Prinsen av Porte de Chapelle

Länk till adlibris och bokus

Efter tre år i Sverige får Salar definitivt besked. Han får avslag på sin tredje asylansökan. Han är inte välkommen att stanna i Sverige. Efter att under tre år byggt upp ett nytt liv, lärt sig språket, gått i skolan, levt med en ny familj så tvingas han nu lämna allt. Igen. Men istället för att låta Migrationsverket bestämma åt honom, bestämma vart han ska ta vägen, väljer Salar att fly. En gång flydde han till Sverige. Ny flyr han från samma land. 

Redan på väg över Öresundsbron stänger han av mobiltelefonen. Han orkar inte förklara eller ta farväl av sina vänner, av de som han kommit att kalla sin familj. Det är bara att försöka glömma och försöka börja om ännu en gång. Genom Europa tar sig Salar till Paris. Där hamnar han i ett tältläger vid Porte de la Chapelle där det finns så många andra som befinner sig i hans situation. Nye vännen Najib lotsar Salar i en tillvaro där man ofta inte kan planera längre än till nästa mål mat, men där drömmar fortfarande lever och där man trots smuts och nödtorft försöker hålla sin värdighet högt. Salar har bestämt sig för att glömma tiden i Sverige. Men det går inte styra tankarna och minnena av de som han kommit att kalla sin familj poppar hela tiden upp. 

Annelie Drewsen har genom att besöka asylboenden och tältläger, träffat och intervjuat flera barn och ungdomar som befinner sig i samma situation som Salar skrivit denna berättelse som alltså grundar sig i verkliga omständigheter. Det är beklämmande att läsa Prinsen av Porte de Chapelle och inse hur skev svensk migrationspolitik är, vilka orättvisor som finns i världen och vilket lotteri livet kan vara. Boken är skriven med korta kapitel och språket är enkelt men likväl väldigt välskrivet.

Inte din bror

Länk till bokus och adlibris

Samtidigt med den stora flyktingvågen hösten 2015 lade Malin Stehn märke till hur samtalstonen och klimatet på sociala medier hårdnade allt mer. Tvivelaktiga inlägg och kommentarsfält fyllda med rasism och främlingsfientlighet gjorde Stehn upprörd och hon försökte så gott hon kunde argumentera emot och skrev insändare för att möta den värsta dumheten. Men rädslan för att själv bemötas med näthat stoppade henne från att skicka in insändarna. Istället skrev hon Inte din bror, boken om Abbe och Hossein.

Abbe går i åttan, mest brukar han tillbringa fritiden hemma framför datorn, och är kanske inte den som har jättelätt för sig att skaffa vänner, men på sistone har han börjat hänga en del med Rasmus, en av klassens coolare killar. Från att ha befunnit sig rätt så långt ned på den sociala stegen så får Abbe nu en rejäl skjuts uppåt när han börjar hänga  med Rasmus gäng och därmed också får gratis inträdesbiljett till fester. Men det finns också en baksida med att hänga med Rasmus. Rasmus gör en hel del saker som Abbe inte gillar, saker som Rasmus vill få med Abbe på, och det är inte det enklaste att säga nej till Rasmus.

En dag berättar Abbes föräldrar nyheten att de har bestämt sig för att bli ett familjehem och ta emot Hossein, en ensamkommande flykting från Afghanistan. Abbe blir helt paff! Det här vill han absolut inte veta av. Hur kan hans föräldrar ta beslutet - över hans huvud dessutom - att ta hem en helt okänd person och låta honom bo hos dem? Beslutet är nu redan taget, men Abbes föräldrar kan glömma att Abbe kommer att engagera sig eller ta emot med öppna armar! Och med tanke på Rasmus åsikter om invandrare vågar Abbe inte berätta om Hossein för någon, särskilt inte nu när han äntligen ingår i ett socialt sammanhang. Den enda som Abbe efter ett tag vågar berätta för är Rebecka, som ingår i Rasmus gäng men som är självständig och cool som ingen annan av tjejerna i skolan.

Sommarlovet, som Abbe tidigare sett fram emot, inleds med familjesemester i Dalarna. Föräldrarnas lömska plan är att killarna ska lära känna varandra och att Abbe ska acceptera Hossein. Abbes inställning är dock orubbad. Hossein är föräldrarnas problem.

Men ett sommarlov är långt och föräldrarnas lömska plan får viss effekt trots allt. Och tack vare Rebeckas genuina intresse för Hossein vågar även Abbe öppna upp för att släppa in Hossein. Men problemet med vad Rasmus ska tro och säga kvarstår och även om sommaren är lång går det inte att undvika Rasmus i all evighet.

Malin Stehn skriver så att det känns och det mycket tack vare att Abbe är så lysande porträtterad. Man förstår precis hur han brottas med sitt samvete, hur han ska förhålla sig till sina kompisar och vad de tycker, men också hur han ska förhålla sig till sina egna åsikter. Jag tror många kan känna igen sig i den här osäkerheten som känns väldigt typisk för tonåren.
   
Inte din bror är ett utmärkt underlag för diskussioner om allt från vänskap och kompislojalitet, flyktingar och främlingsfientlighet och vill man använda boken i skolan så finns det dessutom en lärarhandledning  med förslag på olika sätt att jobba med boken på.

Stort tack till Opal förlag för recensionsexet!

En pojke med tur

Monica Zak fortsätter förmedla historier från världens utsatta barn, den här gången handlar det om sjuttonårige Esmat, ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, som berättar om minnen från barndomen och om hur han till sist hamnade i Sverige.

Esmat är sex år gammal när hans mamma beslutar sig för att försöka fly undan talibanerna i hembyn och bege sig med Esmat och Esmats syster till Kabul. Det är kallt och snöigt och Esmat, som har ett par för stora stövlar på sig, hamnar efter mamman och systern. Han tappar sin ena stövel och när han äntligen kommer ikapp sin mamma ser hon hans bara fot och säger att de inte kan fortsätta utan stöveln. Esmat, som minns var han tappade den, säger att han kan springa tillbaka och hämta den och hans mamma säger att de ska vänta på honom. Esmat springer tillbaka, hittar sin stövel, och springer åter dit där mamman och systern väntar på honom. Men kanske tar han fel väg? För han hittar aldrig tillbaka till sin mamma och syster. Men de skulle ju till Kabul, det kommer han ihåg. Någon förbarmar sig över den storgråtande ensamme pojken och Esmat lyckas på så vis komma med en bil till Kabul.

I Kabul går han och spanar efter sin mamma. Men hur hittar man sin mamma när alla kvinnor i burka ser likadana ut? Esmat får hänga med några gatupojkar och blir så småningom omhändertagen av en man som äger en mattfabrik. Esmat får mat och boende mot att han knyter mattor och här stannar han flera år. Mannen som äger mattfabriken är en god man, och det är denne som erbjuder Esmat att följa med ut ur Afghanistan. Med hjälp av flyktingsmugglare hamnar Esmat så småningom i Sverige, fjorton år gammal.

Jag är en pojke med tur är en kort men viktig bok, som berättar om bara ett av alla de livsöden som drabbar många av världens barn. För hur många liknande historier som Esmats finns det inte? Och hur många liknande öden finns det där det inte går lika bra som för Esmat? Det är helt hjärtskärande att tänka sig ett litet barn som kommer från sin mamma och får klara sig helt ensam i en stor främmande stad, men det som berör mig mest är Esmats optimism och hur ljust han kan se på saker och ting trots allt han varit med om. Även om jag tycker att Zaks inramning av Esmats berättelse, där han som nydumpad och hjärtekrossad kommer på att han ju är en pojke med tur, och därför säkert kommer att få uppleva kärleken fler gånger, är rätt töntig. 

Ombeni

Min systers dotter har många pappor är andra boken om Ombeni, skriven av Christina Wahldén. I första boken, I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig, får man lära känna Ombeni. Ombeni kommer till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Efter att ha sett sin familj bli mördad och själv ha hållits som slav av rebellerna, lyckas Ombeni fly från Kongo till Sverige. Men hon plågas av att ha tvingats lämna kvar sina systrar i Kongo ovetandes om deras öde. Boken slutar med att Ombeni får veta att en av hennes lillasystrar också lyckats fly till Sverige och det är här Min systers dotter har många pappor tar vid.

Systrarna har inte setts på fyra år men Ombenis syster Maua visar ingen glädje över att ha återförenats med sin storasyster. Med sig har Maua en liten dotter, Kitumaini, och de båda flyttar in i Ombenis lilla etta. Ombeni har efter fyra år i Sverige anpassat sig väl till sitt nya liv, men Maua har svårt att vänja sig vid allt det nya. Maua vill inte prata med Ombeni om vad hon varit med om och hon anklagar hela tiden Ombeni för att hon lämnade sina systrar i sticket. Det enda Maua gör är att sova och vara arg. Inte ens sin lilla dotter tar hon hand om och Ombeni önskar att det var hennes andra syster som hade lyckats fly istället.

Sakta, sakta får dock Ombeni reda på vad hennes syster utsatts för. En del upplevelser är desamma som Ombenis, men Maua har också utsatts för övergrepp långt värre än de Ombeni fick utstå. Ombeni inser att hon på egen hand aldrig kommer att kunna hjälpa sin syster. Men Maua vill inte ha hjälp av någon. Och hela tiden lever systrarna i ovisshet om Maua kommer att få stanna i Sverige.

Christina Wahldén är duktig på att skildra ungdomar som lever eller har levt ett utsatt liv med både kränkningar och övergrepp. Böckerna om Ombeni är inget undantag och detta är böcker som borde finnas på alla högstadie- och gymnasieskolors bibliotek. Wahldén gör ett bra arbete med att uppmärksamma både konflikten i Kongo, en av världens mest dödliga konflikter sedan andra världskriget, och hur det kan vara att komma till ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn.