Otopia

Finns att köpa på adlibris eller bokus

Jag var riktigt taggad på att läsa Per Nilssons Otopia när den först kom ut. Det lilla jag läst om boken verkade lockande och omslaget tyckte jag var riktigt sketasnyggt! Stilfullt och mörkt: Dystopiskt. Boken köptes in till min skola och jag trodde att dystopidiggarna skulle norpa den här boken direkt. Men den har knappt rört på sig alls under hösten och jag har förstått att det faktiskt beror rätt så mycket på just omslaget. Det är för intetsägande. Och i kombination med att baksidestext saknas, så blir det liksom ännu svårare att få någon att spontant plocka med sig boken.

Så nu när jag själv läst den så borde jag väl kunna få den att röra på sig lite? Nja. Kanske. Det här är en berättelse som kräver lite mer av sin läsare. Jag tyckte för egen del att det var svårt att komma in i berättelsen. Det börjar segt och långsamt och det var snarare min envishet än lusten att läsa vidare som gjorde att jag trots allt fortsatte.

Miqi är en tjej i tonåren som växer upp i Otopia. Ett framtida samhälle där barnen är allas barn, enskild egendom finns inte; man delar på allt vare sig det är cyklar eller kläder, barnuppfostran, arbete eller kärlek. Tillsammans bygger invånarna i Otopia världen på nytt. För allt förstördes ju i den stora katastrofen. I Otopia har man kommit överens om att ta bort allt som kan orsaka konflikter; religion, pengar, egendom. Man lever jämställt, utan kriminalitet, utan våld och utan lidande. Otopia är ett tillåtande samhälle, kärlek är fritt och tillåtet och därför existerar inte heller svartsjuka och avundsjuka. Så länge man inte ställer fel frågor så är Otopia den bästa platsen att leva på. Men Miqi är av den nyfikna sorten.

Det är när fåglarna börjar dyka upp igen som allt börjar. Fåglar har man inte sett på evigheter i Otopia. Samma dag möter nämligen Miqi en tjej som bara måste vara hennes egen syster. Men eftersom barnen som nyfödda tas ifrån sina biologiska föräldrar, så kan hon inte veta helt säkert. Men de bara MÅSTE vara systrar. De är så lika. Och Miqi känner både en nyfikenhet och samhörighet med den här unga kvinnan. Om det här nu är Miqis syster, varför har de inte fått känna till varandra? Miqis fundering leder till fler frågor. Är det samhälle hon lever i så perfekt och fritt som det utger sig för att vara?

Jag får väl erkänna att jag inte läst så himla mycket av Per Nilsson tidigare, framför allt inte hans ungdomsböcker, och har jag förstått saken rätt så är detta en bok i Per Nilsson-stil med korthuggna meningar och en berättelse som kräver läsarens totala uppmärksamhet, både stilmässigt och berättartekniskt. Det är snarare en bok som passar för gymnasiet än högstadiet.

Tyvärr är Otopia en mer ogilla- än gilla-bok för mig. Jag tycker i och för sig den är ambitiös och den väcker sannerligen funderingar och skulle kunna rendera fantastiska diskussioner. Jag gillar på sätt och vis också Per Nilssons stil, men jag känner knappt något alls för Miqi. Hon blir aldrig helt levande för mig; hon är för robotlik. Det tillsammans med svårigheten att komma in i berättelsen drar ner betyget från min sida.

Kallocain

Finns att hos adlibris eller bokus

Jag försöker varje sommar hinna med en eller ett par klassiker och jag tycker jag gjort ett ovanligt smart drag som valt att läsa Karin Boyes Kallocain den här sommaren, då den även faller in under min favoritgenre: Dystopier!

Karin Boye är i första hand känd för sina dikter, men hon hann även skriva ett par romaner, varav Kallocain kom att bli hennes sista, men också hennes mest kända, utgiven bara ett par månader innan författaren tog sitt liv. 

Kallocain utspelar sig i framtiden, riktigt hur långt in i framtiden blir jag inte klar över, men det har gått tillräckligt länge för att invånarna i Världsstaten inte längre ska känna till något annat sätt att leva på än som medsoldater, hängivna staten och kollektivet. Invånarna i Världsstaten lever ett inrutat liv, i städer, eller så kallade celler, under jord. Hot från andra stater har tvingat ned Världsstatens invånare under markytan, där cellerna försörjer det maskineri som staten utgör. Överallt är människorna övervakade, på arbetet, på fritiden, på metron, till och med i hemmet finns polisöron och polisögon som avlyssnar och övervakar det som sägs. Minsta misstanke om illojalitet gentemot staten kontrolleras och straffas om så anses nödvändigt.

Kemisten Leo Kall arbetar i Kemistaden n:r 4 med att ta fram ett sanningsserum som ska hjälpa staten att avslöja eventuellt spionage eller statsfientliga tankar. Serumet, som när det injiceras får människor att tala fritt från sitt hjärta, får namnet Kallocain efter sin uppfinnare. Leo Kall är entusiastisk till sin uppfinning, även om de tester som genomförs med drogen inte ger ett helt förväntat utslag. För istället för att avslöja statsfientlig verksamhet pratar istället testpersonerna om sin längtan efter kärlek, frihet och gemenskap, vilket i sig kan tolkas som statsfientligt tänkande och därmed är straffbart. Men allt eftersom testerna fortsätter inser Kall att så gott som alla människor i Världsstaten hyser dessa tankar. Även han själv.

Kallocain är välskriven och mycket intressant att läsa, men den fångade mig aldrig så emotionellt som jag förväntat mig. Det är förvisso spännande och fascinerande att följa Leo Kalls väg till insikt och det är drabbande när Kall kommer underfund med vad han har skapat och vilka konsekvenserna blir. Men den där "jag-kan-inte-släppa-boken-känslan" infann sig ändå aldrig och jag tror att det beror på att jag inte känner att jag kommer Leo Kall så himla nära, trots hans redogörelser. Han förblir mig distanserad. Men Kallocain är för den sakens skull ändå inte en mindre läsvärd roman.

Denna nya utgåva från 2013 innehåller även ett par av Boyes dikter och brev, illustrationer av Roy Friberg samt ett efterord av litteraturvetaren Barbro Gustafsson Rosenqvist.

Metro 2033

Metro 2033. Den sista tillflykten är den ryske journalisten Dmitrij Gluchovskijs romandebut. Handlingen bygger dels på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och på det faktum att Moskvas metro byggdes för att kunna motstå en kärnvapenattack. Metro 2033 har gjort succé i Ryssland och boken har även blivit Gluchovskijs internationella genombrott. Det har till och med skapats ett datorspel som bygger på boken. 

I Moskvas metro har människorna tagit sin tillflykt efter de sista krigen. Den atombombssäkra tunnelbanan är enda säkra platsen sedan världen ovan jord förgiftats och förstörts av kärnavfall. Nere i det enorma tynnelbanesystemet har nya samhällen med olika styrelseskick bildats som kämpar om utrymmena i tunnlarna, vattenfilter och elaggregat. Men man kämpar även mot de livsformer som uppstått ovan jord efter kärnvapenkriget. En ny människoliknande varelse försöker tränga sig ner i metrons utrymmena och människorna i tunnelbanan är ständigt på vakt inför hotet uppifrån. Men det verkar nästan som att någon eller något redan har invaderat en del av tunnlarna. Människor försvinner oförklarligt och en rädsla sprider sig likt en pestsmitta från tunnelbanestation till tunnelbanestation.

Den tonårige Artiom stöter en dag på en man som kallar sig Hunter. Han har en teori om vad som håller på att ske nere i metron. Artiom får i uppdrag att föra Hunters budskap vidare till personer som kan hjälpa till i kampen mot hotet uppifrån och i tunnlarna. Men för att nå fram med Hunters meddelande så måste Artiom ge sig ut på en livsfarlig vandring genom myllret av tunnlar, schakt och stationer där okända faror lurar bakom varje krök.

Trots att jag är väldigt svag för dystopier hade jag lite svårt att komma in i boken. Den har en ganska smygande inledning och de många ryska namnen är lätt att haka upp sig på. Tack och lov finns det en karta över metron samt förklaringar till många ord och referenser som förekommer i boken. Men det faktum att jag kände mig nödd till att hela tiden kolla upp på kartan var huvudpersonen befann sig bidrog till ett sämre flyt i min läsning och inledningsvis störde detta mig väldigt mycket eftersom jag är van vid att mer eller mindre bara kunna plöja igenom en bok. Efter ett tag vande jag mig dock och kunde istället börja njuta av en lite mer krävande läsning.

Metro 2033 är en väl genomarbetad debut med filosofiska drag. Stämningen i boken är rå och mörk och Gluchovskij lyckas riktigt väl med att beskriva den smutsiga, mörka och tärande miljön nere i tunnlarna. Efter att till en början känt en aning motvilja i min läsning så är jag efter att ha läst hela boken väldigt positivt inställd. I sin helhet har Metro 2033 ett riktigt bra dramaturgiskt upplägg och handlingen blir aldrig förutsägbar. Det här är en riktigt bra ödesmättad dystopi som jag önskar att jag tagit mig tid till att njuta av redan från första sidorna. Kanske blir en omläsning så småningom.