Den unga eliten

Finns hos adlibris och bokus

Jag var inställd på en dystopi när jag började läsa Den unga eliten, men Marie Lus senaste roman ska snarare kategoriseras som fantasy med sina magiska inslag och placerad i historisk tid i ett fiktivt land vars miljöer påminner om ett renässansens Italien.

För drygt tio år sedan drabbades Havsländerna av blodfebern. Ingen vuxen som drabbades av smittan överlevde och de barn som överlevde blev märkta för livet genom att deras hår plötsligt skiftade färg och en del drabbades av märklig ärrbildning. Dessa barn kom att kallas för malfetto och många skyr dessa barn som nu vuxit upp till att bli ungdomar. Inte minst då några av de överlevande dessutom sägs ha utvecklat magiska krafter. Det är inte känt vem som bär på dessa övernaturliga förmågor, men de kallas i folkmun för Den unga eliten. Många räds dessa demoniska ungdomar och en inkvisition, ledd av Teren Santoro, har i uppgift att leta upp dessa ungdomar och förgöra dem innan de förgör nationen.

Systrarna Amouteru drabbades båda två av blodfebern, men det är bara Adelina som är märkt. Medan den yngre systern Violetta fick behålla sin skönhet, så blev Adelinas svarta hår silvervitt och där hennes vänstra öga en gång satt pryds hennes ansikte nu av ett stort ärr. Adelinas far ser henne som ett olycksbarn som både svärtar ner familjens goda namn och är en ekonomisk börda då han aldrig kommer att kunna gifta bort henne. Hade blodfebern bara skänkt henne magiska förmågor så hade Adelina åtminstone kunnat säljas till cirkus. Men icke, flickan är oduglig.

Adelinas far avtalar istället med en affärsbekant att ge bort dottern som älskarinna i utbyte mot handelsförbindelser. När Adelina hör detta flyr hon, men hennes far hinner ifatt henne och Adelina råkar då döda honom. Det visar sig nämligen att hon trots allt bär på oanade krafter som får sin näring av rädsla, hat och hämndlystnad. Efter att ha blivit tillfångatagen av inkvisitorerna och nära på avrättad kommer hon i kontakt med Dolksällskapet, vars ledare Enzo Valenciano, är övertygad om att hon har en given plats hos Den unga eliten. Och det börjar även Teren Santoro förstå, något han inte är sen att utnyttja.

Det är dumt att jämföra med Lus tidigare böcker, men det är samtidigt svårt att låta bli och jag tycker inte att Den unga eliten är lika vass som Legend (som jag störtgillar!). Här finns inte samma driv och jag har också svårare för att fastna för karaktärerna. Det är egentligen först mot slutet när Adelinas förmågor utvecklats fullt ut, som jag börjar tycka att det blir mer än bara lagom underhållande och istället börjar tycka det blir intressant och spännande när komplexiteten i Adelinas karaktär anas. Lus förmåga att skapa och bygga världar sticker dock ut även i Den unga eliten och framåtblicken mot slutet skvallrar om ett både bredare och djupare perspektiv av hur blodfebern drabbat Havsländerna, något som definitivt väcker min nyfikenhet på nästa del (som dessvärre ännu inte är färdigskriven).

Tusen tack till Modernista för rec-exet!

Jag var barn i Gulag

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Julian Better föddes 1937 i Butyrkifängelset i Moskva. Fyra dagar efter hans födelse dömdes hans far i Stalins stora utrensning för kontrarevolutionära handlingar och spioneri och avrättades med ett nackskott. Faderns öde kom till Julian Betters kännedom först många år senare och hans mor trodde och hoppades i flera år att fadern "bara" satt fängslad, precis som hon.

Julian och hans mamma skickades iväg till korrektions- och arbetsläger i Gulag. Köld, svält, hårt arbete, hungriga råttor och löss, smuts och ännu mer kyla präglade lägerfångarnas vardag och Julians första minnen går i grått. Men han fick åtminstone tillbringa sina första år tillsammans med sin mor. Vid fem års ålder sattes Julian på ett av barnhemmen i Gulag och skildes därmed från sin mamma under ett helt år innan de kunde återförenas.

Julians mamma blev till sist frigiven 1945 och mor och son kunde lämna lägren och återvända till moderns hemland Polen. Julian Better lever idag i Sverige sedan 1960-talet hit han utvandrade då förföljelser av judar i Polen åter eskalerade. Länge höll Julian tyst om sin barndoms upplevelser, men så började han samla in material och uppgifter om fadern och andra släktingar som försvunnit under 1930- och 1940-talen, samt teckna ner sina egna minnen från sina tidiga barndomsår. Jag var barn i Gulag är resultatet; en lågmäld och hemsk barndomsskildring, som dessutom fortfarande känns aktuell då det går att dra paralleller till dagens flyktingläger och de barn som idag växer upp i kyla, fattigdom och svält där.

Det här är givetvis gripande läsning, men samtidigt som det är en ohygglig skildring inifrån lägren, dessutom utifrån ett barns perspektiv, så är detta också en fantastisk historia om hur det faktiskt gick att överleva. Dock kände jag att jag hade behövt större förförståelse för Stalintiden innan jag började läsa. För även om Better kort tecknar sina föräldrars historia, hur de hamnade i Moskva och hur deras framtidsförhoppningar blev utbytta mot terror, så tror jag det hade underlättat för mig om jag kunnat sätta Betters berättelse i en större kontext.

Den stulna romanen

Den stulna romanen är skriven av den egyptiska författaren Nawal el Saadawi, en kvinna som gjort sig känd för sin frispråkighet vad gäller Egyptens mansdominerande samhälle.

I Den stulna romanen får vi träffa Boudour som bor i Kairos rika kvarter med sin högt uppsatte make Zakariya al-Khartiti och deras dotter. Boudour arbetar som litteraturkritiker, ett jobb hon avskyr, medan hennes make skriver krönikor i en dagstidning. Dottern Magiida följer i sin fars fotspår, hon vill nå samma framgång som skribent men saknar både inspiration och motivation. Magiida önskar i hemlighet att hennes liv vore mer som barndomsvännen Zinas, nu en av Egyptens mest hyllade artister. Medan Magiida vuxit upp i välstånd så har Zina vuxit upp som ett av Kairos gatubarn. Vad ingen av dem dock känner till är att de egentligen är systrar. Magiida både beundrar och avundas Zina, och det är hon inte ensam om. Flera av Kairos heliga män anser att Zina är alltför frispråkig och tar alldeles för stor plats och bör därför tystas.

Boudour avskyr inte bara sitt arbete, hon föraktar sin make, men även det livsbeslut och det liv som nu blivit hennes. Men det hon allra mest föraktar sig själv för är att hon övergav sin förstfödda dotter - Zina, resultatet av en ungdomsförälskelse. På avstånd har hon dock kunnat följa flickans liv och hon längtar så efter att få be Zina om förlåtelse.

Boudours enda tillflykt i sitt mediokra liv är den roman hon skriver på. I romanen låter hon huvudpersonen Badriya, Boudours alter ego, leva det liv hon önskar att hon själv vågade leva. Badriya får ibland liv även utanför romanen som ett litet extra samvete för Boudour som hela tiden pockar på hennes uppmärksamhet. Men sidorna som Boudour håller inlåsta tycks försvinna efterhand. Vart tar dem vägen? Är det hennes egen man som stjäl romanen för att tysta henne?

Det här är en bok som kräver väldigt stor uppmärksamhet från sin läsare. Handlingen följer inget rakt spår, utan hoppar både i tid och rum och mellan verklighet och fiktiv roman. Jag får erkänna att utan en omläsning så kan jag nog inte redogöra helt och hållet för den här boken. Att feminism, kvinnoförtryck och yttrandefrihet ligger författaren Nawal el Saadawi varmt om hjärtat råder det dock inga tvivel om.