Jag lästeMadeleine L'Engles A wrinkle in time för ett par år sedan och jag var inte speciellt begeistrad. Bara ett litet tag efter att jag läst boken fick jag ett recex av boken på svenska, och jag var ju så där sugen på att läsa om boken då. Därför har Ett veck i tiden legat och samlat damm i högen med olästa böcker fram till nu då jag fick en ingivelse.
Tyvärr har min uppfattning om boken inte ändrats ett skvatt. Det är nog så att vissa böcker ska läsas i en speciell ålder eller så är jag helt enkelt inte rätt person att uppskatta Ett veck i tiden. Jag stör mig fortfarande på hur oerhört sentimental berättelsen är, hur lillgamla barnen är (okej att L'Engle skrev boken 1962, men ändå!) och det kristna budskapet får mig tyvärr att himla med ögonen både en och två gånger.
Ett veck i tiden är dock en av många älskad barnboksklassiker och det var säkert en av anledningarna till att Disney satsade på en filmatisering som kunde ses på biograferna i våras. Dock, vad jag kunnat läsa mig till, så tycks filmrecensenterna långt i från begeistrade, och betygen har varit minst sagt ljumma. Ungefär som min inställning till boken varit och förblir.
Tänk hur det skulle vara att mer eller mindre leva som fånge i sitt eget hus. Hur det skulle vara att leva hela sitt liv genom böcker, tv-serier och filmer. Att själv aldrig få uppleva vind i håret, få känna gräs under fötterna, bada i havet. Att aldrig få känna någon annans hud mot sin egen, aldrig möta någon annans läppar. Aldrig få någon som helst livserfarenhet annat än det som går att läsa sig till.
Sjuttonåriga Madeline lider av SCID (Severe combined immunodeficiency) som står för svår kombinerad immunbrist. Med andra ord: Madeline är i princip allergisk mot hela världen. Minsta lilla infektion eller något så enkelt som ett förkylningsvirus kan äventyra hennes liv och därför lever Madeline instängd i sitt hus. De enda hon träffar är sin mamma och sin sjuksköterska Carla. Undervisningen sker på distans och någon gång i undantagsfall får hon lov att träffa någon av sina lärare, men det är ett meck för alla som ska träffa Madeline. Först måste de tillbringa en timme i en speciell luftsluss som dödar alla bakterier. Men tack vare internet så behöver i alla fall Madeline inte känna sig totalt avskuren från omvärlden. Bara ganska mycket. Men Madeline har liksom lärt sig att vara nöjd med sitt liv och hon klagar inte.
Men allt förändras när en ny familj flyttar in i huset bredvid. Olly är i Madelines ålder, han är svartklädd, atletisk och spännande. Deras respektive sovrumsfönster vetter mot varandra och genom stum kommunikation tar de kontakt med varandra. Mimandet och gesterna övergår så småningom till mail- och chattkonversation och Madeline, som redan blivit förälskad i Olly, inser att hon bara måste få träffa honom på riktigt trots alla risker det innebär. För ju mer Madeline lär känna Olly, desto mer säker blir hon på att risken är värd att ta. Vad är livet värt att leva om man aldrig får uppleva kärleken?
Ingenting och allting av Nicola Yoon är pirrig och rolig och en alldeles underbar feel good-bok. Snabbläst är den också då mycket av textmassan består av chattdialoger, sms och anteckningar. Dialogerna mellan Olly och Madeline är både gulliga och roliga och kvicka. Jag gillar också att Madeline levt sitt liv genom böcker och att hon är en riktig bibliofil - det är något jag kan relatera till.
Everything, everything som boken heter på engelska har filmatiserats och går upp på bio i USA i maj. Filmen når svenska biografer någon gång i juni. Och här är ett smakprov från trailern:
Ingen har väl missat att Roald Dahls bok om den stora vänliga jätten filmatiserats och har gått (och fortfarande går) på bio den här sommaren? Som så många andra av Roald Dahls böcker får man väl klassa SVJ som en barndomsklassiker. Jag minns inte om jag läste den som barn eller inte, men jag har i vart fall läst den nu i sommar. Och sett filmen!
Den föräldralösa Sophie kan inte sova och efter att länge ha försökt så stiger hon upp för att dra för gardinerna ordentligt så att inte ens månens strålar ska kunna störa henne i hennes försök att somna. Men framme vid fönstret gläntar hon på gardinen istället och kikar ut. Hon är nyfiken på hur världen ser ut så här mitt i natten. Mitt i spöktimmen. Och det är då hon får syn på jätten. Men jätten har sett henne också och han kidnappar Sophie från barnhemmet.
Över stad och land, stock och sten tar jätten sina gigantiska kliv och han stannar inte förrän de är framme i jättarnas land. Sophie fruktar att att jätten ska äta upp henne, men den här jätten visar sig vara vegetarian till skillnad från de andra mycket större och mycket farligare jättarna som äter barn. För Sophie berättar jätten att han av de andra jättarna kallas för minstingen, men att han en gång också fått namnet Stora vänliga jätten, SVJ, vilket Sophie bestämmer sig för att kalla honom. Vidare får Sophie veta att SVJ samlar på drömstoft och att han med hjälp av drömstoften kan skapa drömmar som han om nätterna placerar hos människorna.
Men de andra jättarna är så klart ett stort problem. Hur ska man få ett stopp på deras förfärliga jakt på människobarn? Hur kan man få dem att glufsa zebrurkor istället för barn? Sophie kläcker en idé som involverar självaste drottningen av England.
SVJ är ett typiskt Roald Dahl-äventyr med mycket humor och fart och smarta och klyftiga barn. Eftersom det i år skulle varit hundra år sedan Roald Dahl föddes kan alla som gillar hans böcker glädjas åt att flera av dem i år kommit ut i nytryck, så även SVJ. Och filmen då? Jodå, den är mysig den med, och den följer i mångt och mycket bokens handling, förutom slutet som är ändrat något.
Jag började läsa Jesse Andrews Jag och Earl och tjejen som dör med inställningen att detta skulle vara en bok á la John Greens The Fault in our stars (jag är sjukt säker på att jag läst eller hört någon jämföra Andrews bok med Greens). Jag såg alltså fram emot att skratta och att fälla någon tår, skratta lite till och slutligen storböla. Och visst har jag fnissat och skrattat högt, men några tårar har jag då absolut inte fällt. Vill man ha en gråta-bok är detta alltså helt fel bok att läsa. För även om Jag och Earl... handlar en del om både cancer och om döden så är det en totalt osentimental berättelse som istället bjuder på en väldigt uppriktig och mänsklig skildring av hur vi hanterar döden.
Gregs strategi för att överleva high school är att hålla låg profil. Inte tillhöra någon gruppering, utan vara lite tjenis med alla och i övrigt bara smälta in. Den enda Greg umgås med är Earl och eftersom de tillbringar sin tid tillsammans med att skapa film så kan han nog snarare anses som en kollega än en kompis. Men så blandar sig Gregs mamma i. Hon tycker, nej, förresten, hon tvingar Greg att börja umgås med Rachel, en tjej som går på hans skola och som Greg är bekant med. Rachel har fått veta att hon har leukemi och Gregs mamma tycker, tänker och tror att Greg kan "muntra upp henne", "få henne att tänka på något annat", "göra skillnad i hennes liv". Och eftersom Gregs mamma brukar få igenom sina idéer med tjat- och utmattningsmetoden, så går Greg med på att göra ett försök. Trots att detta totalt kommer att sabba hans image med att hålla låg profil.
Och när Rachel sen blir allt sjukare så bestämmer sig Greg och Earl för att göra en film till Rachel. För att få henne att må bättre. För det visar sig nämligen att hon i princip är den enda som faktiskt uppskattar Gregs och Earls katastrofalt pinsamma filmer. Men att göra en film till Rachel visar sig vara sjukt mycket svårare än vad de tänkt sig. Och resultatet ska vi inte ens prata om. Greg skäms ner till fotknölarna så usel är filmen.
Jag och Earl och tjejen som dör handlar alltså inte huvudsakligen om att vara cancersjuk och döende, nä, den här boken handlar om Greg. Om hur han känner det, hur obekväm han är med det faktum att han "måste" umgås med en tjej med cancer. Och hur HAN känner sig när HON blir allt sjukare, hur föbannad han blir på hennes sjukdom. Och så är Earl med på ett hörn också. Och film.
Det här är en genuint rolig roman som dessutom är väldigt originellt skriven. Förutom vanlig prosa presenteras berättelsen i såväl punktform som manusform. Dialogen är högst trovärdig, varenda svordom, mumlande och idiotiskt gapande öh är med. Liksom Gregs besatthet av kvinnobröst. Det är på gränsen till grovt, men som sagt, det är sjukt ärligt och sjukt befriande att läsa om någon som INTE säger rätt saker vid rätt tillfällen. Någon som är lite som och som känner lite som gemene man. Typ.
Steve och Earl och tjejen som dör har även filmatiserats tidigare i år och har, liksom boken, både hyllats och prisats. Här i Sverige går filmen upp på bio den 11 december!
Ännu en bok som är aktuell för bioduken är Om jag stannar av Gayle Forman, som i Sverige kommer att visas från och med början av september under sin engelska titel If I stay.
Nu var det några år sedan jag läste Om jag stannar, men jag minns hur tårarna sprutade. Det är en både gripande och vacker berättelse.
SjuttonårigaMia har en lysande framtid som cellist utstakad för sig. Hela hennes familj är musikaliskt begåvade och musiken har alltid omgett familjen. Den här vinterdagen när hela familjen sitter i bilen på väg till farmor och farfar spelas Beethoven på bilradio. Och det är egentligen det sista Mia minns från bilfärden. Hon kommer inte ihåg någonting från själva olyckan. Plötsligt ser hon bara sig själv ligga svårt skadad och
medvetslös i bilen. Hon ser sin lillebror nere i ett dike och mamma och pappa går inte
längre att känna igen. Men Beethoven spelas fortfarande i bakgrunden. Radion har klarat krocken med den andra bilen.
Mia hamnar på en intensivavdelning och medvetslös kämpar
hon för att hitta lusten att leva trots att hela hennes familj utplånats och trots att hon själv förmodligen aldrig kommer att bli helt återställd från olyckan. För Mia inser att hon faktiskt har ett val att göra, kämpa vidare för att leva
eller släppa taget. Berättelsen växlar mellan dåtiden, där Mias tankar kretsar kring vännerna, familjen och mest av allt pojkvännen Adam, och nutiden som
Mia förnimmer genom att hon kan höra vad folk runt omkring henne pratar om. Hur kommer hennes liv att se ut från och med nu? Kommer hon ens att kunna spela cello igen? Kommer Adam att orka stanna kvar och kommer Mia själv att
orka leva trots det hon har förlorat?
Jag döööör vad jag längtar efter att få se den här filmen! Börjar nästan böla bara jag ser trailern ju. Fast allra helst vill jag finna tid till att läsa om boken. Om och om igen.
I juni väntas The Fault in our Stars ha premiär här i Sverige.
2014 bjuder inte bara på nya boktitlar att se fram emot, utan också nya filmer som är baserade på böcker! Här är några filmer att längta efter!
Först och främst Boktjuven! Jag hade en vag plan om att hinna läsa om denna min favoritbok nu i jul, men tiden räcker ju som alltid aldrig till. Och sen är det kanske också bra att inte ha boken i alltför färskt minne när det är dags att se filmen. För jag vill absolut se Boktjuven, även om jag nog kommer att gå till biografen med en blandning av förtjusning, förväntan och mest oro för att filmen inte ska leva upp till boken. 28 februari är det premiär.
En annan storfilm som jag verkligen jättemycket ser fram emot är Divergentsom har premiär den 21 mars.
Men för att se första delen av sista delen (Varför, VARFÖR, måste filmbolagen alltid dela upp sistadelarna i två delar!) Hungerspelen - Mockingjay kommer jag att behöva vänta ända till november. Suck!
John Greens The fault in our stars, eller som den heter på svenska, Förr eller senare exploderar jag, gårupp på bio i USA i juni. Jag kan bara be en stilla bön om att filmen går upp även här i Sverige.
Gillian Flynns Gone girl är planerad att gå upp på biograferna i USA i början av oktober. Även om filmen inte distribueras i Sverige (vilket jag inte har nån kännedom om) så ger det mig i alla fall en sporre till att läsa boken.
Och så hittade jag att Lois Lowrys fenomenala bok The Giver ska bli film (På svenska: Den utvalda) med en hel del stora namn, bland annat Taylor Swift, Meryl Streep, Alexander Skarsgård och Jeff Bridges. Och jag bara hoppas, hoppas att detta kan föranleda att boken kommer i nytryck på svenska! För detta är en bok jag hemskt gärna skulle vilja köpa in till mitt bibliotek.
På bokmässan i Göteborg såg jag för allra första gången trailern till filmatiseringen av Boktjuven. Det är både med spänning, glädje och rädsla jag ser fram emot den här filmen. Markus Zusaks Boktjuven är nämligen utan tvekan en av de bästa böcker jag läst!
Det här är en bok jag riktigt kan längta efter att få läsa om, något jag tyvärr ännu inte fått tid till att göra, jag vill ju kunna ta den tid jag behöver för att njuta i lugn och ro. Och att bläddra och läsa utvalda stycken då och då, vilket jag gjort ibland, är inte nog för att stilla min törst. Men nu i samband med att boken går upp på bio (31 januari 2014) så känner jag att jag MÅSTE läsa om Boktjuven. Julen med all sin långledighet kommer att bli perfekt!
Har nu ställt mig i kö på tredje och avslutande delen i Veronica Roths rafflande Divergentserie; Allegiant. Och medan jag väntar kan jag gotta mig med att kolla på trailern till filmen Divergent som har biopremiär 21 mars. Iiiiih...
The Host hade biopremiär i veckan. Genom dina ögon, som Stephenie Meyers bok heter på svenska, har jag haft på min att-läsa-lista ett tag, och jag håller som bäst på att läsa den just nu. Recensionerna av filmen har fått, minst sagt, ljum kritik. Men efter att bara ha sett trailern, så blir i alla fall jag rätt så sugen på att ändå se filmen. När boken är utläst, så klart.
Att jag inte läst Den store Gatsby tidigare! F. Scott Fitzgeralds mest kända roman från 1925 räknas som en 1900-talets mest inflytelserika amerikanska romaner. Det är tack vare att denna ska bli film (svensk biopremiär i maj), som jag blev intresserad av att läsa boken. Romanen har tidigare filmatiserats på 1970-talet med Robert Redford och Mia Farrow i huvudrollerna och det är också från denna film som omslaget till min utgåva av boken är hämtad. Tjusigt, va?
Nick Carraway kommer till New York för att jobba som fondmäklare 1922 och flyttar in i en mindre ruffig villa på Long island. Till granne har han en enorm villa, ett riktigt skrytbygge, vars ägare jämnt och ständigt håller fester. Det är när Carraway besöker paret Buchanan; Tom, som Carraway känner sen college och Daisy, som är Carraways syssling, som han för första gången får veta något om sin granne, Gatsby, i skrytvillan.
Mr Gatsby är en mytomspunnen ungkarl som är känd för sin förmögenhet och gästfrihet och för sina överdådiga fester, som sträcker sig långt in på småtimmarna. Många är de av New Yorks societet, som varit på någon av Gatsbys fester, men få vet vem denne Gatsby är. Det går till och med rykten om att Gatsby dödat en annan man. Carraway får dock äran att lära känna sin framgångsrike granne, som inte alls är den lycklige man han utger sig för att vara. Gatsby bär på en stor tomhet orsakad av olycklig kärlekshistoria. I flera år har han väntat på att få uppfylla sitt livs största dröm, och nu är tiden äntligen inne.
Jag hade inga som helst förväntningar på Gatsby, men efter ett kapitel var jag helst fast och sträckläste verkligen. Jag gillar tonen med de humoristiska formuleringarna. De välgjorda miljöbeskrivningar får mig att känna det som att jag själv befinner mig på en av Gatsbys vansinniga och överdådiga fester, att jag står där i en flapperklänning med ett pannband med fjäder i och beskådar societeten som rumlar runt med ett glas skumpa, visky (som det stavas i min bok) eller gin i ena handen.
Man får ett överflöd av så mycket när man läser Den store Gatsby; passionerad kärlek, längtan, drömmar som gått i kras, drömmar som ännu inte uppnåtts, hemligheter och svek, och tragedi med stort T. Jag kan inte låta bli att likna Den store Gatsby lite vid en modern grekisk tragedi. Alla dör inte, men många, och de som inte dör - blir de någonsin lyckliga?
Det ska bli riktigt spännande att se Baz Luhrmanns filmatisering, som, efter att ha sett trailern, tycks fånga stämningen på pricken!
Jag har nyligen skrivit om att både The perks of being a wallflower, Warm bodies och The Host kommer på bio 2013. Och innan jul kommer ju både Berättelsen om Pi och the Hobbit, vilket säkert ingen har missat. Men andra intressanta premiärer 2013 är bland annat:
Hungerspelen - Catching fire måste vi vänta nästan ett helt år till för att få se. Det är snudd på upprörande länge.
Och så The Great Gatsby, som jag har för avsikt att hinna läsa under julledigheten och vars trailer lovar ett överdåd av flärd och häftiga tjugotals-stasser:
Jag sällar mig inte till skaran av alla Twilight-fans och jag kommer troligtvis inte att se sista Twilight-filmen som nyligen haft premiär. Däremot har jag ett par gånger fingrat lite på Stephenie Meyers The Host, eller Genom dina ögon, som boken heter på svenska ochsom är en kärlekshistoria i dystopiskt sci-fi-paket. Och nu får jag sluta prioritera bort Genom dina ögon för andra böcker för i mars har filmen som bygger på romanen premiäroch innan dess vill jag självklart ha hunnit läsa boken. The Host väntas ha svensk premiär 29 mars.
Som jag skrev i våras, när jag skrev om Isaac Marions Varma kroppar så ligger romanen till grund för filmen, med samma namn; Warm bodies, som kommer att ha premiär i februari 2013. Och nu finns första trailern ute! Verkar som att filmen kommer att hålla en mer humoristisk ton än vad jag uppfattade när jag läste,men det ska hur som helst bli spännande att se den.
Jag har under våren och sommaren avhandlat säsong ett och två av Walking dead och nu är säsong tre igång. Jag visste till en början inte att serien bygger på en serieroman, men nu har jag läst första och andra volymen; The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt samt The Walking Dead: På drift. Jag trodde faktiskt att jag skulle få träffa alla de karaktärer som tv-serien presenterade under första säsongen, men jag insåg rätt snart att man på produktionsbolaget tagit sig friheten att lägga till och ändra en del. Däremot så följer tv-serien handlingen i serieromanen mer eller mindre till punkt och pricka. Och handlingen är denna:
Efter att en zombie-epidemi har ödelagt det amerikanska samhället återstår endast ett fåtal överlevande. I spetsen för en liten grupp överlevare står polisen Rick Grimes, som mirakulöst nog återförenas med sin hustru och son efter att ha legat i koma under den värsta smittospridningen. De överlevande har dels att försöka klara sig och överleva på vad de hittar, och dels att skydda sig från zombieattacker. Men det som framträder som ett större hot är inre konflikter i den lilla gruppen som ligger och pyr under ytan. Och frågan är om det verkligen är zombierna som är det största hotet för människornas överlevnad.
Kirkmans främsta syfte har, som han skriver i ett förord till den svenska utgåvan, inte varit att göra en skräckserie. Han är mycket mer intresserad av att visa och skildra hur människor påverkas av extrema situationer och hur dessa situationer kan förändra personligheter. Walking Dead är också en väldigt bra utvecklingsroman och den förändring som Rick genomgår som är den starkaste.
Det finns fjorton volymer totalt och hittills har fem volymer bearbetats och givits ut på svenska av Apart förlag som dessutom tagit fram en lärarhandledning i samarbete med högstadieläraren Melinda Galaczy. Denna lärarhandledning med diskussionsfrågor finns gratis att ladda hem från förlagets hemsida..
