Slutet på sommaren

Länk till adlibris och bokus

Handlingen till Slutet på sommaren tar sin början 1983 på den skånska slätten i den fiktiva byn Reftinge. Det är i slutet av sommaren när lille femårige Billy Nilsson försvinner spårlöst. Trots ett enormt sökpådrag där hela byn hjälper till återfinns Billy inte. Det enda man någonsin hittar är hans lilla sko ute i majsfältet. Att förlora ett barn, en son, ett syskon är så klart förfärligt och händelsen får ödesdigra konsekvenser för familjen Nilsson. 

Tjugo år senare arbetar Billys storasyster, Veronica, numera bosatt i Stockholm, som samtalsterapeut och leder ett gruppterapisamtal för sörjande när en ung man börjar dyka upp under gruppterapin. Han återger minnen av en pojke som försvann för många år sedan och det han berättar är så slående likt Veronicas egna minnen att hon inte längre vet vad hon ska tro. Vem är den här unge mannen? Mannens berättelse och närvaro drabbar henne så pass att hon återvänder till sitt barndomshem i Skåne, ett ställe hon ogärna besöker och som hon under många år undvikit. Men ett är säkert: hon måste få veta vad som egentligen hände den där sensommaren 1983.

Slutet på sommaren berättas i två plan. Dels är det berättelsen om den försvunne Billy och det polisarbete som följer på försvinnandet. Dels får vi följa Billys nu vuxna storasyster i början av 2000-talet och ta del av hennes allt annat än ordnade liv. Nu och då sprängs även kortare texter in mellan kapitlen, kärleksbrev som efterhand får en allt mer desperat ton. 

Anders de la Mottes Slutet på sommaren är en spännande historia som innehåller flera av deckaregenrens typiska karaktärer utan att för den sakens skull kännas alltför klyschigt. Under hösten 2023 väntas inspelningen av Slutet av sommaren ha premiär på Viaplay, något jag ser fram emot att se!

Rekordsommar

Länk till adlibris och bokus

Till skolavslutningen i tvåan önskar sig Joni en gul cykeldräkt som ser riktigt snabb ut. Jonis enda mål det här sommarlovet är att slå världsrekord i fortcykling! Jonis morfar säger att om man tränar kan man bli bra på vad som helst. Och Joni, hon tränar, men eftersom det nästan bara finns grusvägar där hon bor ute på landet så har hon inte riktigt de rätta förutsättningarna för att bli snabb nog. Men kanske kan hon få komma och bo hos morfar ett par dagar och cykla med honom på asfalt? Och morfar har minsann berättat att han är gammal cykelmästare så han skulle ju bli en utmärkt tränare!

Morfar och Joni lägger tillsammans upp ett riktigt bra träningsschema, men väl hos morfar så blir det aldrig någon cykling. Alltid är det nåt som kommer i vägen, antingen har morfar punka på sin cykel eller så har han sträckt lilltån eller så har cykeln blivit stulen. Läsaren anar rätt omgående att den där morfarn kanske inte alltid berättar sanningen men så småningom kommer den ju fram.

Rekordsommar av Malin Edgren är en lagom trevlig sommarbok om hemligheter, lögner och att våga möta sina rädslor. Jag skriver "lagom trevlig" för den är lite småputtrig ibland och inte alls så fartfylld och skojig som omslaget ger sken av. Dessutom tycker jag att morfadern känns som en blek kopia av Sambakungen i Lisbet och Sambakungen. 

Himlabrand

Länk till adlibris och bokus

Ántes liv präglas av de samiska traditionerna. Som enda barn till en renskötarfamilj är det självklart att han ska fortsätta med renarna. Men Ánte vet inte om han kan. Om det går. Som renskötare ska man föra traditionerna vidare i familjen. Men Ántes känslor för kompisen Erik får honom att tveka. Finns det ens homosexuella renskötare? Han googlar men sökresultaten lämnar honom bara modfälld. 

Utåt försöker Ánte vara som alla andra tonårskillar han känner. Han hänger med kompisar, går på fester, snackar om tjejer. Men varje gång Erik är i närheten så stannar tiden. Ibland tror han att Erik också tittar på honom på ett särskilt vis. Men varje gång Ánte ser Erik med flickvännen Julia på sociala medier tappar han hoppet. 

Himlabrand ger en inblick i en kultur som för oss i Skåne känns väldigt exotisk med bister vinter och snö, renar, samiska traditioner. Men vi får också en glimt av den mörka sidan av samernas historia med rasbiologi och barn som separerades från sina föräldrar. Det är upplysande. Men framför allt är detta en smäktande vacker kärlekshistoria. Moa Backe Åstot skriver så att det går att ta på känslorna. Så starkt känns det. 

Det slutna sällskapet

Länk till adlibris och bokus

När Charlie var sju år försvann hennes mamma spårlöst. Fortfarande vet man inte om Charlies mamma försvunnit av egen fri vilja eller om ett brott begicks i samband med hennes försvinnande. Tio år senare påbörjar Charlie sitt tredje år på den ansedda internatskolan Knollwood Augustus prep, en skola som flera på hennes pappa sida av släkten gått på och som är känd för sitt hemliga slutna sällskap A-klubben. A-klubben är en aktiv förening som man inte själv ansöker till, medlemmarna i klubben är utvalda och för att bli antagen måste man delta i Spelet, som går ut på att utföra utmaningar som alla mer eller mindre går ut på att sätta dit lärare på skolan. Den som misslyckas med utmaningarna riskerar att få sitt rykte förstört och sitt namn nedsmutsat för all framtid. Charlie har ända sen hon började på skolan drömt om att få tillhöra A-klubben och därmed är hon också beredd på att göra precis vad som helst som krävs av henne för att bli antagen. 

Ungefär samtidigt med att terminen börjar dyker nya ledtrådar om Charlies försvunna mamma upp som kanske kan kasta ett ljus över vad som egentligen hände för tio år sedan. Sakta börjar Charlie också se ett samband mellan sin egen mammas försvinnande och den elitklubb som hon så gärna vill vara en del av.

Det slutna sällskapet är Elizabeth Klehfots debutroman och på omslaget står det att läsa "...för alla som älskar Donna Tartts Den hemliga historien", och det gör ju jag verkligen! Men nja, så många fler likheter än internatskolemiljön, elever från överklassen och ett slutet sällskap hittar jag egentligen inte. Det slutna sällskapet läste jag hur som helst med god behållning, det är lockande med internatskolemiljön, det hemliga sällskapet och den makt det utövar på skolans fakultet samt mysteriet med Charlies försvunna mamma. Men någon Den hemliga historien kommer den inte i närheten av.

Stort tack till Modernista för recensionsexet!

Hon vet allt om oss

Länk till adlibris och bokus

Corinnes mamma har gått bort och enda sen dess har hon i skolan känt sig som "tjejen med den döda mamman". Alla tittar och viskar, behandlar Corinne med silkesvantar. Så för att komma bort från stämpeln så bestämmer sig Corinne för att byta skola när det är dags att börja sjuan. 

En del av skolan är avstängd på grund av renovering och en dag hittar Corinne och några av hennes nya klasskompisar kuratorns övergivna rum. Det går att ta sig in dit genom ett fönster och det här rummet gör kompisarna till sitt. Corinne sätter sig av en slump bakom kuratorns skrivbord och det som till en början är en tramsig lek blir så småningom allvar när Corinne tar på sig rollen som aktiv lyssnare av det kompisarna berättar. Var och en bokar in sessioner med Corinne och var och en lättar de på sina hjärtan. Men för egen del känner Corinne att hon snärjt in sig i ett hörn av lögner. Ingen av hennes nya klasskompisar vet något om henne eller hennes bakgrund och allt mer tiden lider desto svårare blir det att berätta sanningen. Vem ska Corinne lätta sitt hjärta för? 

Kajsa Gordan gör fina och trovärdiga porträtt, men själva handlingen i Hon vet allt om oss känns något naiv och otrolig. Hela grejen med att Corinne agerar kurator känns för konstlad, tycker jag. Annars fin bok som tar upp tankar och känslor som många i yngre tonåren bär på. 

Helt ärligt

Länk till bokus och adlibris

Simone är sjutton år och föddes hiv-positiv. Hennes mamma var smittad och förde på så vis över viruset till Simone. Hela sitt liv har hon levt med viruset, ständiga behandlingar och framför allt de fördomar och rädslor många har kring hiv.

Tack vare medicinering har Simone ytterst låga nivåer av viruset i sin kropp och det syns absolut inte på henne att hon skulle vara sjuk eller smittad. Ändå har Simone alltid varit försiktig med att berätta för folk om sin sjukdom. När hon för en tid sen berättade för, vad hon trodde var, sin bästa vän hängdes Simone ut och tvingades byta skola. Nu går hon sen nån termin tillbaka på en ny skola, har fått två nya bästa kompisar och är engagerad i skolans teatergrupp som just nu är i färd att sätta upp musikalen Rent. (som för övrigt bland annat handlar om hiv-smittade i New York).

Bland scenarbetarna jobbar Miles, en kille som Simone inte kan sluta tänka på och som faktiskt verkar vara minst lika intresserad av Simone som hon är av honom. Det är spännande men också läskigt. Simone har aldrig haft ett förhållande tidigare och hon vet ju att om hon ska ha det måste hon berätta om sin sjukdom. Något annat alternativ finns inte. Men bränd av tidigare erfarenheter så har hon inte ens vågat berätta för Claudia och Lydia, hennes nya bästa kompisar, och som hon annars skulle beskriva som fördomsfria och frispråkiga. Så hur ska hon då våga berätta för Miles?

Men tydligen känner någon på skolan redan till Simones hemlighet. För en dag hittar hon en lapp i sitt skåp. På den skriver någon att hen känner till att Simone har hiv. Och hon uppmanas att sluta träffa Miles. Annars kommer hela skolan att få veta om Simones sjukdom.

Helt ärligt är Camryn Garretts debutroman som en riktigt bra skildring av hur det är att vara ung och leva med en smittsam sjukdom samt de fördomar det bär med sig. För att vara en amerikansk ungdomsbok är detta dessutom en väldigt frispråkig och oblyg skildring av tonårssex och hbtq-frågor. Simone adopterades som liten av två män och har förutom sitt virus levt med fördomarna kring att ha två homosexuella föräldrar. Helt ärligt är en härlig tonårs-feelgood samtidigt som den på ett fint och icke-övertydligt vis skildrar hur det är att vara en minoritet (Simone är förutom att vara hiv-positiv med två pappor även svart ung kvinna) och hur det kan vara att utstå vardagsrasism och fördomar om både det ena och det andra.

Hitta Tjina!

Länk till adlibris och bokus

Ända sen den dagen efter sportlovet i femman då Tjina började i deras klass har det varit de tre: Tjina, Svante och Saga. När Tjina är med händer det alltid roliga grejer, det är som att det är hon som får dem att hända. Men så en dag, lika plötsligt som Tjina dök upp, lika plötsligt är hon borta. Utan ett ord har hon försvunnit. Svante och Saga är övertygad om att Tjina blivit kidnappad, kanske av Korv-Oskar, han som jobbar i grillen och som Tjina verkar känna och som också är borta.

Fröken säger dock att hon fått ett brev från Tjinas pappa där det står att de var tvungna att flytta hastigt men den förklaringen köper inte Svante och Saga. Varför hör då inte Tjina av sig eller svarar när de försöker kontakta henne? Svante och Saga börjar på egen hand nysta i vart deras kompis kan ha tagit vägen och ju mer de nystar desto konstigare blir det. Uppenbarligen har Svante och Saga inte alls känt Tjina så bra som de har trott. Varför verkar alla tro att Tjina heter olika saker till exempel? Varför dyker det upp hotfulla meddelanden och vad har ett hotfullt motorcykelgäng med försvinnandet att göra?

Hitta Tjina! av Moni Nilsson är en fartfylld och rolig mysdeckare för mellanstadiet som lika mycket utöver mysteriet med den försvunna Tjina är en berättelse om stark vänskap. 

Skuggan som försvann

I pocket hos adlibris eller bokus

Olofs föräldrar ska skiljas och Olof flyttar med sin mamma från Stockholm ner till Malmö. Med följer också Anton, Olofs tvillingbror. Eller egentligen är det inte helt säkert att Anton verkligen väljer att flytta med. Man vet inte helt säkert med honom då han kommer och går lite som han vill.

På vägen till sin nya skola i Malmö måste Olof gå genom en gångtunnel. Den är lång, mörk och obehaglig och påminner Olof om zombiedataspelet som han brukar spela. Första gången han går genom tunneln hör han en röst som ropar efter honom. Gissa om Olof skyndar sig ut ur tunneln. På andra sidan stöter han på en tjej i sin ålder. Amina heter hon och det visar sig att hon och Olof ska gå i samma klass. Amina berättar att tunneln är den läskigaste platsen i Sverige och att nästan ingen går ner i den längre.

Amina visar sig bli en riktigt bra kompis, men i deras klass går också riktiga rötägg. Mirza är skolans skräck och han är inte sen med att ge sig på Olof. Han har satt i system att utpressa en rad elever på skolan och hotar med stryk om de inte betalar honom. Trots Aminas varningar om att låta bli vågar Olof inget annat än att ge Mirza pengar och därmed är han också fast i Mirzas nät och tvingas fortsätta betala Mirza varje vecka. Det här vågar Olof så klart inte berätta för någon och ytterligare en hemlighet läggs på honom. Men den största hemligheten av alla är den om Anton. Kommer Olof någonsin att våga berätta för Amina om honom?

Skuggan som försvann av Torsten Bengtsson är lättläst men rik på innehåll. Boken handlar om hemligheter och djupaste sorg och hur man tar sig igenom den. För en van läsare är det inte svårt att tidigt förstå vad som hänt Anton, men för en ovan läsare är spänningen nog desto större.

Neverworld

Länk till adlibris och bokus

Marisha Pessl slog igenom stort med Fördjupade studier i katastroffysik som kom 2006, en bok jag kämpade mig igenom för nåt år sen, men som jag uppenbarligen ändå tycke rätt bra om inser jag när jag läser vad jag skrivit om den. Jag hade nämligen fått för mig att jag inte gillade den. Och det var därför med viss tveksamhet jag började läsa Pessls senaste roman, Neverworld, eftersom jag trodde att denna skulle kunna bli lika kämpig att läsa. Men ingalunda! Storyn i Neverworld tilltalar mig och till skillnad från Fördjupade studier... tror jag att jag faktiskt kommer minnas handlingen.

Det har gått ett år sen Beatrice träffade sina gamla vänner från college. Hon har inte träffat dem sen hennes pojkvän, Jim, återfanns död ett par veckor innan examen. Hon orkade inte, ville inte, utan drog sig helt enkelt undan gänget som hon tillhört, ett gäng som svetsats samman av just Jim. Men efter en inbjudan från en av vännerna att vara med och fira födelsedag beslutar sig Bee, som hon kallas, att åka och träffa sina fyra gamla vänner med en viss förhoppning om att de ska kunna prata om Jims död och vad de kände till om de mystiska omständigheterna kring hans död. Ingen av vännerna har förväntat sig att hon skulle komma och det är ett rätt så avmätt välkomnande som möter henne. Stämningen är liksom inte den bästa. Trots att Jim inte nämns med ett ord under hela kvällen.

Kvällen slutar med att hela gänget råkar ut för en bilolycka som de tror sig klara sig oskadda från. Men nästa dag knackar en mystisk man på dörren, han presenterar sig som Väktaren, och det han berättar borde inte vara möjligt. Enligt Väktaren befinner sig de fem vännerna i Neverworld, ett ställe mellan liv och död, för i själva verket, i den riktiga världen, så omkom alla utom en av vännerna i den där bilolyckan kvällen innan. Neverworld fungerar som ett slags tidsloop i vilken ungdomarna upplever samma dag, dagen för olyckan, om och om igen fram tills dess att de gjort ett enhetligt beslut om vem av dem som ska överleva. Men alla vill så klart överleva och efter ett antal vakor som inte leder någonstans börjar var och en att hantera tillvaron i Neverworld på sitt eget vis. Det är en märklig värld där handlingar inte får några konsekvenser och där samma dag kan upplevas på tusen olika vis. Men snart börjar tillvaron krackelera och det står mer och mer klart för alla att ett beslut måste fattas och att det beslutet går hela vägen tillbaka till Jim och hans sista dygn i livet. Det är dags för hemligheter att komma fram i ljuset och det är dags för var och en av vännerna att rannsaka sig själva.

Neverworld är som ett betydligt mörkare Måndag hela veckan. Det är ett spännande mardrömslikt scenario Pessl målar upp samtidigt som hon får till något av ett klassiskt who-done-it-mysterium för ja, givetvis så har Jim bragts om livet och detta mysterium måste lösas. Det är originellt även om karaktärerna lämnar en del att önska. Framför allt de manliga karaktärerna känns väldigt vagt tecknade och jag tycker det är svårt att känna ens det minsta för någon av dem. Men som sagt, en originell och spännande berättelse med ett slut som åtminstone inte jag kunde förutsäga.

Tack till Modernista för recensionsexet!

Stanna hos mig

Länk till adibris och bokus

Akin möter Yejide på universitetet där de båda pluggar och omedelbart vet han att Yejide är kvinnan i hans liv. När han friar säger Yejide ja på villkoret att Akin lovar att aldrig ta sig fler fruar som traditionen påbjuder. På det viset är Akin och Yejide ett modernt par i 1980-talets Nigeria men också eftersom Yejide fortsätter att jobba och startar egen frisersalong. Det är ett lyckligt äktenskap men efter fyra år har det fortfarande inte blivit några barn.

Visst längtar Yejide efter barn, men hennes längtan är nästan underordnad Akins familjs krav på barn. Akin är sin mors förstfödde och att det inte ska bli några barnbarn finns liksom inte på kartan. Men trots att både Akin och Yejide konsulterat läkare och testat sig hos doktorer som menar att allt är som det ska så blir det ändå inga barn. I ren desperation går till och med Yejide till nån slags häxdoktor som får henne att genomföra en ritual med en get i hopp om bli gravid. För ju längre tid som går utan att Yejides mage börjar växa desto större blir kraven från Akins familj om att ta sig en andra hustru för att på så vis föra släkten vidare. Och trots att Akin inte vill ta sig en andra fru blir till slut pressen från hans mor allt för stor. 

Såsom nybliven mamma är stora delar oerhört smärtsamma att läsa. Men hur jobbigt det än är att läsa så finns här mer än bara barnlängtan och barnsorg och ett äktenskap fyllt av prövningar. Här finns krocken mellan det moderna samhället och det traditionella och inte minst en twist, lika tragisk som skrattretande, som bit för bit läggs fram under läsningens gång, men som det i vart fall tog mig ett tag att fatta.

Stanna hos mig är en av årets bästa läsningar enligt mig och att det dessutom är en debutroman är helt oerhört! Gissa om jag kommer att vilja läsa mer av Ayòbámi Adébayò. 

Hälsningar från havets botten

Länk till adlibris och bokus

När Fille börjar gymnasiet är Hon plötsligt där. Hanna. Hon som gick i Filles klass på låg- och mellanstadiet men som en dag bara var borta, som hade flyttat, lämnat staden bara så där, och som lämnade en tomhet i Filles hjärta. Nu ska de gå i parallellklasserna och kommer att ha en del lektioner tillsammans och för Fille är det givet att försöka komma nära Hanna.

Men det går ärligt talat så där. Det är mestadels trögt och ibland känner Fille det mer eller mindre som om han blir totalignorerad. Men så är det inte. Hanna ser Fille, hon vill se honom, men samtidigt har Hanna det så svårt med det sociala, hon vet liksom inte hur man gör. Men ibland, när det bara är Fille och Hanna, då slår det gnistor om dem och Fille hamnar i sjunde himlen ett tag bara för att ganska kvickt förpassas ner till jorden igen när han åter blir ignorerad av Hanna i skolan. Det är berg och dalbana, hopp och förtvivlan om vartannat.

Vid sidan om allt det nya i gymnasiet och med Hanna så bestämmer sig Fille för att söka upp sin mamma som försvann ur hans liv när han var liten. Det känns liksom dags att ta tag i en biten nu. Men Filles pappa byter alltid ämne när de pratar om Filles mamma och är inte till nån hjälp alls. 

Hälsningar från havets botten är en ganska så vardaglig berättelse om kärlek och identitet sett från en tonårskilles perspektiv. Jag älskar sättet Christina Lindström skriver på, hur språket, humorn och jargongen i dialogerna känns så äkta. Och jag gillar verkligen hur stor plats som ges åt Filles känslor och att kärlekshistorian faktiskt är av den mer trasiga karaktären, och det är kanske just därför den känns än mer innerlig och äkta.

PS. Passa på att köpa Hälsningar från havets botten under bokrean. Finns just nu som inbunden bok för en billig slant både hos adlibris och bokus.

Golden boy

Länk till adlibris och bokus

Sextonårige Max är den där snygge svärmorsdrömkillen som tjejerna faller för, som killarna gillar för att han är schysst och bra på fotboll. Max är med andra ord en populär kille. Men det ingen annan vet förutom Max familj och hans barndomskompis, Hunter, är att Max är född intersex. Han har både ett manligt och ett kvinnligt könsorgan. Han är varken tjej eller kille. Han är både och. Eller mitt emellan. Max har aldrig haft några större problem med det här. Han identifierar sig själv som kille och ingen ifrågasätter att han inte skulle vara kille, men Max börjar bli medveten om att hans hemlighet snart kommer att ställa till problem. Han vågar till exempel aldrig gå längre än till att hångla med någon tjej, så fort det börjar bli allvarligare än så gör han slut, med följd att han av många tjejer ses som en player. Och vad kommer att hända i framtiden? Kommer alla hans kompisar att skaffa barn och familj utom Max?

Bara det här att Max är intersex, att hans föräldrar inte valde att välja kön åt honom som spädbarn, alla undersökningar av intresserade läkare han fick genomgå som barn och att man i Max familj inte ens pratar om Max intersexualitet utan bara låtsas som att Max är en helt vanlig kille är stoff nog till en hel roman. Men Tarttelin skruvar upp berättelsen ytterligare. Redan i första kapitlet får man förklaringen till undertiteln Ljudet av något som spricker. Det är Max själv som spricker, fysiskt och psykiskt, när hans barndomsvän Hunter våldtar honom. Kränkningen, skammen, paniken, förtvivlan och smärtan är så intensiv i det här kapitlet att det verkligen är plågsamt att läsa. Max liv kommer så klart aldrig någonsin att bli som förr efter detta, men framför allt tvingar denna händelse Max att göra upp med sin identitet och det faktum att han är annorlunda.

Abigail Tarttelin har skrivit Golden Boy, en bok som nästan gör ont att läsa, så stark är den. Tarttelin spelar på många känslosträngar och låter läsaren uppleva både kärlek och förtvivlan och stundtals är det tungt att läsa, framför allt öppningsscenen är vidrig, men jag är samtidigt så väldigt glad över att ha läst Golden Boy då den verkligen ökat min medvetenhet om och förståelse för vad det kan innebära att vara intersex. Och framför allt vad det kan innebära att växa upp utanför det normativa. Boken är skriven utifrån flera olika perspektiv, Max själv, hans lillebror, mamma, flickvän, läkare. Lite rörigt kan det bli eftersom varje perspektiv är skrivet i jag-form, men samtidigt ger de många olika perspektiven en mer komplex bild av hur mycket vi är påverkade av rådande könsnormer.

Det är som sagt många känslor som rörts upp under min läsning av Golden Boy och, förutom våldtäktsscenen, så blev jag mest upprörd över bristen på öppenhet i Max familj och hur destruktivt det blir för inte bara Max utan för alla inblandade. Jag menar inte att det är en lätt fråga för någon att ta tag i, och jag kan samtidigt förstå Max föräldrar och hur de i all välvillighet inte gjort någon större sak kring Max kön, och Max har ju varit trygg i sig själv, men kanske just därför blir hans identitetskris desto större. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte går att sluta tänka på den här boken.

Stort tack till Bonnier Carlsen för rec.exet!

Bara tre ord

Länk till adlibris eller bokus

Simon är sexton år, en helt vanlig kille som går i skolan, hänger med kompisar, har schyssta föräldrar och allt sånt. Är på det hela taget väldigt medel-svensson (fast på ett amerikanskt vis). Och just det, Simon är bög, fast det är det ingen annan som känner till. Egentligen är det ingen stor grej för Simon, han vill egentligen berätta för att slippa behöva gå och känna det som att han lever ett hemligt liv. Det har bara inte blivit att han sagt det till någon. För skulle han säga nåt till sina föräldrar så skulle de göra det till en stor grej och det är inte heller så att Simon och hans kompisar brukar snacka så mycket om såna här saker så det skulle bara bli konstigt om han plötsligt tog upp det.

Den enda som känner till att Simon är bög är Blue. Blue är Simons nätflört och mailkompis, men till och med Blue och Simon är hemliga för varandra. De vet att de går på samma skola och att de är lika gamla, men eftersom de aldrig skriver under mailen med sina riktiga namn så vet de inte vem den andre är. Men spännande är det. Och skönt också att det finns någon annan som är i samma situation och som han kan prata med.

Men så en dag glömmer Simon att logga ut från sin mail på skoldatorn och Martin ser Simons mail. Martin har absolut inga problem med att Simon är bög, hans egen bror är ju det, och han lovar att inte avslöja något om Simon om bara Simon kan göra Martin en tjänst och fixa ihop honom med Simons kompis Abby.

Det är ren utpressning och Simon vill först inte ställa upp. Men å andra sidan vill han inte heller att Martin ska sprida hans hemlighet, och tänk om han dessutom avslöjar Blue. Det får absolut inte hända. Antingen måste alltså Simon komma på ett sätt att själv berätta för sina kompisar och sin familj eller så måste han helt enkelt dansa efter Martins pipa.

Bara tre ord är Becky Albertallis debutroman och romanen har fått många positiva omdömen. Jag gillade den också under tiden som jag läste boken, men den har lämnat märkligt få och små spår efter sig. Det var ett par veckor sen jag läste ut boken nu och jag får anstränga mig för att både komma ihåg handling och vad jag själv tyckte. Men jag gillar att Albertalli inte problematiserar hela att-vara-bög-grejen. Simons egentliga problem är alla andras eventuella reaktioner och det faktum att det blir en stor grej kring att berätta. För varför ska han egentligen behöva berätta? Ingen som är hetero har ju samma problem, det är ingen som kräver att de ska berätta att de kommit på att de blir kära i personer av motsatt kön. Och så är det lite mysigt och spännande med nätflörtandet, alla förväntningar och nyfikenheten på den andre. En på det hela taget trevlig bok skulle jag vilja sammanfatta den som. Typ så.

Tusende våningen

Länk till adlibris och bokus

År 2118 domineras Manhattan av en ettusen våningar hög skyskrapa som skuggar hela Brooklyn. Grunden till skyskrapan är placerad där Central Park en gång i tiden låg och avstånden på de nedersta våningarna är så stora att man behöver ta sig fram med tåg. Tornet, som det kallas, rymmer allt man kan önska sig, förutom lägenheter, restauranger, kontor, affärer och skolor finns här parker där syntetiskt solljus får växterna att trivas, kvarter med gator kantade av riktiga träd. Bor du i tornet så behöver du aldrig någonsin lämna det, här finns allt. Åtminstone för den som har råd och som kan bo på de övre våningarna. Men pengar kan inte köpa all lycka.

Katharine McGee fångar sina läsare med en effektiv öppningsscen i vilken en ung kvinna redan i första kapitlet dramatiskt störtar från översta våningen. Men vem den unga kvinnan är avslöjas självfallet inte förrän i slutet och istället får läsaren bekanta sig med fem olika huvudkaraktärer som kanske har något med det olyckliga fallet att göra. Sjuttonåriga Avery bor i toppen av tornet. Hon är populär och har ett bländande utseende. Trots detta kommer Avery aldrig att kunna få den hon älskar, än mindre berätta för någon vem hon är kär i. Bästa kompisen Leda har tillbringat hela sommarlovet på rehab, något hon absolut inte vill ska komma ut och istället koncentrerar hon sig på att få Averys bror Atlas att bli kär i henne. Men Atlas är svårflörtad och Leda anlitar en hackare för att ta reda på Atlas hemligheter. Eris tillhör också Averys närmsta umgängeskrets, men efter att en väl bevarad hemlighet avslöjats tvingas hon flytta ner till de lägre våningarna där de mindre bemedlade folket bor. Här nere bor redan Rylin som kämpar för att ta hand om sin lillasyster efter att deras mamma dött. Och så har vi Watt som genom sitt extraknäck råkar nästla sig in i andra personers liv, något han snart får ångra.

Låter det som att det är mycket att hålla reda på? Kanske, men det blir aldrig rörigt, något jag faktiskt trodde, och det är faktiskt enklare än det låter att följa alla förvecklingar och intriger som uppstår. För sådana uppstår. Med råge!

Jag slukade Katharine McGees Tusende våningen. Trots att allt är väldigt ytligt. Trots alla långa beskrivningar av kläder, smycken och accessoarer. Trots alla onödiga adjektiv och beskrivande ord (hur många gånger är det ens möjligt att använda sig av ord som monogrammerad?) och trots de många invändningarna jag hade kring flera futuristiska och tekniska lösningar. Det är som att fastna för en fängslande såpa. (Jämförelserna med Pretty Little Liars och Gossip Girls må kanske stämma, jag är inte rätt person att uttala mig om detta) Huruvida det är växlingen av perspektiv eller nyfikenheten på vem som faller från tornet eller min undran över hur McGee ska väva ihop trådarna och de olika huvudpersonernas liv låter jag vara osagt. Men boken har definitivt slukarpotential.

Hela idén med att livet utspelar sig i en enda stor skyskrapa tycker jag är väldigt intressant och tornet får även symbolisera en samhällspyramid med enorma klasskillnader där folket på botten lever fattigt medan de i toppen är rika och har tillgång till de senaste tekniska lösningarna. Medan de som lever på de lägre våningarna till exempel kommunicerar med hjälp av plattor så använder de som har råd kontaktlinser genom vilka de kollar sina flöden, skickar meddelanden, beställer svävare, bottar och så vidare. Det är kul att läsa hur McGee tänker sig framtiden, även om jag personligen ifrågasätter flera av hennes uppfinningar. Det här med kontaktlinser är visserligen innovativt, men hur genomtänkt är det? Kul är det i alla fall och kul är det också att läsa en roman som utspelar sig i framtiden utan att vara en dystopi (vilket så klart kan ifrågasättas!)

Så trots alla mina invändningar så gillade jag Tusende våningen. Den erbjuder en skön flykt från verkligheten och vi lär nog få se mer av Katharine McGee. Tusende våningen slutar nämligen med en tydlig passning till en fortsättning. 

Ormbunkslandet

Länk till adlibris och bokus

Syskonband kan vara oerhört starka och den relation man har till ett syskon kan vara mycket starkare än den man har till sina föräldrar. Syskonkärlek pratar man ju om. Men vad händer om kärleken blir för stark, går över gränsen, blir något mer?

Det skiljer bara ungefär ett år mellan Margit och Mikael, eller Tigram och Mika som de kallar sig när de försvinner in i sin fantasivärld, när de leker att de lever i en svunnen tid i Ormbunkslandet. De är lika varandra, som syskon är, men det är nästan så att det inte går att skilja dem åt när de är små och även i tonåren har de likadana gängliga kroppar. De hör ihop, det går inte att säga var Mikas kropp slutar eller var Tigrams kropp börjar. De är en. De är något som ingen annan förstår. Något som ingen annan kan få veta.

Men Mika vill inte mer. Han vill bort från det förbjudna mellan dem och efter studenten blir lumpen hans fristad och tillflykt. Kvar blir Margit. Övergiven i låtsaslandet där de sa att varken män eller kvinnor fanns. Bara deras egna kroppar av stål. Margit klarar inte av att vara kvar hemma och flyr. Hon hoppar av skolan och tar tåget ner till Malmö. Där blir hon inneboende hos Paco och Ina som bor vid möllan och som dumpstrar, är politiskt aktiva och ockuperar övergivna hus.

Utan Mika är Margit oerhört vilsen. Första tiden i Malmö går mer eller mindre ut på att överleva, hon förstår att folk runt omkring henne måste se på henne som ett ufo när hon vänder sig inåt och försvinner bort i tankarna. Men efterhand börjar förlamningen släppa och Ina och Paco blir Margits nya familj. Men ju närmre hon låter dem komma henne och ju mer "vanlig" och självständig Margit börjar känna sig utan Mika desto mer rädd blir Margit för att hennes hemlighet ska avslöjas. För inte ens de som på gator och torg ropar att all kärlek är fin kan väl mena att hennes och Mikas förbjudna kärlek är fin?

Elin Bengtssons Ormbunkslandet nominerades till Augustpriset i kategorin barn- och ungdomsbok 2016. Med rätta, säger jag. Ormbunkslandet är en utmanande och stark roman om något oerhört förbjudet. Men romanen handlar också om att vara vilsen och hitta sig själv igen, finna sin identitet när man tidigare levt i symbios med någon annan. I Malmö lär sig Margit förhålla sig till andra människor, något hon tidigare inte ens brytt sig om eftersom Mika fyllt all plats i hennes liv. Och Elin Bengtssons språk måste få en kommentar också. Det är en njutning att läsa för samtidigt som Bengtssons berättelse är lågmäld så blommar och sprakar det om hennes ord.

Stort tack till Svenska förläggareföreningen för recensionsexet!

Olyckornas tid

Länk till adlibris och bokus

Det är samma varje år. I slutet av oktober förmanas Cara och hennes syskon klä sig i extra lager kläder, de måste vara extra försiktiga både hemma och utanför hemmet. Elektriska apparater plockas bort och vassa knivar göms undan. Ändå är det alltid någon som bryter något ben, slår sig illa, får hjärnskakning eller bränner sig. Hur många skydd som än sätts upp så går det inte helt att skydda sig från olyckssäsongen. Man ska vara glad om man tar sig igenom olyckornas tid med bara ett brutet ben. Plötsliga dödsfall kan inträffa. Både Caras morbror och pappa dog i oktober. Och ett annat år lämnade mammas nye man familjen.

Så länge Cara kan minnas har oktober varit olyckornas tid, men aldrig någonsin har hon, hennes syster Alice eller styvbror Sam ifrågasatt varför det är på det här viset. Inte förrän nu.

Det är efter upptäckten att Elsie befinner sig på i stort sett alla Caras fotografier som Cara börjar ställa frågor. Hon och Elsie var kompisar för länge sen, alldeles efter att Caras pappa dött. Nu umgås de inte längre men Cara ser henne då och då i skolan. Hon är en ganska grå och icke-iögonfallande person och hon brukar ha hand om Hemlighetsbordet. Hemlighetsbordet är ett bord i biblioteket där den som vill på skrivmaskin kan skriva ned en hemlighet på en lapp, anonymt så klart, och lapparna förvandlas i slutet av året till ett konstprojekt som alla får ta del av (Älskar idén med det här!!). Cara bestämmer sig för att fråga Elsie hur det kommer sig att hon hela tiden verkar finnas på exakt samma platser som hon själv, men Elsie går inte längre att finna. Hon är puts väck försvunnen. Ingen har sett henne, ingen känner riktigt igen beskrivningen av henne när Cara frågar runt. Det är precis som om hon aldrig har funnits.

Moïra Fowley-Doyles Olyckornas tid utspelar sig i ett höstigt Irland där alla ser fram emot och förbereder sig inför Halloween. Cara och hennes syskon firar på grund av olycksrisken inte högtiden, men i år bestämmer sig syskonen för att utmana ödet och själva ställa till med en rungande halloweenfest. Sökandet efter Elsie har fört Cara till ett ödehus, ett perfekt ställe att hålla en halloweenfest på.

Olyckornas tid vimlar av hemligheter som bara väntar på att bli avslöjade. Jag gillar stämningen i boken och språket är följsamt och ändå känner jag att Olyckornas tid gjorde ett rätt blekt intryck på mig. Den griper inte tag i mig som jag hoppats på, jag blir inte överrumplad när hemligheterna avslöjas. Den här boken var menad för någon annan att läsa och tycka om.

Pretty little liars

Pretty little liars är i första hand känd som en oerhört populär tv-serie och efter en helt ovetenskaplig studie i mitt egna lilla skolbibliotek känner jag mig rätt säker när jag konstaterar att långt ifrån alla i seriens tittarkretsar känner till att lögnerna, intrigerna och hemligheterna i tv-rutan är baserade på det
som utspelar sig i Sara Shepards böcker med samma namn.

Finns hos adlibris och bokus bl.a.

Rosewood är en stillsam förort i Pennsylvania. Här bor läkare och karriärskvinnor grannar med professorer och ambitiösa hemmafruar. Här är ungdomarna studiemotiverade, sportiga och väluppfostrade. Men idyllen får sig en törn när den fjortonåriga Alison plötsligt och spårlöst försvinner. Även om hennes bästa vänner Hanna, Emily, Spencer och Aria var där kvällen då hon försvann har de ingen aning om vad som kan ha hänt. Och de fyra tjejerna som en gång i tiden var ett så tight gäng med Alison, eller Ali som självklart nav, är nu splittrade och umgås inte längre.

Men minnet av Ali spökar fortfarande tre år efter hennes mystiska försvinnande och en dag dyker det första sms:et upp. Alis gamla kompisar får alla mystiska meddelande i form av sms, mail eller lappar som antyder att någon känner till deras hemligheter - hemligheter som bara Alison kände till. Och alla meddelande är undertecknade A. Är Alison tillbaka? Och vad är det hon vill?

Pretty little liars är onekligen en spännande historia, men litterärt sett är det här rätt torftigt. Man överöses med adjektiv, mycket kretsar kring hur någon ser ut och vad man har på sig. Överlag är det mer beskrivande text än gestaltande och tyvärr känns det ibland som att jag läser något som en högstadieelev hade kunnat skriva. Och vad gäller översättningen så tycker jag det är synd att det förekommer så många anglifierade meningar som det gör. 

Men Pretty little liars ska nu inte läsas som en litterär upplevelse, det här är ren och skär underhållning och det tycker jag Shepard gör bra, för spännande, det är den.

Tack Modernista för rec.exet!

Fördjupade studier i katastroffysik

Som pocket hos bokus eller adlibri

Det här kan vara en av de mest intellektuella romaner jag läst! Eller så är det bara formen och upplägget som lurar mig. Fördjupade studier i katastroffysik är nämligen upplagd som en universitetskurs, som inleds med kursplan (litteraturlista) och som avslutas med en sluttentamen med flervalsfrågor. Referenser till känd såväl som okänd litteratur, filmer och andra verk bidrar också till den här akademiska känslan av högintellektuellt litterärt verk (se Pessl 2006)

Olyckligt nog har jag läst den här boken uppdelad i omgångar, vilket gjort mitt tillgodogörande av romanen väl upphackat. (Jag var alldeles för optimistisk som påbörjade egenläsningsbok samtidigt som jag hade en massa jobbläsning att ta tag i). Men väl utläst så inser jag att även om jag läst den i ett sträck så hade jag nog inte fått mer klarhet i berättelsen. Mycket förblir gåtfullt. Även efter sluttentamen. Och jag är rätt säker på att jag inte skulle få nån aha-upplevelse även om jag väl läste om den. Och trots detta så vill jag läsa om den. För det här är nämligen en sådan bok som definitivt tål flera omläsningar.

Fördjupade studier... handlar om Blue van Meer och hur hon och hennes pappa, den karismatiske professor Meer, beslutar sig för att ge upp sitt nomadiska liv under Blues sista år i high school. I den nya skolan dras Blue in i gänget av några elever med brokig bakgrund som den gåtfulla filmläraren Hannah Schneider knutit kring sig. Redan i första kapitlet framkommer att Blue finner Hannah död. Huruvida hon är bragt om livet eller om hon själv tillfogat sig skadorna är oklart, men detta är gåtan som man som läsare väntar sig bli löst i slutet av boken. Men allt eftersom Blue berättar bakgrunden och skeendet fram till Hannahs död tillkommer snarare fler gåtor än svar.

Precis som jag hört andra påstå tidigare så har Fördjupade studier... drag som påminner om Den hemliga historien. Collegemiljön i Den hemliga historien är visserligen ersatt med high school-miljö, men här finns det initierade gänget med sin dyrkade handledare, en mordgåta, intellektuella samtal och flera andra liknande drag. Men till skillnad från Den hemliga historien som jag störtgillade från första sidan så ter sig Fördjupade studier i katastroffysik mer ojämn. Visserligen börjar berättelsen spännande, men själva handlingen är inte direkt exalterande förrän kanske någon gång i mitten igen och sen åter igen i slutet.  Men jag älskar Marisha Pessls broderande språk! Och jag älskar hela det här akademiska draget. Och hennes "visuella hjälpmedel", alltså illustrationerna i romanen som Pessl själv tecknat. Och jag tycker mycket om att det här är en bok som kräver mitt tålamod och min tid. Här går inte att snabbläsa inte. Och titeln är fantastisk.

Trots svagheter i framför allt tempo, så hoppas jag att jag kommer att hitta tid till att läsa om den här boken. Innerligt hoppas jag det (även om jag vet att det här med att både finna tid till omläsning och tillåta sig att unna sig omläsning sällan är prioriterat hos mig). Men först måste jag låta romanen och dess historia vila och sjunka in. Lite till. 

Svart sommar

Finns att köpa hos adlibris eller bokus

Annies mamma har ärvt ett gammalt torp, Svärtan, av sin farmor och istället för att åka till Spanien för att hälsa på morfar på sommarlovet som man alltid annars brukar göra, så driver Annies mamma igenom att man ska tillbringa sommarlovet i torpet. Varken Annie, storasyster Wilma eller Hakim, mammas sambo är speciellt begeistrade. Torpet ligger ute i tjottahejti, det finns absolut inget kul att göra där. Torpet är i stort behov av renovering och dessutom ser den här sommaren ut att regna bort. Kul det här sommarlovet kommer bli, typ.

Men det gamla torpet ruvar så klart på hemligheter. Det börjar med att deras hund, Sessan, vägrar att ens kliva över tröskeln till torpet. Hellre sover hon ute på trappen i regnet hela natten. Golvet i köket lutar på ett konstigt vis och det finns en låst lucka ner till en källare under köket. Och redan första natten drömmer Annie konstigt. Dessutom luktar det skunk i den gamla pigkammaren som Annie delar med Wilma och stanken blir bara värre för var dag.

Det är visst inte bara Annie som drömmer konstigt. Även Hakim plågas av drömmar och för Hakims del är det så illa att han inte ens kan sova och till slut får han nog och sticker tillbaka till stan. Annie och Wilma vill också tillbaka till stan, lukten i torpet blir ju bara värre och värre. Annies mamma menar att de inte kan lämna torpet innan de hittat det som luktar så äckligt. Så mamman fortsätter riva ner tapeter, måla om, skrubba och städa, men lukten försvinner inte. Och Annie fortsätter att drömma konstiga drömmar. I en anteckningsbok skriver hon ner sina drömmar som ter sig mer och mer verkliga. När hon läser sina anteckningar tycker hon sig skönja ett mönster...

Åsa Anderberg Strollo skriver lysande ungdomsromaner! Jag tycker jättemycket om hennes tidigare böcker, men hennes första mellanåldersbok tycker jag tyvärr är alldeles för tam. Svart sommar säljs in som en bok á la Ingelin Angerborn, lite mysrysare alltså, bara det att det aldrig blir läskigt. Lite småkusligt och mystiskt på sin höjd kanske, men den känslan går tyvärr över alldeles för snabbt. Relationerna sinsemellan de olika karaktärerna känns vidare rätt diffusa. Mamma och Hakim bråkar. Varför? Annie gör i slutet uppror mot både mamma och Wilma. Varför? Jag märkte aldrig att det förelåg en tydlig konflikt mellan syskonen. Ja, här ligger lite för mycket på ytan och en del detaljer känns för konstruerade. Nu låter detta som en sågning, men jag tycker trots detta att Svart sommar är en spännande bok, det är bara Anderberg Strollos hantverk jag är lite besviken på.

Jag heter inte Miriam

Finns hos adlibris och bokus

Allt Miriam önskat sig är att överleva och att få leva i trygghet och därför har hon i alla dessa år valt att leva någon annans liv. För Miriam heter ju inte Miriam. Inte egentligen. Men det är med den identiteten hon levt i ungefär sjuttio år. Alla tror att Miriam är en före detta judisk flicka av fin familj när hon, som egentligen heter Malika, i själva verket är ett zigenarbarn som fått lära sig att romer är det mest bespottade folkslag och som därför fått lära sig att förneka sitt ursprung.

Det är på sin 85-års dag med familjen samlad omkring sig som hon råkar utbrista att hon inte heter Miriam. Men familjen runt omkring henne anar inget och tror snarare att det Miriam säger är ett första tecken på demens. Men för första gången känner sig Miriam manad att berätta för någon, och hon väljer att berätta sin historia för barnbarnet Camilla.

Miriams livshistoria hoppar tidsmässigt fram och tillbaka och vi får ömsom läsa om hur flickan Malika växer upp i Bayern, hur hon tas om hand av nunnor när hennes pappa grips av tyskarna i slutet av 1930-talet och hur hon själv senare deporteras till Auschwitz tillsammans med sin lillebror och sin kusin. Och hur Malika, när hon kommer till Ravensbrück i söndertrasad klänning, något hon med all säkerhet kommer att bli straffad för av tyskarna, tar på sig en annan död lägerfånges klänning och därmed blir Miriam.

Inte ens när hon räddats till Sverige av de vita bussarna vågar hon avslöja sin sanna identitet, också här är zigenare kända som kriminellt pack och Miriam är vansinnigt rädd för att inte få stanna i Sverige. Alltså fortsätter hon att vara Miriam och anpassar sig till att leva ett stillsamt liv som hemmafru och hur den perfekta fasaden utåt blir hennes vapen för att inte riskera att minnena tar över, minnen som kommer att få henne att bryta ihop om hon tillåter sig att känna efter, och för att ingen någonsin ska misstänka att hon är någon annan.

Jag heter inte Miriam har av många benämnts utsetts till en av det senaste årets viktigaste läsupplevelser. Jag heter inte Miriam är en berättelse om förintelsen, om överlevnad, svek och självbedrägeri. Men det är en framför allt en berättelse om romers situation i Sverige och i Europa, då såväl som nu. Och det är beklämmande att åsikter om romer som kriminellt pack fortfarande lever kvar.