Monster i terapi

Länk till adlibris och bokus

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg har undertiteln Skräcklitteraturens ikoner hos psykologen och är något av de mest originella jag läst på länge. Och snyggaste dessutom.

Psykologen J är försvunnen. På hennes mottagning hittar man hennes arbetsdagbok, transkriberade terapisessioner, brev och researchmaterial som ligger till grund för ett blivande bokprojekt. Genom att ta del av detta material rullas historian upp om psykologen som kommit i kontakt med några av skräcklitteraturens ikoner och som låtit sig gå i terapi hos denna.

En viss Dr Jekyll har sökt sig till psykologen för att få hjälp med att hantera en Mr Hyde som börjar ta över mer och mer av Dr Jekylls liv. En ung fröken vid namn Laura har fått sin väninna Carmilla att följa med på parterapi. Dr Frankenstein har med sig sin fästmö då han känner att han måste berätta om sina hemligheter kring det liv han skapat under sin fleråriga bortavistelse. Och den unge vackre Dorian Gray besöker psykologen efter inrådan från en god vän som vill rädda honom från sitt eget fördärv. Men vill han ha hjälp egentligen?

Det faktum att klienterna uppenbarligen rest i tiden borde egentligen vålla både psykologen och läsaren huvudbry, men detta låter man (kanske) som tur är passera. Det är hur som helst ofrånkomligt att det blir en och annan kulturkrock mellan psykologen och hennes klienter, vilket så klart också leder till en del munterheter. En fördel kan vara att ha läst de faktiska klassiska verken innan man börjar läsa Monster i terapi (om inte annat för att slippa spoilers om man väl blir sugen på att läsa verken efter att ha läst Jägerfelds och Strandbergs bok), men inget måste. Monster i terapi är i vilket fall en seriöst skriven bok som blandar den skönlitterära romanen med litteraturhistoria och populärvetenskaplig psykologi och som gör detta med en portion humor och glimten i ögat. Fruktansvärt snyggt formgiven är den också!

Shadow girl

Länk till adlibris och bokus

Fjortonåriga Clare har sedan hon var sju år gammal flyttat från det ena fosterhemmet till det andra. Vid det här laget har hon lärt sig att det inte är lönt att knyta an för mycket vare sig till någon familj eller till några vänner eftersom hon vet att hon ändå aldrig stannar på ett ställe. I skolan blir Clare retad och mobbad och hon håller sig hellre för sig själv än försöker skaffa några kompisar. De flesta dagar är med andra ord riktiga skitdagar men en synnerligen hemsk skitdag när Clare blivit avslängd från skolbussen och tvingas gå hem stöter hon på Maddy. Maddy är också fjorton, föräldralös och bor på barnhem, hon klär sig annorlunda och är överhuvudtaget ganska märklig i sitt sätt att vara. Men det finns något hos Maddy som gör att Clare får förtroende för henne och tjejerna börjar träffas efter skolan.

Med Maddy känner Clare att hon för en gångs skull kan vara sig själv och hon vågar till och med berätta saker om sin mamma och sin pappa. Eftersom Maddy har samma bakgrund som Clare så kan de förstå varandra. Maddy tycks dock ha det värre än Clare. Det finns några killar på hemmet där hon bor som trakasserar henne, till och med slår henne, vilket gör Clare bekymrad för sin nya vän. Och när Maddy en dag inte längre dyker upp blir Clare orolig på riktigt och bestämmer sig för att söka upp Maddy. Men hemmet som Clare sagt att hon bor på tycks inte existera och Maddy är nu spårlöst försvunnen.

Shadow girl av Sally Nicholls är en lättläst berättelse om ensamhet och utanförskap med en övernaturlig twist. Första kapitlet är som en liten teaser och som fångar upp läsaren direkt och som indirekt förklarar hur allt ligger till.

Mysteriet på Hester Hill

Se mer på adlibris eller bokus

Tvillingarna Meg och Frank ska tillbringa sommaren med farbror Eliot och Carl i deras stora hus Hester Hill. Även om de inte känner farbror Eliot särskilt väl, de träffas kanske en, två gånger om året bara, så är det helt klart att föredra att vara på Hester Hill än hemma med föräldrarna som ligger i skilsmässa och bara bråkar hela tiden.

Men det börjar inget bra. Farbror Eliot har lovat att komma och hämta Meg och Frank vid tågstationen, men när de kommer fram på kvällen samtidigt som åskan närmar sig och regnet öser ner så står där ingen och väntar på dem. Deras telefoner funkar inte så de kan inte ringa någon och stationshuset är tillbommat så de klan inte heller söka skydd där inne. Eländes skit. Men när Meg kikar in genom stationsfönsterna ser hon en tjej som sitter därinne. Varför släpper hon inte dem? Fast när Frank kikar in så är tjejen inte längre där. Kan Meg ha sett fel?

Till slut kommer farbror Eliot som hade tagit fel på dag och de kan äntligen åka till Hester Hill som visar sig vara ännu större än syskonen kunnat föreställa sig. Det här är ett hus av storleken "gå vilse i" och Meg och Frank blir uppmanade inte gå upp på ovanvåningen eller vinden. Eftersom huset är så stort så låter Eliot och Carl rummen där stå tomma och därför har man också låst trappan upp dit. Men hur kommer det sig då att Meg hör steg från ovanvåningen? Och barnskriken som hon vaknar av på natten och som förklaras med trasiga ventiler köper hon inte. Dessutom är det lite kusligt med den där tjejen som Meg såg på tågstationen. Det finns en tavla på Hester Hill med en ung kvinna på som påminner väldigt mycket om den person Meg såg på stationen. Och så är det hela grejen med Den stora olyckan som för länge sen hotade Hester Hill och den lilla by som Hester Hill tillhör och som man fortfarande talar om nere i byn.

Med Glasbarnen etablerade sig Kristina Ohlsson som barnboksförfattare inom mysterie-/spökgenren, en bok jag själv hade några invändningar mot, men jag tycker däremot hon får till det riktigt bra i Mysteriet på Hester Hill. Det kryllar av mystiska detaljer (kanske till och med lite väl många) som gör detta till ett spännande och mystiskt sommaräventyr. Det Ohlsson framför allt är bra på är just att skapa stämning och mystik, men precis som i Glasbarnen finns det även i Mysteriet på Hester Hill detaljer och spår som jag gärna hade velat veta mer om.

Spökstaden

Se mer på adlibris eller bokus

Ransom Riggs andra bok om Miss Peregrines besynnerliga barn, Spökstaden, har jag inte tagit mig tid att läsa förrän nu- - trots att jag varit supersugen länge. Men så är det ibland. Första boken, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som jag läste på engelska, tog mig med storm! Suveränt bra, tyckte jag. Jag hade alltså en del förväntningar på uppföljaren. Och dessvärre känner jag att de inte infriades. För det första hade jag invändningar mot språket, jag vet inte, det kan ha berott på att jag den här gången läste på svenska, men jag tyckte det kändes som att Riggs ansträngde sig för mycket för att skriva roligt och underfundigt. Eller så funkar en del meningar helt enkelt inte i översättning utan att det känns konstlat. Jag vet inte? Vidare så var fascinationen med Riggs användning av bilder inte lika stor längre. Var det kanske så att bilderna tog över lite för mycket? Var det så att det inte kändes lika nytt och fräscht den här gången? Jag vet inte. Men huvudsakligen var min upplevelse av första boken milsvid mycket bättre.

Spökstaden fortsätter direkt där första boken slutar. Jakob och de besynnerliga barnen flyr ön och de väsen som jagar dem i båtar. De har lyckats rädda Miss Peregrine som blev kidnappad av väsen, men hon är för det första skadad och för det andra har hon fastnat i sin fågelskepnad och kan inte förvandla sig tillbaka. För att kunna hjälpa Miss Peregrine måste Jakob, Emma och de andra ta hjälp av en annan ymbryn (=...), men hur ska de hitta någon när i stort sett alla infångade av väsen? De beger sig mot London där de förhoppningsvis kan finna hjälp och räddning för Miss Peregrine. Det blir en strapatsrik resa dit med väsen och tomgastar som flåsar dem i nacken. Men för Jakobs del blir det också en lärorik resa då han får lära sig mer om sin förmåga samtidigt som hans funderingar på vart han hör hemma växer sig också större.

Att jag nu inte var så begeistrad över Spökstaden gör mig dock inte mindre entusiastisk inför den kommande långfilmen baserad på Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Den tror jag kommer att bli helt suverän!

Dardy hos vikingarna i väst

Dardy är tolv år och bor sedan snart ett år tillbaka hos sin farmor och farfar på deras gård ute på landet sedan hennes föräldrar omkommit i en flygolycka.

Efter att en dag ha pratat om vikingarna och vikingatiden i skolan, får Dardy veta att kullen med de stora stenarna i närheten av hennes farföräldrars gård, som hon brukar besöka när hon vill vara en stund för sig själv, tros vara en gammal vikingagrav. 
Dardy sticker även denna eftermiddag som vanligt till kullen och sätter sig lutandes mot en stor sten för att titta ut mot havet som hon brukar. Det är lugnt och fridfullt och härifrån har man en fantastisk utsikt. Högt upp i skyn kan Dardy se en falk som flyger. Plötsligt störtdyker den här falken ner mot henne. Dardy hör samtidigt ett ljud som låter som en visselpipa och så ett skri och ett mullrande ljud från stenen bakom sig. Och sen faller hon bakåt.

När Dardy slår upp ögonen igen känner hon inte riktigt igen sig. Visst, hon har fallit ned en bit på kullen, men det är mer än så; landskapet tycks liksom förändrat. Hon ser inte längre sin farmor och farfars gård, kyrktornen som man vanligtvis kan se från kullen syns inte längre och det är precis som att havet har kommit närmre. Och där, ute på havet, syns ett skepp med färggranna segel och med en form som inte liknar de båtar Dardy brukar se. Det ser ju nästan ut som ett vikingaskepp! Och plötsligt, som från ingenstans, står det en pojke i Dardys egen ålder framför henne. På fötterna har han mjuka skinnskor på fötterna och runt höften en kniv i ett läderbälte. Dardy tror att hon drömmer, men pojken börjar prata med henne och sakta, sakta går det upp för Dardy att hon på nåt märkligt och oförklarligt vis måste ha rest flera hundra år tillbaka i tiden och hamnat i vikingatiden. Hur gick det här till och hur sjutton tar hon sig tillbaka?

Tutta Inger Lifjord har skrivit Dardy - hos vikingarna i väst som är en medryckande och äventyrlig historia som jag tror passar perfekt för målgruppen (typ mellanstadiet), men som jag personligen tycker känns lite konstlad. Det är framför allt några übertydliga pedagogiska drag som jag stör mig på; som när Dardy bland vikingarna råkar säga något om någon händelse eller uppfinning och tillrättavisar sig själv med att tänka att "just det, det här hände ju inte förrän under 1500-talet...!" Det är lite för tillrättalagt för att ens ha chansen till att bli naturligt. Annars tycker jag Dardy funkar som en ren äventyrlig berättelse och Lifjord ger trots allt en hyfsad bild av hur livet under vikingatiden kunde te sig med både trälar, vikingatåg och kristendomens vardande intåg i Norden.