Mitt käraste gyllene barn

Länk till adlibris och bokus

Mitt käraste gyllene barn börjar dramatiskt med att sjuåriga Kaja smugglas ut ur Warszawas getto. Efter att ha hoppat ut i mörkret från muren får hon hjälp att ta sig till sin pappa som befinner sig i en annan stad. Efter en tid återförenas Kaja med sin mamma. Det blir en efterlängtad återförening, och nu är hela Kajas lilla familj tillsammans. Men lyckan varar inte länge när Kajas mamma av tyskarna väljs ut som arbetskraft och återigen splittras familjen. Kaja transporteras till koncentrationslägret Ravensbrück och livet för den nu knappt tio-åriga Kaja blir ännu svårare. I april 1945 befinner sig Kaja i lägret Bergen-Belsen. Hon är vid liv när lägret befrias av brittiska soldater men hon är svårt undernärd.

Kaja vet att hon har en morfar i New York som lever och får hjälp att kontakta honom. Under tiden skickas hon tillsammans med andra överlevande barn och unga till Sverige där de blir omhändertagna och får omvårdnad. 

Mitt käraste gyllene barn av Christina Wahldén är en överlevnadsskildring från förintelsen skriven för mellanåldern. Efter befrielsen får läsaren ta del av Kajas nya tillvaro i Sverige, stor del av skildringen ges genom dem brevkorrespondens som sker mellan henne och släktingar i andra länder, och det blir lite styltigt att läsa ibland, men det är fortfarande en gripande berättelse och ett gripande öde.

Fotografen i Mauthausen

Länk till adlibris och bokus

Fotografen i Mauthausen är baserad på verkliga händelser och verkliga människor och handlar om den spanske republikanen Fransisco Boix. Efter nederlaget mot Franco i spanska inbördeskriget flydde Boix till Frankrike. Där fängslades han så småningom av nazisterna och fördes till koncentrationslägret Mauthausen där redan många andra spanska flyktingar hamnat. Boix hade tidigare jobbat som fotograf och hans talang som sådan tas tillvara i koncentrationslägret av en SS-officer vid namn Ricken. Denne var besatt av att skildra döden och Boix fick bli Rickens assistent. Som sådan fick han bland annat hjälpa till med att framkalla fotografier på de döda och dödade koncentrationslägerfångar som Ricken tagit. Fotografier som ibland var rent iscensatta bilder. En idé om att smuggla ut negativ från lägret väcks och tillsammans med sina lägerkamrater genomför Boix en livsfarlig plan som inte bara sätter hans eget liv på spel. 

Efter kriget kom de utsmugglade fotografierna att användas som bevis i Nürnbergrättegångarna och Boix, som överlevde kriget kallades själv som vittne. 

Salva Rubio berättar med hjälp av Pedro J. Colombos illustrationer om de spanska republikanernas historia under andra världskriget, ett öde som vare sig är så känt eller uppmärksammat. Huvudvikten i berättelsen läggs på de spännande omständigheterna kring själva stölderna, men en stor del av boken berättar också om tiden efter kriget. Boken avslutas med en faktadel som handlar om Fransisco Boix, lägret Mauthausen samt de händelser som ligger som grund för den här serieromanen. 

Överlevarna

Länk till adlibris och bokus

I år är det 75 år sedan Andra världskrigets slut och i takt med att åren går blir även överlevarna från kriget, och framför allt då överlevarna från Förintelsen, färre och färre. Samtidigt är deras vittnesmål om sina upplevelser viktigare än någonsin. Bernt Hermele reste under två år tillsammans med fotografen Cato Lein runt hela Sverige för att samla ihop vittnesmål och berättelser från förintelsens överlevare i Sverige. Detta resulterade i boken Överlevarna. Röster från förintelsen som kom ut i början av året.

Här är många röster som kommer till tals, av några får vi längre skildringar, av några får vi blott ta del av minnesfragment eller valda bitar. Oavsett vilket så är varje berättelse unik, varje berättelse vittnar om svåra förluster, svåra trauman och ofattbara upplevelser och öden som ingen borde behöva uppleva. Allra minst barn, som ju alla som kommer till tals i Överlevarna faktiskt var under den här tiden.

Berättelserna sträcker sig från tiden strax före krigsutbrottet till tiden efter kriget. Det är ofta oerhört tung läsning, det har tagit mig tid att komma igenom den här boken, men här finns ljusglimtar och hopp bland några av berättelserna och framför allt en stark livslust hos många av överlevarna. Vittnesmålen förstärks av Cato Leins svartvita porträtt samt av några av intervjupersonernas egna privata bilder. Överlevarna är en kraftfull och mycket viktig samling ögonvittnesskildringar.

Mörka krafter

Länk till adlibris och bokus

Mörka krafter av Torsten Bengtsson börjar med en anlagd brand på en flyktingförläggning mitt i natten. Tack vare en äldre man som är vaken och hinner varna de boende klarar sig alla. Utom mannen själv som blir kvar i lågorna.

John får höra om branden nästa dag och tänker direkt på Sara som går i hans klass och som bor på flyktingförläggningen. Var ska hon bo nu? På skolan går det ett par äldre elever som är stökiga och bråkiga och som brukar klottra hakkors på väggarna. John är uppriktigt rädd för de här killarna men när han upptäcker den mobbing som de utsätter en Isak, en judisk kille för, känner han att han måste göra något.

När klassens ska göra fördjupningsarbeten väljer han och bästa kompisen Rita att göra ett arbete om andra världskriget och förintelsen. Isaks farfar som bor i stan överlevde förintelsen och de bestämmer sig för att intervjua honom om hans upplevelser.

Samtidigt kallar rektorn till möte och killarna som mobbat Isak får på så vis veta vem som skvallrat på dem vilket gör att John och Rita råkar illa ut.

Mörka krafter är både en bok som tar upp främlingsfientlighet och det hat som nynazister sprider och samtidigt är det en berättelse om John och Rita, kompisarna som kanske är mer än bara kompisar. Boken är klassad som en ungdomsbok, men det märks att Bengtsson brukar skriva för en yngre målgrupp och jag tycker snarare att boken passar för årskurs fem eller sex.

Natten

Länk till adlibris och bokus

Elie Wiesel är knappt femton när han tillsammans med sin familj förs till Auschwitz sommaren 1944. Som ungerska judar har Elies familj länge kunnat leva som vanligt trots att kriget i Europa och trots att judeutrotningen redan hållit på i flera år. Men slutligen når kriget även Ungern och proceduren med den judiska befolkningen sker på samma vis som i så många andra länder som tyskarna fått kontroll över. Restriktioner, internering i ghetton och slutligen deportering.

I Auschwitz skiljs Elie från sin mor och sina systrar, men han och hans pappa gör allt de kan för att hålla ihop. Och de gör allt de kan för att överleva. Wiesel skildrar livet och vardagen i koncentrationslägret lugnt och sakligt men vissa passager är ändå ofattbart vidriga att läsa. Natten är en tunn bok som drabbar med stor kraft. Det är jobbig läsning, men ändå är det viktigt att dessa självbiografiska skildringar inte faller i glömska. Speciellt i våra tider.

Vad som är synd är att korrekturläsningen känns påskyndad och är slarvigt genomförd. Det är lite för många korrfel för att man ska kunna ha överseende med det och det stoppar tyvärr upp läsningen.

Vi kommer snart hem igen

Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth var alla unga när Hitler kom till makten. En

Länk till adlibris och bokus

stor del av sin barn- eller ungdom upplevde de i ghetton eller koncentrationsläger. Alla sex förlorade vänner och familj, men överlevde själva och kom sedan till Sverige där de idag fortfarande lever och fortfarande kan berätta om sina upplevelser under andra världskriget och under förintelsen. 

Jessica Bab Bonde och Peter Bergting har i serieformatet sammanställt dessa sex personers berättelser så att fler kan få ta del av deras vittnesmål. Så att fler kan få ta del av hur det känns att förlora allt man äger och har, hur det känns att inte få gå i skolan längre, hur det känns att i efterhand förstå att man sett sin mamma eller ett syskon för sista gången och hur det känns att vara den som överlevde. Det är så klart både gripande och fasansfulla vittnesmål man som läsare får ta del av och gråskalan som Bergting jobbat med förstärker känslan av hopplöshet och ett slocknat människovärde. Varje berättelse slutar i och för sig i hoppfullhetens tecken och med en resumé kring hur livet blivit för barnen och ungdomarna som vuxna med ett slags erkännande om att det trots allt går att överleva och dessutom uppskatta livet trots allt det hemska. 

Vi kommer snart hem igen riktar sig enligt förlaget till målgruppen nio till tolv år. Men att sätta denna bok i händerna på en nioåring utan att sen se till att hen kunde prata om boken hade jag aktat mig för. Det finns en utmärkt lärarhandledning att ladda hem från nok's hemsida och jag hoppas många lärare kommer att nappa på att arbeta med boken. 

Flickan som kom till Auschwitz

Judar, homosexuella, romer, funktionshindrade, kriminella förbrytare eller politiskt oliktänkande, är de grupper av människor som man ofta förknippar med förintelsens offer. Men sen fanns det också de som bara hade otur. Sådana som Kazimiera, katolsk polack som befann sig på fel ställe vid fel tillfälle och som inte hade papper att styrka sin identitet med. Det finns troligtvis fler historier liknande Katjas, säkert fanns det fler som Katja vars öde gick så mycket sämre. För Katja överlevde trots allt.

Kazimiera föddes i Polen 1925. När kriget bröt ut drogs i stort sett alla tyska män ut i kriget, men fabriker och gårdar och annat arbete måste ju fortfarande skötas, varför tyskarna tvångskommenderade de ockuperade polackerna till att arbeta i Tyskland. Kazimiera blev som femtonåring helt enkelt skickad som tvångsarbetare till en bondgård i Österrike där hon och en annan flicka fick arbeta hårt. Kazimiera vantrivdes och bestämde sig för att rymma tillsammans med en annan tjej. Men på tågstationen hoppade de på fel tåg. Och istället för att åka hem till Polen hamnade Kazimiera i Auschwitz.

Därefter skickades hon från det ena lägret till det andra. Vid krigsslutet kom hon till Sverige som 20-åring. Här träffade hon så småningom sin make Sture och bytte namn till Katja. Precis som många som upplevde och var med om förintelsen pratade Katja sällan efteråt om vad hon upplevt. Det var ingen hemlighet vad som hänt, men inget som man pratade om. Men en dag kände Katja att det var dags att berätta sin historia och kontaktade Sören Sommelius som skrivit ned Katjas upplevelser i Flickan som kom till Auschwitz.

Pojken som överlevde förintelsen

Thomas Buergenthal var knappt elva år och befann sig i Sachsenhausen när lägret befriades av ryska soldater våren 1945. Därmed är Thomas Buergenthal också en av de yngsta att överleva Auschwitz, som han satt i dessförinnan.

Thomas föddes i Tjeckoslovakien 1934 och var ende sonen till ett tyskt judiskt par. När tyskarna marscherade in i Tjeckoslovakien 1939 flydde den lilla familjen till Polen där de under flera år levde i olika ghetton. Thomas föräldrar lyckades på olika vis gömma undan Thomas eller övertyga de tyska soldaterna att han var arbetsför eller hittade på något annat som gjorde att han undvek att sorteras ut med alla andra barn som skickades iväg från ghettona och detta gjorde att deras lilla familj lyckades hålla ihop ända till i augusti 1944 då de transporterades iväg till Auschwitz.

I Pojken som överlevde förintelsen berättar Thomas, utifrån de minnen han har från sin barndom, om sin uppväxt i de polska ghettona med en vardag många gånger kantad av fasor och rädsla för de tyska soldaterna, och fortsätter att beskriva livet i Auschwitz och senare Sachsenhausen.

På många punkter känner man igen beskrivningarna från koncentrationslägren från andra överlevarberättelser, men det som jag tycker skiljer ut den här biografin från så många andra är hur Thomas Buergenthal ägnar en stor del av boken till att också ta upp hur det var för de som överlevde efter kriget. Många som befriades från lägren drog till en början till synes planlöst omkring, vilse utan ett hem att återvända till. Thomas slog till exempel följe med ett gäng ungdomar som till en början slog sig ner i någons övergivna bostad. En tid senare togs Thomas omhand av en polsk soldat och kom att bli maskot i den polska armén innan han hamnade på barnhem och slutligen återförenades med sin mamma som också överlevt.

Och till skillnad från många överlevande judar så valde Thomas mamma att stanna kvar i Tyskland, mamman var ju trots allt tyska, och Thomas och hon slog sig ner i Göttinger, där mamman vuxit upp. Här berättar Thomas om hur folk omkring dem ofta inte vågade prata med dem eller hur påverkade hans klasskamrater var av judiska propagandan, förvånade över att Thomas inte var den tjuvaktige typ med stor näsa och mörkt hår som de fått lära sig att alla judar var, och hur en del lärare uppenbart slunkit igenom avnazifieringsprocessen som man som lärare måste gå igenom innan man fick lov att undervisa igen.

Thomas hamnade så småningom i USA där han utbildade sig till jurist och blev senare domare i internationella domstolen i Haag 2000-2010.

Helgas dagbok

I pocket hos bokus eller adlibris

Helga Weiss är nio år när hon börjar skriva i sin dagbok 1938. De första anteckningarna handlar om hur hon oroar sig över mobiliseringen. Tjeckerna mobiliserar! Mamma och pappa lyssnar ständigt på radion och skyddsrum inreds i hela Prag. Så den 15 mars 1939 går tyskarna in i Tjeckoslovakien och landet hamnar under Tysklands "beskydd". De antijudiska lagarna blir fler och fler, Helgas pappa förlorar sitt arbete och Helga får inte längre gå i skolan. Beskedet om "transporter" kommer och varenda judisk familj i Prag börjar packa, städa, baka för att förbereda sig inför kallelsen. Till slut kallas även familjen Weiss och i december 1941 anländer de till Theresienstadt. Helga skriver och gör teckningar i sin dagbok om hur livet fortgår i lägret: hur man arbetar, går i skolan, hur en del vakter ser mellan fingrarna medan andra vakter beter sig som tyranner. Hon skriver om små stunder av glädje och lycka och om desto fler stunder av modfälldhet och förtvivlan. Under tre år skriver Helga i sin dagbok innan hon och hennes mamma deporteras vidare.

Det som slår mig när jag läser Helgas dagbok är hur förhållandevis humant människorna i Thersienstadt ändå behandlades. De fick behålla sina egna kläder, slapp långa uppställningar och kunde till och med anordna kulturella tillställningar som teateruppsättningar, konserter och föredrag. De tilläts med andra ord fortfarande behålla en del av sitt mänskliga värde. Men att Thersienstadt mer liknade ett getto mer än ett läger var så klart nazisternas avsikt då lägret användes i propagandasyfte för att visas upp för omvärlden och för merparten av de som anlände till Thersienstadt blev lägret inte mer än ett transitläger innan vidare deportation. Att komma till Auschwitz från detta måste så klart ha varit en chock då fångarna från Thersienstadt säkert väntade sig något liknande.

En annan reflektion är hur Helga beskriver tiden innan deras kallelse kom var. Hur judarnas liv sakta men säkert begränsades och hur man, när man började höra om transporterna, förberedde sig genom att städa och fixa, och den aningslöshet som rådde. Man verkar ha varit så säkra på att få komma tillbaka! Men vad skulle man tro?

Helgas dagboksanteckningar slutar med att hon och hennes mamma återkommer till Prag ("äntligen hemma.") men Helgas dagbok innehåller även en intervju med Helga där hon berättar mer om tiden i de läger hon satt i samt om hur hennes liv såg ut efter kriget. Helgas dagbok består av de anteckningshäften och skisser som Helga skrev och ritade under tiden i Thersienstadt och som hennes morbror gömde undan genom att mura in dem i en vägg när Helga och hennes mamma deporterades. Efter kriget kompletterade Helga dagboksanteckningarna genom att skriva ner sina minnen och upplevelser på lösblad. I ett förord till dagboken förklaras att den dagbok vi läser är starkt bearbetad och att kronologin inte alltid är helt säker, men Helgas dagbok utgör inte desto mindre ett viktigt dokument såsom ögonvittnesskildring inifrån koncentrationslägren. Av alla cirka 15000 barn som deporterades till Thersienstadt och Auschwitz överlevde enbart några hundra. Helga Weiss är en av dem.

Hanna Mendels chans

Se mer på adlibris och/eller bokus

Femtonåriga Hanna Mendel har en lovande framtid som konsertpianist. Eller hon hade åtminstone haft det om det inte vore för att hon är judinna och lever i det judiska gettot i Debrecen i Ungern. Sommaren 1944 beslutas det att gettot ska stängas, vilket innebär att alla ungerska judar deporteras till koncentrationsläger. Hanna och hennes familj hamnar i Auschwitz-Birkenau och såväl Hanna som hennes syster och mamma börjar sakta men säkert tyna bort. Men musiken visar sig bli Hannas räddning. Lägerkommendanten behöver en pianist som kommer och spelar för honom i hans villa varje dag och han väljer Hanna.

För Hannas del innebär detta att hon slipper det hårda arbetet i stenbrottet, hon slipper vistas ute i kylan varje dag och hon har chans att få en bit extra mat då och då. Dessutom får hon göra det hon älskar mest - spela piano, något som får Hanna att känna sig som en levande varelse igen. Men det är inte utan bekymmer Hanna går till sitt arbete varje dag. De andra kvinnorna i lägret bemöter henne med missunnsamhet och Hanna får utstå både glåpord och trakasserier. Dessutom vet Hanna mycket väl att kommendanten helst av allt vill se henne död och att minsta misstag från hennes sida också kommer att ge honom anledning att göra sig av med henne. Men Hanna stöter också på vänlighet och stöd från oväntat håll.

Suzy Zail har utifrån sin egen pappas erfarenheter från Auschwitz och det han berättat skrivit Hanna Mendels chans. Beskrivningarna av hemskheterna från lägret känns igen. Att Hanna framställs som väldigt naiv då hon inte vill förstå vad som verkligen händer i sjukstugan eller varför fångarna som ska duschas inte kommer tillbaka känns i och för sig som en trovärdig försvarsmekanism, men hennes aningslöshet blir mindre och mindre trovärdig ju mer tid hon tillbringar i lägret. Överhuvudtaget tycker jag tonen är barnslig på ett vis, förenklat och sentimentalt. Zails roman är dessvärre inte en av de bättre förintelseskildringar jag läst och det här med antydningen till en romans mellan Hanna och kommendantens son känns allt annat än trovärdig.

Jag heter inte Miriam

Finns hos adlibris och bokus

Allt Miriam önskat sig är att överleva och att få leva i trygghet och därför har hon i alla dessa år valt att leva någon annans liv. För Miriam heter ju inte Miriam. Inte egentligen. Men det är med den identiteten hon levt i ungefär sjuttio år. Alla tror att Miriam är en före detta judisk flicka av fin familj när hon, som egentligen heter Malika, i själva verket är ett zigenarbarn som fått lära sig att romer är det mest bespottade folkslag och som därför fått lära sig att förneka sitt ursprung.

Det är på sin 85-års dag med familjen samlad omkring sig som hon råkar utbrista att hon inte heter Miriam. Men familjen runt omkring henne anar inget och tror snarare att det Miriam säger är ett första tecken på demens. Men för första gången känner sig Miriam manad att berätta för någon, och hon väljer att berätta sin historia för barnbarnet Camilla.

Miriams livshistoria hoppar tidsmässigt fram och tillbaka och vi får ömsom läsa om hur flickan Malika växer upp i Bayern, hur hon tas om hand av nunnor när hennes pappa grips av tyskarna i slutet av 1930-talet och hur hon själv senare deporteras till Auschwitz tillsammans med sin lillebror och sin kusin. Och hur Malika, när hon kommer till Ravensbrück i söndertrasad klänning, något hon med all säkerhet kommer att bli straffad för av tyskarna, tar på sig en annan död lägerfånges klänning och därmed blir Miriam.

Inte ens när hon räddats till Sverige av de vita bussarna vågar hon avslöja sin sanna identitet, också här är zigenare kända som kriminellt pack och Miriam är vansinnigt rädd för att inte få stanna i Sverige. Alltså fortsätter hon att vara Miriam och anpassar sig till att leva ett stillsamt liv som hemmafru och hur den perfekta fasaden utåt blir hennes vapen för att inte riskera att minnena tar över, minnen som kommer att få henne att bryta ihop om hon tillåter sig att känna efter, och för att ingen någonsin ska misstänka att hon är någon annan.

Jag heter inte Miriam har av många benämnts utsetts till en av det senaste årets viktigaste läsupplevelser. Jag heter inte Miriam är en berättelse om förintelsen, om överlevnad, svek och självbedrägeri. Men det är en framför allt en berättelse om romers situation i Sverige och i Europa, då såväl som nu. Och det är beklämmande att åsikter om romer som kriminellt pack fortfarande lever kvar.

Med förintelsen i bagaget

Finns både på adlibris och bokus

Sioma Zubicky växer upp på cirkus med i stort sett hela världen som hemmiljö. Visserligen har hans familj ett litet krypin i Berlin, men de är allt som oftast på resande fot. Som barn till cirkusartister fanns det givetvis förväntningar på att Sioma också skulle tränas upp till ett liv på cirkus, men till hans fars stora besvikelse visar det sig att Sioma inte är någon vidare talang alls. Men han är en fena på att spela xylofon! Så, med sin pappa som manager, börjar Sioma och fadern turnera runt i Europa och ge föreställningar. Han presenteras som ett underbarn och får spela för både celebriteter och kungafamiljer!

När kriget bryter ut befinner sig familjen i Paris och där blir de fast. Ingen tror hur som helst på att kriget kommer att vara långvarigt så Sioma fortsätter att turnera i Frankrike. Inte ens den tyska ockupationen sätter stopp för turnerandet. Trots att franska judelagar införs så kollas aldrig Sioma och hans familj. Men judar är de, om än icke-religiösa, fast så länge de bara bestämt fortsätter att hävda att de inte är judar så är det ingen som verkar bry sig. Istället börjar Sioma och hans far på nytt turnera runt, den här gången för att underhålla tyska soldater! Men sommaren 1943 tar det stopp. Sioma, hans mamma och lillebror Victor tas in till förhör, inte för att de är judar, utan för att man misstänker att de tillhör motståndsrörelsen, och Siomas mamma bryter ihop och berättar att de är judar. Alla tre skickas till Auschwitz.

Ett av de minnen som etsat sig fast mest hos Sioma, ett minne som gjorde djupt intryck på mig, är hur irriterad han var på sin mor vid ankomsten till Auschwitz, han tycker hon gör fel saker, säger fel saker, gör saker för långsamt. När människorna i vagnarna börjar delas upp i höger och vänster hamnar Sioma i en annan grupp än sin mamma och lillebror. Fortfarande lätt irriterad på sin mamma, ser han hur hon och Victor får kliva på lastbil. Och det är det sista han nånsin såg av dem.

Med förintelsen i bagaget är en rätt så kort bok, men innehåller en livsberättelse som skulle kunna fylla många fler sidor om man broderade ut texten. Men Zubicky berättar sakligt och koncist om sina upplevelser före, under och efter kriget och jag tycker att den sakliga tonen gör de mer känslosammare skildringarna desto mer gripande. Jag tycker också det är så oerhört spännande och exotiskt att läsa om uppväxten på cirkus och hur han och fadern ger sig ut och turnerar för tyska soldater - och kommer undan med det!

Sarahs nyckel

I pocket hos adlibris eller bokus

Jag såg filmen Sarahs nyckel för ett par år sedan, och jag minns fortfarande flera starka scener som etsades in i mitt minne. Först nu har jag också läst Tatiana de Rosnays bok med samma namn, som filmen också bygger på och kan konstatera att film och bok följer varandra rätt väl. 

Det är en omskakande och mycket tragisk historia som berättar om massarresteringen av Paris judar sommaren 1942, men mer gripande är den historia som berättar om tioåriga Sarah som låser in sin bror i ett hemligt utrymme i lägenheten när polisen kommer för att hämta familjen. Utrymmet använder Sarah och brodern Michel när de leker och där, tänker Sarah, kan Michel vara trygg tills hon och mamma och pappa kommer tillbaka. Nyckeln stoppar hon i sin ficka. Det är bara det att familjen inte kommer att komma tillbaka.

Tillsammans med ungefär 8000 andra judar förs Sarah och hennes föräldrar till Vélodrome d'Hiver i Paris där de stängs in i väntan på vidare deportation. Ju längre tiden lider desto tyngre blir garderobsnyckeln i Sarahs ficka och när timmarna blir till dygn växer paniken inom Sarah. Vad har hon gjort? Hur ska hon kunna rädda sin bror? Inte ens hennes fars försök att övertala vakterna om att hämta sonen hjälper, och det är först när Sarah ser sin fars uppgivna ansiktsuttryck som hon verkligen förstår hur allvarlig situationen är.

Förutom Sarahs berättelse utspelar sig en annan historia i dagens Paris. Journalisten Julia får i uppdrag att skriva om Vel d'Hiver-räden inför 60-årsdagen av händelserna och mer eller mindre snubblar över Sarahs historia. Det visar sig att hennes egen makes familjs historia korsar Sarahs livsöde och Julia kan bara inte släppa tankarna på Sarah. Hon måste ta reda på vad som hände henne. Lever hon fortfarande?

I början följs Sarahs och Julias historia åt i vartannat kapitel för att i slutet uteslutande handla om Julia och hennes liv. Sarahs historia är mycket gripande och Julias jakt på svar driver på den handling som utspelar sig i nutid. Dessvärre är den berättelse som skildrar Julias personliga liv med ett äktenskap på glid mindre intressant och lite väl utdragen enligt mig. Men i det stora hela är Sarahs nyckel en både upplysande och läsvärd bok.

Sofia Z-4515

Sofia Taikon var bara åtta år när Tyskland erövrade Polen. Som kringresande romer hade Sofias familj knappt hört talas om vare sig Hitler eller nazister, men blev snart varse att de som zigenare var mindre värda i tyskarnas ögon. Efter ett par år i getto hamnade Sofia och hennes familj till sist i Auschwitz våren 1943. Sofia hade tur och skickades så småningom vidare till Ravensbrück, något som förmodligen räddade hennes liv, och kom efter krigets slut till Sverige med de vita bussarna.

Det tog Sofia tre år att berätta om sitt liv och sina upplevelser i koncentrationslägren för författaren Gunilla Lundgren, som sedan i samarbete med illustratören Amanda Eriksson skapat denna seriebok. Sofia Z-4515 är en förhållandevis snäll ögonvittnesskildring från andra världskrigets koncentrationsläger. Det berättas sakligt om Sofias liv, utan att bli allt för betungande i vare sig bild eller text, vilket därför gör denna bok hyfsat barnvänlig. Sofias livsberättelse avslutas med ett par sidor fakta om förintelsen, koncentrationsläger och de vita bussarna. Man kan, om man vänder på boken, läsa den från andra hållet på romani.

Männen med rosa triangel

Finns på adlibris och bokus

Männen med rosa triangel skriven av pseudonymen Heniz Heger gavs första gången ut i 1972, en svensk översättning kom 1984. Förra året kom boken ut på nytt, den här gången med ett specialskrivet förord av Jonas Gardell.

Josef Kohout är mannen med rosa triangel, vars berättelse vi får ta del av. Den 22-årige Josef grips hemma i Wien av Gestapo och sätts i fängelse i ett halvår för förmodade och upprepade homosexuella handlingar, något som enligt lag var förbjudet vid den här tiden (och som skulle fortsätta att vara straffbart i Österrike fram till 1971). Efter avtjänat straff får Josef veta att han, istället för att bli frisläppt, ska placeras i koncentrationsläger. Placerad i först Sachsenhausen och senare förflyttad till Flossenbürg, hamnar han och de andra homosexuella "förbrytarna", fångarna med rosa trianglar på sina fångskjortor, allra längst ned i lägerhierarkin. Men Josef lär sig snart hur den rosa triangeln också kan fungera som en biljett till skydd och mer mat; genom att bli en överordnad fånges älskare har han en bättre chans att överleva. Men han riskerar samtidigt att bli misshandlad till döds om lägervakterna kommer på honom.

Männen med rosa triangel skildrar flera ohyggliga scener med sadistiska SS-vakter och det mesta känns igen från andra vittnesskildringar. Behållningen med Männen med rosa triangel är självklart att den ger de homosexuella koncentrationslägerfångarna en röst och upprättelse. Men annars är just den här vittnesskildringen för mycket för mig. Vidrigheterna tar aldrig slut. Och hur föraktfullt det än känns att skriva dessa tankar så kan jag inte låta bli: Herregud vad promiskuöst det var i lägren! Jag kan bara inte föreställa mig att det förekom så mycket sex fångarna emellan, vilket det enligt Josef faktiskt gjorde. Inte samtidigt med all svält och sjukdom? Jag menar absolut inte att förringa eller säga emot på något vis, men jag kan bara inte låta bli att tycka att det känns som om Heger spelar på den dåtida uppfattningen (minns att boken kom ut på 1970-talet) om homosexualitet som någon slags abnorm och pervers sexualdrift.

Historien om Leon

Finns på adlibris eller bokus

Leon Leyson pratade sällan om sina minnen från barndomen och andra världskriget. Han kände sig inte redo att plocka fram allt det hemska han varit med om som barn, ville inte minnas. Först när filmen Schindlers list gick upp på bio började han motvilligt att berätta sin historia. Historien om Leon - Schindlers yngste arbetare är boken som berättar historien om hur han, Leon, hamnade som nummer 289 på Oskar Schindlers lista över judiska "expertarbetare" som inte kunde undvaras. 

Leib Lejzon, som Leon då hette, var bara tio år när tyskarna i början av september 1939 invaderade Polen. Genast inleddes restriktioner mot landets judiska befolkning, som förlorade sina arbeten och fick sluta gå i skolan. Leon beskriver hur friheten för de polska judarna undan för undan försvann och hur han som stursk tioåring på eget vis försökte göra uppror mot restriktionerna genom att sätta sig på parkbänkar som var förbjudna för judar, givetvis när ingen annan såg, och hur han vågade gå fram och prata med de tyska soldaterna. Men när tyskarna inledde sina aktioner för att "befria" de polska städerna från dess judiska befolkning hamnade Leon med sin familj i Krakows getto och därmed försvann också den lilla friheten att kunna röra sig på egen hand i staden.

Leons pappa, som var en skicklig yrkesman, fick arbete i affärsmannen Oscar Schindlers emaljfabrik och lyckades efterhand skaffa arbetstillstånd även till Leons mor och Leons äldre bröder. Och slutligen, bara dagar innan merparten av gettots judar skulle deporteras, lyckades också Leons far övertala Schindler att anställa hans yngste son, Leon. Leon var inte bara den yngste arbetaren i fabriken, han var också minst, så liten att han fick stå på en trälåda för att nå upp till spakarna för att manövrera maskinerna.

Liksom många överlevarberättelser så vittnar Leons berättelse om slumpens nycker och lyckliga omständigheter som gång på gång räddade livet på både honom och hans närmsta familj. Leons berättelse är full av vedermödor, hemskheter och fasansfulla upplevelser, men Leon Leyson berättar sakligt utan att vältra sig i det ohyggliga och utan att låta bitter. Istället är tacksamheten över att vara vid liv och tacksamheten gentemot Oskar Schindler påfallande i Leons berättelse. Och indirekt är denna bok också en hyllning till mannen som med egna pengar, mutor och ansträngningar räddade 1200 judar från koncentrationslägren. Jag läste Historien om Leon med stor behållning, för till skillnad från många andra överlevnadsberättelser från förintelsen så är tonen försiktigt optimistisk och vittnar, trots allt, om en strimma hopp för mänskligheten.

Jag var barn i Gulag

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Julian Better föddes 1937 i Butyrkifängelset i Moskva. Fyra dagar efter hans födelse dömdes hans far i Stalins stora utrensning för kontrarevolutionära handlingar och spioneri och avrättades med ett nackskott. Faderns öde kom till Julian Betters kännedom först många år senare och hans mor trodde och hoppades i flera år att fadern "bara" satt fängslad, precis som hon.

Julian och hans mamma skickades iväg till korrektions- och arbetsläger i Gulag. Köld, svält, hårt arbete, hungriga råttor och löss, smuts och ännu mer kyla präglade lägerfångarnas vardag och Julians första minnen går i grått. Men han fick åtminstone tillbringa sina första år tillsammans med sin mor. Vid fem års ålder sattes Julian på ett av barnhemmen i Gulag och skildes därmed från sin mamma under ett helt år innan de kunde återförenas.

Julians mamma blev till sist frigiven 1945 och mor och son kunde lämna lägren och återvända till moderns hemland Polen. Julian Better lever idag i Sverige sedan 1960-talet hit han utvandrade då förföljelser av judar i Polen åter eskalerade. Länge höll Julian tyst om sin barndoms upplevelser, men så började han samla in material och uppgifter om fadern och andra släktingar som försvunnit under 1930- och 1940-talen, samt teckna ner sina egna minnen från sina tidiga barndomsår. Jag var barn i Gulag är resultatet; en lågmäld och hemsk barndomsskildring, som dessutom fortfarande känns aktuell då det går att dra paralleller till dagens flyktingläger och de barn som idag växer upp i kyla, fattigdom och svält där.

Det här är givetvis gripande läsning, men samtidigt som det är en ohygglig skildring inifrån lägren, dessutom utifrån ett barns perspektiv, så är detta också en fantastisk historia om hur det faktiskt gick att överleva. Dock kände jag att jag hade behövt större förförståelse för Stalintiden innan jag började läsa. För även om Better kort tecknar sina föräldrars historia, hur de hamnade i Moskva och hur deras framtidsförhoppningar blev utbytta mot terror, så tror jag det hade underlättat för mig om jag kunnat sätta Betters berättelse i en större kontext.

Flickan som älskade potatis

Rose  Lagercrants berättar i Flickan som älskade potatis om händelser ur sin egen släkthistoria.

Tre rumänska syskon överlever Förintelsen tack vare slumpen och tillfälligheter. Systrarna Charlotta och Viorica förs via ghetto till Bergen-Belsen och tack vare att Charlotta sedan tidigare är väldigt kräsen och van vid lite mat, så kan Viorica överleva av att hon får delar av sin storasysters brödranson. Under tiden befinner sig systrarnas broder i Frankrike och deltar i motståndsrörelsen och trots att han grips av nazisterna undkommer han förintelselägren tack vare att han aldrig erkänner sin religiösa tillhörighet.

Flickan som älskade potatis beskrivs på baksidestexten som en grafisk roman, men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Jag tycker varken att bilderna driver fram berättelsen eller är oumbärliga, däremot gör de boken och texten luftigare och ger boken en mer lättläst känsla. Men boken kan på grund av sin layout tyckas lättlästare än vad den faktiskt är. Det gäller att kunna läsa lite mellan raderna och ha en del förförståelse om Andra världskriget.

Berättelser från förintelsen

Magda Eggens har skrivit flera böcker, både skönlitterära och biografiska, som alla handlar om Förintelsen.

 I Jag måste berätta berättar Magda Eggens om sin uppväxt i Ungern med två yngre systrar, mor och far. Hon beskriver en lycklig barndom och uppväxt. Men 1944 tågar tyskarna in i Ungern och genast införs de så kallade judelagarna som innebar stora restriktioner för den judiska befolkningen.

Efter att Ungerns alla judar gjorts egendomslösa samlar tyskarna in dem i ghetton, varifrån hela Magdas familj sedan deporteras till Auschwitz. Magdas mor, som då var höggravid, och yngsta systern skickades direkt till ugnarna, vart fadern tog vägen är okänt, men han överlevde inte. Magda själv, tillsammans med systern Eva ansågs hur som helst arbetsföra. De två är också de enda i familjen som överlever fram till krigsslutet och våren 1945 kommer systrarna till Sverige med de Vita bussarna. Magda är då 19 år gammal och ingen vill lyssna på vad hon har att berätta. Men Magda Eggens har gjort det till sin livsuppgift att berätta om vad hon varit med om och hon gör det dessutom bra. Jag måste berätta är välskriven och innehållsrik, trots ett ganska ringa omfång.

Karen Levines bok om Hana Brady; Hanas resväska är en kontrast till de många böcker som skrivits av eller handlar om överlevande från förintelsen. Hanas livsöde representerar snarare merparten av de som försvann under Förintelsen, och ändå inte eftersom hennes öde trots allt gått att spåra.

 Hanas resväska handlar om hur chefen för Förintelsens minnescentrum i Japan, Fumiko Ishioka ber om att få låna ett antal föremål från Auschwitz för att använda i en utställning om förintelsen. Bland föremålen man får låna finns en resväska märkt med namnet Hanna Brady. De besökande barnen är nyfikna på vem Hana kan ha varit och Fumiko bestämmer sig för att ta reda på mer om vem Hanna Brady var. Kanske är det till och med så att hon överlevde? Pusselbit efter annan läggs samman och till sist kan man spåra Hana till Theresienstadt dit hon kom med sin bror. Och det fantastiska är att man dessutom inte bara lyckas identifiera Hanas bror, George, utan också spåra honom till Kanada dit han flyttade efter krigets slut. Tack vare George får således Fumiko och besökarna till Förintelsens minnescentrum i Japan ta del av Hanas hela livsöde.

Hanas livsöde berör och historien om jakten på resväskans ägare tillsammans med japanens outtröttliga engagemang är rörande, men ändå tycker jag att det är en rätt torftigt skriven bok i jämförelse med många andra böcker som handlar om Förintelsen och dess offer. Hanas resväska känns för mig mest som ett förlängt reportage eller en väldigt lång artikel, men det är petitesser i det här sammanhanget.

Både Jag måste berätta och  Hanas resväska har ett enkelt och lättläst språk och de båda berättelserna kompletteras med foton och bilder som förstärker och levandegör de båda berättelserna.

Och i Wienerwald står träden kvar

Elisabeth Åsbrink tilldelades Augustpriset 2011 i kategorin årets bästa svenska fackbok för Och i Wienerwald står träden kvar. Liksom året dessförinnan då Den röda grevinnan tilldelades Augustpriset, föll alltså valet på en biografi. Det är alltid lika gripande att läsa vittnesskildringar från andra världskriget. Men detta är inte enbart en sådan. Visst vittnar boken om hur livet som jude i Wien tedde sig, och att följa det allt svårare och kärvare livet som mamma Lisl och pappa Pepi får utstå när snaran dras åt kring Wien är gripande ur det perspektivet att man som läsare vet att det inte finns nån utväg för dem. Men boken handlar till stor del också om svensk flyktingpolitik under 1930- och 1940-talen. Breven och att teckna Ottos historia blir nästan som en täckmantel för att nysta i den svenska politiska historia som är smutsigare än vad vi både vill tro och veta.

Otto Ullmann kommer till Sverige vårvintern 1938, tretton år gammal. Han är ett av exakt 100 tyska barn som fått dispens och ett tillfälligt visum att vistas i Sverige och han inackorderas på barnhem på den skånska landsbygden. Otto brevväxlar till en början flitigt med sina föräldrar, men ju längre tid som går desto mer sällan svarar Otto på sina föräldrars brev. De i sin tur fortsätter att pliktfullt och så länge de bara kan, skicka ett brev i veckan, och uppmanar Otto att berätta hur han har det och att han ska studera vidare och skaffa sig ett yrke.

Den judiske, och numera flyktingen, Otto hamnar så småningom som sjuttonåring som dräng på Ingvar Kamprads föräldragård och Otto och Ingvar som är jämnåriga, finner genast varandra - trots att Kamprad och även hans familj, sympatiserar med Hitler.

Elisabeth Åsbrink har utifrån de ca 500 brev från Ottos föräldrar som Otto bevarat, återskapat brevväxlingen mellan sonen och föräldrarna i Wien. Trots att inte ett enda brev från Otto till föräldrarna finns kvar blir familjen Ullmanns korrespondens ändå väldigt detaljrik. Vilket detektivarbete det måste varit för Åsbrink! Och liksom i Den röda grevinnan så kan hon inte heller mer än anta vissa saker, förmoda och fylla i de rader i de brev som inte längre finns att läsa. Åsbrink har även lyckats ta reda på föräldrarnas sista tid och hur de klarade sig undan deportation till koncentrationsläger så länge, för om detta står inget i breven. Förmodligen av det enkla skäl att Lisl och Pepi inte velat oroa sin son.

Det är som sagt gripande levnadsöden man får ta del av i Och i Wienerwald står träden kvar. Men det är framför allt upprörande att läsa om hur inflytelserika personer i Sverige, som hade kunnat göra så mycket mer för att rädda fler judar, agerade under 1930- och 1940-talen. Så rädda man tycktes vara för att hamna i onåd hos Hitler! Men inte heller tycks många ha velat ifrågasätta den i Europa, såväl som i Sverige, väl utspridda rasideologi som rådde. Med tanke på den främlingsfientlighet som brer ut sig i Europa och i Sverige idag blir den här boken också en viktig påminnelse om att vi lever i historien här och nu.