Trashland

Länk till adlibris och bokus

Trettonårige Theo bor på en soptipp i Ghana, han kallar det hemma, andra kallar det Trashland. Där jobbar han om dagarna med att sortera och samla ihop metaller som han i slutet av dagen kan sälja för att få ihop pengar till mat. Metallerna kommer från all möjlig elektronik som kastas runt om i världen och som slutligen hamnar på soptippar i fattigare länder. Det är allt från kretskort som man kan få loss genom att banka sönder apparater eller kablar vars ädelmetaller man får fram genom att bränna bort plasten runt om. Överallt på soptippen hörs det bankande och överallt brinner eldar från vilka tjock stickande rök sprider sig och orsakar huvudvärk och hosta hos de som bor och arbetar på tippen. Theo drömmer om en annan framtid, en där han har råd att bo någon annanstans och kan gå i skola.

Möjligheten till en sådan chans öppnar sig när Emanuel dyker upp på soptippen. Emanuel har med sig en karta över soptippen där en markerad plats visar var han ska gräva efter den skatt som hans bror har gömt. Skatten ska bestå av stora mängder ädelmetaller som brodern gömt från ett kriminellt gäng. Men Emanuel känner inte till soptippen och han vet inte riktigt hur han ska läsa en karta och det är där Theo kommer in i bilden. Han lovar att hjälpa Emanuel i utbyte mot en del av skatten. Men finns det ens någon skatt och kan han lita på att Emanuel håller sitt löfte? 

Trashland av Steve Cole är en spännande och väldigt aktuell berättelse som också uppmärksammar vår världs överkonsumtion av bland annat elektroniska prylar. Steve Cole har skrivit liknande böcker på temat orättvisor och västvärldens konsumtion (dock ej översatta) som belyser andra levnadsöden runt om i världen och som jag blir väldigt nyfiken på att läsa.

Now is the time for running

Finns på adlibris och bokus

Omslaget till Now is the time for running lockar med fotboll. Och nog för att fotboll spelar en mycket viktig roll i den här boken, men det handlar inte riktigt så mycket om fotboll som jag först trodde att det skulle göra. Jag har för egen del inget emot detta och hoppas bara att ingen som väljer boken för omslagets skull ska bli besviken. Jag tror i och för sig inte att det är någon risk, för Now is the time for running (på svenska: Spela för livet) är en mycket gripande och engagerande berättelse som jag fortfarande går och tänker på en hel vecka efter att jag läst ut boken.

I en liten by i Zimbabwe är Deo och hans kompisar mitt uppe i en fotbollsmatch när soldaterna kommer körandes i sina jeepar. Regeringssoldaterna har kommit till byn för att gripa dissidenter, det vill säga de som röstat "fel" i presidentvalet. Det hela slutar med att soldaterna dödar alla i byn. Endast Deo och hans äldre förståndshandikappade bror, Innocent, undkommer av en slump.

Bröderna tvingas fly. De får rådet att bege sig till Sydafrika. Där kan de finna trygghet och starta om. Och kanske att de kan hitta sin far som sägs jobba för ett åkeri i Sydafrika. Men varken Deo eller Innocent har något pass och de får ta hjälp av människosmugglare för att ta sig över gränsen in i Sydafrika. Denna resa blir något av det farligaste de varit med om, men flykten över gränsen lyckas och de hamnar till slut i Johannesburg.

Men Johannesburg erbjuder inte den trygghet de hoppats på. Folk i Johannesburg är less på alla utlänningar som snor jobben för sydafrikanerna och under upplopp i kåkstaden tvingas Deo och Innocent på flykt igen. Livet för bröderna blir tuffare och farligare och hopplösheten sköljer snart över Deo. Den enda glädjen som finns kvar är till slut kärleken till fotboll.

Det var efter främlingsfientliga upplopp i Sydafrika 2008 som Michael Williams bestämde sig för att ta reda på mer om de flyktingar som befann sig i hans land. Varför hade de kommit till Sydafrika och vilka var de? Samtidigt som Williams jobbade i ett soppkök i Kapstaden lärde han känna tre unga män från Zimbabwe vars berättelser han använt som inspirationskälla till den här boken. Förutom att berätta en spännande historia så är det tydligt att Williams har ett budskap. Och det är ett viktigt sådant; att berätta om livet som flykting. Deos och Innocents historia utspelar sig i Afrika men deras flykt och tillvaro i ett nytt land går så klart att applicera på flyktingar från andra delar av världen och kan förhoppningsvis tjäna som en ögonöppnare för läsaren.

Den dödes dotter

Många av Janne Lundströms böcker utspelar sig i Afrika, så även Den dödes dotter. Vi befinner oss troligtvis någon gång under tidigt 1900-tal någonstans i Ghana på Afrikas västkust som vid den här tiden var den brittiska kolonin Guldkusten.

Abena har blivit tvingad att passa sin tvåårige lillebror Akkor medan hon tvättar kläder nere vid floden. Hon har ingen lust att tvätta kläder, än mindre ta hand om sin lillebror, men eftersom hon redan en gång denna dag vredgat sin mamma, som alltsedan Abenas far dog varit både vresigare och strängare, vågar Abena inte annat än att lyda.

Medan Abena tar sig an de smutsiga kläderna sätter sig Akkor att leka i en uppdragen kanot som ligger vid strandbrynet. Men plötsligt är både kanoten och Akkor borta! Abena ser hur en skräckslagen Akkor i kanoten dras iväg med strömmarna och hon släpper alt hon har för händerna och rusar efter. Hon kan inte komma hem utan Akkor! Abena jagar efter kanoten som snart försvunnit ur sikte och nya faror lurar kring varje flodkrök. Krokodiler, giftormar, farliga forsar och strömmar. Människor hon möter på vägen är både skrämmande och hjälpsamma och Abena känner sig övergiven, utlämnad och ensam. Men över henne vakar hennes nyligen avlidne far och han försöker hjälpa sin dotter att välja rätt väg.

Den dödes dotter börjar riktigt spännande för att sedan tappa lite fart nånstans efter andra halvan, men eftersom Lundström lyckas engagera mig i Abenas karaktär så läser jag på med samma nyfikenhet. Och samtidigt som jag vill veta vad som händer så börjar jag irritera mig på Abena som bara tycks ställa till det för sig. Hon talar och handlar innan hon hunnit tänka och när hon väl har möjlighet att få hjälp så väljer hon att tiga. Men Abena förändras. Den dödes dotter är en utvecklingsroman i vilken Abena lär sig hantera sina rädslor och boken tar också upp Abenas sorgearbete och saknaden efter den avlidne fadern som hon stod väldigt nära. Så även om berättelsens tempo avtar så är detta en läsvärd bok som också ger en tidsskildring över det koloniala Afrika.

Sanningar i solen

Anna Hellerstedt har skrivit Sanningar i solen, utgiven av Argasso förlag. Boken handlar om en femtonårig svensk tjej, vi får aldrig veta hennes namn, som efter att ha bråkat med sin mamma flyttar hem till sin pappa. Pappan har nyligen gift sig med Akousa från Ghana och bokens huvudperson avskyr henne. Inte bara för att det är pappas nya fru utan också för att hon kommer från Ghana och är svart. Bokens huvudperson är starkt färgad av Peder, hennes invandrarfientliga fotbollshuligan till pojkvän och när hennes pappa kungör att hon ska med till Ghana vågar hon inte berätta detta för pojkvännen.

I Ghana är hon först tjurig och rädd för alla svarta människor och hon längtar förtvivlat efter sin pojkvän, men ju längre tid som hon tvingas tillbringa i Afrika desto bättre bli hennes inställning. Resan till Ghana leder till stora insikter och lärdomar och blir ett äventyr på många sätt och vis. Sanningar i solen har ett rätt så förutsägbar utvecklingsförlopp, och personskildringarna är rätt så stereotypiska, men jag tycker inte att det gör så mycket. Det känns som att Hellerstedts största ambition med boken har varit att få fram ett tydligt och klart budskap mot rasism och invandrarfientlighet och trots eländet i början av boken slutar det, som man anar, väldigt väl för bokens huvudperson.

Aya

I Aya från Yopougon får man lära känna ett annat Afrika än det som så ofta skildras i nyheterna. Varken hungersnöd eller krig avhandlas utan istället är det här en sorglös (nåja) afrikansk uppväxtskildring som återberättas av författaren Marguerite Abouet. Författaren själv är uppvuxen på Elfenbenskusten i Yopougon,
"... en stadsdel i Abidjan för folk som har det ganska bra men inte räknas till de fina" (s.3)

Aya är 19 år och drömmer om att plugga vidare till läkare, något som ogillas av hennes far som hellre tycker att hon bör gifta sig med en inflytelserik man. Till skillnad från Aya gillar båda hennes väninnor Adjoua och Bintou att gå ut på makís (ett slags uteställe), dricka öl och dansa och träffa snygga killar. Det ses inte med blida ögon av föräldrarna att flickorna går ut och roar sig hela nätterna, men båda hittar på sätt att smita ut.

Vi får ta del av några vanliga tonårstjejers vardagsliv i Abidjan i den tecknade seriens format och det känns skönt att få läsa om ett Afrika utan krig och oroligheter. Det här är första översatta delen av serien. I Frankrike har 6 delar givits ut och jag hoppas att fler delar blir översatta till svenska. Det blir nämligen rätt korthugget att bara läsa första delen som jag tycker är något hoppig. Karaktärerna och framförallt berättelserna hade kunnat utvecklas mycket mer. Men själva serietecknandet erbjuder, snygga och uttrycksfulla bilder till trots, ett begränsat format och det är möjligt att man får en bättre och samlad bild av Aya och hennes vänner om man läser flera delar.

Berättarglädje!

Efter att ha läst ut Äta djur av Jonathan Safran Foer behövde jag något lättsamt att pigga upp mig med. Som tur var hade jag Janne Lundströms Morbror Kwesis vålnad bland böckerna i min att-läsa-bokhög.

Morbror Kwesis vålnad utspelar sig på Afrikas guldkust under 1700-1800-talet, tiden då även Sverige hade kolonier i Afrika. När morbror Kwesi varit död i 40 dagar hemsöker hans vålnad hembyn och skrämmer upp gammal som ung. Kwesi är upprörd över att familjen ännu inte begravt hans kropp. Utan begravning kan han inte träda in i andarnas rike. Men detta är lättare sagt än gjort då morbror Kwesis kropp befinner sig hos "vitmännen", vilka han satt sig i skuld till. Tills skulden är avbetald genom arbete har han pantsatt sig själv, ett bruk som tydligen inte var helt ovanligt. Men istället för att betala av på sin skuld har morbror Kwesi löst ut brännvin och skulden har ingalunda minskat.

Den store, starke, men ack så dumme morbror Kofi skickas iväg till vitmännen för att lösa ut morbror Kwesis kropp. Med sig har han den förslagne Kloka flickan till sin hjälp. Och med följer även de elva små kusinerna som olovligen smiter hemifrån. Tillsammans får de uppleva ett hisnande äventyr fyllda med framgångar och motgångar, möten med kungar, avlägsna släktingar och förfärliga vitingar.

Det här är en varm och rolig berättelse som har drag åt skrönan. Samtidigt ger boken en historisk och kulturell inblick av Afrika under kolonialiseringens tid och är en påminnelse om hur illa Afrikas befolkning behandlades. Janne Lundström förmedlar verkligen berättarglädje med Morbror Kwesis vålnad och helt riktigt belönades han med Nils Holgersson-plaketten 2001 för den här boken.