När duvorna försvann

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Med När duvorna försvann fortsätter Sofi Oksanen att upplysa oss om Estlands tragiska historia, precis som hon gör i Utrensning och i Stalins kossor (som jag ännu inte läst, men som jag verkligen måste ta mig tid till att göra en dag).

När duvorna försvann spänner över drygt tjugo år och skildrar Estland under både Sovjetunionens mångåriga förtryck och under den tid då Nazityskland "befriade" Estland från Stalin genom sin ockupation. Vi får följa kusinerna Roland och Edgar och de totalt olika vägar de väljer att slå in på under denna tid. Den ena står fast vid sin övertygelse och strävan efter ett fritt Estland medan den andre istället väljer att hålla sig väl med den styrande makten, oavsett vem som styr.

Men lika mycket som När duvorna försvann handlar om en nations överlevnad under förtryck och ockupation, handlar berättelsen också om ett olyckligt äktenskap baserat på lögner, och i vidare utsträckning om hela liv som blir förtryckta under lögner, svek och hemligheter.

När duvorna försvann är inte helt lätt att läsa. Oksanen är skicklig på att fläta samman sin berättelse och jag gillar att alla pusselbitar inte faller på plats förrän på absolut sista sidan. Något som också tilltalar mig är att jag, precis som i Utrensning, får en historieundervisning på köpet.

Men, som sagt, det här är krävande läsning, speciellt i början, och jag var till och med tvungen att läsa om de första kapitlen för att ens förstå vad jag läste. Här är många namn att hålla reda på och det tog ett tag innan jag ens förstod vem som är berättelsens egentliga huvudperson. Man vill ju ofta att huvudpersonen ska vara den sympatiske personen, någon man kan identifiera sig med. Men bokens verkligen huvudperson är Edgar. Och Edgar ger jag inte mycket för. Han är slug och feg, otäck rent ut sagt. Han vänder kappan efter vinden och ser hela tiden till att vara på den vinnande sidan. Han gör vad som krävs för att hålla fasaden intakt och framför allt gör han vad som krävs för att själv överleva.

Det är tragiskt och hemskt, men samtidigt väldigt intressant. Åtminstone efter att man tagit sig förbi den något ansträngande barriären som inleder boken.

Utrensning

Det har gått mer än en vecka sen jag läste ut Sofi Oksanens Utrensning, varför mina starkaste intryck hunnit lägga sig. Men jag gör ett försök till att skriva om boken ändå.

Handlingen utspelar sig dels i början av 1990-talet, året efter Estlands självständighet, och dels under Aliides ungdom under 1940-talet då Estland var ockuperat av Sovjetunionen. Aliide är förälskad i sin systers make Hans som är motståndsman. Hon har alltid avundats sin "perfekta" syster. Avundsjukan och svartsjukan gentemot systern samt begäret efter Hans driver till slut Aliide till att förråda sin egen syster och systerdotter som blir förvisade till Sibirien.

Den gamla Aliide upptäcker en morgon ett bylte som ligger under ett träd en bit bort utanför hennes gård. Byltet är den unga avsvimmade Zara som flytt från prostitutionen och från sina hallickar. Aliide hjälper motvilligt Zara och släpper in henne i sitt hem. Men är det bara en slump att det var till just Aliide Zara kom? Sakta blir Aliide varse att så inte är fallet.

Det här är en berättelse om två kvinnors liv under två olika tidsperioder. Det som förenar de båda kvinnornas berättelser är att båda utsatts för vidrigheter men som trots detta ändå inte låter sig slås ner. Både Aliide och Zara är starka och envisa kvinnor, överlevare, som trots felaktiga beslut som de fått ta konsekvenserna av, inte ger upp i första taget.

Utrensning är också en historisk skildring av Estland, en djup sådan, som på sitt sätt också delvis förklarar Aliides handlande, men också andra esters handlingar, under tiden för Andra världskriget och åren därefter.

Jag tycker att Utrensning är en väldigt intressant bok. Tyvärr var jag väldigt splittrad i min läsning inledningsvis, och det dröjde några kapitel innan jag riktigt kunde börja ta till mig boken och dess berättelse. Men det här är trots det en bok som dröjer sig kvar i tankarna långt efter. Det är rent ut sagt vedervärdiga öden de båda kvinnorna får genomlida, men till skillnad från Zara, är det svårt att helt och hållet sympatisera med Aliide vars handlingar i sig varit nog så förfärliga. Oksanen skriver väldigt bra med ett mycket rikt språk. Jag blir helt klart nyfiken på att läsa mer av henne.