Värsta brorsan

Läs mer på bokus eller adlibris

Värsta brorsan är Cilla Naumanns första bok om Tom. Jag har tidigare läst både Kulor i hjärtat och  62 dagar, som handlar om Tom något eller några år senare och efter att nu ha läst Värsta brorsan så blir jag så himla sugen på att läsa om dessa. Och äntligen läsa Springa med åror och 17 timmar härifrån, som förvisso mellanlandat här hemma, men som jag desvärre inte hunnit med att läsa. 17 timmar härifrån kom ut tidigare i år och handlar om en ännu äldre Tom medan Springa med åror, som Augustnominerades härom året, utspelar sig innan Tom ens var född.

Tom är lillkillen i familjen. Yngst. Men han och hans tre år äldre bror, Erik, har alltid gjort saker tillsammans. Tom har hängt med Erik och hans kompisar, hemma och i sommarstugan. Det har aldrig varit något konstigt med det. Inte förrän den här sommaren när Erik och Ville bara snackar moppar och om nästa sommar då de fyllt femton och själva kommer att ha moppe. Det är nu Tom börjar inse att hans bror håller på att växa ifrån honom. Att han själv befinner sig många år efter och aldrig kommer att hinna ikapp. Han kommer själv inte att kunna köra moppe förrän Erik för länge sen tröttnat på det. Och insikten om att vara yngst gör Tom så fruktansvärt arg! Och det är mycket annat som gör honom upprörd under hösten och vintern. Det är plötsligt så svårt att kontrollera sin ilska.

Puberteten och om att bli och vara tonåring, det skrivs det ju mycket om. Om alla känslor som sitter utanpå, självupptagenheten, jobbiga föräldrar och kompisar. Men förpuberteten och hur jobbig den var, hade jag nästan helt glömt bort innan jag läste Värsta brorsan. Men vad jag känner igen det (speciellt då jag själv är lillasyster)! Förpuberteten, eller den så kallade tweenies-åldern, känns som en kortare period i livet än tonåren, men frågan är om inte denna period i livet är minst lika jobbig som tonåren. Då när man inte förstod sina känslor.

Naumann skriver så väldigt bra och inkännande om hur jobbigt det kan vara att växa upp. Och, som sagt, jag blir så himla sugen på att läsa mer om Tom och hans familj.

Du & jag

finns hos adlibris eller bokus

Katarina von Bredow har en rad ungdomsböcker om tonåringar och kärlek bakom sig, som många tjejer i slutet av mellanstadiet eller under högstadiet brukar upptäcka och sluka. Du & jag är hennes första bok som riktar sig helt och hållet till mellanåldersläsaren.

Andreas och Alicia går i femman och bor väldigt nära varandra och därför har de ofta följe till skolan. Men i skolan pratar de inte med varandra. Även om de går i samma klass. I skolan och i klassen är Andreas känd som Professorn, den som alltid har alla rätt på matteproven och som kan långa och svåra ord. medan Skol-Alicia tillhör klassens innegäng, de som hänger med Ida och Kevin och som alla vill vara med.

Andreas förstår sig inte riktigt på Alicia. Hon är som en kameleont. I skolan är hon en Alicia, men hon kan också vara en kompis-Alicia; den som Andreas tycker bäst om, den hon är när de har följe till skolan eller när hon är hemma hos honom och spelar PS3. Andreas själv är bara samma Andreas hela tiden, han förstår inte varför man måste göra sig till för att passa in.

När Andreas råkar få reda på att hans pappa har en affär med en annan kvinna inser han att också hans pappa gör sig till och att hans pappa absolut inte är den person han trodde sig känna. Andreas känner sig både sviken och arg på sin pappa, och det värsta är att hans mamma inte anar någonting. Upptäckten får Andreas att börja fundera på vem han själv är och vem han vill vara. Vill han fortsätta vara den snälle "professor-Andreas" eller passar han bättre som den coole Andreas som målar graffiti tillsammans med Kevin och som får tjejer som Alicia?

von Bredow lyckas så precist fånga hur komplicerade relationer kan vara - redan på mellanstadiet, och framför allt hur strukturerna och rollerna i klassrummet påverkar och sätter ramarna. Att det som räknas är vad man säger, vad man gör och vem man är med. Och vad alla andra tycker. Jag tycker det är modigt av Andreas som testar att iklä sig en annan roll och prova något nytt, men som också sen vågar säga ifrån och stå för att han faktiskt är den han är.

Du & jag är första boken i en kommande trilogi som utspelar sig på mellanstadiet. Huruvida man kommer att få fortsätta följa samma personer som i Du & jag eller om det blir helt nya karaktärer har jag ingen aning om, men jag ser hur som helst verkligen fram emot att läsa de kommande delarna.

Karolins lista

Karolin är elva år och höstterminen i 5:an har precis börjat. I sin dagbok skriver Karolin om tjatiga och överbeskyddande föräldrar, bråkiga småbrorsor, störiga och orättvisa lärare (syslöjdsläraren Inga-Dinga) och Manda, bästisen, som trots att hon är Karolins bästa kompis ändå kan vara så väldigt irriterande ibland. Karolins vardag är med andra ord ganska så normal och för det mesta helt okej. Men där finns vissa saker som ligger och stör, saker som Karolin gärna skulle vilja ändra på. Om hon bara var tillräckligt modig.

Karolin skriver en modighetslista, alltså en lista över saker som hon inte vågar göra, men som hon skulle vilja våga. Hon vill 1. Våga uppträda på julfesten, 2. Våga visa öronen, 3. Våga säga till Inga-Dinga att hon är dum i huvudet, och 4. Våga hoppa från femmans trampolin. Och den här listan ska betas av innan jullovet. När klassens nye elev, Christian Mortensen, kommer måste Karolin lägga till en femte punkt på listan: Våga berätta för Christian Mortensen att hon gillar honom!

Karolins lista av Cecilia Lidbeck är skriven i dagboksform och det är nästan så att man skulle kunna tro att det faktiskt är en elvaåring som skrivit boken. Jag känner igen tonen från mina egna dagböcker, som jag skrev i den åldern, med direkt tilltal till dagboken, ungefär som att det vore en kompis man berättade för. Och dagbokssidorna fylls med Karolins mer eller mindre dramatiska och livsavgörande vardagshändelser i skolan och hemma, hennes förhoppningar om killar och att bli kär och hennes tankar om kompisar. Lidbeck har antagit en mycket träffsäker ton och Karolins lista är både rolig att läsa och bjuder på stor igenkänning från när man själv gick på mellanstadiet, då relationer med kompisar och killar började hamna mer i fokus.

Nyckelbarnen

Jag hade inga förväntningar när jag började läsa Sara Kadefors Nyckelbarnen även om jag hört många lovord om den, men någonstans halvvägs in i boken insåg jag att verkligen gillar Nyckelbarnen. Och den känslan varade boken igenom.

Siri är ensambarn och har dessutom hårt arbetande föräldrar vars jobb medför en hel del utlandsresor varför nästan alltid antingen mamman eller pappan är bortrest. Siri får redan i 3:an en egen nyckel hem men eftersom hon inte gillar att vara ensam hemma så hänger hon ofta kvar på fritids till sista man. Men nu när 5:an ska börja så har fritids lagt ner pga ekonomiska besparingar och Siri har inte så mycket val annat än att sticka hem efter skolan och vänta på att någon av hennes föräldrar ska komma hem. Siri har aldrig riktigt varit så mycket för att leka och hänga med kompisar, men ensamheten hon känner av att vara själv hemma gör att hon börjar ta kontakt med Leo och Linn som går i samma klass och som dessutom bor i samma hus. Efter skolan hänger de ute på stan eller i parken istället för att gå hem. Alla tre känner sig orättvist behandlade hemma och mest av allt av fröken i skolan. Det går så långt att de försöker få fröken avskedad och det som börjar med rätt så harmlösa bus eskalerar snart till något som ligger utanför deras kontroll. Siri lider i tysthet av sina handlingar och hon börjar bli mer och mer rädd för Linn som inte tycks känna några gränser.

Sara Kadefors har skrivit en väl sammansatt berättelse om Siris första termin i 5:an. Nyckelbarnen handlar till stor del om ensamhet och vardagsliv men de många sidoberättelserna i Nyckelbarnen ger boken ett väldigt driv. Siris och kompisarnas aktioner mot vuxenvärlden gör läsningen väldigt spännande och fängslande och när Siri börjar misstänka att även hennes egna föräldrar döljer något för henne trappas spänningen upp.

Boken är klassad som en hcg-bok, men den är ingalunda barnslig och den är absolut läsvärd även för vuxna. Berättelsen är komplex och mycket välskriven och den bör nog sättas i händerna på 11-12-åring som gillar och är van vid att läsa.