Sommarboken

Finns t.ex på bokus eller adlibris

Sommarboken med sitt fina bokomslag är Emylia Halls hyllade debutroman från 2012. Jag började snegla på den redan för något år sedan men det blev först den här sommaren som tillfället att läsa den kom. Jag såg fram emot en historia att sluka och bli uppslukad av, men tyvärr blev det inte riktigt som jag förväntat mig.

Beth jobbar på ett konstgalleri i London och lever ett rätt så ordnat liv. Men när hennes pappa kommer på besök och har med sig ett paket från Ungern tvingar sig gamla minnen fram hos Beth som hon under lång tid trängt undan. Paketet innehåller ett brev som berättar att Beths mamma, Marika, som Beth inte haft någon kontakt med på många år, gått bort. Men det är boken med himmelsblå framsida och påmålade blommor och titeln Sommarboken skriven på första bladet, som är paketets verkliga innehåll.

När Beth bläddrar i boken ser hon foton på flickan Erzsi, som Beth en gång i tiden brukade kalla sig. Bilderna spänner över sju års heta somrar i Ungern och med Sommarboken i sin hand tillåter sig Beth att minnas varje sommar hon tillbringade där med mamma Marika. Det är ljuva och härliga minnen av heta somrar på den ungerska landsbygden. Beth kan i sitt minne höra sitt ungerska namn sägas högt, Erzsébet, hon kan känna smaken av stark paprika och vattenmelon, hon kan minnas hur Tamás, hennes första kärlek, såg på henne. Och Beth minns det bohemiska och livliga konstnärshem som Marika skapat med sin nye man, konstnären Zoltan. Men det är en bitterljuv känsla som framkallas av alla fina minnen för det går inte att tänka på barndomens somrar utan att känslor av sorg och svek och en sommar som fick ett abrupt slut också väcks till liv.

En del skulle nog säga att Sommarboken är en finstämd berättelse, men jag har väldigt svårt att fastna i den och tycker snarare att den ter sig långsam och sävlig. Det är först fram emot de sista femtio sidorna som jag riktigt fastnar, när hemligheterna avslöjas, när allting ställs på sin spets, när allt blir en lögn. Det är först när berättelsen börjar få mig att fundera kring familjeband, och hur minnen och konsekvenser av hemligheter kan forma en person som jag finner någon form av briljans i Sommarboken. Jag tycker i och för sig också att det är intressant att handlingen utspelar sig i Ungern, det är alltid kul när man får besöka nya platser och länder. En kul lärdom, en detalj egentligen, som jag tar med mig är att man firar namnsdag även i Ungern, något jag nästan trodde vi var ensamma om här i Sverige.

Omänniskor

Finns på adlibris eller bokus

Artonåriga Sigrid har följt med sin pojkvän Adrian ut i skogen för att hjälpa honom med ett konstprojekt när de plötsligt attackeras av ett lodjur. Djuret river Adrian i ansikte och bröstkorg och lämnar honom som en blodig trasa. Sigrid själv är helt oskadd, men det är något väldigt konstigt med det som hände och snart kommer hon underfund med vad det är. Det var Sigrid själv som attackerade Adrian. Det var hon som var lodjuret.

Genom ett forum på nätet kommer Sigrid i kontakt med organisationen SOO (Svenska Omänniskors Organisation) vars medlemmar kan förklara för henne vad det är hon upplever. De vet nämligen precis vad det innebär att kunna inta en annan skepnad. Förr i tiden pratade man om hamnskiftare eller skepnadsbytare. Själva kallar de sig omänniskor. I hela världen finns det drygt 270 000 registrerade omänniskor. I Sverige finns det drygt 750 men mörkertalet är stort.

Sigrid lär känna personer som kan förvandla sig till bland annat harar, ugglor eller hjortar och de lär Sigrid hur hon ska kontrollera sin nya förmåga. För omänniskor lyder under egna strikta lagar, allt för att ingen ska avslöja dem och för att ingen ska kunna missbruka sina förmågor. I Skåne har det på senaste tid skett en rad allvarliga vildsvinsattacker. Organisationen misstänker att det i själva verket är en omänniska som ligger bakom och försöker spåra upp vildsvinet vilket får förödande konsekvenser.

Det är en spännande och intressant idé Nanna Johansson och Kristoffer "Kringlan" Svensson utgått från när de skapat sin roman Omänniskor. Det märks att man sneglat lite på Engelsforstrilogin och kanske till och med haft den som förebild, men tyvärr är Omänniskor inte lika vass som litterärt verk. Karaktärerna är rätt platta och inte heller alltid trovärdiga. Jag tycker här finns för många enkla lösningar som till exempel att de onda är onda rakt igenom eller bara fruktansvärt maktgiriga. Här finns inte direkt några komplexa karaktärer. En del förklaringar köper jag inte heller och en del känns helt enkelt bara orimligt. Hur sugen är man på att glupskt käka en macka (bita av, tugga och svälja) efter att ha fått sin söndertrasade läpp ihopsydd, bara för att nämna ett litet exempel.

Omänniskor är ändock en rätt spännande roman med en superspännande idé och story men mer tid hade behövts läggas på karaktärsbyggnad och eventuellt hade berättelsen också mått bra av att kortas ner en aning. Layouten däremot gillar jag, snygg framsida och framför allt gillar jag styckeindelningen med djurspår som markerar när man skiftar berättarperspektiv. Snyggt gjort!

Omänniskor ska vara första delen i en trilogi som väl Nanna Johansson nu troligtvis kommer att skriva klart själv efter debaclet med Kringlan Svensson och hans föraktliga framträdande i podden Alla mina kamrater.

Urchin och de dansande stjärnorna

Finns på adlibris eller bokus

Urchin och de dansande stjärnorna inleder M.I. McAllisters serie om ekorrarna, uttrarna, igelkottarna och mullvadarna i Berättelser från Dimslöjornas ö. Tre böcker var det planerat att det skulle bli. Men sen blev det två till, så in alles finns det fem delar i serien om Urchin.

Det händer att stjärnorna lämnar sina banor på himlavalvet och dansar över himlen. Det händer inte ofta, men det händer och alla på Dimslöjornas ö vet att det är under dessa nätter som viktiga och betydelsefulla saker inträffar. Det är under en av dessa stjärndansande nätter som en liten nyfödd ekorrunge med ovanligt ljus päls faller ner från skyn och hamnar i vattenbrynet. Det är den äldre och kloke Silver och Crispin, en av kungens tre kaptener, som upptäcker den lille ekorrungen. De döper honom till Urchin och ger honom till en ekorrhona att ta hand om. När Urchin vuxit upp till en ung ekorrpojke får han erbjudande om att tjäna som Crispins page. Men samma dag som Urchin ska börja sitt arbete som tjänare till Crispin inträffar något fasansfullt. Den lille prins Tummel, tronarvinge till Kung Kvast, hittas död i slottet, knivhuggen i hjärtat. Det finns inga som helst spår efter förövaren och för att finna den skyldige mördaren kommer kungens kaptener, som fungerar ungefär som kungens närmste män, överens om att man ska tillämpa den urgamla sedvänjan lottdragning för att finna den skyldige. Men lotten pekar ut Crispin som mördare, och trots att han hävdar sin oskuld, blir han landsförvisad.

Varken Urchin och flera andra med honom tror på Crispins skuld i det hela och under tiden kung Kvast blir allt mer förlamad av sin sorg över den döde sonen börjar en av de andra kaptenerna, Husk, att få allt mer inflytande över hur ön ska styras och manipulerar snart enkelt kungens vilja. Urchin, Silver och den andre kaptenen, Padra, smider planer för hur de ska kunna stoppa och utmanövrera kapten Husk. Men går det att stoppa Husk och den ondska som tycks driva honom? 

Urchin och de dansande stjärnorna är rätt så enkel i sin uppbyggnad, det är svart mot vitt, gott mot ont, men det gör mig inte så mycket, det är, trots att en del är rätt förutsägbart, trevlig och underhållande läsning. Det är lite mysigt att läsa om de förmänskligade djuren, som får ha kvar mycket av sina arters särdrag. Det är bara detaljer, som att uttrarna bara måste simma ibland eller att ekorrarna sover ihoprullade, men som ändå bidrar med att karaktärisera djuren även som olika individer. Stämningen i boken är fantasifull och miljöerna är hemtrevliga. Det är kort och gott mysigt. 

Hemma kanske inte är en plats

Länk till adlibris och bokus

Nittonåriga Sara har vigt större delen av sitt liv åt hästar och fälttävlan, men så är hon med om en otäck olycka med sin häst och allt förändras i ett enda slag. Istället för att vara med på sin egen student får Sara tillbringa våren på sjukhuset och arbeta med att försöka lära sig gå igen.

Efter olyckan känner sig Sara helt vilsen. Hästar har fram tills nu varit hennes liv, men nu efter olyckan vågar hon knappt närma sig dem, än mindre rida dem. Under tiden på sjukhuset har Sara haft gott om tid att fundera och hon har tänkt mycket på den barndom hon upplevde när de bodde i Argentina fram tills att Sara var åtta år. Hon minns det som en lycklig tid där alla barnen på estancian lekte tillsammans och var glada och hur hon lärde sig rida och sen red till skolan varje dag. Det är till detta Sara vill hitta tillbaka och kanske om hon reser tillbaka dit kan hon också få svar på varför denna lyckliga tid så plötsligt rycktes ifrån henne.

Så istället för att använda försäkringspengarna till att köpa en ny häst, som hennes pappa vill, köper Sara en flygbiljett till Argentina och söker där upp sina gamla barndomsvänner. Men Argentina är inte längre det land hon växte upp i. Den svåra ekonomiska krisen har splittrat folket, gjort klyftorna större och sått split bland forna vänner. Det blir inte helt och hållet det lyckliga återförenande som Sara hoppats på och även om hon delvis hittar tillbaka till sig själv, så känner hon sig än mer vilsen vad gäller den bild hon haft av sin uppväxt. Som en sista chans att finna tillbaka till något som kan väcka glädjen hos henne igen beslutar sig Sara för att försöka leta upp sin gamla häst från när hon var liten och red till skolan, den lilla musblacken Nube som en gång betydde allt för henne.

Lin Hallberg har gjort sig ett namn på sina hästböcker, och framför allt då böckerna om Sigge för yngre läsare. Hemma kanske inte är en plats är på sätt och vis också en hästbok, fast för tonåringar. Hästar har en betydelsefull plats i romanen, men ligger mer som en bakgrund till det relationsdrama och identitetssökande som istället lyfts fram. För Saras del blir det inte en resa tillbaka till sin barndomsidyll, snarare blir det en uppvaknandets resa där Sara kan se sin barndomsidyll utifrån ett vuxnare perspektiv och där hon också på nytt får chansen att lära känna sin mamma och försonas med henne. Hemma kanske inte är en plats är en rätt lågmäld roman med en lätt vemodig ton, där de anklagande breven till mamman så klart sätter sin del av prägeln, men det är ändå minst lika spännande att läsa om resan till och i Argentina som att läsa om den inre resa och utveckling Sara genomgår.

Mysteriet på Hester Hill

Se mer på adlibris eller bokus

Tvillingarna Meg och Frank ska tillbringa sommaren med farbror Eliot och Carl i deras stora hus Hester Hill. Även om de inte känner farbror Eliot särskilt väl, de träffas kanske en, två gånger om året bara, så är det helt klart att föredra att vara på Hester Hill än hemma med föräldrarna som ligger i skilsmässa och bara bråkar hela tiden.

Men det börjar inget bra. Farbror Eliot har lovat att komma och hämta Meg och Frank vid tågstationen, men när de kommer fram på kvällen samtidigt som åskan närmar sig och regnet öser ner så står där ingen och väntar på dem. Deras telefoner funkar inte så de kan inte ringa någon och stationshuset är tillbommat så de klan inte heller söka skydd där inne. Eländes skit. Men när Meg kikar in genom stationsfönsterna ser hon en tjej som sitter därinne. Varför släpper hon inte dem? Fast när Frank kikar in så är tjejen inte längre där. Kan Meg ha sett fel?

Till slut kommer farbror Eliot som hade tagit fel på dag och de kan äntligen åka till Hester Hill som visar sig vara ännu större än syskonen kunnat föreställa sig. Det här är ett hus av storleken "gå vilse i" och Meg och Frank blir uppmanade inte gå upp på ovanvåningen eller vinden. Eftersom huset är så stort så låter Eliot och Carl rummen där stå tomma och därför har man också låst trappan upp dit. Men hur kommer det sig då att Meg hör steg från ovanvåningen? Och barnskriken som hon vaknar av på natten och som förklaras med trasiga ventiler köper hon inte. Dessutom är det lite kusligt med den där tjejen som Meg såg på tågstationen. Det finns en tavla på Hester Hill med en ung kvinna på som påminner väldigt mycket om den person Meg såg på stationen. Och så är det hela grejen med Den stora olyckan som för länge sen hotade Hester Hill och den lilla by som Hester Hill tillhör och som man fortfarande talar om nere i byn.

Med Glasbarnen etablerade sig Kristina Ohlsson som barnboksförfattare inom mysterie-/spökgenren, en bok jag själv hade några invändningar mot, men jag tycker däremot hon får till det riktigt bra i Mysteriet på Hester Hill. Det kryllar av mystiska detaljer (kanske till och med lite väl många) som gör detta till ett spännande och mystiskt sommaräventyr. Det Ohlsson framför allt är bra på är just att skapa stämning och mystik, men precis som i Glasbarnen finns det även i Mysteriet på Hester Hill detaljer och spår som jag gärna hade velat veta mer om.

Den sommaren

Länk till adlibris och bokus

Rose och hennes mamma och pappa har åkt till stugan vid Awago Beach varje sommar sen typ alltid. I Awago Beach finns den något yngre Windy, Roses sommarlovskompis som hon också har hängt med sen urminnes tider. Tillsammans brukar de fylla dagarna med strandliv och lekar. Men den här sommaren blir lite annorlunda. Delvis för att Rose börjar växa om Windy som fortfarande är ganska barnslig av sig. I den lilla butiken som också hyr ut videofilmer finns en äldre kille som Rose intresserar sig för. Hans och byns andra tonåringarnas liv (och problem) ter sig väldigt spännande för Rose och hon försöker själv låtsas vara äldre än vad hon är genom att hyra barnförbjudna skräckfilmer åt henne och Windy. Men det blir också en annorlunda sommar på grund av att Roses föräldrar knappt pratar med varandra. Och om de väl gör det slutar det för det mesta med bråk. Det är något de inte vill berätta för Rose och därför känns det ännu svårare eftersom hon inte förstår vad de bråkar om.

Den sommaren är skriven och illustrerad av två kanadensiska kusiner, Jillian Tamaki och Mariko Tamaki. De har skapat en lågmäld serieroman som lyckas väl med att förmedla känslan av sommarlov och stugliv. Här finns lojheten och känslan av att tiden står still i stugbyn, det händer inte så mycket men det finns ändå förväntningar på hur sommaren ska vara. Det är en sommar som så många andra, men ändå inte. Det är en orolig sommar och en sommar som hamnar mitt i brytpunkten mellan att vara barn och tonåring. Illustrationerna i blåtoner är ibland detaljrika, ibland mer skissartade men hela tiden precisa och vackra och text och bild flyter samman till en snygg helhet.

Sagan om Turid

Finns på adlibris och bokus

Kungadottern inleder Elisabeth Östnäs trilogi om Sagan om Turid  - en vikingaroman som tidigare i år belönades med Slangbellan för bästa debutant inom barn- och ungdomsbokgenren. Ett välförtjänt pris.

Turid är femton år och dotter till byns åldrande kung som fortfarande lever på det sinande bytet från det sista härnad han var ute i, vilket var samma år Turid föddes. Då Njord, Turids styvbror och hennes fars ende son, är klen och förmodligen aldrig kommer att bli kung står hoppet till att Turid ska giftas bort så att hon så småningom kan få söner som kan ta över kungsgården så att ätten kan leva vidare. Men Turid har inte någon som helst lust till att bli bortgift. Hon vet att hon måste och att det kommer att ske, men helst av allt vill hon lära sig läsa romerska bokstäver, hon vill resa, hon vill se världen.

Men först gäller det att överleva vintern. Årets skörd gav inte så mycket man hoppats på, det finns inga medel att handla för, fisket har inte varit gynnsamt och djuren tycks att flytt skogen omkring. Det är svält i byn. Det är alltid någon som inte klarar sig igenom vintern, men det här året är svårare än vanligt.

Turids styvmor Ingeborg som är byns völva (=sierska) har bestämt att Turid ska läras upp för att en gång ta över Ingeborgs uppgifter och det är när Turid söker upp byns gode (=en slags präst), Holme, som hennes liv tar en ny riktning. Holme berättar för Turid om hennes samiska arv. Att hon är nåjd - en som kan vandra i andevärlden och om hon bara kan lära känna sin kraft och bemästra den så har hon makt att ta ödet i sina egna händer.

Det är en stark personlighet i Turid och man kan inte annat än att gilla henne. Jag sympatiserar med att Turid känner att hon måste tillmötesgå kraven och förväntningarna på henne samtidigt som hon bara vill vara ung och fri. Möjligheterna var så klart mer begränsade då men det är ett problem som går att applicera på många unga även i vår tid.

Östnäs ger ett kunnigt och påläst intryck som med detaljrikedom skildrar livet på kungsgården i den lilla vikingabyn. Det är ett hårt liv som tecknas utan att på något vis romantisera och det är framför allt detta jag gillar med Kungadottern. Det känns så äkta. Svält och död är ständigt närvarande och bloten som genomförs för att blidka gudarna i förhoppning om gynnsamma skördar och milda vintrar skildras osentimentalt. Det är rått och ibland otäckt men samtidigt väldigt fängslande och verkligt intressant och lärorikt om vikingatiden. En ordlista längst bak hjälper till att förklara tidstypiska eller idag ovanliga ord samt namn som vikingarna använde på olika platser och länder. Slutet på Kungadottern är väldigt spännande och lockar definitivt mig att läsa även nästa del, Krigstid, som släpptes nyligen.

Spökskeppet Vallona

I ny upplaga med nytt utseende.
Finns på adlibris eller bokus

Hösten har kommit och Karl ska tillbringa några veckor hos sin morfar i Krabbsjögrund medan hans mamma ska jobba på ett forskningsfartyg utanför kusten. Karl har varit i Krabbsjögrund säkert tusentals gånger. Varje sommar sen han var liten har de varit på besök hos morfar. För Karl är Krabbsjögrund en riktig sommaridyll och därför känns det väldigt annorlunda att vara där på hösten. Nästan lite spännande. Tack vare morfars alla gamla spökhistorier om förlista skepp och drunknande sjömän vet Karl att dimman, tjockan, som kan leta sig in från havet och som brukar komma om hösten inte är att leka med. Det brukar hända otäcka saker när tjockan ligger, säger morfar, och då vill man inte gå ut.

Mycket riktigt kommer dimman även den här hösten. Och med dimman drar också stormen in från havs. Folk i Krabbsjögrund är vana vid höststormar och dimma och det råder febril aktivitet i byn. Det spikas fast fönsterluckor, allt som ligger löst i trädgårdar plockas in och bilarna körs in i garagen. Enligt morfar kan dimman ligga i flera dagar och därför vill morfar också hinna gå till kyrkan och se över kyrkorgeln. Medan morfar spelar igenom orgeln sitter Karl på orgelläktaren och kikar ner på de votivskepp som hänger i kyrkan. Skeppen är miniatyrer över riktiga skepp och byggdes som ett tack till Gud för att sjömännen överlevde sina strapatser. Så plötsligt ser Karl hur dörren till sakristian  slås upp. Där får man inte gå in, men Karl blir nyfiken och smyger ner. I sakristian är det tomt på människor men Karl får i stället syn på något annat intressant. Där hänger ett votivskepp som får honom att tappa hakan. Det liknar inget av de andra skeppen i kyrkan. Det här är mycket mer verklighetstroget och omsorgsfullt tillverkat in i minsta detalj! Varför hålls ett så vackert skepp gömt? Vallona heter skeppet och när Karl klättrat upp på en stol för att se bättre över relingen ser han först hur det ser ut som att någon just håller på att svabba däcket, ena halvan är mörkare, och sen hör han ett svagt ljud. Det är någon inne i styrhytten! En liten figur med mänskligt ansikte som ropar på honom.

Det är inte meningen, men Karl råkar få med sig den lilla figuren när han lämnar kyrkan. Och i fickan lever den. Men när han tar upp den lilla figuren för att visa sin vän Sara, är det inget annat än en snidad träbit. Men den lilla figuren i fickan kommer oväntat nog till stor hjälp när Karls morfar förirrar sig till havs just i den tjocka dimman där de drunknade sjömännens själar bor.

Spökskeppet Vallona är skriven av Lena Ollmark och Mats Wänblad och gavs första gången ut 2007. Nu har den kommit i ny upplaga med nytt utseende och med tillhörande hemsida och iPad-spel som jag blir riktigt nyfiken på. Och jag hoppas innerligt att Spökskeppet Vallona kan hitta mängder av nya läsare. För det här var ruskigt bra! Det är kusligt och stämningsfullt och helt genialiskt med spökhistorierna som både bryter av och inkorporeras i handlingen. Jag lyssnade på boken som är inläst av Vanna Rosenberg, Magnus Krepper och Jacob Nordenson och som ljudbok är Spökskeppet Vallona en fröjd att lyssna på, mycket tack vare de olika berättarrösterna.

Röda spår

Läs mer på adlibris eller bokus

Sommarlovet har precis börjat, men för Samuels del är förväntningarna inte så höga. Kompisen Milo ska på seglarsemester och han får bara ta med sig en kompis och då väljer han Felix istället. Så Samuel känner sig lite ensam och övergiven. Och eftersom hans mamma ska jobba hela sommaren så blir det ingen semester.

Men så får Samuel syn på en lapp på anslagstavlan på Konsum. Det är någon som ska hyra ut en stuga och Samuel lyckas övertala sin pappa att de två ska hyra stugan, så kan kanske mamma komma ut över helgerna.

Stugan är ett gammalt stenhus alldeles vid skogen. För nästan hundra år sedan bodde här en konstnär med sin dotter, men när dottern försvann lämnade konstnären huset med nyckeln i dörren och nu står huset tomt sedan flera år tillbaka.

Samuel och hans pappa gör sig hemmastadda i stugan men Samuel börjar rätt så snart lägger han märke till att allt inte står rätt till i huset. Han hör röster, dörrar slås igen och gungstolen gungar utan att någon sitter i den och i ett av fönsterna anar han ett blekt ansikte.

Katarina Genars Röda spår är hennes mest spökliga historia så här långt. Med klassiska spökhistorieingredienser byggs stämningen och mystiken upp. Det här är en härlig sommarmysrysare.

Silvervinges hemlighet

Katarina Genar är en populär mysrysarförfattare som skriver lagom tjocka böcker för 8-10-åringar. Hemligheter, mystik och lite småkusligheter är några återkommande ingredienser i hennes berättelser.

Länk till adlibris och bokus

Silvervinges hemlighet är en riktig höstlovsbok som lämpar sig väl för gråa regniga dagar. Erik har höstlov men hans mamma måste jobba och för att de ska få tillbringa åtminstone lite mer tid tillsammans så får Erik och kompisen Alva och hennes hund Lufsen följa med Eriks mamma när hon ska ut på ett jobb. Eriks mamma är reporter och ska göra ett reportage på ett gammalt slott en bit utanför stan.

Slottet tillhörde en gång familjen Silvervinge, men nu finns ingen i släkten kvar och slottet har gått i arv till traktens museum. Museiintendenten visar runt på slottet, men plötsligt blir Lufsen som tokig, han skäller, hoppar och krafsar på dörren till ett låst rum så Erik erbjuder sig att gå ut med Lufsen. I slottsträdgården utanför dras Erik till ett melodiskt ljud och snart uppenbarar sig ett gammalt lusthus i den övervuxna trädgården.

Tyvärr hinner Erik inte undersöka lusthuset för snart måste de åka tillbaka. Men dagen därpå bestämmer Erik och Alva att de ska ta bussen ut till slottet och undersöka lusthuset. Och där gör de en spännande upptäckt. Under en lös golvplanka hittar de ett skrin med gamla sirligt handskrivna brev. En förbjuden kärlekshistoria avslöjas och Erik och Alva är plötsligt en väl bevarad hemlighet på spåren, en hemlighet som dessutom har stor betydelse för Erik.