Berätta tre saker

Länk till adlibris och bokus

Callum Bloodworths Berätta tre saker utspelar sig under Covid-pandemin. Det råder restriktioner, besöksförbud på sjukhus och äldreboende. Folk arbetar hemifrån och det diskuteras huruvida skolor ska bedriva distansundervisning. Det här är en tid präglad av oro, rädsla och isolering. 

Liv går motvilligt med på att följa med på en fest. Liv och hela hennes familj är fortfarande tyngda av sorg efter att mamman omkommit i en bilolycka. Livs storasyster Bonnie tycker att Liv måste komma ut och träffa folk, vara som alla andra sextonåringar. Ha lite kul igen. Men just på den här festen råkar skolans populäraste kille kyssa Liv, som han misstar för sin egen flickvän. Flickvännen blir så klart asförbannad, men än värre är att killen dagen efter festen insjuknar i Covid och Liv tvingas isolera sig i sin systers lilla etta. 

Det är nu Dag dyker upp i Livs liv. Han dimper en dag ner utanför ytterdörren till lägenheten efter att ha smitit in i trappuppgången. Det klickar direkt när de börjar prata med varandra. Och Dag fortsätter komma på besök utanför dörren. Dag vill att Liv berättar tre saker som oroar henne. Och för en gång skull känner Liv att hon kan vara helt öppen och ärlig med den här främlingen. Det här blir början på ett verkligt fint distansförhållande och Dag bjuder in henne till sin krets av vänner som ses regelbundet online. Liv känner gemenskap med dem alla och mitt i sin isolerade tillvaro har Liv fått något att se fram emot för första gången på länge. Kanske därför lägger Liv inte någon större vikt vid att det är något som Dag och de andra undanhåller henne.

Det är lätt att dra paralleller till dokuserien Love is blind när man läser Berätta tre saker, det refereras till och med till serien, och en hel del stoff känns lånat från John Greens Förr eller senare exploderar jag. Det är gulligt, men det är inte vidare originellt. 

Våra kemiska hjärtan

Henry Page går sista året på high school. Under hela sin skoltid på Westland High har Henry kämpat med sina betyg och med att få lärarna att gilla honom. Tack vare hans storasyster Sadie och det rykte hon lämnat efter sig har han nämligen en hel del att jobba med. Visserligen gick Sadie ut med högsta betyg i alla ämnen, men hennes tonårstid var minst sagt rebellisk och ännu idag får lärarna något vilt i blicken när de hör namnet Page.

Länk till adlibris och bokus

Henrys högsta strävan är att bli redaktör för skoltidningen, precis som hans syster också en gång var, och när han därför blir erbjuden posten blir han riktigt glad. Mindre glad blir han när han får veta att han måste dela redaktörskapet med skolans nya tjej, Grace. Grace haltar fram med käpp, klär sig i alldeles för stora pojkkläder och verkar inte vara så himla noga med hygienen. Dessutom vägrar hon skriva något för tidningen, men ansvarige läraren har bestämt att de båda ska vara redaktörer, annars får det bli någon annan.

Och faktiskt så blir arbetet med skoltidningen snart en undanflykt för Henry att hänga med Grace, för trots Graces hålögda utseende, trots hennes smutsiga kläder så finns det en kemi mellan dem båda och Henry har snart fallit handlöst för Grace trots att hon är både hemlighetsfull och oberäknelig. Grace lider av en tung sorg och saknad efter att hennes pojkvän omkom i en bilolycka, en sorg hon inte mäktar med att släppa taget om. Henry, som snart får kännedom om vad Grace varit med om, kan dock inte sluta hoppas på och kämpa för att han ska bli den som får fylla det tomrum som finns inom Grace.

Krystal Sutherlands Våra kemiska hjärtan handlar om den första stora drabbande kärleken, den som i sagorna ofta slutar lyckligt, men som i verkligheten ofta slutar mindre lyckligt. Utan att avslöja för mycket, så kan jag i alla fall berätta att Henry väldigt länge är olyckligt kär, och att påstå att Våra kemiska hjärtan skulle vara en sockersöt romantisk berättelse vore därför att ljuga. Sutherland får till en hel del minnesvärda scener (älskar den övergivna tågstationen), men trots detta så suger berättelsen aldrig riktigt tag i mig. De populärkulturella referenserna är många, för många för att boken ska överleva skulle jag vilja påstå, och karaktärerna är så där John Green-rappa i käften som de flesta tonåringar i ungdomsromanerna numera är. Tyvärr lyckas Sutherland också vara alltför övertydlig ibland med hintar om vad som kommer att hända, vilket är lite trist när man som läsare då inte får möjlighet känna sig smart. Men omslaget till boken kan vara ett av årets snyggaste.

Min mormor hälsar och säger förlåt

I pocket hos adlibris eller bokus

Jag var måttligt imponerad av Fredrik Backmans En man som heter Ove när jag lyssnade på den för ett par år sen. Jag har hela tiden intalat mig själv att jag nog inte gillade Ove-boken eftersom jag har lite svårt för inläsaren Torsten Wahlunds röst. För det är ju så många som hyllat Backman och hans böcker. Även Min mormor hälsar och gråter har det östs beröm över. Och nu har jag läst även den och får väl helt enkelt konstatera att Backman nog inte är min typ.

Sjuåriga Elsa är inte som alla andra sjuåringar. Hon är vältalig, intelligent och ligger långt före alla andra sjuåringar vad gäller såväl läsning och skrivning som en massa annan kunskap. Och hon är inte bly med att berätta för alla andra när de har fel. Hon är en besserwisser helt enkelt och tyvärr innebär detta att rätt många tycker att Elsa är en väldigt störig typ. Bland annat de i skolan. Och tyvärr är det många som tycker direkt illa om henne där och vill henne illa.

Så Elsa är rätt så ensam. Hon har inga kompisar förutom sin mormor. Men å andra sidan fyller mormor en så stor plats att det ändå knappt finns plats för några andra vänner. Elsa och hennes mormor bor i samma trappuppgång och därför träffas de i stort sett varje dag. Elsas mormor anses också vara lite annorlunda. Lite galen och kanske lite väl impulsiv, men det bryr sig inte Elsa om. Tillsammans har Elsa och mormor en egen fantasivärld, ett kungarike som heter Miamas och dit tar Elsas mormor Elsa till första gången när Elsas föräldrar skiljer sig och allt är hemskt. Elsa får höra historier om alla fantastiska platser och varelser som finns i Miamas och mormor lär också ut det hemliga språk som man pratar i Miamas.

Men så blir mormor sjuk, hon får cancer och hon dör. Kvar blir Elsa med ett sista och storslaget äventyr som hennes mormor planerat åt henne på sin sjukbädd. Elsa får i uppdrag att lämna brev till alla grannarna i vilka Elsas mormor hälsar och säger förlåt. Och på så vis får Elsa lära känna alla andra som bor i hennes hus men hon får också lära känna sin mormor på nytt.

Jag gillar förvisso idén med boken och jag gillar Elsas och hennes mormors relation och jag gillar hela den sagovärld som Elsas mormor skapat. Här finns en del att ifrågasätta med själva historian förvisso: hur många sjuåringar har skåp i en korridor i skolan? Hur många föräldrar eller lärare låter bli att göra en orosanmälan om ett barn kommer hem med blåmärken vareviga dag? Och hur kan en psykolog fortsätta utöva sitt yrke när hon själv borde gå i terapi? Men det är framför allt Backmans berättarstil jag inte gillar. Allt blir för omständligt och för långt och det är för många upprepningar (undrar till exempel hur många gånger Britt-Marie säger att något är kutym i den här boken) och därmed alldeles för många sidor och alldeles för utdraget och jag tröttnar. Och nu är jag och Bacman klara med varandra.

Som stjärnor i natten

Finns t.ex. hos adlibris och bokus

"Är det här en bra dag att dö på?" Det är vad Theodore Finch frågar sig när han står på det smala utsprånget till skolans klocktorn sex våningar upp. Det är inte första gången Finch, också känd som skolans freak, balanserar på kanten uppe i tornet. Det är inte heller första gången han funderar på att dö. Men när han står där upptäcker han att han inte är ensam. Bara nån meter ifrån honom står en skräckslagen tjej och Finch inser att hon är uppe i tornet i samma ärende som han själv. Finch känner igen tjejen som Violet Markey, en av skolans populärare tjejer. Finch hjälper Violet att backa, men nerifrån marken, där nu en mindre skara elever har samlats ser det ut som att det är Violet som hjälper Finch och ryktet om att Violet är skolans hjälte börjar spridas.

Violet har ända sedan hennes storasyster omkom i en bilolycka, en bilolycka som Violet själv överlevde, slutit sig inom sig själv. Allt som tidigare betydde något, som tidigare skänkte glädje är nedpackat och undanskuffat under sängen. Violet har helt enkelt tryckt på pausknappen och satt livet på vänt. Hon väntar på att känna sig redo igen.

Men Finch tänker inte låta sig vänta. Han har redan fallit för Violet och med en envishet och framfusighet utan dess like och med förevändningen att de måste genomföra ett skolprojekt tillsammans börjar Finch sakta men säkert bryta sig igenom Violets skal. Och Violet låter honom komma in. Hon trycker på play igen. Medan Finchs eget liv istället börjar gå i slow motion.

Som stjärnor i natten är Jennifer Nivens hyllade ungdomsromandebut. Det är en finstämd och vacker berättelse som omväxlande är skriven ur Violets respektive Finchs perspektiv. Jag var rätt säker på att jag skulle tycka om Som stjärnor i natten och jag var beredd på känslostormar. Några tårar fällde jag dock aldrig. Istället blev jag bara förbannad. Det är tidigt uppenbart att Finch är manodepressiv eller bipolär. Nu råkar det tyvärr vara så att Finch kommer från en trasig och splittrad familj och alla runt omkring honom uppträder med en valhänthet som inte borde få ursäktas. Det funkar inte att förklara sin sons eller sin brors beteende med ett "han brukar göra så" när det är så tydligt att han inte mår bra. Och varför kan inte hans kurator göra mer? Men jag blir också så fruktansvärt arg på Finch som inser att han kommer att såra Violet förr eller senare. Violet som äntligen börjat leva igen.

Jag tycker att det är jättebra att Niven skriver om psykisk ohälsa, speciellt eftersom det är väldigt vanligt och speciellt som många inte vet hur man ska hantera det. Som stjärnor i natten är också en stark berättelse om sorgearbete och läser man Nivens efterord förstår man också varför hon lyckats så väl med att förmedla Finchs och Violets karaktärer.

Kanske är det allt du behöver veta

Läs mer eller köp hos adlibris eller bokus

På förlaget Lavender LIT's hemsida står det i beskrivningen till Kanske är det allt du behöver veta:

"Läs den. Och om någon frågar hur den slutar - LJUG". 

Japp, det här är en berättelse med en twist som man får akta sig för att inte avslöja om man inte vill spoila hela boken. Men jag avslöjar gärna att jag tyckte mycket om E. Lockharts Kanske är det allt du behöver veta. Det här var precis rätt bok för mig att läsa efter några segisar och jag slukade den på bara två kvällar.

Cadence har tillbringat alla sina somrar på sin morfars privatägda ö utanför Martha's Vineyard, Massachusets. Alla somrar utom de två senaste somrarna. Det var nämligen något fruktansvärt som hände på ön den femtonde sommaren. Någon slags olycka som lämnat spår hos Cadence i form av svåra migränanfall och förlorade minnen. Cadence minnesbilder från den här femtonde sommaren är bara fragmentariska glimtar som ibland fladdrar förbi. Vad som hände är det ingen som vill prata om, det är ingen som vill berätta för Cadence vad hon var med om, ingen som vill fylla i hennes minnesluckor. Läkarna säger ju att det är bättre om hon får minnas i sin egen takt.

Nu ska Cadence snart fylla arton år och hon ser fram emot att återvända till ön, kanske kommer det att hjälpa henne komma ihåg. Men framför allt ser hon fram emot att äntligen få träffa Lögnarna som hon har saknat så mycket. Det är så de kallar sig, de tre jämngamla kusinerna Cadence, Mirren och Johnny. Och Gat, han som är Cadence stora kärlek och som egentligen inte tillhör familjen, men som ändå gör det.

Kanske är det allt du behöver veta är en äkta familjetragedi där den välbärgade familjen Sinclair, med Cadences morfar som familjens starka överhuvud, utåt sett är den perfekta familjen. rika, smarta, vackra och framgångsrika. Men skrapar man på ytan träder ett lager av bortskämdhet, föraktfullhet och meningsskiljaktigheter fram. Det är lika vackert och smäktande som det är överraskande och hemskt. Lockhart får ihop det riktigt snyggt - språket gränsar ibland till det poetiska och det är dessutom smart skrivet - med facit i hand så kan jag visserligen se precis vartåt det barkade, men under läsningens gång hölls jag i ovisshet länge länge.

Jag ger dig solen

Se mer på adlibris eller bokus

Jandy Nelsons debutbok Himlen börjar här tog mig med storm! Jag tyckte så mycket om den så att jag till och med var tvungen att köpa mig ett eget exemplar. Av rädsla för att bli besviken vågade jag dock inte ha några förväntningar på Nelsons andra bok, Jag ger dig solen, men nu med boken utläst så kan jag lugnt påstå att jag inte hade behövt känna någon oro.

Jag ger dig solen innehåller lite av samma ingredienser som Himlen börjar här; grunden består av syskonkärlek, blandat med en familjekris och lite hemligheter som därefter är kryddat med smäktande kärlek. Men den allra viktigaste ingrediensen är utan tvekan Jandy Nelsons poetiska språk. Emellanåt är det magisk läsning. Språket är så vackert! Och översättningen
följer briljant! En eloge till Emö Malmberg som gjort översättningen så flytande och följsam så att man inte ens märker att det är en översättning.

Jag ger dig solen handlar om tvillingarna Noah och Jude och utspelar sig på två tidsplan och med två perspektiv. I det ena perspektivet följer vi fjortonårige Noah som hellre tecknar i ensamhet och lägger all sin tid på konst och som både grubblar och fantiserar om sin nyväckta längtan efter kärlek, medan Jude, som är den sociala och modiga, kastar sig ut i vågorna på sin surfbräda och gärna är i händelsernas centrum.

Men två år senare är rollerna ombytta. Sextonåriga Jude har blivit ensamvargen och den udda fågeln som för samtal med sin döda farmor. Och Noah har numera all tid i världen att hänga med kompisar, för han har slutat teckna överhuvudtaget medan Jude istället gång på gång gör misslyckade försök till att skapa konst. Men än värre är att Jude och Noah inte längre pratar med varandra. Och allt detta på grund av en rad tragiska händelser vars konsekvenser Jude gör allt hon kan för att rätta till.

Det finns så mycket jag tycker om i boken. Tvillingarna som är varandras motsatser, men som älskar varandra högre än något annat. Och syskonens särdrag och egenheter som att Jude hela tiden följer Farmor Sweetwines bibel med goda råd, tips eller visdomsord som "Om en pojke ger en apelsin till en flicka, kommer hennes kärlek till honom växa" eller "Doppa en spegel i vinäger för att stöta bort oönskad uppmärksamhet". Och Noah som hela tiden tänker i bilder eller snarare tavlor och teckningar han ska måla.

Det är som sagt en njutning att läsa Jag ger dig solen. Det enda jag inte gillar är det väl tillrättalagda slutet. Det är all too good, för även om man vill och också förväntar sig ett lyckligt slut så är detta bara för perfekt och för mycket. Men slutligen måste jag säga: Clark Gable vilket fantastiskt språk Jandy Nelson har!

Dagens katastrofer

Finns tex på adlibris eller bokus

Cilla Jackert och hennes bok, Dagens katastrofer, tilldelades, för inte så länge sedan, Slangbellan, en utmärkelse som årligen delas ut av Författarförbundet till den bästa debutanten inom barn- och ungdomsboksgenren. Och det är ju ett gott kvitto på en roman om något!

Majken är orolig. Hon bekymrar sig över världssvält, sjukdomar, miljöförstöring, mord och övergrepp och kan bara inte sluta tänka på allt elände i världen. Majken har till och med inrättat ett eget katalogiseringssystem för olika olyckor och katastrofer som hon läser om eller hör talas om i en anteckningsbok; Rött för mord, rosa för misshandel, brunt för sjukdomar, lila för naturkatastrofer och så vidare.

Majkens mamma oroar sig istället för Majken. Hon försöker få Majken att tänka på andra saker och få henne att intressera sig för sådant som andra snart-tolvåringar intresserar sig för. Och hon tycker Majken borde hänga lite mer med kompisar. Men alla i Majkens klass tycker att Majken är ett UFO, så det är lättare sagt än gjort.

Så en dag när sommarlovet börjat så kommer Majkens mamma hem med en hund, Blunder, som hon lånat från ett hundstall. Tanken är att Majken ska ta hand om Blunder under sommaren medan mamma jobbar - för på så sätt kan ju Majken både få sällskap och frisk luft! Majken vill helst av allt att mamma ska lämna tillbaka den dreglande fula hunden, men när hon ser hur ledsen hennes mamma blir så beslutar hon sig för att ge Blunder en chans. Men mamma ska absolut inte tro att Majken ska att börja tycka om den slemmiga bajsätande jycken!

Man förstår rätt så tidigt i boken att något hänt längre bak i tiden, något som också förklaras längre fram i.  Majkens mamma är ledsen och Majkens oro och hang-ups på att hålla koll på olika katastrofer är uppenbarligen ett sätt för henne själv att hanterar något trauma. Dagens katastrofer handlar till stor del om Majkens inre oro och om att bearbeta sorg och omvälvande händelser. Och samtidigt är detta en väldigt lättsam bok! Tonen är humoristisk, berättelsen är hjärtvärmande och känns väldigt innerlig och äkta.

Världens ände

finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Jag hade inga speciella förväntningar på Världens ände när jag började läsa, men jag gillade den faktiskt så mycket att jag måste sätta den som en av mina favoriter för 2013! Världens ände är Ali Lewis debutroman, och idén till boken fick hon när hon reste i Australien och jobbade som hemhjälp hos en familj på en boskapsranch, ungefär som Lizzie i boken gör.

Danny är tretton år och bor mitt ute i den australiensiska öknen på en stor boskapsranch. Årets stora händelse närmar sig; indrivningen av boskapen, det vill säga när det är dags att välja ut de djur som ska gå till slakt. Det är en stor händelse på gården och avslutas alltid med en stor fest. Men i år är ingenting som det brukar vara.

Detta kommer att bli sista året som Danny kan vara med vid indrivningen för vid den här tiden nästa år kommer Danny gå på internatskola. Han är därför extra angelägen om att vara med så mycket som möjligt och hjälpa till, och helst av allt vill han vara med männen när de sover ute i bushen. Men den största skillnaden från hur det brukar vara är att Dannys storebror Jonny inte längre finns med dem. Allt känns så tomt utan Jonny, men inte en enda gång sen olyckan har man pratat om Jonny i familjen. Var och en av familjemedlemmarna är tyngda av sorg, men förmår inte prata med varandra om den person de saknar mest av allt. 

Dessutom är  Dannys ett år äldre syster, Sissy, gravid och vägrar tala om vem pappan är. Eftersom Sissy är för gravid för att kunna hjälpa till på gården, så anställer familjen istället en ung brittisk tjej, Lizzie, som backpackar i Australien. Lizzie väcker stora tvivel första gången hon sätter sin fot på gården. Hon är klen och tanig, helt hopplös i köket och okunnig om livet på en gård. Lägg därtill att hon dessutom är vegetarian.

Danny ger inte mycket för denna brittiska tjej, och tror inte ens hon kommer att klara ens en vecka på ranchen. Men Lizzie visar sig vara tuffare än hon ger sken av och Dannys möte med Lizzie tycks för första gången få honom att sätta perspektiv på saker och ting, för även om Lizzie är helt okunnig om livet på gården, så har hon, till skillnad från Danny faktiskt erfarenhet av världen utanför öknen. Men det bästa med henne är hennes terapeutiska inverkan. För Lizzie kan Danny för första gången berätta om sin bror Jonny.

Miljön är riktigt landsbygdsaustraliensiskt med flygande doktorer (minns när The Flying doctors gick på tv för en evighet sen!), radioskola och hårt liv på gården där man lever väldigt nära djuren och livets kretslopp. Klimatet i öknen är hett, torrt och kargt. Och detta speglar på sätt och vis Dannys familj och deras oförmåga att prata med varandra eller visa sina känslor. Både Dannys mamma och pappa stänger inne sin sorg, och då livet på gården är rätt isolerat så blir det inte heller att barnen pratar om sin sorg. Danny söker tröst i en kamelkalv som han får ta hand om och Sissys graviditet är förmodligen resultatet av att hon sökt tröst hos någon.

Det som jag reagerade mest på i Världens ände är de rasistiska värderingarna mot aboriginerna, eller abbarna, som de kallas, och hur utbrett och fast förankrade fördomarna tycks vara. Och att det är så än idag! Det är ok att umgås med abbar, men aldrig att man skulle bjuda in en abbe i sitt hem och aldrig att en aborigin och en australier skulle kunna ha ett förhållande. "Alla tycker så", säger Danny. Det är bara så det är och ingen verkar någonsin ha ifrågasatt fördomarna.
 

Det finns gott om diskussionsämnen i Världens ände, och som sagt, jag tyckte mycket om denna bok. Det enda jag känner mig tveksam till är den svenska titeln. Originaltiteln är Everybody jam och Everybody jam, eller allamarmelad, som det heter i översättningen, är aprikosmarmelad, det vill säga sån marmelad som alla gillar - både vita och abbar. Nu har jag inget bättre förslag på svensk titel, på engelska funkar titeln väldigt väl. Och utan att avslöja allt för mycket, så kan jag i alla fall säga att Everybody jam har en väldigt symbolisk betydelse i slutet av boken.

Låt vargarna komma

Finns hos bl.a. adlibris eller bokus

Det är i slutet av 1980-talet, fjortonåriga Junes gudfar, morbror och bästa vän Finn är döende i Aids. June kan inte ens föreställa sig en tid utan sin favoritmorbror som hon delar så mycket med, och även om det är oundvikligt att han kommer att dö så går det inte att förbereda sig på den sorg, saknad och smärta som June känner efter hans bortgång. Det är nästan så att June gör anspråk på att vara den enda sörjande. Ingen förstår ju eller känner morbror Finn så som hon gör.

Men när Finns specielle vän, Toby, dyker upp börjar omständigheter och hemligheter komma fram och June inser att hon egentligen aldrig riktigt känt sin morbror. I hemlighet, för Junes mamma anklagar Toby för sin broders död, börjar June träffa Toby. Till en början intalar sig June att hon bara vill veta vem mannen, som kanske är den enda som saknar Finn lika mycket som hon själv gör, är. Och Toby har minnessaker av morbrodern som det är meningen att June ska ha, bland annat får hon en kalender, i vilken Finn skrivit till henne och ber henne att ta hand om Toby åt honom eftersom han inte har någon annan. June tar sitt uppdrag på fullaste allvar, även om varje möte med Toby omkullkastar hennes egen bild av morbrodern och svartsjukan gentemot Toby hela tiden ligger under ytan. Men snart nog träffar hon inte Toby enbart för Finns skull, utan även för sin egen.

Att hemligheter, sorg och saknad är ett genomgående tema i Låt vargarna komma är rätt enkelt att förstå. Men detta är inte bara en bok om sorg och förlust - syskonrelationer är också ett framträdande tema. Ett något infekterat förhållande anas redan i relationen mellan Finn och Junes mamma, men fokus ligger på June och Greta och systrarnas, förut så otvungna och nära, men nu allt mer distanserade, relation. Greta framstår som en elak och egoistisk människa - jag tycker riktigt illa om henne och hennes uppmärksamhetskrävande och ogina sätt när det kommer till Junes behov av att sörja. Men självklart visar det sig inte vara fullt så svart och vitt som det beskrivs. Och hur mycket June än avskyr Greta för saker som hon utsätter sin syster för, så älskar June henne ändå enormt mycket. Det är så fint och pricksäkert beskrivet med vardagsgnabbet, de rena elakheterna och hårdheten mellan syskonen, som då och då för en kort stund läggs åt sidan när June och Greta kan förenas i ett gemensamt minne eller en stund av äkta omtanke och syskonkärlek.

Låt vargarna komma är Carol Rifka Brunts debutroman som hyllats och lyfts till skyarna på bokbloggar och i recensioner och jag tycker absolut att boken lever upp till hajpen; även om jag inte blev rörd till tårar blev jag ändå starkt berörd och jag gillade Låt vargarna komma mycket! Det är dessutom en väldigt välskriven berättelse och det är svårt att tro att detta skulle vara Brunts första roman. Eller så är det bara så enkelt att översättningen helt enkelt är så lysande och följsam.

Tack till Xpublishing för finaste bokpriset i lottdragningen där man fick rösta på utseendet på bokomslaget till den svenska utgåvan av Låt vargarna komma (och jag var en av tre vinnare!!!)!

Jag går dit du går

Boken finns hos bl.a. bokus och adlibris

Den där kvällen, bara nån vecka innan sommarlovet ska börja, sitter Caitlin och Ingrid på Caitlins rum och snackar om framtiden. Ingrid undrar var Caitllin tänker gå på college och när Caitlin ställer samma fråga till Ingrid svarar hon bara: "Jag går dit du går". Men det kommer hon inte att göra. För nästa morgon är Ingrid borta.

Caitlin försvinner in i en sorgebubbla efter bästa kompisens självmord. Hon önskar hon hade kunnat säga eller göra något för att förhindra det som skedde och hon tappar räkningen på alla de hundratals gånger som hon i minnet gått igenom olika tillfällen och analyserat varför hon sa si eller varför hon inte sa så till sin vän. Tänk om hon kunnat göra något för Ingrid innan det var för sent.

Nu när andra året på high school åter börjar är alltså inget som förr. Caitlin känner sig tom och ensam utan Ingrid och hon irriterar sig på hur folk runt omkring henne beter sig, antingen genom att låtsas som om inget har hänt eller genom att behandla henne med silkesvantar. Så hittar Caitlin Ingrids dagbok under sin egen säng. Precis som att Ingrid själv placerat den där för att Caitlin ska läsa den. Och lite i taget läser Caitlin i dagboken och börjar sakteligen förstå hur dåligt hennes kompis mådde, hur djupt deprimerad hon var och hur hon själv inte har någon som helst skuld i det som hände. Det finns inget Caitlin hade kunnat göra för att hindra sin bästa vän från att begå självmord.

Det är riktigt tungt för Caitlin att komma underfund med allt detta, att läsa sin bästa väns innersta tankar och funderingar; åter följa vid hennes sida under hennes sista år i livet. Men dagboken hjälper Caitlin att bearbeta sin sorg och hitta tillbaka till sitt eget liv igen.

Nina LaCours debutroman Jag går dit du går är en finstämd och sorglig berättelse om vänskap och sorgearbete. Under nästan ett helt år får vi följa Caitlin som på nytt får lära känna sin bästis genom dagboken. Sakta, sakta kan Caitlin börja bearbeta förlusten och vända sin desperata sorg, sin egen nedstämdhet och ilska och bryta sin isolering för att på nytt börja leva igen.

Jag tyckte mycket om Jag går dit du går, som trots ett relativt långsamt berättartempo ändå har ett väldigt driv i sig. LaCour fångar Caitlins sorgearbete väldigt väl, hur hon går igenom sorgens alla stadier, hur det går fram och tillbaka och hur detta får ta sin tid. Det är mycket inkännande.

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig

Boken hos adlibris eller bokus

Sista året på Quaker Heights Day School kommer Tink som ny elev till skolan. Tink är en udda fågel som genast sätter ett avtryck. Hon säger vad hon tänker och tycker. Hon klär sig i slitna tights och bryr sig inte alls om det mode som de andra tjejerna på den prestigefulla skolan följer slaviskt. Hon är bara sig själv. Merissa, Nadia och company blir Tinks vänner. Inte bara såna där ytliga vänner, utan riktiga vänner, såna som ställer upp och gör i princip allt för dig. Så när Tink plötsligt en dag är borta blir chocken desto större.

Allt har kretsat kring Tink det här sista året, men vännerna, Tink AB, inser att ingen egentligen riktigt känt Tink. Ingen har vetat så värst mycket om henne och ändå har Tink satt sina spår hos vännerna. Djupa spår. För det är som att hon fortfarande finns där, hälsar på dem ibland, övervakar och håller koll på sina gamla väninnor.

Joyce Carol Oates Två eller tre saker jag glömde berätta för dig är indelad i tre delar. Dels får vi följa Merissa - Den perfekta och dels Nadia - Horan efter Tinks död. Och i ett avsnitt däremellan berättar Tink AB (så tolkar i alla fall jag det som) om Tink och vi får därmed chans att lära känna den Tink som tjejerna kände.

Merissa är den där duktiga tjejen, utåt sett är hon perfekt, det är Tink som ger henne epitetet Den Perfekta; hon ser bra ut, har bra betyg, är ambitiös. Men hemma håller hennes familj nu på att krascha. Hennes pappa, som Merissa alltid så gärna velat imponera på, har hittat en ny kvinna och lämnar familjen. Fram tills nu har allt gått så himla bra för Merissa. Hon har på förhand blivit antagen till college, hon har fått huvudrollen i en skolpjäs och fått en uppsats publicerad. Och ändå överger hennes pappa henne! Så Merissa börjar straffa sig själv. Hon äter mindre, det vill säga nästan inte alls, och hon får utlopp för sin inre smärta när hon skär sig med kniven hon hämtat nere från köket och som ligger gömd uppe på hennes rum.

Nadia bor med sin pappa och hans fru, hans andra hustru sen Nadias mamma dog. Nadia och hennes pappa har aldrig pratat om mammans död, trots att Nadia var liten när hon dog och givetvis tog det väldigt hårt. Under hela sin skoltid har Nadia haft dåligt självförtroende, hon har känt sig osäker med både vad hon vet och kan och med hur hon ser ut och hon kämpar hela tiden med sin vikt (och enbart det här viktproblemet skulle man kunna skriva ett helt blogginlägg om, för de speglar bara de sjuka, sjuka, sjuka ideal som tonårstjejer möter idag). Men utåt är Nadia den där glada tjejen som alltid ler och är vänlig. Efter en incident med en kille på skolan börjar rykten om henne spridas på facebook, via sms och på alla tänkbara vis. Allt Nadia vill är ju bara att bli sedd och älskad. Den här grejen med killen var uppenbart ett misstag och istället väljer Nadia ut läraren, Mr Kessler, som föremål för sin nya förälskelse.

Det är nagelbitande läsning, i alla tre berättelserna väntar man på den oundvikliga katastrofen. Men helt nattsvart blir det inte. I både Merissas och Nadias fall är det tankarna på Tink och känslan av att hon vakar över dem, som gör att tjejerna härdar ut. Men även Tink, förstår man, var en trasig flicka, hon bar också på tunga bördor som hon inte delade med sig av, bara det att hon utstrålade en mycket större styrka än vad hon egentligen besatt. Och det är det här, som jag tänker mig att titeln anspelar på; att alla bär på någon form av hemlighet och även om allt verkar bra utåt sett, så behöver det inte betyda att det råder harmoni inom en.

Pixis bok

Pixis bok är den tredje fristående delen om monsterskolan Skogsbingelskolan av Mårten Melin. Pixi har tillsammans med sina föräldrar omkommit i en olycka och när boken börjar står mamma, pappa och Pixi vid ingången till Pärleporten - porten in till himmelsriket. Allt är fridfullt och vackert och Pixi känner sig lycklig. Men plötsligt rycks hon tillbaka. Mamma försvinner, pappa försvinner och himlen är borta.

När Pixi vaknar upp känner hon inte längre igen sig själv. Hon är gudomligt vacker och är stark som en oxe. Men all livsgnista har runnit ur Pixi och allt hon känner är mörker och tomhet. Det enda hon önskar är att få komma tillbaka till sina föräldrar. Pixis morbror, ser till så att hon hamnar på Skogsbingelskolan, skolan där barn med förmågor utöver det vanliga får lära sig hantera sina krafter. Pixi orkar varken bry sig om de andra eleverna på skolan eller varför hon själv är där, utan istället funderar hon på hur hon ska göra för att komma tillbaka till sina föräldrar i himlen. Och att hoppa från skolans tak verkar vara det enklaste sättet, men i sista stund hindrar en ängel henne från att hoppa.

Pixi får nattlektioner tillsammans med skolans vampyr, Adam, och spöket Jenny, och de nya vännerna lockar sakta fram livsgnistan hos Pixi igen. Pixi lär också känna Farid, en charmig kille som kan resa i tiden, och som visar Pixi att den framtid hon har att vänta ser väldigt ljus ut. Om hon bara väljer att styra in på den vägen.

Det är ju klart roligast att läsa Pixis bok om man läst de tidigare böckerna om Skogsbingelskolan (Förvandlad samt Jag är Love), då flera karaktärer från dessa böcker dyker upp, men det är inget man måste ha gjort. Alla tre böckerna som utspelar sig på monsterskolan är mer eller mindre mörka berättelser om utanförskap och att vara annorlunda, men Pixis bok är helt klart den mörkaste av dem alla. Medan de två första delarna varit mer mysrysliga så hänger ett tungt vemod över denna sista del.

Man får veta att det är Pixis morbror, som är läkare, som återupplivat Pixi, men det hintas också om att morbrodern köpslagit med Djävulen. Detta berättas det inte så mycket mer om, vilket gör mig lite frustrerad, och även om det bara är en förklaring till varför Pixi blivit den hon nu är, så hade jag ändå velat veta mer om varför hennes morbror och Djävulen gjort business ihop. Tyvärr verkar det som att Pixis bok är den sista och avslutande boken om Skogsbingelskolan, så jag lär inte heller få reda på omständigheterna kring detta.

Min systers hemliga vän

I Ingela Magners Min systers hemliga vän, får läsaren lära känna Sussie, vars storasyster Selena omkommit i en trafikolycka några månader tidigare. Både Sussie och hennes mamma har svårt att gå vidare, även om vardagen nu återvänt till dem båda. När Sussie efter ett infall, loggar in på sin storasysters mailkonto upptäcker hon två obesvarade mail från en en 25-årig musiker i Stockholm. I hemlighet har Selena mailat och distansflörtat med Ivan och Ivan, som vet inte vad som har hänt med Selena, undrar varför hon inte längre hör av sig. Sussie blir rörd över hans känslosamma mail och kan inte med att berätta för honom att Selena inte längre finns. Så istället beslutar sig Sussie för att svara honom i Selenas namn.

Bara en gång tänker hon att hon ska skriva till honom, men en gång blir två, som blir tre, som blir fyra. Och genom att själv låtsas vara Selena inbillar sig Sussie att hon håller sin systers minne vid liv. Men snart förstår hon att hon själv fallit för Ivan, som är ivrig att träffa Selena på riktigt och Sussie inser att hon snärjt in sig i något hon inte kan ta sig ur.

Min systers hemliga vän har en intressant plott, men den når mig inte fullt ut. Här saknas nåt. Framför allt är detta en berättelse om sorgearbete, men jag tycker det går för fort, och det blir för ytligt. Jag känner liksom inget för Sussie, förutom att jag blir irriterad på henne för att hon i tankarna är så upptagen av Ivan. Och till råga på allt så utnyttjar Sussie en klasskamrat, som med all tydlighet visar att han är intresserad av henne, för att träffa Ivan.

Boken innehåller också en komplicerad historia kring systrarnas far, en spanjor som varit frånvarande under flickornas barndom och som nu plötsligt dyker upp. Systrarnas mamma har aldrig någonsin pratat om honom och han har under flickornas uppväxt mest bara varit en mystisk figur från det förflutna. Men nu plötsligt insisterar Sussies mamma på att Sussie ska träffa sin pappa, som hon inte vet någonting om. Hela detta sidospår är så väldigt märkligt och känns inte speciellt trovärdigt.

Min systers hemliga vän blir för mig bara en bok i mängden, men jag ger den dock några pluspoäng för att handlingen tar flera oväntade vändningar i slutet.

Linnea, kom hem!

Det är jullov och Timjan går och väntar på att få sms från bästisen Linnea. Linnea och hennes mamma har åkt till Thailand över julen, och senaste sms:et från Linnea kom på julafton. Nu har det gått flera dagar sen julafton och det har också gått flera dagar sen det hemska inträffade. Medan nyheterna visar bilder och rapporterar från tsunamin i Thailand, går omfattningen av förödelsen upp för det svenska folket. Och under tiden går Timjan alltjämt och väntar på ett livstecken från Linnea.

Timjan vägrar tro på att bästisen kan finnas bland de omkomna och försöker övertyga både sig själv och andra att Linnea överlevt, men att det, till följd av kaoset som råder i Thailand efter katastrofen, inte går att komma i kontakt med henne. 

Anita Eklund Lykull har skrivit Linnea, kom hem! och även om vänskapstemat, och hur det kan vara att förlora sin bästa vän, är övergripande, så tycker jag att detta är en rätt spretig berättelse. Det är som att Eklund Lykull velat få med så mycket som möjligt och därför pressar in alla möjliga sorters vändningar och "problem" i sin bok. När problemen i Timjans egen familj avslöjas och pappan visar sig vara otrogen, får Timjan och hennes mamma stötta varandra i sina respektive sorger. Läsaren presenteras också för Timjans killkompis, Urban, som sitter i rullstol efter att blivit påkörd och tvingats amputera ett ben, Linneas mammas frikyrkliga och giriga släktingar trillar in i berättelsen, samt en afghansk flyktingfamilj som så småningom flyttar in i Linneas och hennes mammas gamla lägenhet. Och till slut så kommer dessutom Timjan underfund med att hon är homosexuell. Jag tycker här är alldeles för många spår att följa, för mycket elände som bara presenteras som ett "jaha, så här är det". Det kan bero på att jag har svårt att identifiera mig med allt detta som presenteras, men jag är faktiskt lite besviken på Linnea, kom hem! som jag trodde jag skulle tycka mycket bättre om.

Somrigt och sorgligt

Hedda älskar att hälsa på mormor och hunden Rufsen som bor på en gård på landet med massor av djur. Heddas mormor är veterinär och tar hand om sjuka djur. När mormor är på sjukbesök får Hedda hjälpa till, för när Hedda blir stor ska hon också bli veterinär och då kan Hedda och mormor fortsätta att jobba ihop.

Sommaren efter ettan ska Hedda tillbringa hos mormor, det kommer bara att vara de två och det kommer att bli den bästa sommaren någonsin! Förutom att bada och rida och hjälpa en skadad trast och ligga och lyssna på mormors berättelser om kvällarna innan hon somnar, så får Hedda som vanligt följa med på sjukbesöken och hjälpa mormor på gården. Mormor blir trött så fort och Hedda får hjälpa till ännu mer än vad hon brukar, men det känns bara roligt och ansvarsfullt att mata och räkna fåren, plocka ägg och se till Rufsen och kattungarna.

Det gäller att passa på att ta vara på tillfällena medan man kan säger mormor hela tiden, och som läsare anar man att allt inte står rätt till med mormor som bara är så ofantligt trött så att hon hela tiden måste lägga sig och vila och inte ens orkar bada när de är på stranden. Till slut anar också Hedda att något är fel och frågar mormor. När mormor berättar att hon är sjuk och inte kommer att finnas med när Hedda växer upp, att hon faktiskt inte kommer att finnas med alls länge till, väller en våg av känslor över Hedda. Hon blir arg och besviken och ledsen, men hon väljer sen att stanna hos mormor och låta sommaren bli just så fantastisk som hon tänkt från början. Hedda och mormor trär halsband av pärlor som får representera fina minnen och som Hedda kan bära med sig även när mormor inte finns där.

Med sig av fröken har Hedda fått en bok som hon ska skriva i om sin sommar, och det gör Hedda också, och det är denna som blir Heddas bok. Boken blir liksom pärlorna hon trär på sitt halsband också ett sätt för Hedda att hantera sorgen över mormors sjukdom, och sedan också hennes bortgång.

Lin Hallberg har med Heddas bok gjort en fantastiskt fin och somrig bok som på samma gång är väldigt klok och sorglig. Också layouten är fin med vackra illustrationer och varje kapitel har sin egen inramning med blommor eller snäckor eller löv.

Den dödes dotter

Många av Janne Lundströms böcker utspelar sig i Afrika, så även Den dödes dotter. Vi befinner oss troligtvis någon gång under tidigt 1900-tal någonstans i Ghana på Afrikas västkust som vid den här tiden var den brittiska kolonin Guldkusten.

Abena har blivit tvingad att passa sin tvåårige lillebror Akkor medan hon tvättar kläder nere vid floden. Hon har ingen lust att tvätta kläder, än mindre ta hand om sin lillebror, men eftersom hon redan en gång denna dag vredgat sin mamma, som alltsedan Abenas far dog varit både vresigare och strängare, vågar Abena inte annat än att lyda.

Medan Abena tar sig an de smutsiga kläderna sätter sig Akkor att leka i en uppdragen kanot som ligger vid strandbrynet. Men plötsligt är både kanoten och Akkor borta! Abena ser hur en skräckslagen Akkor i kanoten dras iväg med strömmarna och hon släpper alt hon har för händerna och rusar efter. Hon kan inte komma hem utan Akkor! Abena jagar efter kanoten som snart försvunnit ur sikte och nya faror lurar kring varje flodkrök. Krokodiler, giftormar, farliga forsar och strömmar. Människor hon möter på vägen är både skrämmande och hjälpsamma och Abena känner sig övergiven, utlämnad och ensam. Men över henne vakar hennes nyligen avlidne far och han försöker hjälpa sin dotter att välja rätt väg.

Den dödes dotter börjar riktigt spännande för att sedan tappa lite fart nånstans efter andra halvan, men eftersom Lundström lyckas engagera mig i Abenas karaktär så läser jag på med samma nyfikenhet. Och samtidigt som jag vill veta vad som händer så börjar jag irritera mig på Abena som bara tycks ställa till det för sig. Hon talar och handlar innan hon hunnit tänka och när hon väl har möjlighet att få hjälp så väljer hon att tiga. Men Abena förändras. Den dödes dotter är en utvecklingsroman i vilken Abena lär sig hantera sina rädslor och boken tar också upp Abenas sorgearbete och saknaden efter den avlidne fadern som hon stod väldigt nära. Så även om berättelsens tempo avtar så är detta en läsvärd bok som också ger en tidsskildring över det koloniala Afrika.

Fyra dagar fyra nätter

Amy Currys pappa har nyligen omkommit i en bilolycka och hennes mamma har bestämt att familjen ska flytta från Kalifornien på västkusten till Connecticut på östkusten för att få en nystart. Medan Amys mamma redan flyttat och Amys tvillingbror blivit inlagd på ett behandlingshem för sitt missbruk så är Amy kvar ensam i sitt barndomshem. Hennes mamma vill att Amy ska ta familjens bil och köra över hela kontinenten. Men alltsedan bilolyckan så vägrar Amy att sätta sig bakom ratten. Lösningen blir därför att sonen till en av mammans väninnor får i uppgift att transportera Amy + bil till Connecticut.

Amy ser inte direkt fram emot att tillbringa fyra dygn i en bil med någon som hon inte känner. Dessutom visar det sig att Roger, som killen heter, visar sig vara ovanligt snygg, och Amy som inte precis orkat bry sig om sitt utseende sen olyckan känner sig förlägen och tråkig. Hon är sen tre månader tillbaka helt otränad i att prata med snygga killar, faktiskt helt otränad i att prata med någon överhuvudtaget, så vad sjutton ska de prata om?

Amy förbereder sig på en lång och olustig bilfärd, men när Roger föreslår att man ska avvika från Amys mammas minutiöst planerade resväg genom landet och istället köra andra vägar, så att de får chans att se och uppleva sådant de vill, så tänker hon att varför inte! Att Roger har en egen agenda med omvägen står snart klart, men omvägen är precis vad även Amy behöver för att nå insikter och försonas med allt som hänt. Och de fyra dygnen tillsammans blir en oförglömlig resa för både Amy och Roger som kommer bättre överens än vad Amy vågat hoppas på. 

Fyra dagar fyra nätter är Morgan Matsons debutroman från 2011. Boken har karaktären av en resescrapbok med kvitton, låtlistor, kartor och fotografier som gör att man som läsare lätt hänger med och känner sig delaktiga i Amys och Rogers roadtrip. Det är ett kreativt upplägg och trots ett ganska så stort omfång så slukar man lätt denna tjocka bok. Visst är storyn förutsägbar, men det tycker jag ändå är tillåtet i en sådan här lättsmält roman, och det vägs dessutom upp av att porträtten av både Amy och Roger är vältecknade och att man som läsare länge hålls i ovisshet om vilken roll Amy egentligen hade i bilolyckan.

Min syster är i tusen bitar

Jamie hade en gång två storasystrar, de fem år äldre tvillingarna Jasmine och Rose. Men när Jamie är fem år dör Rose i en terrorattack utförd av en grupp islamister i London. Hon sprängs i tusen bitar och Jamies familj slås i minst lika många bitar. Alltsedan dess har Rose bott i en urna på spiselkransen eftersom Jamies pappa inte kan förmå sig att släppa taget om den förlorade dottern. När till slut Jamies mamma får nog av Jamies pappa som begravt sig helt och hållet i sorgen, spriten och minnet av Rose, överger hon familjen för en ny man. Jamie, Jasmine och pappa flyttar från London till The Lake district för att börja om på nytt och komma bort från Londons många muslimer som pappan kommit att hata. Men utan mamman, som varit den enda som kunnat hålla ordning på Jamies pappa, sjunker pappan ännu djupare ner i sin sorg och alkoholmissbruk.

När Jamie får frågan om han inte saknar sin syster svarar han alltid ja, vad annars kan han säga, men sanningen är den att han inte har gråtit sedan Rose dog och han minns inte heller speciellt mycket av henne. Men han vet att han borde sörja henne. Alla andra gör ju det. Men Jamie bryr sig mycket mer om sin katt Roger, Spindelmannen och att försöka få mamma att komma tillbaka. Och Sunya så klart. Sunya med de glittrande ögonen som sitter bredvid honom i nya klassen. Sunya är hans enda vän, men henne håller han hemlig för sin pappa. Aldrig att han skulle våga berätta hemma att han blivit vän med en muslim! Det är alltså inte nog med att Jamie har dåligt samvete för att han inte sörjer Rose, den nya vänskapen får dessutom Jamie att känna sig som att han sviker sin far.

Annabel Pitchers debutbok Min syster är i tusen bitar är stark och engagerande. Föräldrarnas sorg och det ständigt närvarande minnet av Rose har lagt sig som ett kvävande lock över familjen och varken Jamies mamma eller pappa kan förmå sig att se de två barn som finns kvar i livet. Liksom i Boynes Pojken med randig pyjamas, ställs allt på sin spets när berättelsen skildras utifrån barnets perspektiv och skildringen av en trasig familj blir desto mer påtaglig. Trots den dystra stämningen hemma, mobbingen i skolan och känslan av att vara osynlig inför sina föräldrar så ger Jamie aldrig upp hoppet om att allt ska bli bra igen men hur bedrövligt det än blir, så lyckas Pitcher undvika att bli för sentimental. Enda gången jag tycker att det börjar bli lite sliskigt är när Jasmine och Jamie ställer upp i en talangtävling, i hopp om att återförena sin mamma och pappa, men Pitcher spräcker raskt den sentimentala bubblan och tar ner berättelsen på jorden igen.

Min syster är i tusen bitar är en bok om fördomar, sorg och saknad och oj oj oj vad bra den är! Det bjuds in till tårkalas i slutet, så fram med näsduken. Hittills är Pitchers debut den bästa ungdomsbok jag läst i år. Högsta betyg!

A monster calls

Trettonårige Conor vaknar mitt i natten av att någon ropar hans namn. Utanför hans fönster står ett monster, men det är inte det monster som Conor väntar sig ska stå där. Det är inte det monster som natt efter natt plågar honom i hans drömmar. Drömmarna han haft ända sedan hans mamma blev sjuk i cancer. Det här monstret har funnits sedan tidernas begynnelse, och för Conor visar det sig i form av den gamla Idegranen som han och hans mamma kan se från köksfönstet. Monstret har kommit till Conor eftersom Conor ovetandes har tillkallat det. Monstret har tre historier att berätta. Men efter den tredje berättelsen är det Conors tur att berätta sin historia. Och det monstret begär är inget annat än sanningen. En historia som inte ens Conor är säker på att han kan berätta.

A monster calls är en roman av Patrick Ness. När jag först hörde talas om boken intog jag en skeptisk inställning eftersom jag blev så gruvligt besviken av Tystnaden i bruset, första delen av Kaostrilogin. Men nyfikenheten tog över och eftersom den valdes som nästa bok i en av mina bokcirklar, så fick jag helt enkelt kapitulera. A monster calls, Sju minuter över midnatt som den heter på svenska, är skriven efter ett manus eller en idé från Siobhan Dodw som avled i cancer 2007. Idén är bra och Patrick Ness har bearbetat den och gjort den till sin egen.

A monster calls är vid första ögonkastet en bok om monster. En skräckhistoria. Men hur mörka och skrämmande bokens illustrationer än må vara så handlar A monster calls i första hand om att hantera sorg. Det hänger en vemodig känsla över berättelsen från början till slut och inte nog med att Conors mamma är döende i cancer så har Conors pappa bildat ny familj på andra sidan Atlanten och dessutom så mobbas han av några översittartyper i skolan. Jag vet inte om det är Ness eller Dowd som gillar att frossa i eländet, men hur eländigt det än blir så tycker i alla fall jag att det trots allt inte blir övermäktigt.

Det här är en fin bok, om än med ett sorgligt slut och jag ser fram emot att diskutera den. De mycket passande och snygga illustrationerna med sin spretighet och sitt mörker förhöjer stämningen rejält.

Tigern

Kate DiCamillo har skrivit en rad fantastiskt fina och sagolika böcker. Edward Tulane's fantastiska resa tillhör till exempel en av mina favoriter. Tigern riktar sig till mellanåldern och tar upp svåra ämnen som sorg, saknad och förlust.

Rob och hans pappa har nyligen flyttat till Florida där pappan fått jobb på ett motel, där de också bor. Rob försöker att inte minnas sin mamma som gått bort i cancer, men saknaden är ändå påtaglig. Det är Robs pappa som inte vill minnas och därför pratar far och son inte om Robs mamma, än mindre om sorgen och saknaden. Rob har, som han själv säger, därför packat ner alla känslor i en väska och stoppat undan den. Rob känner sig ensam på motellet och i skolan har han blivit offer för två översittartyper som tar varje tillfälle i akt att mobba honom. Dessutom plågas han alltsedan moderns död av kliande eksem på sina ben. En morgon när han planlöst strövar omkring i skogen bakom motellet, i hopp om att gå vilse eller kanske bli uppäten av en björn så att han ska slippa behöva gå till skolan igen, upptäcker han en tiger. En livs levande tiger i en bur. Mitt ute i skogen. Men precis som med sina känslor håller han tigern för sig själv och berättar inte för någon om sin otroliga upptäckt.

Samma morgon som Rob upptäcker tigern kliver en ny tjej på skolbussen. Sixtine, döpt efter sixtinska kapellet, går klädd i fina rosa klänningar. För detta blir hon mobbad men istället för att som Rob försöka att inte bry sig och låtsas som att det regnar är Sixtine mer utåtagerande och inte rädd för att slå tillbaka och ge igen på de som retar henne. För Rob berättar Sixtine om hur hon saknar sin pappa som stuckit med sekreteraren. Rob vill gärna att Sixtine och han ska bli vänner, men för att Sixtine ska acceptera honom måste han också släppa ut sina hemligheter och de känslor han håller gömda. Till slut berättar Rob i alla fall om tigern i skogen och Sixtine blir eld och lågor. Hon vill släppa ut tigern, men Rob är mer osäker. Är det rätt att släppa ut tigern ur sin bur?

William Blakes dikt Tigern ("Tyger tyger, burning bright/ in the forrest of the night") har inspirerat DiCamillo och strofer ur dikten citeras och återkommer ständigt i berättelsen. Tigern är en enkel och rak berättelse som ändå rymmer många bottnar och är fylld av symboler och metaforer. Trots den vemodiga och sorgsna stämningen i boken anar man ändå framåtblickande och hoppfullhet.