Hjärtblad

I pocket hos adlibris eller bokus

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: jag älskar romaner som belyser stycken ur vår historia som jag inte tidigare haft någon större (eller ibland ingen alls) kännedom om. Aino Trosells Hjärtblad är en sådan roman och det bästa är hur den uppfyller mig under läsningen och hur jag fascineras över och låter mig leva in i  1800-talets landsliv i Malungs socken. Sådana fantastiska levnadsskildringar och levnadsöden! Trosell skildrar hur man levde och bodde med kräken (boskapen), hur man svalt och hungrade men ändå kämpade och höll fast vid livet - trots missväxt, köld och umbärande. Och mörker! Detta eviga vintermörker med korta dagar och inget annat ljus än det som kom från spisen. Hur stod folk ut, undrar jag. Men det gjorde de. Och inte bara stod ut, det var så livet såg ut och det var till detta man ville återvända, även om man kunde göra sig ett bättre liv någon annanstans!

Det är detta vardagliga som jag slukas upp av och fascineras av - hur livet såg ut förr, helt enkelt. Hjärtblad serverar inte enbart ett stycke svensk historia utan mest av allt berättas ett stycke kvinnohistoria från den senare halvan av 1800-talets Dalarna.

Hulda är sju år när vi träffar henne första gången år 1867. Det har varit missväxt. I år igen. Vintern blir extra lång och mörk det här året. Barnen svälter, man bakar barkbröd och skolbarnen samlar lav för att koka och dryga ut maten med. Men vintern ger inte med sig, ligger kvar till midsommar. Och skörden uteblir. Men så vänder det och sommaren därpå kan det äntligen få äta sig mätta.

När Hulda är tretton år får hon gå som lissgättare hela sommaren. Hon vallar kor tillsammans med en äldre kvinna, storgättaren Brus Marit som är en fantastisk historieberättare. Hulda suger åt sig vartenda ord, vartenda skvaller, varenda historia om folket i socknen och utanför socknen. Åren går. Hulda får stå i gången, alltså bli konfirmerad, och räknas därefter som vuxen. Hon blir kär. Den älskade modern dör och fadern tar sig en ny kvinna, en änka med två små barn. Det är så man gör för att överleva; man slår samman sina hushåll. Men Hulda har svårt för faderns beslut och hon bestämmer sig för att ge sig ut på vandring som så många andra dalkullor och dalkarlar före henne. Hon ska söka jobb i Bergslagen eller i Stockholm eller gå från dörr till dörr med varor att sälja. Ett par år ska hon vara ute, spara pengar, och sen ska hon och Lars gifta sig.

Men det här med att sälja saker inser Hulda snart att hon inte har fallenhet för och istället vandrar hon till Stockholm där hon så småningom får anställning hos en bättre ställd familj, först som piga och längre fram som husfru. Hulda får uppleva hur det fina folket lever - helt väsensskilt från det liv hon själv är uppvuxen till.

Hjärtblad är en strävsam berättelse, som livet självt ungefär. Det går bra ett tag, sedan går det mindre bra, livet ger erfarenheter, lycka och besvikelser. Men det är inte för ett ögonblick tråkigt. Mot slutet går det tyvärr lite för fort framåt tycker jag och Huldas liv tar en riktning som jag inte är helt nöjd med. Men överlag så gillade jag Hjärtblad mycket! Och jag gillade Aino Trosells berättarstil. Jag vill läsa mer av henne!

Vi läste Hjärtblad i en av mina bokcirklar och det blev mycket prat om boken och livet förr, om dalmålet och malungsdialekten och om vandringarna! Men en fråga som jag kom att tänka på först nu är: Varför titeln Hjärtblad? Vad är betydelsen? Den som har en bra förklaring får gärna lämna en kommentar nedan!

Den röda pyramiden

Rick Riordan, succéförfattaren bakom Percy Jackson som bidragit till flera ungdomars allmänbildning vad gäller grekisk mytologi, är uppenbarligen även intresserad av det forntida Egypten. Första delen i Kanekrönikan, Den röda pyramiden gavs ursprungligen ut redan 2010 men nu har den alltså kommit i svensk översättning.

Läs mer på adlibris eller bokus

Carter och Sadie Kane är syskon men uppvuxna på två olika kontinenter. Alltsedan deras mamma dog så har Carter fått vara med sin pappa, en framstående egyptolog, som flängt världen runt på olika uppdrag medan Sadie vuxit upp i London med sina morföräldrar. Syskonen har under fem år bara träffats ungefär två gånger om året, men nu vill deras pappa försöka ställa allt till rätta igen så att de blir en hel familj. Pappa Julius tar med sig sina barn till British museum där han tänker utföra ett experiment. Men experimentet går tokfel och Julius råkar släppa lös den uråldriga onda egyptiska guden Set och samtidigt förpassa sig själv till andra sidan. Syskonen tvingas fly för sina liv samtidigt som de dels måste ställa sin fars missöde till rätta och rädda honom. Men framför allt måste de hindra Set från att förgöra världen!

Den röda pyramiden påminner om ett riktigt Indiana Jones-äventyr (jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till filmen The Librarian) och till en början tycker jag det är spännande och även kul att få lite lättare kunskap om egyptisk mytologi. Men tyvärr tappar jag bort mig lite bland alla egyptiska namn och uttryck och att vartenda sida är fullkomligen dränkt av nya händelser, katastrofer eller äventyrligheter. För min del får denna fartfyllda berättelse endast motsatt effekt; jag tröttnar och inte ens berättargreppet med att låta Carter och Sadie växelvis berätta bidrar till något större driv för min del.

Jag kan ärligt säga att jag inte har läst ut Den röda pyramiden än. De senaste hundra sidorna har jag skummat en del och nu med lite mindre än hundra sidor ger jag nog faktiskt upp. Jag tycker det är tjatigt och långdraget med ständiga hinder och förvecklingar vars syfte endast verkar vara att plussa på x antal sidor till den redan tjocka romanen. Och apropå berättargreppet så är tanken den att det ska verka som att man lyssnar på en inspelning, vilket jag tyckte var fräscht och smart de första kapitlen, men tyvärr funkar det inte i längden och det blir mest konstlat, tycker jag. Riordans humor gillar jag dock samt de allmänbildande elementen i hans romaner, men i övrigt är Den röda pyramiden inte min tekopp.

Sammanlagt finns det tre delar i Kanekrönikan på engelska (plus en Survival guide), men jag lägger mycket hellre tid på att läsa om Percy Jackson än att fortsätta läsa om Carter och Sadie.

Tack till Modernista för recexet!

Den lille prinsen

Köp den hos adlibris eller bokus

Antoine de Saint-Exupérys Den lille prinsen tillhör en av Frankrikes mest översatta böcker. Någonsin! Denna klassiker från 1943 har nu kommit i nyöversättning. En efterlängtad sådan då tidigare utgåvors översättning är från 1952. Dessutom så har man varit mån om att efterlikna det franska originalet så nu är layouten läsvänligare med luftigare och större text än tidigare svenska utgåvor.

Det är när en pilot tvingas nödlanda i Saharas öken som han stöter på den lille prinsen. Prinsen har kommit från en liten, liten planet ute i världsrymden. Han har hunnit besöka en rad olika planeter och nu har han kommit till jorden där han försöker förstå och lära sig om människorna och livet på på vår planet. Han ställer frågor om allt som förbryllar honom - och det är mycket som förbryllar honom i vår värld.

Men tiden på vår planet ger den lille prinsen lärdomar. Han börjar förstå vad som är viktigt med livet och han förstår också att många av jordens människor har glömt bort just detta. Den lille prinsen börjar längta tillbaka hem och framför allt längtar han tillbaka till det han lämnat, nämligen sin vän rosen som är kvar på planeten. Anledningen till att han gav sig iväg hemifrån var faktiskt för att han blev ovän med sin vän, men tiden som han har varit ifrån sin ros har fått honom att inse att han faktiskt älskar sin vän och nu vill han inget hellre än åka tillbaka.

Den lille prinsen är en fantastiskt fin berättelse med ett tänkvärt budskap. Jag tror dock att mycket av budskapet och de filosofiska tankarna går förlorat om man sätter denna i händerna på en lågstadie-elev att läsa själv, vilket inte betyder att en åtta-nioåring inte skulle kunna uppskatta själva berättelsen ändå, men jag tror mer på den Den lille prinsen som en högläsningsbok eller en bok att läsa tillsammans.

Stort tack till Modernista för den fina överraskningen som damp ner i min brevlåda!

Fegast i hela världen

Köp den på adlibris eller bokus

Lydia går på dans varje torsdag. Att dansa är det bästa hon vet. När hon går till dansen på kvällen är det fortfarande ljust ute, men när det är dags att gå hem har det blivit mörkt och det är lite jobbigt för Lydia är nämligen mörkrädd. Hon skulle helst vilja ha sällskap med sin bästis Emma, men Emma går inte på dans. Istället spelar hon handboll på torsdagar.

Lydia känner sig jättefeg. För hon är inte bara rädd för mörker, hon blir rädd för nästan allt och hennes storebror älskar att skrämma henne. Emma däremot är aldrig rädd. Tänk om Lydia kunde vara lite modigare. Som Emma.

En kväll när Lydia ska gå hem från dansen hör hon hur något dunsar bakom henne. Tänk om någon följer efter henne? Eller ännu värre - tänk om det är ett spöke!

Fegast i hela världen är skriven av Gull Åkerblom och är en fin berättelse om rädslor och mod. Boken är lättläst och passar de som börjat komma igång med sin läsning. Jag gillar också de mangainspirerade illustrationerna av Sissel Gustafsson, och det tror jag många som läser den här boken också kommer att göra.

Liebster Award

Jag har blivit taggad av Carolina på Carolina läser... att delta i Liebster Award!

Reglerna är:
- länka tillbaka till personen som nominerade dig
- svara på frågorna som du fick av personen som nominerade dig
- nominera 11 andra bloggar med färre än 200 följare och ge dem 11 frågor

Jag gillar enkäter, gillar mycket dessutom. Men att tvingas nominera 11 andra bloggar får jag bara kedjebrevsvibbar av, så därför kommer jag inte att genomföra sista punkten ovan. Sorry... Not in the mood right now. Men svara på frågor vill jag, så here goes:

1. Vad läser du nu?
Just nu läser jag första delen i Rick Riordans nya serie Kanekrönikan, nämligen Den röda pyramiden. Och det går tyvärr segare än vad jag förväntade mig...

2. Vad läser du härnäst?
Har en liten hög vid min säng att jobba mig igenom, men den jag är mest sugen på just nu är nog Robert Arthur och Demonprofessorn av Charles Gilman. Tänkte jag skulle få förstatjing innan jag ställer den på nya-böcker-skylten i mitt bibliotek och sen kanske inte får chans att låna och läsa på några månader.

3. Varför sitter du här och bloggar när du kunde suttit och läst en bok? 
Öööh... tja... Behövde en paus från Kanekrönikan. Klarar inte av att läsa den i ett sträck, så det passar bra med en liten bloggpaus.

4. Jag är tv-analfabet. Vilken tv-serie tror du ändå kunde lyckas med konststycket att få mig att se minst en hel säsong?
Med tanke på din hängivenhet till fantasygenren så kanske du skulle uppskatta Game of thrones (Jag somStolthet och fördom från 1995, den med Colin Firth som Mr Darcy. Men har en aning om att du redan har sett den...
INTE är ett hängivet fantasyfan har slukat serien med hull och hår!) Men du har väl redan läst böckerna och kommer förmodligen att såga HBO's tolkning längs med fotknölarna så då tipsar jag om

5. Är du ljudbokslyssnare? Har du någon favorituppläsare?
Ljudböcker blir det nästan uteslutande på sommaren när jag istället för att åka buss till jobbet försöker vara duktig och cykla istället. Min favorit är utan tvekan Helge Skoog! Framför allt när han läser Doktor Proktor. Fantastiskt!

6. Vilka Cheez-Doodles är godast?
Krokar! Eller bågar, som jag ju faktiskt säger. Inte tramsigheter som hjärtan och stjärnor och sånt.

7. Har du gett någon en bok i present, men själv läst den före personen du gav den åt? (och vilken bok var det?) 
Det har jag! Jag har för mig att Boktjuven har blivit present till minst två olika personer eftersom jag så gärna ville dela med mig av min läsupplevelse.

8. Om du sitter och läser och känner att nej, nej, nu håller jag på att somna, och jag vill inte slösa bort min dyrbara lästid med att sova i läsfåtöljen - vad gör du då??
Hämtar snacks!

9. Varför är inte den här boken skriven än? Du längtar ju efter den?
Jandy Nelson får gärna rappa på med att skriva ännu en roman. Eller Shaun Tan. Eller Vilja-Tuulia Huotarinen. Eller David Levithan. Eller... Ja, alltså ingen speciell typ av bok som jag längtar efter, snarare att jag längtar efter nya alster från några av mina favvoförfattare.

10. Var i hemmet ligger din (eller dina...) att-läsa-högar?


Bredvid sängen! Eller snarare under sängbordet. Och lästa böcker hamnar i en hög på nattduksbordet. (Får jag en guldstjärna nu, Carolina?).


11. Finns det någon bok som du läste om, direkt efter att du hade läst ut den första gången? (menar verkligen gick från sista sidan till första utan att ens fundera över det kloka i detta) 
Oh ja! Jag blev så bländad och tagen av Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen (plus att jag behövde kolla om jag förstått den, vilket jag fortfarande inte vet om jag gjort.) att jag verkligen VAR TVUNGEN att läsa en gång till. Bums!

Tunneln

Finns t.ex. hos adlibris eller bokus

Tunneln av den norska författaren Linn T. Sunne är en mycket lättläst nybörjarbok med en rätt så läskig historia, vars suggestiva bilder bidrar till den kusliga stämningen. Textmässigt är nivån på Börja läsa-stadiet, men vad gäller innehållet så vet jag inte om jag skulle vilja sätta Tunneln i händerna på vilken liten förstagluttare som helst. Och det är definitivt inget att läsa innan man ska gå och lägga sig!

Lisa, Pelle och Ida är på bilutflykt till Kullaberget för att titta på utsikten. På vägen dit stannar de för att ta en glass. Tanten i kiosken som säljer glassen ser urgammal ut och glassen är, när de smakar på den, inte speciellt god. Den smakar konstigt. När Lisa ska kasta sin glasspinne i soptunnan börjar en pojke som står bredvid tunnan att prata med henne. Han säger att de ska vara försiktiga när de kör in i tunneln och att silver kan mota bort mörkret. Lisa fattar ingenting och hinner inte fråga för nu vill de andra iväg. Strax därpå åker gänget in i en mycket mörk tunneln. Där finns ingen belysning och de varken möter eller ser några andra bilar i tunneln som aldrig tycks ta slut. Plötsligt börjar motorn hacka och hosta för att till slut helt dö och stanna. Mitt i tunneln. Mitt i mörkret.

Fröken spöke

Finns t.ex. hos adlibris och bokus

Ebba och Ivars klasslärare är sjuk och därför ska de ha vikarie i en hel månad. Rektorn uppmanar klassen att vara snäll mot den nya vikarien, men klassen märker direkt att fröken Sparre in är som alla andra lärare. För det första är hon lång, smal och blek. Hennes händer är iskalla och hon går klädd i svarta långa klänningar. Fröken Sparre visar sig gilla blod och kroppar - att undervisa om, alltså, och solsken undviker hon helst - det ger henne huvudvärk. Påstår hon. Och så är det precis som att hon kan läsa andras tankar!

Ebba och Ivar funderar på om deras nya fröken kan vara ett spöke eller kanske till och med en vampyr.  För att ta reda på detta börjar de samla bevis mot fröken Sparre. Det ultimata testet blir att smuggla ner en vitlök i hennes väska.

Fröken spöke är Kerstin Lundberg Hahns första lättlästa bok. Det är en småmysig och rolig rysare med ett inte helt självklart slut.

Detta är första boken i en enligt Nypon förlag "ny rysligt rolig serie". Huruvida vi får träffa mer av fröken Sparre eller om det är tvillingarna Ebba och Ivar vi möter igen i nästa del av serien återstår dock att se.

Kanske är det allt du behöver veta

Läs mer eller köp hos adlibris eller bokus

På förlaget Lavender LIT's hemsida står det i beskrivningen till Kanske är det allt du behöver veta:

"Läs den. Och om någon frågar hur den slutar - LJUG". 

Japp, det här är en berättelse med en twist som man får akta sig för att inte avslöja om man inte vill spoila hela boken. Men jag avslöjar gärna att jag tyckte mycket om E. Lockharts Kanske är det allt du behöver veta. Det här var precis rätt bok för mig att läsa efter några segisar och jag slukade den på bara två kvällar.

Cadence har tillbringat alla sina somrar på sin morfars privatägda ö utanför Martha's Vineyard, Massachusets. Alla somrar utom de två senaste somrarna. Det var nämligen något fruktansvärt som hände på ön den femtonde sommaren. Någon slags olycka som lämnat spår hos Cadence i form av svåra migränanfall och förlorade minnen. Cadence minnesbilder från den här femtonde sommaren är bara fragmentariska glimtar som ibland fladdrar förbi. Vad som hände är det ingen som vill prata om, det är ingen som vill berätta för Cadence vad hon var med om, ingen som vill fylla i hennes minnesluckor. Läkarna säger ju att det är bättre om hon får minnas i sin egen takt.

Nu ska Cadence snart fylla arton år och hon ser fram emot att återvända till ön, kanske kommer det att hjälpa henne komma ihåg. Men framför allt ser hon fram emot att äntligen få träffa Lögnarna som hon har saknat så mycket. Det är så de kallar sig, de tre jämngamla kusinerna Cadence, Mirren och Johnny. Och Gat, han som är Cadence stora kärlek och som egentligen inte tillhör familjen, men som ändå gör det.

Kanske är det allt du behöver veta är en äkta familjetragedi där den välbärgade familjen Sinclair, med Cadences morfar som familjens starka överhuvud, utåt sett är den perfekta familjen. rika, smarta, vackra och framgångsrika. Men skrapar man på ytan träder ett lager av bortskämdhet, föraktfullhet och meningsskiljaktigheter fram. Det är lika vackert och smäktande som det är överraskande och hemskt. Lockhart får ihop det riktigt snyggt - språket gränsar ibland till det poetiska och det är dessutom smart skrivet - med facit i hand så kan jag visserligen se precis vartåt det barkade, men under läsningens gång hölls jag i ovisshet länge länge.

A wrinkle in time

Denna utgåva finns hos adlibris

Madeleine L'Engles A wrinkle in time, eller Ett veck i tiden som den svenska översättningen heter, kom första gången ut 1962 men läses och älskas än idag (kanske främst i USA) - en modern barnboksklassiker helt enkelt. Att då, för en sisådär femtio år sedan, skriva sci fi för barn och unga var nytt och säkert superspännande, men det är inte säkert att de unga som läser boken idag finner den lika spännande. Speciellt inte då de flesta böcker som ges ut idag är actionstinna äventyr i rasande tempo. Och tempo är nog det jag saknar mest med A wrinkle in time.

Boken börjar dock väldigt lovande; det är mystiskt och stämningsfullt när familjen Murry mitt under stormande natt får besök. Tolv-trettonåriga Meg, hennes femårige lillebror Charles Wallace och deras mamma har alla vaknat av stormen och sitter i köket när en egendomlig liten gumma som kallar sig för Mrs Whatsit smyger in i farstun. Detta blir upptakten på ett intergalaktiskt äventyr där Meg och Charles Wallace tillsammans med Calvin, en kille från Megs skola, med hjälp av tesserakter , eller veck i tiden, reser genom tid och rum för att leta efter Megs och Charles Wallace pappa och föra honom tillbaka till jorden. Fadern har i flera år varit försvunnen och av Mrs Whatsit och hennes två kompisar Mrs Who och Mrs Which får de veta att pappan hålls fången av en mörk kraft.

Som serieroman hos adlibris och bokus

Det börjar som sagt lovande, bara det att när äventyret ska till att starta så segnar det till. Ordentligt. Det är för mycket snack och för lite verkstad. Jag tycker Meg är gnällig och tjatig och omogen. Charles Wallace lillgamla sätt är inte trovärdigt för fem öre och de tre tanterna, Mrs Who, Mrs Whatsit och Mrs Which, som det väl är meningen att man ska tycka är lite galna och roliga, tycker jag bara är jobbiga och störiga. Och så är det moralen om att kärlek övervinner allt... suck...

Jag passade faktiskt på att läsa Hope Larsons bearbetning av L'Engles bok till grafisk roman direkt efteråt och den gillade jag mycket bättre, så pass att jag till och med vill rekommendera den. Så har du inte läst L'Engles barnboksklassiker, men är nyfiken på den, strunta i boken och se istället till att läsa den grafiska romanen!

Den unga eliten

Finns hos adlibris och bokus

Jag var inställd på en dystopi när jag började läsa Den unga eliten, men Marie Lus senaste roman ska snarare kategoriseras som fantasy med sina magiska inslag och placerad i historisk tid i ett fiktivt land vars miljöer påminner om ett renässansens Italien.

För drygt tio år sedan drabbades Havsländerna av blodfebern. Ingen vuxen som drabbades av smittan överlevde och de barn som överlevde blev märkta för livet genom att deras hår plötsligt skiftade färg och en del drabbades av märklig ärrbildning. Dessa barn kom att kallas för malfetto och många skyr dessa barn som nu vuxit upp till att bli ungdomar. Inte minst då några av de överlevande dessutom sägs ha utvecklat magiska krafter. Det är inte känt vem som bär på dessa övernaturliga förmågor, men de kallas i folkmun för Den unga eliten. Många räds dessa demoniska ungdomar och en inkvisition, ledd av Teren Santoro, har i uppgift att leta upp dessa ungdomar och förgöra dem innan de förgör nationen.

Systrarna Amouteru drabbades båda två av blodfebern, men det är bara Adelina som är märkt. Medan den yngre systern Violetta fick behålla sin skönhet, så blev Adelinas svarta hår silvervitt och där hennes vänstra öga en gång satt pryds hennes ansikte nu av ett stort ärr. Adelinas far ser henne som ett olycksbarn som både svärtar ner familjens goda namn och är en ekonomisk börda då han aldrig kommer att kunna gifta bort henne. Hade blodfebern bara skänkt henne magiska förmågor så hade Adelina åtminstone kunnat säljas till cirkus. Men icke, flickan är oduglig.

Adelinas far avtalar istället med en affärsbekant att ge bort dottern som älskarinna i utbyte mot handelsförbindelser. När Adelina hör detta flyr hon, men hennes far hinner ifatt henne och Adelina råkar då döda honom. Det visar sig nämligen att hon trots allt bär på oanade krafter som får sin näring av rädsla, hat och hämndlystnad. Efter att ha blivit tillfångatagen av inkvisitorerna och nära på avrättad kommer hon i kontakt med Dolksällskapet, vars ledare Enzo Valenciano, är övertygad om att hon har en given plats hos Den unga eliten. Och det börjar även Teren Santoro förstå, något han inte är sen att utnyttja.

Det är dumt att jämföra med Lus tidigare böcker, men det är samtidigt svårt att låta bli och jag tycker inte att Den unga eliten är lika vass som Legend (som jag störtgillar!). Här finns inte samma driv och jag har också svårare för att fastna för karaktärerna. Det är egentligen först mot slutet när Adelinas förmågor utvecklats fullt ut, som jag börjar tycka att det blir mer än bara lagom underhållande och istället börjar tycka det blir intressant och spännande när komplexiteten i Adelinas karaktär anas. Lus förmåga att skapa och bygga världar sticker dock ut även i Den unga eliten och framåtblicken mot slutet skvallrar om ett både bredare och djupare perspektiv av hur blodfebern drabbat Havsländerna, något som definitivt väcker min nyfikenhet på nästa del (som dessvärre ännu inte är färdigskriven).

Tusen tack till Modernista för rec-exet!

Påskläsning...

... har det knappt blivit någon alls. Men jag har åtminstone läst den här godingen som precis kommit i nyöversättning på Modernista. Recension inom kort!