Tio över ett

Länk till adlibris och bokus

I Kiruna finns en av världens största och modernaste underjordsgruvor. Här har LKAB brutit järnmalm sen tidigt 1900-tal och många i och kring Kiruna arbetar så klart med gruvindustrin. Men brytningen av järnmalm i gruvan gör att marken ovan jord deformeras och sjunker och därför måste hela Kirunas centrum flyttas.

Det är om nätterna som sprängningarna i gruvan sker. Är man vaken då går det att höra sprängningarna och ibland kan man till och med känna hur marken skakar när det bildas sättningar i malmberget.

Maja har sen en tid tillbaka börjat ställa klockan på tio över ett varje natt för att vara vaken när sprängningarna sker. Maja är nämligen livrädd att sprängningarna en natt ska orsaka ett riktigt ras och att hela staden då kommer att rämna och att hela hennes familj kommer att dö. Hon litar inte ett dugg på alla gruvbolagschefer som säger att stan är säker och att ett ras omöjligen kan inträffa. Så Maja ställer klockan varje natt för att kunna vara vaken och rädda sin familj ifall det behövs. Och med sin mobil filmar Maja sig själv när hon är vaken om nätterna, när hon är livrädd och panikslagen, och om dagarna filmar och dokumenterar Maja Kiruna. För tänk om hennes film är allt som är kvar efter ett ras?

Maja och hennes familj bor i ett av områdena som ska rivas och LKAB kommer att ersätta dem med en ny lägenhet, men Maja vill inte flytta. Hon vill bo kvar i Bläckhornen med bästa kompisen Julia tvärs över gatan, men inte ens bästa kompisen får hon ha kvar. Julia hus ska också rivas, men Julias mamma har bestämt att de ska flytta från Kiruna till Luleå. Och oron över hur Maja ska överleva utan Julia tillsammans med oron för vad Albin, killen Maja är kär i, tycker om henne, läggs till oron över att Majas familj skulle kunna utplånas i ett ras. Till slut går det inte längre. Sömnbristen och all oro och rädsla inom Maja blir för stor och Maja kollapsar.

Ann-Helén Laestadius har skrivit sin absolut bästa bok hittills. Kanske en av årets bästa till och med. Tio över ett rymmer så väldigt mycket: vänskap, kärlek, framtidsoro och panikångest. Här finns de välmenande föräldrarna som inte vet hur de ska hantera sin dotters rädsla, en kompis som vill ställa upp men som har egna bekymmer att tampas med, en tonårskille som som får stå för något hans farfar representerar. Och så flytten av en hel stad på detta. För mig som skåning känns den norrländska miljön med antingen ständigt ljus eller mörker, packad snö, sparkar och täckbyxor, samer och meänkieli både spännande och intressant. Och jag som inte direkt snubblar över några norrländska nyheter finner hela Kirunaflytten väldigt intressant. Jag börjar googla en massa om Kiruna och LKAB, om stadsflytten och Bläckhornen och andra platser som nämns i boken. Jag vill se hur det ser ut innan det inte längre finns. För rivningen har börjat.

Självklart kände jag till denna stadsflytt innan jag började läsa Tio över ett, men jag har inte funderat så mycket på hur många människors liv och vardag som kommer att påverkas. Hur hade jag själv reagerat om jag tvingades flytta? Jag vet inte.

Spöksystrar

länk till adlibris och bokus

Flickan på kyrkogården handlar om Nila som ska börja i en ny skola och som vet hur viktigt det är att göra ett bra första intryck. Därför vägrar hon att låta sin mamma följa henne som nån annan bebis, hon går ju trots allt i trean. Men Nila är sen till första skoldagen och därför bestämmer hon sig att gena över kyrkogården. Där stöter hon på en flicka i hennes egen ålder som sitter uppflugen på en gravsten och som inte har några ytterkläder trots att snön ligger som ett tjockt täcke på marken.

Eftersom Nila är sen till sin första skoldag hinner hon inte stanna och prata så länge, men på vägen hem från skolan möter Nila flickan igen. Flickan heter Maj och hon har fortfarande inga varma kläder och hon är blek och kall och luktar lite unket. Varför hänger Maj på kyrkogården egentligen? Det är väl inte så att Maj är ett... spöke?

länk till adlibris och bokus

Maj visar sig hur som helst vara mycket trevligare än tjejerna i Nilas nya klass och Maj ställer upp när Nila behöver en kompis. Tänk om Maj kunde gå i Nilas klass! Något som faktiskt sker i andra boken om Maj och Nila, Ett spöke i klassen.

Mårten Melins nya serie Spöksystrar är en lättläst och precis lagom lång kapitelbok för den som tagit sig förbi nybörjarböckerna. Det är en blandning av vardagsliv med skola och kompisar och lite mystiskt och övernaturligt med spöken. Det är lite kusligt stämningsfullt med kyrkogårdar, snö och vinter men i övrigt rätt så snällt och oläskigt.

Tredje delen i serien, Ett spöke sover över, kommer till våren.

Flickorna

Länk till adlibris och bokus

Flickorna av Emma Cline är en av höstens snackisböcker. Löst baserad på Charles Manson och hans "familj" är det en tragisk berättelse om vad människan är beredd på att göra för att tillhöra en gemenskap, för att få bekräftelse på sin grupptillhörighet.

Evie är fjorton år när hon kommer i kontakt med flickorna. Hon ser dem första gången på avstånd, men hon fascineras likväl av deras självsäkerhet och att de så uppenbart ger fan i vad andra andra tycker om dem eller att de sticker ut med sina kläder, sitt hår, sitt sätt att vara på.

Evie känner sig ensam efter sina föräldrars skilsmässa, pappan har ny familj och mamman dejtar mest hela tiden, och efter att bästa kompisen dumpat henne, lockas hon av den gemenskap som tycks finnas flickorna emellan. När hon nästa gång stöter på flickorna tar hon tillfället i akt och tar kontakt med Suzanne, den av flickorna hon känner starkast dragning till. Suzanne låter Evie följa med till gården där flickorna lever som en enda stor familj med den karismatiske Russell som familjens överhuvud och där barnen är allas barn och där kärleken är fri. Det är 1960-tal och flower power levs ut till fullo. Men det är flower power med en solkig rand som Evie inte ser när hon förblindas och uppfylls av det hon ser som vackert och åtråvärt på gården. Och hon ser ännu mindre hur hon själv utnyttjas såväl fysiskt som psykiskt då hon förväxlar den uppmärksamhet hon får med kärlek.

Flickorna utspelar sig på två tidsplan, dels i nutid och dels där Evie ser tillbaka på sin tonårstid när hon som förälskad i Suzanne kan stå ut med och göra nästan vad som helst, bara hon får vara med Suzanne, bara hon får hennes bekräftelse, hennes uppmärksamhet, hennes kärlek. Det är krypande obehaglig läsning mot ett klimax som man på förhand vet slutar i katastrof. Cline skriver fängslande, men jag hade velat veta mer om hur det gick för Evie som vuxen. Den historian känns väldigt vag och skissartad medan berättelsen om fjortonåriga Evie är detaljrik och levande. Det är nästan som att Evie idag egentligen längtar tillbaka till den gemenskap hon upplevde då, hur fel den än var.

Det kryllar av spöken

Länk till adlibris och bokus

Spökhistoriernas tid är nu i oktober och november kring Halloween och Allhelgona. Mig veterligen Det kryllar av spöken. Spökhistorier för modiga barn en välkommen utgåva. Samlingen består av fem spökhistorier skrivna av Amanda Hellberg, Douglas Foley och Gudrun Wessnert.
var det ett tag sen det kom ut någon ny samling med spökhistorier så därför är

Tyvärr är Det kryllar av spöken en väldigt ojämn samling. Att Amanda Hellberg kan skriva kusligt och stämningsfullt är jag förtrogen med sedan tidigare, men ändå tycker jag inte att det blir särdeles läskigt i hennes bidrag. Tre systrar är en spökis om tre japanska systrar och Fågelskrämman är förvisso stämningsfull, men känns mer som mystisk realism snarare än en spökhistoria. Vad Douglas Foley har att göra i denna samling är för mig obegripligt. Hans bidrag, Spökorkestern, är överhuvudtaget inte läskigt utan mer en gullig liten berättelse med snälla och kanske på sin höjd lite busiga spöken. Helt ärligt så somnade jag ett par sidor in i berättelsen.

Bäst lyckas Gudrun Wessnert med sin historia om Mandragoran - här blir det för första gången läskigt på riktigt med både blod och gammalt skrock. Och i Bockfoten, som liksom Mandragoran utspelar sig någon gång förr i tiden, så sår ett elakt spöke tvivel i huvudpersonen och får honom att ifrågasätta sin egen mor. Det här bra spökhistorier.

Jag är väl medveten om att historierna riktar sig till yngre barn, och Hellbergs och möjligen Foleys bidrag kan säkert vara lagom läskiga för 5-7-åringar, men som helhet är jag faktiskt aningens besviken över denna samling spökhistorier (förutom Wessnerts bidrag) och tycker snarare att undertiteln, Spökhistorier för modiga barn, borde bytas ut till Spökhistorier för ängsliga barn.

Djupgraven

Länk till adlibris och bokus

Tolvåriga Tuva är ett skärgårdsbarn. Hon bor ute på ön Harö i Stockholms skärgård och känner till varenda ö och kobbe, vartenda grund och grynna i fjärdarna runt om. Bästa tiden på året är hösten när alla sommargäster försvunnit och de enda människor som finns kvar är de bofasta öborna.

Men den här hösten är oroligare än vanligt, det ligger en illavarslande stämning över skärgården. Tuva som alltid har älskat havet har börjat drömma mardrömmar om att hon drunknar. Och de senaste veckorna har illamåendet slagit över henne varje morgon när hon sätter sig i skolbåten för att bli skjutsad till skolan på Runmarö.

Skolan har inte fler än fyrtio elever men bara för att det är en liten skola betyder inte det att alla är kompis med alla. Tuva är den som är utanför.

Morgonen för den årliga skolorienteringen ligger dimman tät över Runmarö och meningen är att eleverna ska springa två och två, men som vanligt blir Tuva över, vilket hon helt ärligt ändå inte har så mycket emot. När Tuva är på väg mot en av kontrollerna så har dimman tätnat ännu mer. Det känns som att hela världen är inbäddad i bomull och det är knäpptyst runt omkring. Men så ser Tuva en skugga en bit framför sig. Det är Rasmus som liksom stapplar fram, inte mot kontrollen som bör ligga nere vid vattnet, utan in mot skogen till. Axel, som Rasmus skulle springa med, kan Tuva inte se över huvud taget och Tuva förstår att något är fel. Hon följer efter Rasmus och blir nästan däckad av den starka stanken som slår emot henne. Det är en stank av rutten tång och härskna ägg. En doft av död. Och Rasmus är som hypnotiserad. Han stapplar mot stanken, inte bort från den som vilken normal person som helst hade gjort, och det är då Tuva ser ljuspunkterna som svävar framför honom. Det är dessa som får Rasmus att gå in i skogen. Tuva vet inte vad som händer men hon känner att något farligt är på gång och hon slänger sig över Rasmus för att väcka honom ur den hypnos han tycks ha hamnat i. Troligtvis räddar hon därmed hans liv.

Men Axel är spårlöst försvunnen och varken skallgångskedjor eller polis lyckas finna honom. I skolan pratas det elakt om att det är Tuvas fel att Axel är försvunnen. Och ja, hon vet helt klart mer än vad hon kan eller vill berätta för polisen. Men spelar det nån roll om hon påstår att det var älvor hon såg i skogen. Vem hade liksom trott på det? Och vem vill lyssna på Tuvas oro över det som tycks lura i havet? Där finns nämligen utan tvekan något otäckt som inte har där att göra.

Mor och dotter Sten har inlett ett väldigt lyckat samarbete i och med Djupgraven som är första delen i en blivande trilogi (Jippi!) Jag får lite Pax-känsla av all den nordiska folktron som förekommer i berättelsen, men jag gillar skarpt att Camilla och Viveca Sten lyfter fram dessa element. Spåret med nedskräpning och hotet mot Östersjömiljön som också förekommer hade kunnat bli väl pedagogiskt, men jag tycker att författarparet lyckas väl med att få in miljömedvetenheten utan att ge några pekpinnar. Istället knyter de ihop detta med den allmänt tynande tron på knytt och väsen och "det gamla folket". Det är tänkvärt. Sist i boken presenteras en rad smarta klimattips som går att implementera på fler ställen än bara skärgårdsmiljön.

Djupgraven är en sjukt spännande och stämningsfull höstrysare. Och jag, som tillbringar delar av somrarna på Runmarö, kommer definitivt att tänka mig för både en och två gånger innan jag ska bada nästa sommar.

Vi är en

Länk till adlibris och bokus

När jag först hörde talas om att Sarah Crossans Vi är en handlar om siamesiska tvillingar, fnyste jag, nästan föraktfullt, och gjorde mig föreställningar om att det här bara var en berättelse som ville frossa i sensationslystnad. Det här kunde knappast vara nåt bra, tänkte jag. Men det fick jag äta upp.

Vi är en handlar om Tippi och Grace som är sammanvuxna vid höften. När de föddes sa läkarna att de troligtvis inte skulle överleva sitt första år ens. Men nu är de sexton och mår under omständigheterna bättre än vad någon läkare hade kunnat föreställa sig. Tvillingarnas föräldrar har, för att skydda sina döttrar mot att bli utstirrade, låtit flickorna ha hemundervisning, men när nu bidraget för undervisningen dragits in och då Tippis och Graces pappa blivit arbetslös har de inte längre råd med detta. Sexton år gamla ska Tippi och Grace börja i en helt vanlig high school och det är något av det läskigaste tvillingarna har varit med om.

Men att börja i en vanlig skola innebär också möjligheten till ett lite mer normalt tonårsliv, till att skaffa vänner. Kanske till och med att bli förälskad. Skolan utser en fadder till tjejerna, Yasmeen, och i henne och hennes kompis Jon får de riktiga vänner och får plötsligt uppleva enormt mycket mer än vad de tidigare gjort.

Men allt är trots allt inte tipp topp. Grace mår inte bra och läkarnas besked är att Grace inte heller kommer att bli bättre så länge hon och Tippi sitter ihop. Grace kropp håller på att stänga av, den orkar inte mer och tvillingarna har bara en möjlighet kvar om någon av dem överhuvudtaget ska överleva.

Tippis och Grace historia berättas ur Graces perspektiv på en lågmäld prosapoesi som lämnar mycket åt läsaren själv att föreställa sig vad gäller miljöer och beskrivningar och berättelsen drivs framåt av dialog och händelser samt av Grace tankar och känslor. Trots prosapoesins knappa format så ryms så väldigt mycket i den här boken. Det är inte bara dilemmat och svårigheten med att sitta ihop med en annan person för Vi är en skildrar också hur hela familjen påverkas.

Så, för att knyta an till de förutfattade meningar jag till en början hade på den här boken: Visst är ämnet siamesiska tvillingar sensationellt. Men Vi är en framstår inte som en freakshow-bok utan är istället en oerhört mänsklig och finstämd berättelse. Jag gillade den!

Den otursförföljde Max Crumbly

Länk till bokus och adlibris

Rachel Renée Russell har gjort succé med Nikkis dagbok och hon är nu aktuell igen med en ny serie som följer i samma anda som Nikkis dagbok. Den otursförföljde Max Crumbly. Skolans hjälte är en humorbok berättad med många serieliknande illustrationer och ett typsnitt som nära nog påminner om handstil.

När Max Crumbly var liten drabbades han ofta av svår astma och panikattacker och på grund av den stress som det orsakade Max så valde hans föräldrar att låta Max ha hemundervisning med sin farmor istället för att gå i vanlig skola. Men nu, äntligen, har Max börjat i en vanlig klass på South Ridge Middle school (jag chansar på att Max är ca 13-14 år). För Max är det ytterst viktigt att allt går bra så att han inte riskerar att få gå tillbaka till hemundervisning och det mesta går också hyfsat bra. Men inte allt. På skolan går också Doug Thurston som är värsta mobbartypen och hans nya hobby tycks vara att låsa in Max i hans eget skåp.

Höjden av otur är det när Max under en och samma dag blir inlåst i sitt skåp två gånger. Och till råga på allt blir fast och bortglömd i sitt skåp när skolan stänger för dagen. Och som om inte detta vore nog så händer detta precis innan skolan hålls stängd för tre dagars långhelg. Max kan inte be någon om hjälp och eftersom hans föräldrar tror att han ska vara hos sin farmor och vise versa så är det ingen som kommer att sakna honom förrän skolan börjar igen efter helgen.

Låter detta som en typisk skolans hjälte? Njä, inte direkt, va. Men det händer ändå en del oväntade saker som plötsligt får Max att framstå som skolans främsta superhjälte. Om nu bara inte om vore...

Max Crumbly är faktiskt rätt så skojig. I små portioner. För det blir lätt hurtigt och klämkäckt och lite tröttsamt efter ett tag. Och allt är dessutom så väldigt amerikanskt så att en del känns konstlat i mina svenska ögon. Jag både köper och förstår att Russell gärna vill få killar som läsare, Nikkis dagbok är ju trots allt rätt tjejig, men Max känns tyvärr inte vidare nytt eller fräscht utan framstår i min aögon mest som en efterapning av såväl Nikkis dagbok som av Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans. Men oavsett mitt lätt ljumma betyg så lär Max Crumbly finna sina läsare utan problem.

Tack till Modernista för rec.exet.

Becca

Länk till adlibris och bokus

Föreståndarinnan Florence styr med järnhand på barnhemmet där barnen bor i väntan på att bli adopterade, på att få ett nytt hem. Det hon säger är lag och det barn som inte följer hennes regler straffas hårt. Värst är det för flickan vars ansikte är missbildat och som ständigt får höra hur ful hon är. Florence får flickan att känna sig som ett monster när hon säger att flickan ser otäck ut och att hon borde vara glad över att hon får bo där. Och flickan märker på kvinnorna som kommer på besök till barnhemmet för att adoptera, hur de ryggar tillbaka, flackar med blicken och snabbt väljer ett annat, vackrare barn. Flickan har gett upp hoppet om att någonsin få lämna barnhemmet.

Men så stöter hon under en promenad på den berömde skådespelaren Max Winther och han adopterar flickan och tar med henne hem till sitt slott. Max är väldigt vänlig och får flickan att känna sig hemma, men hans hustru, Judith, beter sig som de flesta gör i flickans närhet och tittar på henne med avsky. Flickan får veta att Max och Judith har förlorat sin dotter Becca i en bilolycka. Judith gör snabbt klart för flickan att hon aldrig någonsin kommer att kunna ersätta Becca och flickan, som inte trodde att det fanns nåt värre ställe än barnhemmet, har snart ändrat uppfattning om sitt nya hem.

Petter Lidbecks Becca säljs in som en "krypande rysare", men är enligt mig inte mycket till rysare, även om det bjuds på en krypande stämning som ligger som ett oroväckande filter över berättelsen. Becca är dock spännande nog för gripa tag och erbjuda sträckläsning. Lidbeck ska ha hämtat inspiration från Daphne du Mauriers skräckklassiker Rebecca (även filmatiserad i regi av Hitchcock) och det är väl detta baksidestexten försöker passa till. Men att Becca skulle vara en rysare? Njä, inte riktigt.

Den vita döden

Länk till adlibris och bokus

I början av 1900-talet var tuberkulos den stora folksjukdomen i Europa som skördade många liv och i Sverige var tbc fortfarande på 1930-talet en av de vanligaste dödsorsakerna. Innan vaccin och effektiva botemedel mot tbc började användas behandlades de tuberkulossjuka patienterna på särskilda sanatorium. Vila, frisk luft och näringsrik mat var det som ordinerades. Men för många som kom till sanatorierna var detta inte tillräckligt och döden var ständigt närvarande. Om nätterna kunde övertäckta bårar ställas ut i korridorerna och på morgonen kunde plötsligt en stol stå tom i matsalen.

Ett vackert gammalt slott i Småland har omvandlats till ett sådant här sanatorium och till detta dödens ställe kommer trettonåriga Julia. Gamla och unga, rika och fattiga samsas på sanatorierna och trots att det finns andra i Julias ålder så känner sig Julia ändå väldigt ensam. Hon är nämligen blyg och har svårt för att skaffa sig vänner. Dessutom känner hon sig så väldigt ensam och övergiven på sanatoriet. Julias föräldrar, och framför allt hennes mamma, är livrädd för smittan och vill inte komma och hälsa på när det är besöksdagar. Samtidigt ser Julia hur andra patienters familjer kommer och hälsar på och hur andras föräldrar vågar krama om sina sjuka barn. Det gör ont i Julia att veta att hennes egen mamma inte vill röra vid henne. Men så kommer Luca till sanatoriet och Julia lever upp. För första gången i sitt liv blir hon förälskad. Och kärleken visar sig vara besvarad.

Camilla Lagerqvists Den vita döden ser på omslaget ut att kunna vara en rätt läskig bok, men det här är inget annat än en vemodig kärlekshistoria som också gör en inblick i Sverige under 1930-talet och som berättar om en av modern historias värsta folksjukdomar.

Luca tillhör förresten ett cirkussällskap och för den som också har läst Lagerqvists Cirkusflickan så finns här en del karaktärer att känna igen. Jag gillar när författare på det här viset knyter an till sina tidigare böcker och bjuder på både igenkänning och uppföljning på sina karaktärer. 

I mitt namn

Länk till adlibris och bokus

I mitt namn. En bok om att vara trans handlar precis om det som titeln skvallrar om: en bok om att vara trans, alltså. Moa-Lina Olbers Croall har intervjuat olika transpersoner, några kända, några okända, i olika åldrar och i I mitt namn får vi ta del av deras berättelser. Varvat med de personliga berättelserna som de intervjuade personerna delar med sig av, finns rena faktaavsnitt om vad trans är, hur transformeringsprocessen går till, vart man kan vända sig med sina funderingar och mycket annat. Här finns film- och boktips och sist i boken en ordlista samt en gedigen länklista.

I mitt namn vänder sig till den som går i egna funderingar kring sin könsidentitet, men den vänder sig också lika mycket till cispersoner, det vill säga icke-transpersoner, som kanske känner någon transperson eller har någon i sin närhet som man vill stötta och förstå. I mitt namn gav mig mycket kunskap och framför allt gav det mig insikter om hur hur lite jag faktiskt visste kring dessa frågor och transpersoners situation. Den här boken borde absolut vara obligatorisk läsning för skolsköterskor och skolkuratorer, eller ja, varför inte alla som jobbar i skolans värld!