Det är insidan som räknas

Är det insidan som räknas? Självklart är det det, skulle de allra flesta svara. Men går det att enbart att bli kär i och älska någon, utan att se till vare sig det yttre eller till personens kön? Det här tankeexperimentet ställer David Levithan sina läsare inför i Jag, En.

Tänk dig att du vaknar upp i en ny kropp varje morgon, och att du lever någon annans liv under en hel dag. En har aldrig befunnit sig i samma kropp mer än en dag, det är hens sätt att leva, och ingen dag är den andra lik. Genom att ta kontakt med sin värdkropps minne kan hen ta sig igenom dagen på ett mer eller mindre smidigt vis, utan att störa eller lägga sig i sin värdkropps liv och relationer allt för mycket. Men så en morgon vaknar En i Justins kropp. Justin är något av en slarver, en skitstövel, skulle vissa säga. Men denne Justin har en fantastisk flickvän, Rhiannon, som definitivt hade kunnat hitta någon mycket bättre kille än Justin. För egentligen är Justin alldeles för självupptagen för att bry sig om Rhiannon. Men En bryr sig desto mer. En kan inte låta bli att för en gångs skull lägga sig i sin värdkropps liv, och för en gångs skull kan En inte heller låta bli att knyta an till en annan person.

För En känner samhörighet med Rhiannon, på ett sätt hen inte tidigare har känt och efter att En lämnat Justins kropp går det inte att släppa tankarna på Rhiannon. En måste träffa henne igen. Och igen. Och för en gångs skull känner En att hen kan vara den hen är, hen kan vara sig själv! En behöver inte leva någon annans liv när hen är med Rhiannon. Men att inleda en relation med någon, vars kropp och yttre ständigt förändras, och som dessutom har för vana att vakna upp på olika platser varje morgon, är problematiskt, för att inte säga omöjligt. Eller?

Att läsa Jag, En väcker många tankar kring existentiella frågor. Är man verkligen samma person oavsett vilken kropp man befinner sig i? Trots att jag, precis som Rhiannon, skulle vilja vara den personen som bara såg insidan, så är det ändå inte riktigt så det funkar. Inte i min värld i alla fall. Levithans budskap är så klart att det varken finns homosexuell eller heterosexuell kärlek. Det finns enbart kärlek. Man blir inte kär i ett kön, man blir kär i en person. Och det är en fin tanke som jag håller med om, men om man ska applicera Levithans tankeexperiment på verkligheten så, visst blir man kär i en person, men den person man blir kär i är ju samtidigt knuten till en kropp. Och denna kropp måste man på något vis även tilltalas av.

Jag, En har jag sett fram emot att läsa och Levithan gör mig inte besviken. Jag gillar hans språk och stil och hur han i denna bok sätter igång min egen tankeverksamhet. Nu längtar jag bara efter att få diskutera boken med någon.

Insurgent

Jag kan lika gärna säga det direkt; Insurgent gör mig helt klart inte besviken. Insurgent är andra delen i Veronica Roths dystopiska trilogi, men detta är allt annat en typisk del-två-bok. Jag hade förväntat mig en ganska typisk mellanbok, en transportsträcka vars huvudsakliga mål skulle vara att föra mig till en rafflande upplösning i del tre. Men Insurgent är baske mig ännu mer spännande än del ett, Divergent! Det händer saker hela tiden, nya vändningar kastar läsaren (mig) in i situationer som jag inte alls räknade med, vilket gör att Insurgent känns totalt oförutsägbar. Jag älskar det!

Händelserna i Insurgent tar vid där Divergent slutade och det känns stört omöjligt att skriva något utan att förstöra för den som inte har läst Divergent, så varning för spoilers. Fullskaligt krig hotar att bryta ut mellan falangerna. De lärdas och deras ledare Jeanines ambitioner är att styra och kontrollera alla, men De lärdas simuleringsattacker biter fortfarande inte på De divergenta. De divergenta uppmanas att lämna över sig själva till De lärda annars kommer oskyldigas liv att spillas. Tris, som plågas av sina skuldkänslor ser sin chans att gottgöra för alla de liv hon tagit sedan konflikten startade. Hon lämnar över sig själv till De lärda, men genom att göra detta måste hon svika den hon älskar. Four har dock inga planer på att ge upp sin älskade och kommer till Tris undsättning. Men i takt med att konflikten mellan falangerna fortsätter och nya fakta och hemligheter avslöjas, ställs Tris åter igen för ett val, där det enda rätta att göra också innebär att gå bakom ryggen på Four.

Insurgent slutar med en rejäl cliffhanger, jag förstår inte hur jag ska kunna vänta så länge som till oktober, då den tredje delen kommer ut i USA. Trots att jag misstänker att hela bilden ännu inte avslöjats så förstår man äntligen mer av hur samhället fungerar i Veronica Roths Chicago, och jag kan faktiskt till och med se en poäng med att Roth håller läsaren på halster under hela första boken. På så sätt vet man som läsare inte mer än vad huvudkaraktärerna vet, vilket också gör att man lättare kan förstå deras förvirring när sanningen till sist kommer fram.

Jag märker att jag har börjat störa mig på Tris i den här delen. Ja, hon är hjälten, underdogen, som man känner med och hejar på, men hon känns mer trulig och irrationell än vad hon gjorde i Divergent och hennes evinnerliga gnäll och skuldkänslor för att hon sköt Will blir i längden väldigt tröttsamt. En annan sak jag irriterar mig kolossalt på är hur Tris och Four aldrig kan vara ärliga gentemot varandra och hela tiden måste undanhålla saker, vilket dels leder till fnurror på tråden men också leder till rent av livsfarliga handlingar.

Det dröjer ända till den 22 oktober innan tredje delen släpps i USA, och när del två kommer ut på svenska har jag tyvärr inga uppgifter om. Det ska också bli intressant att se vad titeln på denna tredje del kommer att bli. Hittills har titlarna speglat böckernas handling väl och jag räknar med att den tredje titeln också kommer att göra det. (Divergent = divergerande, avvikande och Insurgent = upprorsman, rebellisk eller upprorisk)

Hårdkokta fakta om ägg

Lena sjöberg, som härom året kom ut med Kalla fakta om is, är nu, lagom till att påsken nalkas, aktuell med Hårdkokta fakta om ägg.  Målgrupp för denna fantastiskt fina och välillustrerade bok må i första hand vara lågstadiet, men även äldre barn, och vuxna, har stor glädje av att läsa eller bara bläddra i denna bok. Sjöberg berättar mer eller mindre ALLT om ägg och sådant som har med ägg att göra. Bokens ämne spänner sig från naturvetenskap till religion, pyssel och matlagning! Man får lära sig hur hönsägg blir till, hur olika vattenlevande djurs ägg ser ut, varför ägget ofta har en symbolisk plats i olika religioner, varför man firar påsk - och hur man firar och har firat påsk genom tiderna. Och mycket, mycket mer. All fakta presenteras i små faktarutor tillsammans med rika illustrationer som erbjuder sann läs- och lärglädje. Det skulle inte förvåna mig det minsta om Hårdkokta fakta om ägg under året nomineras till en rad litterära priser.

Den första flickan skogen möter

I sin debutbok, Söta pojkar är bara på låtsas, hämtade Moa Eriksson Sandberg inspiration från sina egna dagboksanteckningar. Också i Den första flickan skogen möter tycks Eriksson Sandberg ha hämtat stoff från sin egen uppväxtmiljö. Handlingen utspelar sig i ett litet samhälle i Halland och miljön är förlagd till tidigt nittio-tal, vilket är tacksamt för mig att läsa, då jag under denna tidsperiod själv var i samma ålder som huvudpersonen, och igenkänning är alltid kul.  

Hanna fyller tolv år denna sommar, som boken utspelar sig under. Hon är med raska kliv på väg in i tonåren, kroppen håller på att förändras med bröst och mens och hennes tankar är mer upptagna av sex och killar än vad hon skulle våga erkänna för någon. Men samtidigt befinner sig en del av henne kvar i barnets värld. Hanna slits mellan kompisarna Sabina och Jonna. Sabina har redan fått mens och hånglar med killar, men med Jonna kan man fortfarande få lov att vara barnslig, klä ut sig och leka.

Det är mycket som händer den här sommaren i det lilla halländska samhället. Linda Palm, skolans populäraste tjej, försvinner spårlöst. Det ryktas om att hon blivit både våldtagen och mördad och vissa menar att Linda Palm faktiskt får skylla sig själv lite eftersom hon varit med så många killar. Skogen utanför den lilla orten tycks mer skrämmande än någonsin och Hanna känner sig iakttagen. Hemma är saker och ting heller inte som förr. Hannas föräldrar bråkar jämt och ständigt och en dag slutar pappa höra av sig.

Den första flickan skogen möter skildrar en rätt otäck och hård verklighet men speglar också den förvirring man kan känna när man befinner sig på gränsen in till tonårslivet. Jag gillar den något kusliga stämningen, vid sidan av sommaridyllen finns det så mycket okänt ute i skogen, i världen; i livet. Men Den första flickan... är också en rätt svår och framför allt spretig bok, många trådar blir hängande i luften och jag känner mig inte helt nöjd när boken slutar. Jag är inte heller helt säker på att Den första flickan... borde vara hcg-klassad. En del av innehållet känns helt klart riktad till någon som befinner sig just där Hanna själv är, det vill säga på väg att lämna barndomen.

En sekund i taget

Man kastas rakt in i handlingen i Sofia Nordins En sekund i taget. Hedvig springer, hon flyr från sitt hem, från sin familj. Hon tar sin cykel och ger sig av, vart vet hon inte, hon vill bara bort. På vägarna stöter hon på döda människor och krockade bilar. I övrigt är det helt tyst och mörkt. Febern, som drabbade och utplånade hennes familj, spred sig som en löpeld i kvarteret, samhället, Sverige, kanske hela världen, och skonade ingen. Så vitt Hedvig vet är hon den sista människan kvar i livet. 

Hedvig kommer till en liten bondgård med två kor och två hästar, några får och några höns. Det är ett bra ställe att vara på om man vill överleva och Hedvig stannar. Sakta bygger hon upp en tillvaro för sig själv. Hon lär sig mjölka korna, elda i spisen, skörda potatis. Och livet på gården är drägligt, om än väldigt ensamt, och trots att hon försöker låta bli, kretsar Hedvigs tankar ständigt kring hennes familj. Fanns det något mer hon kunde ha gjort? Var det rätt att lämna dem? Varför blev hon själv inte sjuk? Framtiden känns också så väldigt oviss. Är det så här hennes liv kommer att se ut för alltid nu? Vad hände med att bli kär, få sin första kyss, bli vuxen och skaffa barn? Allt det där som betyder nåt i livet?

En dag kommer en annan tjej, Ella, till gården. Om de är två som har överlevt borde det finnas fler. Det är i varje fall vad Ella hoppas på. Men Hedvig vågar inte hoppas för mycket.

En sekund i taget har en ödesmättad, något skrämmande ton, som jag tror tilltalar många tonåringar. Handlingen är väldigt intressant och väcker många tankar och funderingar. Är livet värt att leva om alla man känner har dött? Hur skulle det kännas om jag själv visste att jag aldrig kommer att få uppleva kärlek, sex eller få barn? Och hur skulle jag själv klara av att så plötsligt tvingas byta livsstil, från prylsamhället med ständig uppkoppling och tv-soffor till mörker och smuts, svält och hårt arbete för att överleva?

Själva katastrofen i sig tycker jag inte är helt trovärdig. Jag störde mig en del på det orealistiska i att alla dog nästan samtidigt och att det gick så snabbt. Hur har man inte kunnat höra något om det i media från exempelvis andra länder, som också måste ha drabbats (jag utgår nämligen från att smittan måste ha sitt ursprung utomlands, men så behöver det ju naturligtvis inte vara).
Skildringen av hur Hedvig agerar för att överleva är då desto trovärdigare och överhuvudtaget ges ett väldigt ingående porträtt av Hedvig. Jag gillar också att boken inte har ett klart avslut, utan tillåter läsaren att själv spinna vidare på hur det kommer att gå. Och här finns det flera alternativ att fundera över. Jag kommer att nog att fortsätta gå och tänka på Hedvig och Ella ett bra tag till.

Karolins lista

Karolin är elva år och höstterminen i 5:an har precis börjat. I sin dagbok skriver Karolin om tjatiga och överbeskyddande föräldrar, bråkiga småbrorsor, störiga och orättvisa lärare (syslöjdsläraren Inga-Dinga) och Manda, bästisen, som trots att hon är Karolins bästa kompis ändå kan vara så väldigt irriterande ibland. Karolins vardag är med andra ord ganska så normal och för det mesta helt okej. Men där finns vissa saker som ligger och stör, saker som Karolin gärna skulle vilja ändra på. Om hon bara var tillräckligt modig.

Karolin skriver en modighetslista, alltså en lista över saker som hon inte vågar göra, men som hon skulle vilja våga. Hon vill 1. Våga uppträda på julfesten, 2. Våga visa öronen, 3. Våga säga till Inga-Dinga att hon är dum i huvudet, och 4. Våga hoppa från femmans trampolin. Och den här listan ska betas av innan jullovet. När klassens nye elev, Christian Mortensen, kommer måste Karolin lägga till en femte punkt på listan: Våga berätta för Christian Mortensen att hon gillar honom!

Karolins lista av Cecilia Lidbeck är skriven i dagboksform och det är nästan så att man skulle kunna tro att det faktiskt är en elvaåring som skrivit boken. Jag känner igen tonen från mina egna dagböcker, som jag skrev i den åldern, med direkt tilltal till dagboken, ungefär som att det vore en kompis man berättade för. Och dagbokssidorna fylls med Karolins mer eller mindre dramatiska och livsavgörande vardagshändelser i skolan och hemma, hennes förhoppningar om killar och att bli kär och hennes tankar om kompisar. Lidbeck har antagit en mycket träffsäker ton och Karolins lista är både rolig att läsa och bjuder på stor igenkänning från när man själv gick på mellanstadiet, då relationer med kompisar och killar började hamna mer i fokus.

Den store Gatsby

Att jag inte läst Den store Gatsby tidigare! F. Scott Fitzgeralds mest kända roman från 1925 räknas som en 1900-talets mest inflytelserika amerikanska romaner. Det är tack vare att denna ska bli film (svensk biopremiär i maj), som jag blev intresserad av att läsa boken. Romanen har tidigare filmatiserats på 1970-talet med Robert Redford och Mia Farrow i huvudrollerna och det är också från denna film som omslaget till min utgåva av boken är hämtad. Tjusigt, va?

Nick Carraway kommer till New York för att jobba som fondmäklare 1922 och flyttar in i en mindre ruffig villa på Long island. Till granne har han en enorm villa, ett riktigt skrytbygge, vars ägare jämnt och ständigt håller fester. Det är när Carraway besöker paret Buchanan; Tom, som Carraway känner sen college och Daisy, som är Carraways syssling, som han för första gången får veta något om sin granne, Gatsby, i skrytvillan.

Mr Gatsby är en mytomspunnen ungkarl som är känd för sin förmögenhet och gästfrihet och för sina överdådiga fester, som sträcker sig långt in på småtimmarna. Många är de av New Yorks societet, som varit på någon av Gatsbys fester, men få vet vem denne Gatsby är. Det går till och med rykten om att Gatsby dödat en annan man. Carraway får dock äran att lära känna sin framgångsrike granne, som inte alls är den lycklige man han utger sig för att vara. Gatsby bär på en stor tomhet orsakad av olycklig kärlekshistoria. I flera år har han väntat på att få uppfylla sitt livs största dröm, och nu är tiden äntligen inne.

Jag hade inga som helst förväntningar på Gatsby, men efter ett kapitel var jag helst fast och sträckläste verkligen. Jag gillar tonen med de humoristiska formuleringarna. De välgjorda miljöbeskrivningar får mig att känna det som att jag själv befinner mig på en av Gatsbys vansinniga och överdådiga fester, att jag står där i en flapperklänning med ett pannband med fjäder i och beskådar societeten som rumlar runt med ett glas skumpa, visky (som det stavas i min bok) eller gin i ena handen.

Man får ett överflöd av så mycket när man läser Den store Gatsby; passionerad kärlek, längtan, drömmar som gått i kras, drömmar som ännu inte uppnåtts, hemligheter och svek, och tragedi med stort T. Jag kan inte låta bli att likna Den store Gatsby lite vid en modern grekisk tragedi. Alla dör inte, men många, och de som inte dör - blir de någonsin lyckliga?

Det ska bli riktigt spännande att se Baz Luhrmanns filmatisering, som, efter att ha sett trailern, tycks fånga stämningen på pricken!

Ur regnskogens skugga

Ur regnskogens skugga : Daniel Rolander och resan till Surinam nominerades i höstas till Augustpriset i kategorin bästa fackbok och är en facinerande reseskildring i 1700-talets Surinam.

Daniel Rolander var en av Carl von Linnés lärljungar, eller apostlar, som Linné skickade ut i världen för att studera och samla växter och fröer. 1754 skickades Daniel Rolander till Surinam, där han stannade i sju månader. Under resan skrev Rolander dagboksanteckningar, i vilka han inte bara beskrev djur och växter, utan även skrev ned sina observationer av människor, seder och bruk i Surinam. Hans manuskript, "Diarium Surinamicum", blev dock aldrig publicerat, då det skar sig mellan Linné och Rolander efter dennes hemkomst. Rolander vägrade nämligen att överlämna sitt manuskript till Linné och låta denne redan erkände naturvetenskapsman ta åt sig äran för hans arbete. Så Rolander, som hade spåtts en lysande karriär dog istället fattig och bortglömd och hans manuskript på latin hamnade så småningom på Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn. Först i början av 1990-talet återupptäcktes manuskriptet och översattes från latin till svenska av Arne Jönsson.

Valda delar av detta manuskript är nu publicerade i Ur regnskogens skugga tillsammans med fotografier från Surinam, som tagits av Helene Schmitz enkom för denna publikation. De vackra fotografierna illustrerar Rolanders texter som innehåller många beskrivningar av växter, träd och djur, och som jag kanske inte tycker är så himla intressanta. Men det som lockar mig och som jag finner fascinerande att läsa, är Rolanders beskrivningar av de människor han möter i Surinam; hur slavarna behandlas, hur de vita klär sig, hur indianerna beter sig och så vidare. Det är liksom spännande att med mina 2000-tals-glasögon läsa hur Rolander beskriver sina 1700-tals-upplevelser. Bara historian om Rolanders liv och öde är i sig en spännande berättelse och Ur regnskogens skugga inleds med en essä över Rolanders liv, skriven av en James Dobreff.

Little Bee

Chris Cleaves Little Bee är senaste bokcirkelboken, som jag egentligen inte alls var sugen på att läsa, men som visade sig vara helt underbar! Min inställning efter att ha läst baksidestexten var att detta bara skulle vara en enda stor och dyster eländesskildring. Men jag ville ju för all del ändå ge boken en chans, och att den legat etta på New York Times bästsäljarlista talade trots allt för att boken kunde ha något extra ändå.

Jag var dock inställd på att jag antagligen skulle tröttna ganska snart, när jag efter en snabb genombläddring såg hur romanen var upplagd. Långa kapitel och knappt någon styckeindelning är något jag inte är förtjusts i.
Nu var det kanske tur i oturen att jag var hemma sjuk när jag läste Little Bee och därför helt kunde hänge mig åt romanen och därmed få större behållning av läsupplevelsen. För trots en något seg start så visade sig Little Bee vara helt fantastisk.

Little Bee är en nigeriansk flicka, som flytt oroligheterna i sitt hemland. Hon är den enda överlevande från sin hemby, som massakrerats på uppdrag av oljebolagen. I två år har hon nu suttit på en flyktingförläggning i England och under tiden har hon lärt sig prata fin engelska. Lika fint som drottningen pratar hon. När Little Bee blir frisläppt letar hon upp den enda person hon har adress till i landet, en Andrew O'Rourke, som hon träffat på en strand i Nigeria för två år sedan.

Men Andrew vill inget annat än att bli lämnad i fred. Mötet på stranden i Nigeria har, under de två år som gått, plågat både honom och hans fru, Sarah, och förändrat deras liv för alltid. Upptäckten av att Little Bee är vid liv får istället Andrew att ta sitt eget. Men när Little Bee ringer på dörren hos familjen O'Rourke, känner Sarah ett ansvar för flickan och bestämmer sig för att hjälpa henne, trots att hennes eget liv befinner sig mitt i ett kaos.

Omväxlande får man följa Little Bee och Sarah och Cleave portionerar hela tiden skickligt ut tillräckligt stora fragment av vad som hände den där fruktansvärda dagen i Nigeria för att man ska hålla den skräckblandade nyfikenheten vid liv, samtidigt som det dröjer innan man har hela scenen klar för sig. Humor blandas med allvar och trots några riktigt tunga stycken, så blir romanen i sin helhet ändå inte för jobbig att läsa. Det finns flera vackra och snillrika formuleringar i boken som fick mig att stanna upp och en del liknelser återkommer i olika konstellationer. Det hela är väldigt snyggt gjort av Cleave.

Att läsa Little Bee väcker många tankar. Vad är ondska? Är jag själv så genomgod och självuppoffrande som jag skulle vilja tro mig vara? Little Bee tydliggör all grymhet som pågår varje dag runt om i världen, men som göms undan av ekonomiska intressen eller som vi i västvärlden inte riktigt gitter engagera oss i. Man kommer att tänka på hur många människoöden det finns och att det faktiskt gör skillnad på varifrån du kommer och var i världen du föds. Men att det också finns äkta medmänsklighet. Skulle jag bara rekommendera en bok i år så skulle det definitivt bli denna!

Lola Rose

Tolvåriga Jaynis mamma vinner en dag 10.000 pund på en skraplott. Så mycket pengar har varken Jayni eller Jaynis mamma sett på en gång och på kvällen går hela familjen ut och firar med en brakmiddag. Men trots den lyckliga dagen så slutar kvällen ändå som väntat med att pappa Jay misshandlar Jaynis mamma. Men den här gången försöker Jayni gå emellan, med resultatet att även hon får ta emot pappans slag och sparkar.

Detta blir droppen för Jaynis mamma, som mitt i natten packar väskorna och tar med sig Jayni och lillebror Kenny, lotterivinsten och sätter sig på första bästa tåg till London. Där ska de tre starta ett nytt liv, utan pappa Jay. För säkerhets skull byter de namn, och de får själva välja vad de vill heta. Mamma Nikki blir Mrs Victoria Luck, hon är ju trots allt en kvinna med tur, vilket lotterivinsten ju skvallrar om. Jayni väljer namnet Lola Rose och Kenny blir Kendall efter Kendal Mint Cake. Lola Rose tycker att namnet hon valt är det vackraste och hon hopppas att namnet ska få henne att bli lika vacker och vuxen som namnet låter.

Den första tiden i London är jättespännande, de bor på hotell och fyller dagarna med shoppingturer och akvariebesök, där Kendall kan titta på riktiga hajar. Men lotterivinsten varar inte för evigt och till sist hittar mamman ett jobb på en pub, vilket innebär att hon måste jobba många kvällar och nätter. Lola Rose får ta mycket ansvar både för hemmet och för sin lillebror. Men trots detta känns livet i London både roligare och tryggare, även om den ständiga oron över att pappa Jay kanske kommer att hitta dem ständigt hänger över Lola Rose.

Men det roliga tar slut den dagen Lola Roses mamma hittar en knöl i bröstet och måste in på sjukhus. Plötsligt har Lola Rose allt ansvar för hemmet och för sin bror och hon har till och med tvingats bli mer vuxen än vad hon tänkte att det nya namnet skulle göra henne. Och nu är det inte bara oron över att pappa Jay ska hitta dem som bekymrar Lola Rose. För vad händer om mamma inte kommer hem från sjukhuset igen?

Jacqueline Wilsons Lola Rose är en otrolig, men kanske ändå inte helt osannolik historia. Wilson är skicklig på att skriva om allvarliga saker för barn, utan att det behöver bli alldeles för tungt att läsa ändå. Och Lola Rose är på det stora hela en eländeshistoria, men Wilson skriver med glimten i ögat och gör med sin humor detta till en både gripande och läsvärd bok. Porträttet av Lola Rose känns väldigt äkta och som vuxen känns det beklämmande att läsa om den hårda värld som hon växer upp i. Mamman är absolut ingen oskyldig ängel, och jag gillar att Wilson inte heller framställer henne som någon jättesympatisk person. Mamman känns också väldigt mycket "på riktigt", och även om hon begår misstag och inte heller alltid är någon bra förebild för sina barn, så är hon ju ändå mamma och den enda trygghet och kärlek Lola Rose och Kendall har.