldbyxorna

Kanske dags för en omläsning av Max Lundgrens gamla bok? Premiär nästa vecka!

Four

Adlibris och Bokus har boken

Denna samling noveller är ett definitivt måste för alla Divergent-fans. Kanske rent av oumbärlig!? För själva Divergenttrilogin tillförs dock vare sig några direkta nyheter, hemligheter eller oumbärlig fakta.

Veronica Roth utgick inledningsvis från att skriva utifrån Tobias Eatons perspektiv när hon började skriva Divergent. Sen tog det liksom stopp och Tris dök upp istället som huvudperson. Men Tobias, eller Four som vi bäst känner honom som, fick sin plats i Divergent-trilogin ändå genom komma in i berättelsen senare, först som Tris instruktör och efterhand som pojkvän och jämlike.

I Four - En Divergentsamling får vi alltså i fyra noveller lära känna Tobias som den Osjälviske Tobias Eaton innan han byter falang till de Tappra och blir Four. Tre av novellerna utspelar sig före Divergent och presenterar Four på mer eller mindre exakt samma vis som Roth gör med Tris (falangtest, falangbyte med påföljande initiering och hur Tobias sedan blir en av det årets bästa noviser). Vi får så klart en noggrannare redogörelse för Fours uppväxt och bakgrund men Roth  placerar också redan här fröet till händelseutvecklingen i Divergent-böckerna.

Det är först i den sista novellen som Tris och Four möts, men för den som inte kan nöja sig med detta så har Roth lagt till ett par sidor på slutet, i vilka scener ur Divergent, där både Tris och Four förekommer samtidigt, återigen berättas - men den här gången utifrån Fours perspektiv.

Tusen tack till Modernista för rec-exet!

Är du dum på riktigt?

Finns hos bokus eller adlibris

I Är du dum på riktigt? träffar vi Ester som har gått i en liten byskola och ska nu börja högstadiet inne i stan, något som gör Esters mamma bekymrad. För Ester är varken den som har speciellt mycket kompisar eller speciellt lätt för att skaffa sig nya vänner, så hur ska det gå i den nya skolan? Alltså ringer Esters mamma till sin kusin Pernilla, vars dotter Tesse, ska börja i samma klass som Ester. Kan inte Tesse ta hand om Ester i början?

Säg den tonåring som inte hade tyckt att ens mamma var världens pinsammaste efter det!

Ester har inte träffat sin syssling sen hon var en sex-sju år och blir förvånad när det visar sig att Tesse, som nu är blond och snygg och uppenbart både cool och populär, ändå verkar ta sitt uppdrag på fullt allvar. För trots att Tesse och Ester är minst sagt olika, och trots en något trevande återbekantskap, så tar sig Tesse an Ester första dagen i skolan. Trots, dessutom, att Tesse helt ärligt tycker att Ester är rätt konstig. Tesse kan till exempel absolut inte förstå hur Ester INTE kan bry sig om vad hon har på sig eller hur hon ser ut i håret och VARFÖR sminkar sig Ester inte? Hon hade ju kunnat vara sååå söt då. Och Ester anstränger sig verkligen för att Tesse ska fortsätta gilla henne. Men det är inte så konstigt om hon undrar varför Tesse egentligen hänger med Ester när de faktiskt knappt har något gemensamt. Och är det inte lite konstigt att Tesse aldrig snackar med någon av de andra tjejerna i klassen?

Både Tesse och Ester är nyansrikt skildrade i Är du dum på riktigt? Båda två gör en del dumma saker, men är helt enkelt bara mänskliga som försöker hitta sin plats och som försöker passa in. Meningen är väl att Ester ska framstå som den lite mesigare och töntigare tjejen eftersom hon är lite udda. Men jag (med mitt vuxenperspektiv) tycker Ester är helcool. Jag gillar henne! Hon vågar ju vara sig själv och strävar inte som så många andra att glida med i mainstream-mittfåran där strävan efter popularitet är högsta målet.

Boel Werners skildring av hur det kan vara att börja högstadiet känns säker och jag gillar det lediga språket med sina ibland riktigt roliga dialoger (även om det tyvärr är lite dåligt korrekturläst på sina ställen). Men Mammi och Pappi? Hur många kallar sina föräldrar så?

The Maze Runner - filmen

När jag nu skrivit om The Maze Runner och att filmen ska ha premiär nästa vecka så mer eller mindre MÅSTE jag ju ge er en trailer. Varsågoda!

The Maze Runner

Finns att köpa hos adlibris och bokus

Thomas vaknar upp i totalt mörker. Han vet inte var han befinner sig, hur han hamnat där eller ens vem han är. Att han heter Thomas är det enda han känner sig säker på att veta. Det mörka rummet, förstår han snart, är någon slags hiss och när dörrarna äntligen slås upp finner han ett stort gäng tonårskillar i varierande åldrar stå och stirra på honom. 

Stället som Thomas kommit till kallas The Glade av de andra killarna och precis som Thomas minns inte de heller något från tiden innan de kom dit. Ingen förstår varför de hamnat där eller vem som skickat dit dem, men de vet att de måste hitta en väg ut - en väg tillbaka till sitt gamla liv. The Glade är en stor öppen yta, omgärdad av höga murar och placerad mitt i en enorm labyrint. Genom stora öppningar kan man ta sig ut i labyrinten, men varje kväll stängs portarna och under natten flyttar sig väggarna i labyrinten. I labyrinten lurar dessutom faror i form av fasansfulla varelser, Grievers, som bäst kan beskrivas som en blandning mellan gigantiska slemmiga sniglar och maskiner försedda med vassa piggar och armar med gripklor. Dessa varelser är som mest aktiva på natten, men de kan också dyka upp i labyrinten under dagtid och därför är det bara de allra modigaste och snabbaste av pojkarna som får ge sig ut i labyrinten. Dessa löpare ger sig varje dag iväg i gryningen för att återsamlas i The Glade strax innan portarna stängs, där de försöker rita kartor över labyrinten för att försöka förstå hur de ska ta sig därifrån. Men ännu efter två år har man inte funnit en väg ut.

Thomas har inte hunnit vara i The Glade mer än ett dygn förrän larmet går. Larmet signalerar att det kommit en till person till The Glade, något som det gör ungefär en gång i månaden. Att det nu kommer två personer dagarna efter varandra har aldrig tidigare hänt! Och när hissdörrarna slås upp visar det sig dessutom vara en tjej som ligger där i hissen. DET har heller aldrig tidigare hänt. Tjejen är avsvimmad men i sin näve håller hon en ihopskrynklad lapp där det står att hon är den sista. Nånsin! Vad betyder det? Kan det vara så att tiden håller på att rinna ut för killarna i The Glade?

Tempot är alltjämt högt i James Dashners The Maze Runner, det är verkligen dramatik och action in i det sista. Och självklart slutar The Maze Runner med en tydlig hänvisning till en andra del, på engelska The Scorch Trials, på svenska I vansinnets öken (släpps i november). Precis som med Divergent får man i denna första del inte veta så mycket om bakgrunden eller det sammanhang som den här historien utspelar sig i. Det enda Dashner avslöjar är att världen är mörkare, någon form av klimatkatastrof tycks ha drabbat jorden, att killarna placerats där de är av en viss anledning och att någon, som killarna själva kallar för Skaparna, övervakar allt de gör. Det är aningens frustrerande att inte få reda på allt detta, men boken är så spännande att jag köper hela konceptet med hull och hår (på samma vis som jag också gjorde med Divergent), även om jag nu, med boken utläst, stör mig lite på att Thomas aldrig tycks göra någonting fel - han är för bra för att bli ett helt trovärdig i mina ögon. Men jag ser ändå hemskt mycket fram emot nästa del och är supernyfiken på vad som ska hända! Och jag ska definitivt försöka komma iväg och se filmen, som har premiär nästa vecka, på bio. Dock har jag väldigt svårt att föreställa mig att man kommer att kunna gestalta the Grievers på ett realistiskt vis. Men det återstår att se.