Den vita döden

Länk till adlibris och bokus

I början av 1900-talet var tuberkulos den stora folksjukdomen i Europa som skördade många liv och i Sverige var tbc fortfarande på 1930-talet en av de vanligaste dödsorsakerna. Innan vaccin och effektiva botemedel mot tbc började användas behandlades de tuberkulossjuka patienterna på särskilda sanatorium. Vila, frisk luft och näringsrik mat var det som ordinerades. Men för många som kom till sanatorierna var detta inte tillräckligt och döden var ständigt närvarande. Om nätterna kunde övertäckta bårar ställas ut i korridorerna och på morgonen kunde plötsligt en stol stå tom i matsalen.

Ett vackert gammalt slott i Småland har omvandlats till ett sådant här sanatorium och till detta dödens ställe kommer trettonåriga Julia. Gamla och unga, rika och fattiga samsas på sanatorierna och trots att det finns andra i Julias ålder så känner sig Julia ändå väldigt ensam. Hon är nämligen blyg och har svårt för att skaffa sig vänner. Dessutom känner hon sig så väldigt ensam och övergiven på sanatoriet. Julias föräldrar, och framför allt hennes mamma, är livrädd för smittan och vill inte komma och hälsa på när det är besöksdagar. Samtidigt ser Julia hur andra patienters familjer kommer och hälsar på och hur andras föräldrar vågar krama om sina sjuka barn. Det gör ont i Julia att veta att hennes egen mamma inte vill röra vid henne. Men så kommer Luca till sanatoriet och Julia lever upp. För första gången i sitt liv blir hon förälskad. Och kärleken visar sig vara besvarad.

Camilla Lagerqvists Den vita döden ser på omslaget ut att kunna vara en rätt läskig bok, men det här är inget annat än en vemodig kärlekshistoria som också gör en inblick i Sverige under 1930-talet och som berättar om en av modern historias värsta folksjukdomar.

Luca tillhör förresten ett cirkussällskap och för den som också har läst Lagerqvists Cirkusflickan så finns här en del karaktärer att känna igen. Jag gillar när författare på det här viset knyter an till sina tidigare böcker och bjuder på både igenkänning och uppföljning på sina karaktärer. 

Rufus sista resa

Rufus vaknar upp på sjukhus, han har inget minne om vad som har hänt och han kan varken röra sig eller tala. Rufus egen kropp har blivit hans fängelse - det här är tusen gånger värre än att dö. Men tack vare en envis sjuksköterska går Rufus rehabiblitering ändå framåt. Hon kommer på sätt som Rufus kan kommunicera på och snart har hon provocerat fram reaktioner hos Rufus som får honom att inse att han faktiskt kan ta sig ur sitt fängelse om han bara vill. Men vill han det?

Man anar att Rufus varit med om något otäckt, det tisslas och tasslas bland sjukhuspersonalen, men ingen vill berätta för Rufus vad som har hänt. Rufus vet inte om han har ett liv värt att återvända till och han leker med tanken på att ge upp, sluta kämpa. Men så möter Rufus Paula, en hjärtsjuk tjej som väntar på transplantation. Och Rufus livslust vänder tillbaka. Tack vare Paula får hans liv mening igen, men när Rufus till sist får reda på vad det är han har varit med om och vad han orsakat, återvänder tvivlen. Kommer han att klara att gå vidare och finns det ett liv värt att kämpa för?

Anders Brundin har skrivit Rufus sista resa, utgiven av LL-förlaget. Det här är en tankeväckande bok om vad som driver folk till onda handlingar och Brundin kommenterar i slutet begreppet ondska vs godhet. Föds vissa människor onda? Och om en ond människa kan bli god, kan då en god människa bli ond?
Rufus sista resa har bra driv i sin handling, men jag är tveksam till kapitlet där Rufus och Paula har sex i en sjukhussäng. Nej, det är inte moraltanten i mig som talar, jag tycker bara inte att de utförliga beskrivningarna av sexakten tillför något till berättelsen.