Slutet

Länk till adlibris och bokus

Slutet har ett namn. Foxworth kallas kometen som är på väg att krocka med jorden och som kommer att utplåna vår värld. Morgonen den 16 september kommer kometen att komma in i jordens atmosfär och luften kommer då att bli så varm att allting förintas. När Slutet börjar så är det exakt fyra veckor och fem dagar kvar att leva. Hur hanterar man ett sådant besked?

Mats Strandberg låter oss följa två ungdomar genom deras sista dagar. Lucinda är döende i cancer och skriver om sista tiden i appen TellUs, en app som ska bevara människornas berättelser efter Slutet genom att skicka ut dem i rymden. När Lucinda fick sitt cancerbesked, långt innan någon kände till Foxworth, uteslöt hon sina vänner från sitt liv inklusive bästa kompisen Tilda.

Simon är nydumpad av samma Tilda som hellre än att tillbringa sista tiden med en pojkvän vill leva livet så fullt ut som möjligt. Med andra ord: hon vill träffa andra och ha kul medan hon kan.

Det är Tilda som oväntat för ihop Simon och Lucinda. Hon ger dem båda ett gemensamt mål att sträva efter, ett uppdrag som ger mening för dem båda deras sista tid i livet.

Strandberg har skrivit in en mordhistoria för att driva fram berättelsen i Slutet. Men det mest intressanta med Slutet är alla funderingar utifrån det preapokalyptiska perspektivet: hur reagerar människan om hon vet att hon ska gå under? Vilka samhälleliga funktioner sätts först ur spel? Går det att undvika kaos? Hur väljer man att tillbringa sista tiden? Och vem ska man tillbringa den med?

Det är mycket som trots allt fungerar mot slutet tack vare volontärer, plikttrogna människor, personer som förnekar det som kommer att ske eller ensamma människor som helt enkelt fortsätter att utföra sina dagliga arbetsuppgifter eftersom de ändå inte har någon annan att tillbringa sista tiden med.

Slutet är en bok som oundvikligen får mig att fundera på hur jag själv hade reagerat. Vad hade jag prioriterat? Precis som i boken tror jag att många inför en sådan här händelse hade vänt sig till religionen, sökt gemenskap med andra. Till sist måste jag säga att trots att man vet att alla dör så tycker jag ändå att bokens slut är rätt så fint.

Majken, Majken

Länk till adlibris och bokus

Majken är nyinflyttad i området med pappa och lillebror. Hon har börjat första klass, börjat i en ny
skola och fått en ny fröken. Hon fantiserar om att få kompisar i nya klassen, kanske nån som ger henne ett smeknamn? Det hade varit roligt.

Majken gillar i och för sig att vara hemma själv och hon har lärt sig att hitta hem från skolan så att hon kan gå hela vägen själv. Ibland stannar hon utanför det nya huset och kikar in i lägenheten längst ned. Där bor det en tant som beter sig lite annorlunda. Majken har sett hur hon smugit in i en garderob och stängt om sig och hur hon har ätit tårta från sitt eget ansikte. När hon berättar för pappa förklarar han att äldre människor ibland blir lite konstiga när de blir gamla. Men Majken, pappa och lillebror bestämmer sig för att knacka på hos tanten och säga hej. Majken och tanten, som faktiskt inte alls är så konstig som man skulle kunna tro, blir kompisar.

Majken Majken, skriven av Lisa Hyder och med illustrationer av Louise Winblad, är en berättelse om vänskap, om att hitta en kompis och om vänskapen mellan gammal och ung. Det vilar ett allvar över berättelsen och efterhand framkommer det att Majkens mamma inte längre lever. Man kan känna och förstå saknaden och genom pappans sätt att vara förstår man hur tung vardagen ibland blir. Men samtidigt berättas detta på ett rakt och osentimentalt vis och jag tycker det känns lite skönt att det inte problematiseras mer utan mest berättas som ett faktum.