Tusende våningen

Länk till adlibris och bokus

År 2118 domineras Manhattan av en ettusen våningar hög skyskrapa som skuggar hela Brooklyn. Grunden till skyskrapan är placerad där Central Park en gång i tiden låg och avstånden på de nedersta våningarna är så stora att man behöver ta sig fram med tåg. Tornet, som det kallas, rymmer allt man kan önska sig, förutom lägenheter, restauranger, kontor, affärer och skolor finns här parker där syntetiskt solljus får växterna att trivas, kvarter med gator kantade av riktiga träd. Bor du i tornet så behöver du aldrig någonsin lämna det, här finns allt. Åtminstone för den som har råd och som kan bo på de övre våningarna. Men pengar kan inte köpa all lycka.

Katharine McGee fångar sina läsare med en effektiv öppningsscen i vilken en ung kvinna redan i första kapitlet dramatiskt störtar från översta våningen. Men vem den unga kvinnan är avslöjas självfallet inte förrän i slutet och istället får läsaren bekanta sig med fem olika huvudkaraktärer som kanske har något med det olyckliga fallet att göra. Sjuttonåriga Avery bor i toppen av tornet. Hon är populär och har ett bländande utseende. Trots detta kommer Avery aldrig att kunna få den hon älskar, än mindre berätta för någon vem hon är kär i. Bästa kompisen Leda har tillbringat hela sommarlovet på rehab, något hon absolut inte vill ska komma ut och istället koncentrerar hon sig på att få Averys bror Atlas att bli kär i henne. Men Atlas är svårflörtad och Leda anlitar en hackare för att ta reda på Atlas hemligheter. Eris tillhör också Averys närmsta umgängeskrets, men efter att en väl bevarad hemlighet avslöjats tvingas hon flytta ner till de lägre våningarna där de mindre bemedlade folket bor. Här nere bor redan Rylin som kämpar för att ta hand om sin lillasyster efter att deras mamma dött. Och så har vi Watt som genom sitt extraknäck råkar nästla sig in i andra personers liv, något han snart får ångra.

Låter det som att det är mycket att hålla reda på? Kanske, men det blir aldrig rörigt, något jag faktiskt trodde, och det är faktiskt enklare än det låter att följa alla förvecklingar och intriger som uppstår. För sådana uppstår. Med råge!

Jag slukade Katharine McGees Tusende våningen. Trots att allt är väldigt ytligt. Trots alla långa beskrivningar av kläder, smycken och accessoarer. Trots alla onödiga adjektiv och beskrivande ord (hur många gånger är det ens möjligt att använda sig av ord som monogrammerad?) och trots de många invändningarna jag hade kring flera futuristiska och tekniska lösningar. Det är som att fastna för en fängslande såpa. (Jämförelserna med Pretty Little Liars och Gossip Girls må kanske stämma, jag är inte rätt person att uttala mig om detta) Huruvida det är växlingen av perspektiv eller nyfikenheten på vem som faller från tornet eller min undran över hur McGee ska väva ihop trådarna och de olika huvudpersonernas liv låter jag vara osagt. Men boken har definitivt slukarpotential.

Hela idén med att livet utspelar sig i en enda stor skyskrapa tycker jag är väldigt intressant och tornet får även symbolisera en samhällspyramid med enorma klasskillnader där folket på botten lever fattigt medan de i toppen är rika och har tillgång till de senaste tekniska lösningarna. Medan de som lever på de lägre våningarna till exempel kommunicerar med hjälp av plattor så använder de som har råd kontaktlinser genom vilka de kollar sina flöden, skickar meddelanden, beställer svävare, bottar och så vidare. Det är kul att läsa hur McGee tänker sig framtiden, även om jag personligen ifrågasätter flera av hennes uppfinningar. Det här med kontaktlinser är visserligen innovativt, men hur genomtänkt är det? Kul är det i alla fall och kul är det också att läsa en roman som utspelar sig i framtiden utan att vara en dystopi (vilket så klart kan ifrågasättas!)

Så trots alla mina invändningar så gillade jag Tusende våningen. Den erbjuder en skön flykt från verkligheten och vi lär nog få se mer av Katharine McGee. Tusende våningen slutar nämligen med en tydlig passning till en fortsättning.