Pärlfiskaren

Länk till adlibris och bokus

Miranda är den skickligaste pärlfiskaren i hela landet. Hon återvänder alltid från sina dyk med en låda full av pärlor i alla dess färger, många fler än de flesta och mer erfarna pärlfiskarna, och detta trots att Miranda dessutom saknar en arm. När Miranda var elva år bet en roshaj av den. Roshajar ser pärlorna som sina och attackerar därför med jämna mellanrum de pärlfiskare som försöker plocka pärlor på fel ställe.

När drottningen utlyser jakten på ögonstenen, en mytomspunnen pärla som sägs kunna stilla längtan och uppfylla alla ens önskningar känner Miranda sitt kall. Flera generationer pärlfiskare före henne har gett sig av på jakt efter ögonstenen, nästan ingen har återvänt, inte heller Mirandas far, och de som har återvänt har aldrig blivit sig själva igen.

Men att ta med sig ett barn på jakten sägs skydda och Miranda råkar få den ständigt pladdrande åttaåriga Syrsa på halsen. Miranda vill egentligen inte alls ha med en unge som knappt kan dyka och som bara virvlar upp sand när man ska leta efter pärlor, men hon har lovat att lära Syrsa vad hon kan och om det nu är som det sägs att ett barn kan ge skydd på resan, så låt gå.

Det är dock inte bara Syrsa som stör Mirandas jaktro. En kvinna vid namn Iberis som vill åt ögonstenen följer Miranda i hasorna som en olycksbådande skugga. Hur Miranda än försöker så kan hon inte skaka av sig sin förföljare. Det är bara att inse att hon måste vara på sin vakt när hon väl hittar ögonstenen, något hon är helt förvissad om att hon kommer att göra. Kosta vad det kosta vill.

Jag gillar verkligen idén med pärlfiskarna och att det finns en hel mytologi bakom. Och roshajarna sen!  Pärlfiskaren är fantasifull som en saga men något långsam i berättartempot och jag tror den gör sig bäst som högläsning eller möjligen passar äventyrsläsare med tålamod. Pärlfiskaren av Karin Erlandsson är första delen i Legenden om ögonstenen, andra delen, heter Fågetämjaren och ytterligare två delar är planerade

Stanna hos mig

Länk till adibris och bokus

Akin möter Yejide på universitetet där de båda pluggar och omedelbart vet han att Yejide är kvinnan i hans liv. När han friar säger Yejide ja på villkoret att Akin lovar att aldrig ta sig fler fruar som traditionen påbjuder. På det viset är Akin och Yejide ett modernt par i 1980-talets Nigeria men också eftersom Yejide fortsätter att jobba och startar egen frisersalong. Det är ett lyckligt äktenskap men efter fyra år har det fortfarande inte blivit några barn.

Visst längtar Yejide efter barn, men hennes längtan är nästan underordnad Akins familjs krav på barn. Akin är sin mors förstfödde och att det inte ska bli några barnbarn finns liksom inte på kartan. Men trots att både Akin och Yejide konsulterat läkare och testat sig hos doktorer som menar att allt är som det ska så blir det ändå inga barn. I ren desperation går till och med Yejide till nån slags häxdoktor som får henne att genomföra en ritual med en get i hopp om bli gravid. För ju längre tid som går utan att Yejides mage börjar växa desto större blir kraven från Akins familj om att ta sig en andra hustru för att på så vis föra släkten vidare. Och trots att Akin inte vill ta sig en andra fru blir till slut pressen från hans mor allt för stor. 

Såsom nybliven mamma är stora delar oerhört smärtsamma att läsa. Men hur jobbigt det än är att läsa så finns här mer än bara barnlängtan och barnsorg och ett äktenskap fyllt av prövningar. Här finns krocken mellan det moderna samhället och det traditionella och inte minst en twist, lika tragisk som skrattretande, som bit för bit läggs fram under läsningens gång, men som det i vart fall tog mig ett tag att fatta.

Stanna hos mig är en av årets bästa läsningar enligt mig och att det dessutom är en debutroman är helt oerhört! Gissa om jag kommer att vilja läsa mer av Ayòbámi Adébayò. 

Mareld

Länk till adlibris och bokus

Mareld är tredje och sista delen i Camilla och Viveca Stens trilogi Havsfolket. Jag har tyckt bra om de två tidigare delarna (som jag skrivit om här och här) och Mareld är kanske till och med ännu mer spännande, definitivt mörkare med en riktigt otäck inledning.

Det är december månad, julförberedelserna står för dörren, i skolor runt om i landet tränas det inför Lucia och längtas efter jullov. Tuva ser extra mycket fram emot det här jullovet då bästa vännen Rasmus, som numera bor på fastlandet, och hans familj ska fira jul med hennes familj ute på Harö. Men glädjen över den annalkande julen överskuggas när en Waxholmsbåt förliser i skärgården. Trots stort sökpådrag kan man vare sig hitta färjan eller någon av dess över hundra passagerare eller besättning. Det man tror sig veta om förlisningen är att färjan kört in i istäcket som i rekordfart lade sig över havet och på ett mycket oturligt vis antagligen slet upp ett hål i skrovet som gjorde att fartyget tog in vatten. Det borde vara omöjligt och Tuva anar genast att något inte är som det ska. I henne öron låter det som något som sjörået skulle kunna åstadkomma. Också marelden vars sken så ofta denna vinter spelar under vattenytan skvallrar om att magiska krafter kan vara inblandade. Enligt skärgårdens äldre befolkning är marelden ett varsel om något illabådande.

Mycket riktigt är Waxhlomsbåtens förlisning sjöråets verk, det är ett blodsoffer utfört för att en gång för alla få bort människorna från skärgården. Tuva måste än en gång kämpa mot sjöråets allt starkare krafter. Men även Tuvas förmågor har blivit starkare och den här gången har hon fler personer än tidigare som kan hjälpa och stötta henne. Men i den avgörande kampen är det trots allt bara Tuva som kan stoppa sjöråets planer.

Det är mycket jag gillar med Havsfolket-böckerna, bland annat älskar jag skärgårdsmiljön som får mig att längta dit trots att böckerna, så att säga, utspelar sig "off season". Här förekommer vare sig blå blå vindar och vatten, varma klipphällar eller annat sommaridylliskt men kanske är det just det som tilltalar mig. Jag gillar också miljöbudskapet som ligger till grund för hela dramat men som trots allt inte skrivs läsaren på näsan. Och så klart folktron med nordiska väsen som lever vid vår sida.

Mareld är kort och gott ett bra avslut på en bra och spännande serie och ett typexempel på en bok som man vill läsa klart samtidigt som man helst inte vill att den ska ta slut.