Jag är bara ett jävla äckel

länk till adlibris och bokus

Jag är bara ett jävla äckel är Henrik Ståhls egenupplevda skildring av sin högstadietid på en liten ort i dalarna. Boken bygger på den pjäs som Henrik Ståhl under flera år turnerade runt med och boken är skriven tillsammans med Titti Persson som gick på samma skola som Henrik. 

Henrik ser fram emot att börja sjuan på Svärdsjöskolan. På sin gamla skola är Henrik känd som tönten, men nu har han chans att börja om, tvätta bort töntstämpeln och bli någon som räknas. Henrik har höga förhoppningar om sin högstadietid och de allra första dagarna är skimrande och lovande. Men det dröjer tyvärr inte länge förrän Henrik blir tilltryckt. Hans gamla plågoandar går också på skolan och de ser så klart till att sprida och befästa Henriks forna status som tönt. 

Under tre år, hela högstadietiden, är vi med Henrik när han mobbas, blir nertryckt och tilltryckt. Psykiskt och fysiskt. Vi är med när lärarna låtsas som ingenting och får följa hur Henrik och hans kompisar utvecklar strategier för att klara sig undan mobbarna. Och det är vidrigt och hemskt hur alla, precis alla, vet hur utsatt Henrik är i skolan och hur lite någon gör för att komma till rätta med situationen. Henriks egna föräldrar gör vad de kan för att stötta och hjälpa, men det gör antingen ingen skillnad eller så gör det bara saken värre. Men Henrik gör vad han kan för att överleva. Målet är att efter nian komma in på estetisk linje i Falun och därmed slippa de som plågar honom. Avslutningsdagen i nian blir en av de lyckligaste dagarna på länge. 

Jag är bara ett jävla äckel är en helvetesskildring, en riktig eländesbok som engagerar. Mest upprörd blir jag på alla vuxna som ser mellan fingrarna och inte tar den grova mobbingen på allvar. Dock tycker jag en del av skildringen ligger alldeles för nära gränsen till att bli för mycket, för överdrivet (utan att på något vis förringa Henrik Ståhls eller någon annan mobbad persons upplevelser). Det är synd om Henke, men jag tröttnar lite på hans egna beskrivningar av sig själv som tönt och och vad det innebär att vara en tönt. Även om han reser sig under sitt sista läsår på högstadiet så blir det som en slags självuppfyllande profetia när han hela tiden refererar till sig själv som just en tönt. 

Kom ensam

Länk till adlibris och bokus

Anna Knutsson och Ann-Christine Magnusson har tidigare tillsammans skrivit bland annat Ingen ser dig, en rysligt spännande berättelse med tydligt driv, något de bemästrar även i Kom ensam som är en riktig bladvändare.

Jill bor i Trustville, en riktig håla, där årets största händelse är att skolan ska fira 100-års jubileum. Inför denna ska Jills klass sätta upp en pjäs till vilken rollerna lottas ut. Jill lottas att spela en gris, något som väcker hela klassens munterhet och eldar på de gliringar som Jill redan får från sina klasskamraterna. Ända sen hennes kompis Janina flyttade har Jill känt sig väldigt ensam. De taskiga kommentarerna i klassen har blivit värre och Jill utsätts för både utfrysning och direkta fysiska påhopp. Det här är mobbing när det är som värst och det är riktigt jobbigt att läsa.

 Men så dyker en rödhårig tjej, Carla, upp. Hon vill bli Jills vän. Men det är något konstigt med henne. Jill kan inte till en början sätta fingret på vad det är, men det är något som inte stämmer. Och varför söker OddBill, han som folk pratar om som byns dåre, upp Jill hela tiden? Han pratar om blod och det skrämmer Jill. Varken Jill eller någon annan i hennes ålder känner till vad som hände på hennes skola i början av 1980-talet. Men det som hände har fått mörka krafter att vakna till liv nu lagom till skolans jubileum.

Kom ensam är första delen i Trustville. Att förlägga handlingen till 1990-talet är ett smart drag av författarna för att komma undan dagens uppkopplade samhälle, men jag har lite svårt att begripa varför Trustville ska utspela sig i USA. Jag tycker det skapar en viss distans till handlingen och det känns på nåt vis inte lika genuint som om berättelsen skulle utspela sig i Sverige. Men det finns så klart en bra anledning till detta. Kanske som en hommage till Stephen Kings Carrie och Stranger things som författarna tycks ha hämtat inspiration från? Kanske ger det sig i nästa del, Svinet?

Så jävla operfekt

Länk till adlibris och bokus

Emma går i åttan. Hon tycker att alla andra i hennes klass, ja, på hela högstadiet, verkar så självsäkra och är så mycket snyggare, mer perfekta än vad hon är. Själv försöker hon alltid sitta så att låren inte ska välla ut över stolen, kollar så att tröjan inte glider in mot magen, hoppas att ingen ser hennes gropiga lår när de byter om på idrotten. Emma försöker helt enkelt att vara så osynlig som möjligt för att ingen ska lägga märke till henne och hur fel hon ser ut jämfört med alla andra. För hon vill absolut inte bli som Jamila, som möjligtvis är ännu mer fel än vad Emma är. Egentligen tycker Emma synd om Jamila som får utstå en massa skit, men eftersom hon själv inte vill att glåporden och blickarna ska smitta över på henne låtsas Emma som att hon inte ser när någon är taskig mot Jamila. I skolan är hon därför mest med sig själv. Hennes gamla bästis Clara har övergett henne och börjat hänga med de populära handbollstjejerna. Det enda stället som Emma känner att hon hör hemma på nu är i stallet. 

En dag hittar Emma en lapp på golvet bredvid sin bänk. I rosa tusch står det: "Du är bra som du är". När fler lappar dyker upp börjar något hända bland tjejerna på skolan. Det här påverkar många fler än bara Emma och blir snart som en hel rörelse. Men vem är det som skriver lapparna? 

Charlotte Cederlund har skrivit en stark bok med ett viktigt budskap och bjuder på stor igenkänning från högstadietiden med allt från grupperingar och grupptryck, sociala koder, osäkerhet och skönhetsideal. Jag sugs in i skolmiljöerna, det är verkligen inte svårt att återuppliva sina egna minnen från högstadietiden och alla de osäkra känslor och tankar om kroppsideal som upptog ens sinne då, och berättelsen är medryckande. Men jag tycker att slutet blir lite för mycket på nåt vis. Det är som le grande finale á la high school-film (bara det att just den scenen troligtvis INTE skulle ha fått vara med i en high school-film) Med det sagt så vill jag ändå poängtera att Så jävla operfekt är en mycket bra bok. 

Den svarta boken

Länk till adlibris och bokus

Gabriel och hans mamma har precis flyttat från Stockholm till Frösön i Jämtland. På sin förra skola var Gabriel mobbad men här i lilla Frösön har han chans att få börja om på nytt. I nya klassen går Valter. Gabriel känner igen sig väldigt mycket i Valter för i den här nya klassen är det Valter som är den mobbade. Men även om Gabriel vet hur jobbigt det måste vara för Valter så vågar han inte göra nåt när mobbarna ger sig på honom. Han kan bara stå vid sidan om och titta på. Men kanske finns det ett sätt?

I källaren till nya huset har Gabriel hittat en svart anteckningsbok. Boken är så svart så att det nästan ser overkligt ut, som om den var ett fyrkantigt svart hål som svalde allt ljus runt omkring sig. I boken finns bara tomma blanka sidor. Och så ett namn och en adress till en Allan Lundmark. Men när Gabriel letar upp adressen så finns där ingen Allan och där har heller aldrig bott någon Allan på adressen. Bara en äldre ensam kvinna i en väldigt stor lägenhet.

Några dagar senare använder Gabriel anteckningsboken för att skriva upp adressen till en granne, men när Gabriel lite senare försöker kontakta grannen är det som om hon har försvunnit, eller snarare aldrig någonsin funnits. Det är ingen som ens kan minnas henne. Så tar sakta en idé form i Gabriels huvud. Tänk om han skulle kunna få skolans värsta mobbare, han som hela tiden är på Valter, att försvinna?

Gabriels ambition är att använda den svarta boken till att göra gott. Men känslan av makt, att kunna bestämma över någon annans existens och att därigenom kunna bli den person han själv önskar att han var, är berusande och konsekvenserna blir större än Gabriel någonsin kunnat föreställa sig.

Den svarta boken av Peder Nääs Sundemyr är spännande och ljuvligt obehaglig och väcker tankar om bland annat makt och identitet. Boken är lättläst och språkligt passar den för åldersspannet 9-12 men med tanke på handlingen vill jag nog hellre sätta boken i händerna på någon i åldern 11-14.
 

Hjärnsmälta

länk till adlibris och bokus

Leo, som vi lärde känna i Hjärnpunka, har nu börjat sjuan och det är inte bara högstadiet som drabbat honom med full kraft, även puberteten med finnar, hårväxt och annan kroppsförvandling har slagit till! Trots denna brutala kroppsombyggnad har Leo blivit tillsammans med Lolo och han ska till och med följa med hennes familj till Sardinien på höstlovet. Sen flera veckor tillbaka har han och Lolo planerat allt de ska göra, vad de behöver ha med sig för en lyckad semester och börjat spara ihop till en gemensam resekassa.

Efter en högst pinsam incident på HM som filmas av Ozzy, en kille i åttan på Leos skola, blir Leo offer för utpressning. För att inte filmen ska läggas ut på nätet och spridas till alla på hela skolan tvingar nämligen  Ozzy och hans gäng Leo att utföra diverse uppdrag och "tjänster". Leo som inser vad spridandet av mobilfilmen skulle kunna ha för katastrofal inverkan på resten av hans högstadietid ser det som sin enda räddning att ställa upp på det Ozzy kräver. Och för varje ny grej Leo tvingas ställa upp på trasslar han in sig själv desto mer i trubbel och lögner.

Hur långt ska det behöva gå innan Ozzy deletar filmen? Och hur många ursäkter och lögner klarar Leos och Lolos förhållande? Staffan Cederborgs Hjärnsmälta är precis som Hjärnsläpp en väldigt fnissig bok, men bakom det pinsamma och fnissiga finns ett allvar med den utstuderade mobbing som utpressningshistorian trots allt är. Leo må vara naiv och den där hjärnpunkan från mellanstadiet tycks inte ha lärt honom någonting, möjligen skulle man kunna säga att Leo är otursförföjd eller att allt går att skylla på puberteten, men situationen Leo hamnar i känns likväl högst trovärdig. Jag ser lite likheter mellan Leo och Åsa Asptjärns karaktär Emmanuel Kent där huvudpersonens osäkerhet ställer till det. Och precis som Asptjärns böcker om Emmanuel är både Hjärnpunka och Hjärnsmälta roliga böcker med smart humor och mycket eftertanke.

Tack till Opal förlag för recensionsexet!

Lars är lol

Länk till adlibris och bokus

Amanda har sett fram emot att börja sexan. Då är man störst på skolan och då får man ta hand om en förstaklassare som man har som fadderbarn. Men fröken har ett speciellt uppdrag till Amanda. Det ska börja en ny kille i klassen, Lars, och Lars har Downs syndrom och kan enligt fröken behöva någon som tar lite extra hand om honom. Och eftersom Amanda, enligt fröken, är en ansvarstagande tjej så är det hon som får uppdraget att vara Lars fadder.

Amanda känner sig knappast hedrad över uppdraget, hon hade mycket hellre fått en gullig förstaklassare som fadderbarn, och att försöka ta hand om någon som, enligt Amanda själv, hela tiden behöver räddas från att göra bort sig är inte lätt eftersom det i sin tur betyder att Amanda själv skämmer ut sig. För även om hon kanske inte egentligen bryr sig så himla mycket om vad Christina och Anna som hela tiden fotar allt och alla med sina mobiler, tycker så bryr hon sig verkligen om vad Adam tycker om henne.

Till hennes egen förvåning så funkar dock allting väldigt bra, åtminstone till en början, och hon och Lars blir faktiskt riktigt bra kompisar. Därför blir också Amandas svek desto större när hon får kännedom om att Christina och Anna har en blogg, Retardedmuch, på vilken de lägger ut mindre smickrande bilder på Lars, för istället för att säga till någon vuxen om bloggen faller hon själv för grupptrycket och bidrar med fler bilder till bloggen. Och detta gör Amanda trots att hon vet att det är fel och trots att hon vet att Lars kommer att hata henne om det kommer fram.

Jag kan så klart inte låta bli att bli upprörd över Amandas agerande, och samtidigt kan jag på ett sätt förstå henne. Det handlar om den ständiga frågan om att vilja vara i ett sammanhang och bli omtyckt av andra eller ha mod nog att göra det man själv innerst inne tycker är det rätta. Lars är lol är norska författaren Iben Akerlies debutbok som gjort succé i hemlandet. Tonen är  humoristisk och lättsam, men ämnena som berättelsen tar upp med mobbing, grupptryck och att vara annorlunda är av betydligt tyngre karaktär. Här finns en hel del att diskutera och samtala kring, inte minst kring nätmobbing och grupptryck, varför boken lämpar sig väl som högläsningsbok eller gruppläsning i skolan.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Länk till adlibris och bokus

Lilla Hon är en helt vanlig flicka. Egentligen heter hon något annat, men hon har alltid kallats för Lilla Hon. Det bästa Lilla Hon vet är att äta bokstavskex och vissla på samma gång. Ännu bättre tycker hon om att hoppa bland kuddar och madrasser. I skolan finns ett kuddrum som Lilla Hon längtar efter. Men de andra eleverna vill inte släppa in henne. Det är deras kuddrum, säger de. De andra eleverna tycker istället att det är jätteroligt att skrämma Lilla Hon med att berätta otäcka historier om elever och lärare som spökar på skolan eftersom Lilla Hon blir så rädd då. Bland annat berättar de om slöjdflickan som brukade springa omkring med saxar och sen ramlade på sin egen sax och dog eller så berättar de om Matfarbrorn som släpar omkring på en köttyxa och som spökar i skolköket.

En dag när de andra eleverna har tråkigt i skolan bestämmer de sig för att skoja med Lilla Hon. De säger till Lilla Hon att hon kan få komma in i kuddrummet om hon går upp på vinden. Lilla Hon som så gärna vill in i kuddrummet antar utmaningen. För på vinden spökar nämligen en lärarinna som hängde sig själv. Men de andra barnen som ju i själva verket inte har några tankar på att släppa in Lilla Hon i kuddrummet låser in Lilla Hon på vinden. Och där glöms hon bort.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon är en alldeles förtjusande läskig berättelse. Len Ollmark kombinerar sin fallenhet för skräckhistorier med humor och tillsammans med Per Gustavssons illustrationer blir det bisarrt, läskigt och roligt á la Tim Burton. Det är härligt blodigt och otäckt och hela berättelsen slutar i ett härligt crescendo. Som vuxen tolkar jag så klart in fler aspekter och då blir berättelsen om Lilla Hon hemsk på ett helt annat vis.

På andra sidan reglerna

Länk till adlibris och bokus

Lukas kommer som ny till klassen på gymnasieskolan i Vintlunda ett par veckor in på vårterminen i ettan. Lukas är lagom entusiastisk över att tvings flytta från Stockholm till nån håla på vischan och han förväntar sig så klart att det kommer att ta tid att komma in i klassen, hitta nån att hänga med, hitta nya vänner. Men allt går mycket enklare än Lukas kunnat hoppas på. Hans nya klasskamrater är riktigt schyssta och han blir snabbt en i gänget som består av de populära killarna och tjejerna. Överhuvudtaget verkar det vara god stämning i klassen, förutom en liten detalj. Det finns en tjej, Olivia, hon klär sig i bylsiga oformliga kläder, håller sig för sig själv och faktum är att ingen ens vill prata med henne än mindre sitta med eller jobba med. Hon är helt utstött och Lukas får höra att han inte ska bry sig, att Olivia får skylla sig själv för att hon är ensam. Det märkliga är bara att när Dante, en av killarna i klassens innegäng, ska ha fest är Olivia välkommen. Och väl på festen är det som om Olivia är en helt annan person.

Lukas dras med av Olivias nya uppenbarelse och därmed dras han in i en konflikt som verkar stå mellan Olivia och i stort sett resten av klassen. Hans nya klasskompisar som välkomnade honom när han kom framstår inte alls som schyssta längre och ju mer Lukas får veta om det som hänt tidigare, desto vidrigare och hemskare tycks hans nya "vänner" vara. Till skillnad från i princip alla andra på Vintlunda gymnasium kan Lukas varken blunda för eller acceptera den hatkampanj som drivs mot Olivia. Han måste göra nåt, men kan en enda person rucka på gamla invanda mönster och gruppkonstellationer?

På andra sidan reglerna av Emma Granholm är efterlängtad läsning och jag sträckläste större delen av boken för som vanligt kan Granholm konsten att engagera, men jag är trots det ändå inte helt begeistrad. Själva ämnet med näthat berör och känns högst trovärdigt, men att ingen, verkligen INGEN på hela skolan reagerat eller gjort något för Olivia innan Lukas kom känns lite väl otroligt, på samma vis som att Olivia, som ju ändå framstår som rätt handlingskraftig, inte polisanmält trakasserierna. Lukas själv känns inte heller helt igenom trovärdig. Han framstår som alldeles för helylle och reko. Det är ju bra att han sätter saker och ting i rörelse, gör så att invanda hierarkier och mönster börjar ruckas på, men han är i mina ögon för bra för att vara sann. Dock är detta ändå en bok jag absolut kan rekommendera och med tanke på #metoo-kampanjen så känns På andra sidan reglerna i allra högsta grad aktuell.

Svag is

Länk till adlibris och bokus

Eddis och Alexs klass har friluftsdag och alla åker skridskor på den frusna Stensjön. Eddi och Alex har bestämt sig för att åka tre varv runt sjön, fler varv än någon annan, men på sista varvet kommer de ifatt Marit. Igen. Hon är inte ens färdig med sitt första varv.

Det är inte första gången killarna retas med Marit, är taskiga mot henne, men den här gången går de för långt. Alex och Eddi tar tag i Marit och puttar henne framför sig, ut utanför den uppåkta banan, ut mot den mörkare delen av isen. Eddi släpper när han ser vart de är på väg, men Alex ger Marit en sista knuff och rätt vad det är så ligger Marit i isvaken. Killarna får panik och lämnar Marit, nog kan hon ta sig upp själv?

Innerst inne fattar Eddi att hon nog inte kommer att klara att ta sig ur vaken, men det är först mitt i natten, när det redan är alldeles för sent som Eddi och Alex återvänder till sjön för att kolla om Marit tog sig upp. Det gjorde hon inte.

Killarna inser ju allvaret i vad de har gjort. Eddi mår sjukt dåligt över vad han ställt till med medan Alex mest verkar bekymrad över risken att åka fast. Och för honom blir det viktigaste att sopa igen spåren efter sig.

Sofia Nordins lättlästa Svag is har väl gestaltade karaktärer och en fängslande berättelse, i det här fallet nästan lite obehaglig, som är svår att släppa. För den som läser boken i grupp finns här definitivt mycket att diskutera kring såväl mobbing som moral.

Handbok för superhjältar

Länk till adlibris och bokus

Lisas mamma ska arbeta utomlands ett tag och därför har Lisa fått flytta hem till mormor och dessutom fått byta skola. Problemet är att Lisa inte riktigt får några kompisar i den nya skolan och dessutom blir hon retad för att ha stora och utstående öron. Framför allt är det ett gäng killar som är speciellt elaka och trakasserar henne. Lisa får ofta fly efter skoldagens slut för att komma undan. En dag när mobbarna är efter henne springer hon in till biblioteket. Där jobbar Caroline, mormors syster, och där kan Lisa känna sig trygg och stanna så länge hon vill. Den här dagen får Lisa syn på en ovanlig bok i en bokhylla. Det riktigt lyser om den och när Lisa plockar ut boken ser hon att det är en bok som beskriver 101 olika superkrafter och hur man kan öva upp dem. Det är en handbok för superhjältar!

Konstigt nog finns boken inte registrerad i bibliotekets katalog, men Lisa får ändå låna hem boken och börjar läsa. Handboken rekommenderar att man inte tränar på fler än tre superkrafter samtidigt och Lisa väljer att koncentrera sig på att lära sig flyga, prata med djur och slagsmålsteknik. Men att träna upp sina superhjälteförmågor är lättare sagt än gjort. Det går minst sagt trögt, men skam den som ger sig.

Mobbing är ett ämne som Elias och Agnes Våhlund engagerar sig för. Handbok för superhjältar kom till när Elias dotter utsattes för mobbing i skolan och paret började fundera på hur man kan närma sig ämnet. Längst bak i boken finns också kontaktuppgifter till Bris och tips på vad man kan göra om är utsatt för eller känner någon som är utsatt för mobbing.

Det serieliknande formatet är lättillgängligt och blir tillsammans med de snygga mangainspirerade illustrationerna riktigt lockande. Sidorna med Lisas anteckningar och utdrag från hennes dagbok i slutet av boken är också detaljer som jag gillar och som förstärker porträttet av Lisa. Boken är lämplig från cirka åtta-nio år, textmängden är inte speciellt omfattande, men här finns lite knepigare ord som yngre läsare kan haka upp sig på. Det lilla aber jag har gentemot Handbok för superhjältar är de amerikansk-/brittisk-influerade miljöerna, vilka i och för sig står helt i paritet med superhjältevärlden som vi känner den och det skulle också kunna vara en vinkning till illustrationernas mangaförlagor. Och helt ärligt så hade det kanske inte blivit lika coolt med svenska miljöer, men kanske hade det bjudit på lite mer igenkänning hos läsarna? Dock kvarstår det faktum att Handbok för superhjältar kan vara en av årets coolaste barnböcker! Jag ser mycket fram emot del två, Röda masken, som kommer ut i höst.

Stort tack till Elias och Agnes Våhlund för recensionsexemplaret!

Hugo och kepskampen

Länk till adlibris och bokus

Hugo går i sexan, han störtgillar sina tigerrandiga shorts och har därför alltid på sig dem. Även i januari. Han gillar också russin och bjuder gärna på dem även om ingen vill ha, han är bra på att snacka, är kanske något brådmogen till sitt sätt och är enligt resten av klassen hopplöst ocool. Men det gör egentligen inte Hugo så mycket. Han tycker det är rätt lugnt nu. Tidigare brukade de coola gängen kasta sudd på honom eller doppa hans mössa i toan. Nu ignorerar de bara honom och det är så mycket lugnare.

Själv har Hugo alltid tyckt sig själv vara cool och för att vara utsatt för mobbing så har Hugo ruskigt bra självförtroende. Han bryr sig helt enkelt inte så mycket om vad andra tycker. Men visst hade det varit kul om han hade haft lite fler vänner. Han försöker få igång intressanta samtal med sina klasskompisar och, som sagt, bjuda på russin, men inget verkar funka.

När klassen en dag ska välja elevrådsrepresentant är det ingen som nappar och fröken hotar med att ingen får gå på rast innan man valt en representant. Det är då Hugo ställer upp. Och efter elevrådsmötet har Hugo till och med avancerat och blivit elevrådsordförande! Fatta vilken makt han har nu. Och fatta att hans makt kan ge honom en rejäl skjuts på popularitetsskalan. Det första som Hugos klasskamrater ber honom att ta upp på elevrådet är önskemålet om att få bära keps inomhus och det är ett förslag som gör Hugo till skolans hjälte. Men Hugo inser också att att hans nyvunna popularitet hänger på en skör tråd. Minsta misstag kan förpassa honom nedåt på skalan igen så för att få hänga med det coola gänget kanske han måste offra något annat. Som en riktig kompis till exempel.

Man kan inte annat än att tokgilla Christina Lindströms Hugo i Hugo och kepskampen. Vilken skön kille, en sån självdistans, en sån humor, vilket självförtroende. Och både smart och schysst och vill väl. Och det är kanske där skon klämmer för en del? Han vill lite för mycket och lite för väl och anstränger sig något för mycket. Jag hade dock gärna haft Hugo som kompis. Hugo och kepskampen beskriver egentligen ett klassiskt problem som kan uppstå när någon får smaka på popularitetens sötma och istället sviker sin riktiga kompis, det är inget nytt grepp precis. Men tonen i boken är för härlig. Och Hugo är också härlig, trots att han tar några tvivelaktiga beslut. Och det känns så på pricken beskrivet hur det kan vara att gå på mellanstadiet med det sociala samspelet med olika gäng, vad som räknas som coolt och inte coolt och så vidare. Baske mig om inte Christina Lindstöm seglat upp som en ny författarfavorit hos mig. Nu står Hälsningar från havets botten på tur att läsas. 

Farlig mark

Länk till adlibris och bokus

På Woodridge Academy, en anrik privatskola i Pennsylvania, går den skötsamma mönstereleven Tamaya i femte klass. Woodridge Academy ligger en bit utanför stan och därför har nästan alla elever en bit att ta sig för att komma till och från skolan, men eftersom det är en privatskola går inga skolbussar. Många blir istället hämtade med bil eller så cyklar de, men Tamaya måste varje dag promenera till och från skolan i sällskap med den två år äldre Marshall. Tamaya och Marshall bor nästan grannar och det är deras föräldrar som gjort upp om att de båda ska ha följe med varandra. Väl i skolan låtsas de (eller i varje fall Marshall) som att de inte känner varandra. Det är en rätt lång promenad varje dag och det kan vara tungt och jobbigt med en massa skolböcker i väskan. Hade de bara kunnat gå genom skogen istället för att som nu gå runt den, så hade deras skolväg inte alls varit lika besvärlig, men skogen är förbjuden mark och dessutom går det rykten om en sinnessjuk eremit som håller till inne i skogen så Tamaya hade nog ändå inte vågat gå in i den.

Trots detta så väljer Marshall en eftermiddag att gena genom skogen. Tamaya vågar inte annat än att följa efter och vet inte heller att Marshalls plan är att undvika mobbaren Chad som hotat att ge sig på honom. Det är bara det att Chad så klart följer efter in i skogen och hotar att slå ner Marshall. Men Tamaya lyckas försvara Marshall genom att skopa upp en näve kladdig gyttja från marken som hon mular Chad med så att de kan springa därifrån.

Efteråt börjar det pirra och sticka underligt i Tamayas hand. Nästa morgon vaknar Tamaya upp med fula utslag över hela armen. Och när hon kliar på det tycks huden pulvriseras och falla av. Kan det vara leran som hon tog upp som orsakat detta? När Tamaya får höra att Chad inte kommit till skolan alls nästa dag och dessutom är spårlöst försvunnen blir hon orolig på riktigt. Det var ju hon som kastade lera rakt i ansiktet på Chad. Tänk om han också fått utslag? Tänk om det är hennes fel att Chad är försvunnen? Och vad är det för nåt som finns i leran?

Berättelsen om Tamaya och Marshall varvas med utdrag ur hemligstämplade protokoll från senatens förhörsprotokoll med de ansvariga för Sun Ray Farm, ett forskningslaboratorium ett par mil från Woodridge Academy. Labbet har under en längre tid arbetat med att ta fram ett drivmedel som kan ersätta bensin och de tror sig vara nära en lösning. Labbet har odlat fram en högenergi-mikroorganism som kan användas för att framställa ett nytt bränsle. Men ingen har varit beredda på att mikroorganismen skulle kunna ta sig ut ur labbet. Och dessutom mutera.

Farlig mark av Louis Sachar kan vara vårens mest spännande bok för mellanåldern! Den är dock inte helt lättläst för målgruppen med många hopp i tid och rum och med skiftande perspektiv. Förhörsprotokollen kan också vara rätt så svåra att förstå, men en van läsare har en riktigt spännande bok att se fram emot i Farlig mark.

Jack

Länk till adlibris och bokus

Jack är en självsäker artonåring, snygg, cool och stöddig, på det hela rätt osympatisk. Han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få tjejerna på fall och för att få lärarna att nicka uppmuntrande. På en fest inne på toan träffar Jack Freja och faller pladask. Trots att Freja inte liknar någon av de tjejer Jack brukar falla för. Hon är inte så där tillfixat snygg, har egentligen en något för stor näsa och en alldeles för stor rosa stickad mössa. Men Freja har ett äkta skratt, intressanta åsikter och hon kan ge svar på tal och deras samtal skapar magi. Aldrig nånsin har Jack kunnat snacka så här om allt och ingenting med en tjej.

Det hela ser ut att kunna bli en rosenskimrande kärlekssaga men istället hinner Jacks förflutna upp dem och Freja inser att Jack inte är den person hon trodde. I grundskolan var Jack en typisk mobbarkille och han hängde en del med personer med nazistiska sympatier. Att trycka ner andra gav honom kickar, en känsla av makt och han gjorde livet surt för mer än en person. Fortfarande är det många som inte riktigt vågar säga emot honom. Men allt detta tror sig Jack ha lagt bakom sig, nu är han en schysst kille och han vet att han var fel ute där ett tag, men att den han var då skulle få konsekvenser flera år senare är något Jack inte räknat med.

Mötet med Freja ger Jack perspektiv och insikter och för första gången börjar han rannsaka sig själv, på riktigt alltså. Det är först nu han förstår konsekvenserna av det han gjort och hur det han gjort och hur han uppträtt påverkat andra. 

Jack av Christina Lindström är feel good som det riktigt sprakar om! Jag känner mig nästan själv lika kär i boken som Jack är kär i Freja. Tonen och jargongen i dialogerna är träffsäker och Lindström blandar lättsam humor och dräpande repliker med allvar och eftertänksamhet. Jack är en typiskt osympatisk kille som jag brukar ogilla, men Lindström plockar också fram hans goda sidor och sen är det klippt, man måste bara gilla Jack. Överhuvudtaget är Lindström en fena på att levandegöra sina karaktärer. Jag gillar mamman och hennes keybordspelande. Och Enar vill jag bara hålla om och krama. Till och med hunden Rolf med sina blängande ögon blir levande när man läser. Jack är en strålande bra bok om kärlek, relationer, livet och allt det goda och onda det kommer med. Och jag måste genast lägga Hälsningar från havets botten på min att-läsa-lista.

Vänner i solen

Länk till adlibris och bokus

Anna Hellerstedt har tidigare skrivit Sanningar i solen och Bröder i solen som liksom denna senaste bok, Vänner i solen, tar upp ämnen som främlingsfientlighet och rasism. Jag minns att jag läste Sanningar i solen för några år sedan och tyckte då om den för sitt tydliga budskap. Även Vänner i solen har ett tydligt budskap mot främlingsfientlighet, men mobbing och svek och de konsekvenser som följer på detta tycks vara det huvudsakliga budskapet.

Berättarjaget vars namn vi inte får veta, berättar här om sin vän Matilda som hon känt sen hon var liten. Men Matilda blir mobbad i skolan. Det börjar med att någon kallar Matilda ful, men snart mobbas Matilda också för sitt vietnamesiska påbrå. "Kinesjävel" kallar de henne och snart hänger fler och fler med mobbarna och även om berättarjaget fortsätter vara Matildas vän, vågar hon inte stå upp mot mobbarna och till slut börjar hon undvika Matilda helt och hållet i skolan. Det är bara på hennes egna villkor, på kvällar och helger, när ingen annan vet eller ser, som hon vågar hänga med Matilda.

När högstadiet ska börja hamnar tjejerna på samma skola. Matilda hoppas på en nystart, men på en fest går det riktigt illa. Matilda utsätts för övergrepp och smygtagna foton och filmer börjar spridas på skolan. När berättarjaget sedan får pojkvän finns inte längre någon tid att bry sig om Matilda som från och med nu får klara sig helt själv.

Vänner i solen är en lättläst eländeshistoria som, i min smak, blir lite för eländig och övertydlig, men som för en läsovan person nog kan bli riktigt fängslande läsning.

Stort tack till Idus förlag för rec.exet!

En farlig vän

Länk till adlibris och bokus

Strax innan Leo ska börja nian flyttar han och hans familj. De flyttar lika mycket till ett nytt område, till en ny skola som bort från Leos gamla skola och klass i vilken Leo under lång tid varit mobbad.

På samma gård som Leo flyttat till bor Jonna. Jonna är snygg, cool, självsäker och hon ger Leo uppmärksamhet. Och att ha en vän när man börjar i nya skolan kan ju inte vara fel.

Men Jonna är inte riktigt den vän Leo behöver. Hon utmanar Leo att testa gränser och Leo, som blir förälskad i Jonna, hänger på. Nu när han hittat någon som vill vara med honom kan han inte riskera att Jonna inte ska acceptera honom. I Jonnas sällskap är han nämligen också trygg från de vanliga och typiska översittartyperna som gärna hackar på skolans nye elev.

Men Jonna ställer också outtalade krav på hennes och Leos vänskap. Det är Jonnas regler och infall som ska följas och livet för Leo blir både farligt och obehagligt när Jonna får med sig Leo i mobbingen av en annan kille på skolan. Helt plötsligt befinner sig Leo på andra sidan. Mobbad har blivit mobbare. Och Jonna vet inga gränser för hur långt det går att driva sitt hat mot den hon ser ner på.

En farlig vän av Ritta Jacobsson är en lättläst och spännande bok där frågor om vänskap ställs på sin spets. Jag kommer att tänka på Emma Granholms Ett nytt liv på köpet som ju också handlar om en mobbad person som plötsligt får vänner och som också beskriver den desperata glädjen i att äntligen ha en vän, vilket driver huvudpersonen att göra vad som helst för att inte förlora den vänskapen. Det är tragiskt, men också väldigt mänskligt.

Ormbiten

Länk till adlibris och bokus

Alex har i flera år blivit trakasserad av en kille som heter Mark. Det började när de gick i skolan tillsammans och Mark började kalla Alex för kossan eftersom han heter Cowan i efternamn. Att Alex dessutom gillar djur och föder upp guppyfiskar gjorde inte saken bättre och ett tag fick han heta Guppy istället.

Till sin sjuttonårsdag har Alex fått en strumpebandssnok i present av sin farbror. Han döper ormen till Pila och börjar bära med sig ormen i fickan.

Av en händelse råkar Alex bli vittne till hur Mark och hans gäng snattar kläder i en butik. Gänget åker fast och eftersom Mark fattat att Alex sett vad som hände är han övertygad om att Alex tjallat. Nu är Alex oskyldig, men det spelar ingen roll, Mark tror vad han vill och tjalla gör ingen ostraffat. Mark och hans gäng kommer med hotelser och Alex vet att gänget kommer att klå upp honom om de får tag i honom. Situationen börjar bli allt mer pressad och till slut går Alex rakt in i gängets fälla. Men gissa vem som är rädd för ormar?

Robert Swindells Ormbiten är en snabb- och lättläst bok som utan krusiduller hoppar rakt in i händelserna. Med andra ord, en typisk Argassobok.

Kråkflickan

Länk till adlibris och bokus

Lily har länge mobbats av ett gäng tjejer på skolan. Det var så illa att Lily till slut struntade i att gå i skolan under hela våren. Men trots att Lilys mamma hade samtal och möten med rektorn vidtogs inga direkta åtgärder. Istället menade rektorn att flickorna inte menat något illa och att Lily var känslig av sig. Ett långt sommarlov skulle nog få alla att glömma vad som hänt och så skulle man kunna starta om på ny kula till hösten, tyckte han. Nu är det höst, men ingenting har förändrats för Lilys del. Tjejerna trakasserar henne fortfarande och Lily fortsätter att dra sig undan och hålla sig för sig själv.

I smyg börjar Lily tröstäta. Efter skolan handlar hon godis och går in i skogen och äter för att hennes mamma inte ska märka nåt. Lily orkar nämligen inte berätta om hur det är och låter istället sin mamma tro att allt är bättre när det i själva verket blivit värre. För ju mer Lily tröstäter, desto större blir hon, vilket också ger mobbarna mer anledning till att vara taskiga. 

Men så en dag i skogen stöter Lily på ett gäng kråkor. Hon börjar kasta mat och godbitar åt dem som de fångar i luften och snart har Lily lärt sig att dressera dem. Mötet med kråkorna leder till att Lily återfår sitt självförtroende. Det närmar sig Halloween, en helg hon älskar, och Lily börjar smida en plan över hur hon ska ta revansch på sina mobbare. 

Kråkflickan av Kate Cann är en lättläst bok om en tjej som både känner sig och är utanför, något som många tonåringar nog kan relatera till, men som så sakteligen får kontroll och lyckas förändra sitt liv. Att Lilys självförtroende växer är positivt, men jag gillar inte riktigt att askunge- och makeover-sagan måste ingå. Visserligen finns här en farmor som påtalar att hållningen gör mycket för hur folk uppfattar en person, men tyvärr känns det också som att en del av sensmoralen går ut på att smalt är snyggt. 

En saga om tidens väsen

Finns hos bl.a. adlibris och bokus

Det här kan vara den mest intressanta bok jag läst i år. Ruth Ozekis En saga om tidens väsen är lite svår att greppa men är samtidigt otroligt fascinerande. Hur förhåller vi oss till tid och rum? Hur djupt påverkas vi av det förflutna? Hur mycket av Ozekis roman är saga/fantasi och hur mycket är verklighet? Liksom Schrödingers katt känns romanen emellanåt som ett filosofiskt tankeexperiment som sträcker sig långt utanför den här romanens ramar.

En saga om tidens väsen berättar om hur Ruth, en författare bosatt på en liten ö utanför Kanadas kust, en dag hittar en uppspolad matlåda med Hello Kitty-motiv, omsorgsfullt inlagd i en fryspåse, på stranden. Hon tar med sig lådan hem och finner ett exemplar av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt omgjord till dagbok skriven på både engelska och japanska av en sextonårig tjej som heter Nao.

Nao, uttalas som engelskans now, berättar i dagboken om sitt liv, om hur hon växte upp i Kalifornien men fick flytta tillbaka till Japan när Naos pappa förlorade sitt jobb på ett IT-företag i USA. Nao berättar om hur svårt hon har haft för att anpassa sig till det japanska livet, hur hon blivit trakasserad och mobbad i skolan, hur hennes far, som inte lyckas hitta något nytt jobb i Japan, blivit allt mer deprimerad och surfar på självmordscommunitys på nätet. Hon berättar om sin gammelmormor Jiko, en zenbuddhistisk nunna på etthundrafyra år som uppmanar Nao att skaffa sig en supapawa för att hantera sina plågoandar! Och hon berättar om sin gammelmorbror som var kamikazepilot under andra världskriget och som offrade sitt liv för Japan.

Ruth dras in i Naos berättelse och hon inser så klart att dagboken måste ha skrivits för flera år sedan, att den under flera år färdats över oceanen, men ändå känns det som att hon och Nao lever i samma nu. Ruth till och med tänker att hon måste hitta Nao och stoppa henne från att begå det självmord som flickan antyder att hon kommer att göra. Hur kan något som skrevs för flera år sedan tala så tydligt i detta nu?

En saga om tidens väsen känns mer komplex än jag ens kan försöka beskriva och jag tänker inte heller försöka mig på någon analys för det är tillräckligt svårt att bara skriva ned mina tankar något sånär sammanhängande nu. Men, och så mycket kan jag i alla fall säga, jag gillade vad jag läste, (Trots att jag till viss del störde mig på fotnoterna med översättningarna av japansk slang som jag var tvungen att bläddra tillbaka till mer än en gång.)  även om det tog sin lilla tid, för det här är inte någon bok som man skyndar sig igenom. En saga om tidens väsen kräver både sin tid och uppmärksamhet. Den filosofiskt lagde kan säkert spinna vidare på flera av bokens tankar. Och trots den kvantfysiska lektionen så är jag himla glad för den här läsupplevelsen. Tusen tack bokcirkeln, utan er hade denna fina säkert gått mig totalt förbi! 

Maja & döden

Finns att köpa hos bokus eller adlibris

När jag första gången läste baksidestexten till Maja & döden tyckte jag att det lät ungefär som en Förr eller senare exploderar jag  - fast i svensk miljö. För på dessa drygt 300 sidor samsas, precis som i John Greens bok, humorn och kärleken med döden. Därför började jag också läsa Ann-Marie Ljungbergs bok med förväntningar om diverse känslomässiga utlopp. Men den stora skillnaden mellan Maja & döden och John Greens bok är att detta är skrivet helt och hållet utan sentimentalitet och inte en enda tår fälldes. Den här historien är mycket mer verklighetsförankrat. Det är svartare, inte alls så gulligt och mycket mer äkta.

Maja är tretton år och är sjuk i leukemi. Medan hennes kompisar fortsätter gå i sjuan, göra läxor och prov, följa tv-serier, träffa kompisar och ha ett vanligt tonårsliv så ligger Maja inlagd på Östra sjukhuset i Göteborg äter äcklig sjukhusmat, fördriver dagarna med att kolla på tv, får lära sig sjukhusord som trombocyter och CVK och har förfärligt ont och urbota tråkigt om vartannat.

I sin dagbok berättar Maja om hur hon märkte att hon var sjuk, om sin mamma som är så ledsen hela tiden och som mest bråkar med mormor. Hon berättar om avlösaren Evalena som får etthundratolv kronor i timmen för att hålla Maja sällskap, om de andra barnen som ligger inlagda och om sina gamla kompisar som hon inte längre hör av. Och så skriver hon om Leonard som hon var kär i. Leonard som hon kanske fortfarande är kär i?

Ärligt talat tycker jag stundom att det blir lite väl långrandigt, men samtidigt så förstärker detta Majas upplevelse av sjukhustiden där livet liksom är satt på vänt och allt går så fruktansvärt långsamt. Ljungberg har en mycket träffsäker ton och är jättebra när det gäller att gestalta Majas känslor och tankar och jag gillar beskrivningen av Maja som dödssjuk men samtidigt väldigt trulig tonårstjej.

Efter nästan ett år på sjukhus blir Maja friskförklarad och kan återvända till skolan. Men då är ingenting längre som förr och Maja känner sig vilse, ensam och utanför. Ingen förstår heller vad hon varit med om - hur sjuk hon har varit eller vad det innebär att hela tiden leva med tankarna på Återfallsrisken.

Jag tycker delvis att Maja & döden är riktigt bra. Men bara delvis. Skildringen av Majas sjukhustid är jättebra och jag gillar verkligen den ärliga avromantiserade sjukhus- och sjukdomsbilden och Majas alla tankar om livet och döden. Men delen däremellan, när Maja är frisk, den kan jag inte riktigt med. Det är så himla mycket elände! Maja blir nämligen mobbad när hon kommer tillbaka - och det med råge. Hon får utstå både fysiska och psykiska övergrepp och som välmenande dotter vill hon inte berätta för sin mamma hur det egentligen är i skolan eftersom mamma redan haft det så jobbigt medan Maja varit sjuk. Och dessutom oroar sig ju mamma också för det ekonomiska - de lever knaprare än knaprast och har knappt ens råd med kläder från Myrorna. Så för att inte mamma ska tro att Maja inte har några vänner betalar Maja några grannungar för att de ska komma på hennes fjortonårskalas. Och till råga på allt så blir mamman dessutom utförsäkrad så småningom. Det är för mycket tragik!

Men förutom hela detta eländesavsnitt mitt i boken, så läste jag Maja & döden med behållning. Ljungberg ger en riktigt insiktsfull och uppriktig bild av hur det kan vara att leva med cancer.

Augustiresan

finns på bokus eller adlibris

Tittar man enbart på omslaget till Anna Fredrikssons Augustiresan så skulle man lätt kunna tro att detta är en mysig, somrig feelgood-roman. Så är nu inte fallet. Här finns inte ett uns feelgood överhuvudtaget.

Jenny går med på att åka på cykelsemester på Österlen med sina tre bästa kompisar från ungdomstiden. Kompisarna har hon inte träffat på länge, men de har övertalat Jenny att hon behöver komma bort, få tänka på något annat. Och faktum är att Jenny verkligen behöver skingra sina tankar. Det nya jobbet med chefsposition har tagit över helt och hållet, det har förstört hennes relationer med gamla jobbkompisar, med personer i Jennys närhet och inte minst har det förstört äktenskapet med Johan. Stoltheten är allt Jenny har kvar och att erkänna för sina gamla kompisar hur allting verkligen ligger till är därför inte ett alternativ för Jenny.

Allt har verkligen gått käpprätt åt pipsvängen för Jenny, det är inte konstigt att hon tycker det är skitjobbigt att berätta om sina misslyckanden, både i karriären och i det privata. Men! Är det inte detta vänner är till för? Att stötta och trösta när livet är jobbigt. Och ska man inte våga berätta om sina tillkortakommanden och misslyckanden för sina vänner utan att vara rädd för att bli dömd? För att utge sig för att vara nära och bästa vänner, så känns det inte som att dessa kvinnor känner varandra speciellt väl, eller ens litar på varandra. Augustiresan handlar delvis om vänskap och hur vänskapens villkor kan förändras över tid. Men det är inte vänskapstemat som får mig att läsa vidare.

I vartannat kapitel befinner vi oss i nutid på cykelsemester på Österlen. Men i vartannat kapitel befinner vi oss i dåtid och får följa Jenny och hur hennes liv och karriär går åt skogen. Och detta blir drivet i min läsning. Vad är det som egentligen har hänt på Jennys jobb? Jag förväntade mig länge att det var något jättestort som hade hänt, men under läsningens gång så inser jag istället att Jenny helt enkelt gräver sin egen grav i sin strävan att vara duktig på jobbet, göra vad företaget och hennes chef kräver av henne och därmed helt och hållet stänga av all social kompetens. Det är jättejobbigt att läsa, och det blir bara så obegripligt och märkligt hur långt Jenny kan gå utan att inse hur fel hon gör och utan att göra något för att försöka förändra sin situation.

Vad gäller Augustiresan så hade vi i bokcirkeln jättemycket att prata om, tycka till om och diskutera kring; arbetsplatser, arbetsmiljö, chefskap, vänskap, bokstavskombinationer och diagnoser, vuxenmobbing, etc etc. Detta betyder dock inte att någon av oss tyckte speciellt mycket om boken.