Pojken i graven

Pojken i graven låter nästan som titeln på en rysare. Men Camilla Lagerqvists bok är inget annat än en historisk berättelse som upplyser om  mörka detaljer i den svenska vårdens historia. 

Syskonen Malin och Bosse har lagt märke till hur deras mormor börjat smita ut om nätterna. En natt bestämmer de sig för att följa efter och hamnar då på kyrkogården. Mormoderns syster ska till att begravas och man har gjort i ordning familjegraven inför detta. Men det är inte därför Malins och Bosses mormor gråter och är förtvivlad. På en gravsten står namnet på en pojke, Lukas, enligt datumen på graven kan han inte ha blivit äldre än tretton år. Mormodern pratar hysteriskt om sin lille pojke och vill öppna kistan som går att skönja längst ned i den grop som grävts för den stundande begravningen. Trots att det är oerhört läskigt så går Bosse och Malin med på att öppna kistan för att lugna mormodern. Men kistan innehåller inget skelett, ingen kropp. Inget annat än tegelstenar. 

Malin och Bosse förstår ingenting men bestämmer sig för att hjälpa sin mormor genom att ta reda på vad som hänt med pojken som skulle ha legat i graven. En väl dold familjehemlighet kommer fram i ljuset, men det är bara början. Det finns uppgifter om pojken, fruktansvärda uppgifter, som några personer fortfarande vill hålla dolda. 

Pojken i graven utspelar sig under 1960-talet, men pojken Lukas historia utspelar sig ännu tidigare, på 1930- talet. Detta är en berättelse om dåtidens människosyn och hur man behandlade bland annat personer med funktionsnedsättningar. Tyvärr är det ingen munter läsning, men Lagerqvist ambition att berätta om dåtidens missförhållande är angelägen och berättelsen engagerar på så vis att man vill veta mer om familjehemligheten samtidigt som den berör mig djupt när det torftiga livet med inslag av medicinska experiment på institutionen beskrivs.

En rolig detalj för de som läst andra av Camilla Lagerqvists böcker är dock återseendet av cirkus Gelotti som dyker upp i flera av hennes historiska romaner. 

Bad girls

Länk till adlibris och bokus

Jennifer Mathieus Bad girls utspelar sig i 1960-talets Texas. Evie är en bad girl. Hon röker, dricker, sminkar sig, hänger med killar och lyssnar på The Beatles. En av Evies kompisar har åkt in och ut från olika uppfostringsanstalter och Evies mamma och mormor är inte direkt förtjusta i Evies umgänge, men Evie är lojal mot sina vänner.

En kväll när tjejerna är ute är det en kille som förgriper sig på Evie. Evie stretar emot, men svimmar av. När hon vaknar till igen visar det sig att hon fått hjälp från oväntat håll. Överklasstjejen Diane har avvärjt våldtäkten, men har i tumultet dödat killen som försökte förgripa sig på Evie. Nu ligger han död på marken och tjejerna flyr. Evies förövare kommer liksom Diane från ett bättre ställt område och mordet på honom får därför stora rubriker i de lokala nyheterna. När en oskyldig kille, som både Evie och Diane har en relation till, pekas ut som mördare ställs saker och ting på sin spets. Kan de fortsätta att skydda varandra samtidigt som de försöker få den gripne killen friskriven från mordet?

Bad girls ger vibbar av Grease och West side story och det är en spännande berättelse om vänskap och lojalitet, klass och sociala skillnader. Men teman som tonårsgraviditeter och kvinnans rätt till att bestämma över sin egen kropp tas också upp. 

Doften av ett hem

Länk till adlibris och bokus

Det här är en bok som ser ut att vara en helt annan slags bok. Jag visste inte mycket om Doften av ett hem annat än att en kollega lovordat den och lånade sålunda hem den över jul. Den ser ju spännande ut, tänkte jag och förväntade mig att svepas med i en spänningsroman, kanske lite åt det läskiga hållet. Men trots att författaren heter Bonnie-Sue Hitchcock så är Doften av ett hem ingalunda någon thriller eller liknande spänningsberättelse. Men definitivt en medryckande och välskriven bok.

I Doften av ett hem lär vi känna fyra ungdomar som alla lever i Alaska i slutet av 1960-talet.

Ruth är uppvuxen i det lilla samhället Fairbanks i Alaska. Efter att ha förlorat sina föräldrar bor hon och hennes lillasyster hos mormor, en stram kvinna som inte är tillnärmelsevis så kärleksfull som Ruth kommer ihåg sin egen mor som. När Ruth blir gravid skickar hennes mormor utan ett ord iväg henne till ett nunnekloster.

Dora kan inte längre bo hemma på grund av sin våldsamma pappa och får istället bo med Dumplings familj som tar henne under sina vingar. Hon längtar efter att få höra till, men vet inte om hon kan våga hoppas på att hon verkligen ses som en i Dumplings familj.

Alyce drömmer om att dansa och är en skicklig dansös, men hon vet att hon måste ge upp sina drömmar eftersom uttagningarna till en dansskola hålls under sommarlovet och under sommarlovet är hon med sin pappa på fiskebåten. Precis som alla andra somrar.

Hank har tillsammans med sina yngre bröder rymt hemifrån. Ingen av bröderna står ut med sin mammas nya karl och hoppar därför på ett kryssningsfartyg som fripassagerare. Men när mellanbrodern faller överbord faller ansvaret tungt på Hank.

Alla fyra försöker skapa sig egna liv, bryta sig fria från traditioner, det förflutna eller från familjeband. Och alla fyras livsöden korsas under läsningens gång. Det är snyggt gjort. Jag gillar också att handlingen är förlagd till vad som nästan känns som utkanten av världen. Det är glesbygd, vintrarna är långa och kalla, under de varma månaderna är naturen vild och otämjd.

Rosemary's baby

På engelska hos adlibris eller bokus

Ira Levins skräckklassiker från 1967, Rosemary's baby, lovade jag mig själv att läsa i sommar efter att Bokdetektiven menat på att detta var en av de bästa skräckisar hon läst. Men eftersom min i vanliga fall icke-läsande sambo snodde boken från mig under semestern så fick Rosemary's baby läggas i post-semester-läshögen. För när dessutom sambon menade att det var en av de bästa böcker han läst, så kunde jag ju inte låta en massa jobbläsning komma emellan!

Rosemary och Guy Woodhouse har länge letat efter sin drömlägenhet i New York när de plötsligt får chans att flytta in det anrika hyreshuset Bramford på Manhattan. Lägenheten är allt de har drömt om och trots Rosemarys gamla vän Hutchs berättelser om husets ödesdigra rykte flyttar de in.

Snart lär de känna sina nyfikna och aningens påflugna grannar, det äldre paret Minnie och Roman Castavet. Rosemary tycker att paret är lite för mycket, men Guy tycks uppskatta, framför allt, Romans sällskap och börjar allt oftare smita över till grannarna för att umgås.

Så, efter att länge ha kämpat för en karriär som skådespelare, börjar det äntligen lossna för Guy och han tilldelas en huvudroll efter att den först påtänkte skådespelaren plötsligt blivit blind. I glädjen över sin framgång går Guy också med på att skaffa barn, något som Rosemary länge önskat, och faktiskt dröjer det inte länge förrän Rosemary är gravid. Men den efterlängtade graviditeten sprider inte något rosenrött skimmer över Rosemary, som istället mår sämre och sämre för var dag som går. Hon orkar inte längre gå utanför lägenheten och att träffa folk är alldeles för jobbigt. Endast tack vare paret Castavets dagliga omtanke och försorg lyckas Rosemary undvika total isolering. Men är inte paret Castavets lite för angelägna om att vara hjälpsamma? Och varför beter sig Guy så underligt?

Jag kan inte påstå att jag gillar den kvinnobild som Rosemary porträtterar såsom ung och supernaiv, vars högsta dröm är att bilda familj. Och tack och lov för att Rosemary hemmafruroll är mer än lovligt föråldrad. (När Guy tvingar upp Rosemary för att göra frukost till honom för att han ska iväg och jobba!!) Dock gillar jag hur Rosemary växer mot slutet och istället blir den kämpande modern som är beredd att göra allt som krävs för att rädda sitt ofödda barn.

Trots att jag sett Roman Polanskis film (förvisso för en evighet sen) så läste jag boken med stor behållning! Det var minst lika spännande och fängslande läsning som om jag inte visste vad som skulle hända. Att efteråt se om filmen tillsammans med sambon var en självklarhet och jag kan avslöja att även filmen fortfarande är sevärd!

Nu, imorgon!

Maj 1968, allt kan hända, allt är möjligt. Medan de amerikanska bomberna faller över Vietnam och studentuppror pågår på Paris gator, så drömmer fyra unga människor i Göteborg om framtiden.

Li är politiskt aktiv och delar hellre ut flygblad för FNL (Sydvietnams nationella befrielsefront) än går på lektionerna i skolan. Anders är hennes vän, kuvad hemma av brorsan och farsan och olyckligt kär i Li. Lis väninna Helena, även hon en självständig tjej, har hoppat av skolan, flyttat in i en rivningskåk och drömmer om att leva i kollektiv på landet och få ett kärleksbarn med pojkvännen Micke. Och Micke, han knegar på ett lager och drömmer om att få råd att köpa en motorcykel och sen bara dra iväg från allt.

Under ett dygn får vi följa dessa fyra ungdomar i gymnasieåldern och deras högst olika förehavanden och förhoppningar inför framtiden. Annika Thor var själv ung 1968 och hon skildrar de fyra ungdomarna och den tidsanda de befinner sig i med stor trovärdighet. Det här var en omvälvande period där allt tycktes vara möjligt, en tid där fri kärlek, sex och droger och starka politiska åsikter var så vanligt men som också kunde leda till besvikelser och svek.

Det som slår mig mest efter att ha läst Nu, imorgon! är att framtidstron och drömmar om en bättre framtid tycktes så mycket större då och engagemanget hos unga likaså. Det är ju inte så att dagens unga inte längre drömmer eller brinner för sina åsikter, men det känns liksom inte lika utbrett. Eller är jag helt ute cyklar nu? Hur som helst så tecknar Annika Thor fina porträtt av ungdomarna i Nu, imorgon! och gör ett nedslag i 1960-talets vardag. Det är bra driv i berättelsen, jag fastnade lätt och läste snabbt ut boken, men så mycket mer har jag inte att säga om boken. Bra för stunden, men ingen bok som kommer att leva kvar i mitt minne precis.

Niceville

Efter fullföljd utbildning återvänder Skeeter hem till Jackson i den amerikanska södern. Där finns barndomsvännerna, som nu alla är hemmafruar med barn, och där väntar ett stillsamt liv med bridgespelande och välgörenhetstillställningar. Till skillnad från sina barndomsvänner, som alla tycks nöjda med sina hemmafruliv, har Skeeter ambitioner att göra något mer med sitt liv. Hon vill satsa på en karriär som journalist eller författare. Men under tiden som hon går och väntar på att drömmarna ska gå i uppfyllelse märker hon att hon reagerar allt starkare på rasmotsättningarna och orättvisorna som tillhör vardagen i den amerikanska södern.

Skeeter får jobb som skribent av hushållsspalten på lokaltidningen men då hon vare sig besitter några husmorstips och än mindre kan något om hushållsarbete, vänder hon sig till väninnans svarta hembiträde, Aibileen, för tips och hjälp. Denna kontakt ger Skeeter mod att lägga fram sin idé om att skriva om de orättvisor som är de svartas vardag, och sammanställa en bok med svarta hembiträdens berättelser. Mycket står på spel, inte minst hembiträdenas anställningar, och Aibileen går motvilligt med på att i hemlighet hjälpa till. Aibileen får långt om länge väninnan Minny med sig på sin sida och sakta växer det fram en vänskap de tre kvinnorna emellan. I takt med skrivandet ökar både Aibileens och Minnys mod att berätta och insikten om att de faktiskt kan göra skillnad med sina berättelser får dem att växa också som människor.

Kathryn Stocketts Niceville gör ett historiskt nedslag i 1960-talets USA med raspolitik och rasmotsättningar. Det här är en varm berättelse och skildring av tre kvinnor i två totalt skilda världar, vars osannolika vänskap växer fram tack vare ett gemensamt mål. Niceville har ett väldigt bra flyt i texten och man tar sig lätt och snabbt igenom de drygt 450 sidorna. På bokomslaget går det att läsa att romanen blev refuserad 50 gånger innan den gavs ut, något som låter helt otroligt med tanke på hur välskriven Niceville är och hur enkelt det är att fastna i boken.

Den jag var

Meg Rosoffs Den jag var utspelar sig i 1960-talets England och Hilary minns som gammal man tillbaka på sitt år på internatskolan Sankt Oswald. Den 16-årige Hilary kommer till Sankt Oswalds, en skola som tar emot även de mest hopplösa fall, efter att ha blivit relegerad från två andra skolor. Eleverna styrs av skolans stränga regler och den underförstådda hierarkin eleverna sinsemellan. Hilary längtar efter frihet och smiter från klassen under en löptur på stranden. Det är då han möter den jämnårige och föräldralöse Finn som bor i en liten fiskebod precis vid stranden. Pojkarna är varandras motsatser men Finn har en enorm dragningskraft på Hilary. Hilary mer eller mindre dyrkar Finn och smiter iväg till fiskeboden så ofta han bara får möjlighet. Hilarys fascination av den tystlåtne och gåtfulle pojken gränsar till förälskelse och han försöker med alla medel imponera på den svårflörtade Finn. Men det oväntade inträffar och Finn visar sig vara någon annan än den Hilary tror sig ha lärt känna.

Det här är en lågmäld men ändå intensiv berättelse om Hilary, hans längtan efter en vän, att känna djup gemenskap med en annan person och önskan att vara Någon. Jag hade inbillat mig att huvudpersonen skulle vara en flicka och blev förvånad när berättarjaget var en pojke. Detta framkommer redan på första sidan, men det är intressant att berättarjagets namn, Hilary, inte framkommer förrän mycket långt fram i boken. Hilary, är för mig ett flicknamn, men är tydligen ett tvetydigt namn som fungerar både som flick- såväl som pojknamn. Möjligen vill Rosoff genom att inte avslöja namnet, på detta vis markera frågan om identitet, liksom även titeln gör? Jag gillade Den jag var mycket och det känns som en bok som kommer att leva kvar i minnet ett bra tag.