Samira vet vad hon vill ha hos en kille. Hon har tre krav: Han ska kunna bete sig, vara intelligent, och han ska kunna tillfredsställa en tjej. Det är egentligen inte alltför mycket begärt. Men hittills har Samira inte träffat någon som uppfyller alla kraven. Men så stöter hon på Nabil på tunnelbanan. Han tänder en gnista hos Samira och bara efter ett par träffar står det klart att Nabil uppfyller kraven. Han lyssnar på henne, han svarar när hon skriver till honom och han vet precis hur han ska tillfredsställa en tjej i sängen. Men lyckoruset håller inte i sig länge. Samira märker att Nabil är svartsjuk av sig, han straffar henne med tystnad när hon gör något som han inte tycker om. Samiras kompisar märker hur Samira förändras. Samira som själv alltid uppmanat sina tjejkompisar att inte ta någon skit blir tyst när det gäller hur Nabil behandlar henne. För Samira finns bara Nabil och hon kan inte tänka sig att vara utan honom.
Seluah Alsaatis Inte din baby handlar om hur ett lyckligt förälskelserus övergår till en destruktiv relation och hur en självständig, stark tjej får sitt självförtroende krossat av en manipulativ kille. Det här är en viktig berättelse som belyser hur lätt det är att fastna i ett förhållande med psykisk misshandel.
Texas är en blyg och tystlåten fjortonårig kille med stripigt hår och tanig kroppsbyggnad. Han pratar sällan med någon i klassen annat än om han måste. Allra minst skulle han kunna prata med André även om det är honom Texas allra helst skulle vilja prata med. Men Texas tror sig komma på lösningen för att närma sig sin förälskelse. För tänk om Texas istället var en snygg tjej! En sådan skulle nog André vara mycket mer intresserad av att lära känna.
Texas hittar ett instagramkonto som tillhör en snygg tjej som heter Hilma, lånar helt frankt lite bilder från henne och skapar en egen profil under namnet Amy och skickar sedan en följarförfrågan till André. Som accepterar!
Under Amys identitet lär Texas känna André som verkar uppskatta deras virtuella konversationer lika mycket som Texas gör. Därför är det rätt givet att André så småningom frågar om de inte ska ses på riktigt. Texas, som efter att under sitt Amy-alias lärt känna André på djupet, vill verkligen inte såra André och kommer därför på den fiffiga lösningen att erkänna vad han har gjort - för Hilma- tjejen som han snott bilder ifrån. Han ber alltså Hilma om hjälp med att hon ska träffa André för att inte göra André ledsen och besviken. Snygg singeltjej + snygg singelkille, borde ju vara en win/win-situation för både Hilma och André. Om det inte vore för att Hilma säger blankt nej. Det visar sig nämligen att även hon bär på sina hemligheter.
Sara Lövestam skriver pricksäkert och roligt om vänskap, kärlek och identiteter. En stark nolla äraktuell som tusan och samtidigt eftertänksamt tidlös. Och jag tror minsann att detta är den bästa svenska ungdomsboken jag läst i år.
Kärlek vid första ögonblicket har man ju hört om, men vänskap vid första ögonblicket? Du känner mig så väl av David Levithan och Nina LaCour skulle man nästan kunna säga beskriver detta. Eller de kommer åtminstone väldigt nära i sin beskrivning av Marks och Kates begynnande vänskap. Vänskap vid första ögonblicket är kanske något missvisande, för de båda har haft matte tillsammans i ett helt år, bara att de aldrig tidigare har pratat med varandra. Men under Pride-veckan i San Fransisco stöter de på varandra på en bar och där inleds deras vänskap.
Båda två bär på kärleksbekymmer. Mark är kär i sin bästa vän, Ryan, som under samma kväll hånglar upp en annan kille. Kate ska denna kväll träffa vad hon tror är sitt livs kärlek, Violet, som hon fram tills nu endast pratat, chattat och mejlat med, men hon vågar inte riktigt, missar mötet och kanske försitter hon sin chans för all framtid.
Kvällen som börjar med att Kate och Mark båda känner sig miserabla slutar trots allt med att bli en fantastisk kväll och dessutom blir det början på en stark ömsesidig vänskapsrelation.
Kärleksbekymmerna fortgår romanen igenom, med skillnaden att Mark och Kate nu har varandra att stötta, peppa och stärka. Du känner mig så väl är en väldigt fin berättelse om betydelsen av riktiga vänner och starka vänskapsband men också en hyllning till Pride och att våga var den man är.
Henry Page går sista året på high school. Under hela sin skoltid på Westland High har Henry kämpat med sina betyg och med att få lärarna att gilla honom. Tack vare hans storasyster Sadie och det rykte hon lämnat efter sig har han nämligen en hel del att jobba med. Visserligen gick Sadie ut med högsta betyg i alla ämnen, men hennes tonårstid var minst sagt rebellisk och ännu idag får lärarna något vilt i blicken när de hör namnet Page.
Henrys högsta strävan är att bli redaktör för skoltidningen, precis som hans syster också en gång var, och när han därför blir erbjuden posten blir han riktigt glad. Mindre glad blir han när han får veta att han måste dela redaktörskapet med skolans nya tjej, Grace. Grace haltar fram med käpp, klär sig i alldeles för stora pojkkläder och verkar inte vara så himla noga med hygienen. Dessutom vägrar hon skriva något för tidningen, men ansvarige läraren har bestämt att de båda ska vara redaktörer, annars får det bli någon annan.
Och faktiskt så blir arbetet med skoltidningen snart en undanflykt för Henry att hänga med Grace, för trots Graces hålögda utseende, trots hennes smutsiga kläder så finns det en kemi mellan dem båda och Henry har snart fallit handlöst för Grace trots att hon är både hemlighetsfull och oberäknelig. Grace lider av en tung sorg och saknad efter att hennes pojkvän omkom i en bilolycka, en sorg hon inte mäktar med att släppa taget om. Henry, som snart får kännedom om vad Grace varit med om, kan dock inte sluta hoppas på och kämpa för att han ska bli den som får fylla det tomrum som finns inom Grace.
Krystal Sutherlands Våra kemiska hjärtan handlar om den första stora drabbande kärleken, den som i sagorna ofta slutar lyckligt, men som i verkligheten ofta slutar mindre lyckligt. Utan att avslöja för mycket, så kan jag i alla fall berätta att Henry väldigt länge är olyckligt kär, och att påstå att Våra kemiska hjärtan skulle vara en sockersöt romantisk berättelse vore därför att ljuga. Sutherland får till en hel del minnesvärda scener (älskar den övergivna tågstationen), men trots detta så suger berättelsen aldrig riktigt tag i mig. De populärkulturella referenserna är många, för många för att boken ska överleva skulle jag vilja påstå, och karaktärerna är så där John Green-rappa i käften som de flesta tonåringar i ungdomsromanerna numera är. Tyvärr lyckas Sutherland också vara alltför övertydlig ibland med hintar om vad som kommer att hända, vilket är lite trist när man som läsare då inte får möjlighet känna sig smart. Men omslaget till boken kan vara ett av årets snyggaste.
Det ligger något sagoaktigt över April Genevieve Tucholkes Wink, Poppy, Midnight som slås an redan i beskrivningen av boken; hämnd, rättvisa och kärlek samt hjältar skurkar och hemligheter. Och det snygga omslaget förstärker helt klart den sagoaktiga känslan.
Wink, Poppy och Midnight är alltså namnen på de tre huvudpersonerna som växelvis är berättarröst åt den här historien.
Midnight och hans pappa har flyttat till ett hus ett par kilometer utanför stan. Midnight ser fram emot att få lite avstånd till stan och framför allt till Poppy som han varit olyckligt kär i i flera år. Han och Poppy har haft eller har, beroende på hur man ser det, ett från-och-till-förhållande, men det är helt och hållet på Poppys villkor, hon tar det hon vill ha, när hon vill ha det, men struntar i resten. Och trots att Midnight är galet förälskad i Poppy inser han att han måste bryta med henne. Men i Poppys värld är det hon som bestämmer och Midnight har enligt henne ingen rätt att bestämma om det är slut eller inte. I Poppys värld dansar alla för hennes pipa.
Mitt emot Midnight bor den rödhåriga Wink med De föräldralösa, som hon kallar sina småsyskon, och sin mamma som spår i tarotkort och teblad. Wink älskar berättelser och sagor och hon lever på sätt och vis sitt liv som vore den en saga eller berättelse. I hennes värld är människor skurkar, hjältar eller lögnare och allt har en från början bestämd riktning att följa. Wink har också en äldre bror, Leaf, som har slutat skolan och gett sig av. Leaf är den enda som vågat säga sanningen till Poppy. Att hon är vacker på utsidan men ful på insidan. Och därför vill Poppy så förtvivlat gärna vinna Leafs hjärta.
Winks, Poppys och Midnights liv och berättelser är förutbestämda att sammanflätas med varandra i ett våldsamt och skoningslöst triangeldrama. Det finns en skurk, en hjälte och en lögnare. Men vem är vem?
Wink, Poppy, Midnight har ett drivande tempo med sina korta kapitel och perspektivväxlingarna mellan de tre huvudkaraktärerna. Men det här är ingen lättläst bok, här finns tolkningsmöjligheter och liknelser och symbolik från sagans värld kastas in med jämna mellanrum. Det gäller alltså att hänga med. Det är väldigt oförutsägbart och det är något jag gillar mycket med den här boken. Språket är också utmärkande med sitt sagoskimmer, upprepningar och poetiska inslag.
Att drabbas av kärleken. Att bli så djupt förälskad att det inte går att tänka på något annat än du, du, du. Visst är det underbart! Och skitjobbigt på samma gång. Jag skriver om du i Det handlar om dig. Sandra Beijer döljer skickligt huvudpersonernas namn för läsaren och får därmed också till ett tilltal som gör att man känner att man kommer väldigt nära huvudpersonen. Bokens Jag är en snart sextonårig tjej som går på gymnasiet. Fritiden består av cafébesök och fikor och på helgerna fest, fyllor och hångel. Det är på en fest som hon första gången träffar Honom. Han som är Du och som svär på ryska och har blanka ögon och luktar himmelskt.
Det blir svindlande möten, trevande osäkerhet, chanser och tillfällen som går förlorade innan Jag och Du äntligen blir Vi. Det är ljuvt och det är kärlek när det är som bäst. Men så skiter det sig, misstag begås och Vi finns inte längre. Men det går inte att glömma. Det är omöjligt att sluta tänka på Honom, vad han gör nu, vem han är med. Det handlar fortfarande om honom.
Det handlar om dig går upp och ner som en berg- och dalbana. Eller som en förälskelses alla stadier. Det handlar om både den försiktiga nyfikna kärleken och den självdestruktiva smärtsamma kärleken. Den när man inte kan släppa taget och istället klamrar sig fast vid vartenda halmstrå av hopp. Även om man inte borde.
Alla som någon gång varit riktigt riktigt kär kan känna igen sig i bokens alla känsloyttringar. Det handlar om dig är en känsloexplosion och en väldigt snabbläst sådan. Varje kapitel är oftast inte mer än en sida lång och därför går det nästan svindlande snabbt att läsa. Språket är snudd på poetiskt och överhuvudtaget är detta en väldigt välskriven bok. Jag hade inga direkta förväntningar på denna Beijers debutbok, men att hon verkligen kan skriva det står i alla fall helt klart.
Emily Brontës Svindlande höjder är en klassiker jag länge sett fram emot att läsa och som jag dessutom tagit för givet att jag skulle tycka mycket om. Men Svindlande höjder var nu inte så svindlande som jag föreställt mig. Jag hade hoppats få uppleva liknande himlastormande känslor som Catherine och Heathcliff och jag trodde att jag skulle känna både med och för deras karaktärer, men jag kan omöjligen hysa sympatier med någon av deras tarvliga och för det mesta elaka karaktärer. De tu hade egentligen förtjänat att få varandra till slut.
För den som nu inte känner till handlingen i Svindlande höjder så är den i korta drag denna: Heathcliff kommer som hittebarn till familjen Earnshaw när han är i sju-års åldern och Catherine och Heathcliff kommer på så vis att växa upp som fostersyskon. De blir genast bästa vänner och älskar varandra högt redan från barnsben. Men Catherines bror, Hindley, avskyr sin fosterbror och efter att Catherines och Hindleys far dött förpassas Heathcliff till att leva som dräng i huset. Bandet mellan Catherine och Heathcliff är dock fortfarande orubbligt men ödet ska skilja de båda åt och såväl Catherines som Heathcliffs handlingar och livsval får konsekvenser för deras egna liv men drabbar även kommande generationer på förödande vis.
Svindlande höjder är snarare en tragedi än en kärlekshistoria och även om jag nu inte fick de här förväntade svallande känslorna under min läsning så tyckte jag om romanen. Jag gillar berättargreppet, som måste känts otroligt fräscht och nytt på sin tid, och jag gillar även det tragiska - det är nästan så att det vilar en förbannelse över de båda husen Wuthering Heights och Thrushcross Grange. Så många olyckliga liv, så många för korta liv och så mycket missriktad kärlek.
Jag passade på att även läsa seriealbumet Svindlande höjder strax efter att jag läst klart romanen och jag blev riktigt imponerad av hur väl serieromanen följer originalet. Seriealbumet Svindlande höjder ingår i serien klassiska seriealbum som även gett ut bland annat Dracula och Frankenstein och som definitivt kan utgöra ett viktigt komplement när man läser klassiker på högstadiet.
Kommer du ihåg din första riktigt stora kärlek? Minns du hur det kändes? Minns du hur du nästan kunde ta på dina känslor, så starka kändes de? Har du glömt hur det kändes, så kommer minnena med all sannolikhet att väckas till liv om du läser När hundarna kommer. Jessica Schiefauer är fenomenalt bra på att gestalta känslospelet mellan Isak och Ester. Deras förälskelse och kärlek är förförande stark. Och på samma gång är den förgörande.
Isak och Ester träffas på en fest på våren. De känner till varandra så klart, de går ju på samma gymnasium, men det är först nu de lägger märke till varandra. Och när de första trevande stegen för att inleda något är förbi så finns det bara de två. Omvärlden försvinner liksom.
Men nu är det här inte bara en fantastisk kärlekshistoria. Isak har en lillebror, Anton. Anton håller sig mycket för sig själv, han spelar hög musik på sitt rum, vit makt-musik. Ingen lägger märke till vilka Anton har börjat umgås med. Inte förrän det är för sent. Alldeles för sent.
Den här sommaren är Anton med om att slå ihjäl en jämnårig kille. Varför? Det vet nog inte ens Anton själv. Antons medverkan i misshandeln får oerhörda konsekvenser på den lilla, stillsamma orten vid sjön. Inte minst för offer och förövares familjer. Isak anklagar sig själv för att han inte såg tecknen i tid. Ester gör allt hon kan för att stötta Isak. Men Ester är inte längre är önskad. Det är mycket som går i tusen bitar den här sommaren.
Jessica Shiefauer harberättat att hon var tonåring när John Hron misshandlades till döds. Denna händelse har lämnat spår och följt henne under alla år och det är också denna händelse som ligger till grund för När hundarna kommer. Det är en otroligt stark bok som inte går att släppa. Den är förvånansvärt snabbläst - jag sträckläste! Språket är både kärnfullt och målande, och som sagt gestaltningen är väldigt välgjord. Jag gillar också hur Schiefauer aldrig nånsin dömer det som händer, hon intar på sätt och vis ett betraktandeperspektiv som låter läsaren själv fundera kring de underliggande orsakerna till det våld som förekommer. Jag förstår så väl att Augustjuryn valde att prisa just denna bok, för även om den går snabbt att läsa så är det en bok som stannar kvar hos en länge, länge.
Jag trodde verkligen att jag skulle gilla John Greens An abundance of Katherines (jag menar, hallå, det är John Green!) och det är en bok jag länge tänkt läsa. Men nu har jag i snart två veckor försökt och åter försökt läsa An abundance of Katherines utan att komma längre än halvvägs. Det går bara inte! Jag kommer inte in i berättelsen. Jag känner inget sug efter att veta hur det kommer att gå - trots att jag gillar den supernördige Colin Singleton och hans polare Hassan. Men det går helt enkelt inte. Först tänkte jag att det bara var matten i boken (mer om det strax) som ställde till det för mig, men även om jag hoppar över de delar som innehåller kurvor, uträkningar och ekvationer så tar jag mig inte in i romanen.
Det här handlar boken om i korthet: Tonårige Colin Singleton, ett nördigt underbarn (han är smart som få) har en ganska speciell egenhet - han dejtar endast tjejer som heter Katherine. Inte Kathy, Katti eller Catherine med C, stavningen är mycket viktig för att det ska uppstå ljuv musik. Hittills har han dejtat nitton Katherinor, och nitton gånger har han blivit dumpad. Klart killen är knäckt. För att Colin ska få annat att tänka på efter denna nittonde separation kommer hans (enda) polare Hassan på att man ska tillbringa sommarlovet med att göra en roadtrip genom USA och det är här matten kommer in. För Colin kan bara inte sluta tänka på alla sina nitton misslyckade förhållanden med olika Katherinor. Så för att förstå vad som gått fel varje gång och för att undvika framtida hjärtesorger försöker han komma fram till en ekvation som ska ge honom förklaringen och redskapet att undvika ännu fler misslyckade förhållande.
Jag brukar inte ge upp på en bok så som jag gjort med denna (brukar åtminstone skumma mig igenom till slutet, dock inte denna gång) så jag ser detta lite som ett nederlag och jag är rätt besviken på mig själv. Här finns liksom gillapotential med Greens rappa dialoger och humor och de starka personligheterna hos hans karaktärer. Men, nope, nix. Går inte. Det här var inte min typ av bok.
Tänk dig att din ensamstående mamma gått och blivit kär, riktigt kär alltså, i internetflirten som bor ungefär tre timmars bilväg bort. Och tänk dig sen att din mamma insisterar på (läs: tvingar dig) att ni ska fira nyår tillsammans med mammas nye kille och hans tonårssöner, som är i samma ålder som du själv, ett faktum som din mamma dessutom verkar tycka är jättebra. (Precis som att man skulle bli nya bästisar för det.) Tänk dig också att mamma och nye killen är så kära så att de bestämmer sig för att flytta ihop och plötsligt så har du fått två bonusbröder på köpet!
Detta är exakt vad som händer Nina när hennes mamma bestämmer sig för att slå ihop sina påsar med sin nye kärlek i Luleå. Men att få Nina att lämna kompisarna i Umeå och flytta till Luleå är emellertid inget alternativ, så värre blir det för Daniel och Wille, som får finna sig i att lämna kompisar och flytta ner till Umeå och börja på ny skola.
Plötsligt är familjemiddagar en ny rutin medan att springa runt hemma i bara underkläderna är en vana som plötsligt fått läggas på hyllan. Och hur presenterar man sin nya låtsasbrorsa för de som redan känner en? Måste man ens göra det? Även om det här med låtsassyskon nu faktiskt visar sig vara ganska okej ändå. Fast är det normalt att tycka att ens låtsassyskon är nåt av det sötaste man träffat? Och det är den här lilla detaljen som gör Min typ brorsa till något mer än vanlig familjerelationsroman. För redan i första kapitlet så avslöjas att Nina inte kan hålla sig ifrån sin typ brorsa längre. Och han verkar ha precis lika svårt för att inte vara lite extra nära, lite mer än bara en typ brorsa.
Växelvis får läsaren följa Nina och Daniel i den nya vardagen med ny familj och ny skola och nya kompisar och allt vad det innebär. Plus de förbjudna känslorna som uppstår och hur detta hanteras av respektive låtsassyskon. Johanna Lindbäck är så himla skicklig på att få tonen att låta äkta och vardaglig och på att gestalta sina karaktärer så att man verkligen förstår dem och känner igen sig. Min typ brorsa är en bladvändare som både är igenkännande, gullig och, mot slutet, ack så bitterljuv. Jag vill gärna inte avslöja för mycket om hur det slutar, men det är ett bra slut, och jag kan inte se boken sluta på något annat vis.
Kan nu bocka av min allra första Sarah Dessen-bok. Blunda och hoppa blev det och läsningen blev också lite av en bekräftelse på det jag anat, nämligen att Dessen är lite för lättsam feelgood-romantik för min smak. Men då jag också nyligen läste om Hans Sommaren jag blev vacker, så kan min något negativa reaktion lika gärna bara vara en reaktion på en överdos av romantik.
Sommaren har precis börjat, high school är slut och Remys mamma ska precis till att gifta sig för femte gången. Remy själv delar inte sin mors romantiska syn på tillvaron och har en något mer cynisk inställning till kärlek och relationer. Rätt så mycket mer cynisk faktiskt, hon räknar kallt med att även detta femte äktenskap kommer att sluta med skilsmässa. Remys egna förhållande har hitintills varit både många, korta och lättsamma, som alla har tagit slut på Remys initiativ och innan någon av de inblandade har hunnit ty sig alltför mycket till den andre. Det är liksom enklast så.
Men den här sommaren ramlar Dexter in i Remys liv. Han är inte i närheten av de killar hon brukar falla för, men Dexter ger liksom inte upp och det är nästan så att Remy låter sig bli smittad av Dexters positiva entusiasm. Hon låter dock bli att varna honom för att hon egentligen inte vill ha något seriöst förhållande, speciellt inte nu när hon om bara några månader kommer att flytta till andra sidan landet för att gå på college.
Ja, vad ska jag säga? Jag gillar personerna i boken och känner till viss del igen mig i cynikern Remy. Slutet är rätt så givet och Blunda och hoppa är en solklar feelgood-bok och perfekt läsning för romantikern. Men kanske nte för cyniker som jag.
Vi har precis läst Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson i en av mina bokcirklar. Trots Augustpris, så har jag aldrig känt mig speciellt sugen på att läsa den här boken, men min princip är att i alla fall alltid ge bokcirkelsböckerna en ärlig chans. Så jag lånade hem och började läsa och tyckte den verkade sjukt tråkig och högtravande. Det bara dryper av filosofiska termer och finkultur och känns allmänt kulturelitistisk. Men jag läste lite till och märkte att jag faktiskt snart var fast. Egenmäktigt förfarande är helt enkelt en roman som engagerar. Och jag blir berörd på så vis att jag blir skitirriterad och förbannad på huvudpersonen, Ester.
Trettioåriga Ester är poet och essäist. Hon är skärpt, förnuftig, gör ingenting överilat, har en trygg och stillsam samborelation. Ester lever med andra ord ett högst ordnat liv, som hon också är väldigt nöjd med. Hon befinner sig precis där hon själv vill befinna sig i sitt liv. Men så får Ester i uppdrag att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask, en konstnär som Ester ser upp till väldigt mycket. Det visar sig att denne Hugo Rask sitter i publiken under själva föredraget och efteråt möts de båda och inleder någon form av relation.
Ester blir totalt hänförd av denne konstnär - han är den mest fullkomlige man hon någonsin träffat. Hon älskar allt han gör, allt han är och ingen annan kan någonsin älska honom eller känna honom så som hon. Hon bryter upp med sin sambo och bara väntar på att hon och Hugo ska ta sin relation ett steg vidare. Tyvärr är denna passion inte ömsesidig. Och konstnären är en skitstövel med ett enormt ego och Esters och Hugos relation kan och kommer aldrig att existera fullt ut annat än i Esters tankar.
Det är en grym lek med känslor och det är lika grymt att läsa om. Och jag blir så arg, så arg över hur Ester beter sig. Denna kvinna, som till en början
framstår som en så skärpt och vettig person, som låter alla sina himlastormande känslor totalt ta över och förvandlas till en patetiskt pinsam kärlekskrank kvinna. Men det mest grymma och drabbande av allt är att hur mycket jag än stör mig på Ester, så känner jag trots allt igen mig. För vem har inte varit olyckligt kär, gjort och sagt saker som man egentligen aldrig skulle ha gjort om man var vid sina sinnes fulla? Bara det att Ester drar det ett steg längre. Hoppet lämnar henne aldrig - hur nobbad och sårad hon än blir, och ilskan inom mig bubblar lite mer för varje sida jag läser. Hur kan Ester vara så totalt besatt av denne skitstövel till karl?!!
Jag minns knappt när jag lät mig bli så här irriterad på en bokkaraktär. Men ett är säkert: den här boken kommer jag att minnas länge.
Att jag inte läst Den store Gatsby tidigare! F. Scott Fitzgeralds mest kända roman från 1925 räknas som en 1900-talets mest inflytelserika amerikanska romaner. Det är tack vare att denna ska bli film (svensk biopremiär i maj), som jag blev intresserad av att läsa boken. Romanen har tidigare filmatiserats på 1970-talet med Robert Redford och Mia Farrow i huvudrollerna och det är också från denna film som omslaget till min utgåva av boken är hämtad. Tjusigt, va?
Nick Carraway kommer till New York för att jobba som fondmäklare 1922 och flyttar in i en mindre ruffig villa på Long island. Till granne har han en enorm villa, ett riktigt skrytbygge, vars ägare jämnt och ständigt håller fester. Det är när Carraway besöker paret Buchanan; Tom, som Carraway känner sen college och Daisy, som är Carraways syssling, som han för första gången får veta något om sin granne, Gatsby, i skrytvillan.
Mr Gatsby är en mytomspunnen ungkarl som är känd för sin förmögenhet och gästfrihet och för sina överdådiga fester, som sträcker sig långt in på småtimmarna. Många är de av New Yorks societet, som varit på någon av Gatsbys fester, men få vet vem denne Gatsby är. Det går till och med rykten om att Gatsby dödat en annan man. Carraway får dock äran att lära känna sin framgångsrike granne, som inte alls är den lycklige man han utger sig för att vara. Gatsby bär på en stor tomhet orsakad av olycklig kärlekshistoria. I flera år har han väntat på att få uppfylla sitt livs största dröm, och nu är tiden äntligen inne.
Jag hade inga som helst förväntningar på Gatsby, men efter ett kapitel var jag helst fast och sträckläste verkligen. Jag gillar tonen med de humoristiska formuleringarna. De välgjorda miljöbeskrivningar får mig att känna det som att jag själv befinner mig på en av Gatsbys vansinniga och överdådiga fester, att jag står där i en flapperklänning med ett pannband med fjäder i och beskådar societeten som rumlar runt med ett glas skumpa, visky (som det stavas i min bok) eller gin i ena handen.
Man får ett överflöd av så mycket när man läser Den store Gatsby; passionerad kärlek, längtan, drömmar som gått i kras, drömmar som ännu inte uppnåtts, hemligheter och svek, och tragedi med stort T. Jag kan inte låta bli att likna Den store Gatsby lite vid en modern grekisk tragedi. Alla dör inte, men många, och de som inte dör - blir de någonsin lyckliga?
Det ska bli riktigt spännande att se Baz Luhrmanns filmatisering, som, efter att ha sett trailern, tycks fånga stämningen på pricken!
Komma över av Ingrid Olsson läste jag för ett par år sedan och störtgillade! Olsson gör en pricksäker karaktärskildring av en olycklig och nydumpad person, i det här fallet är det för en gångs skull en kille som fått sitt hjärta krossat och alla som någonsin upplevt hjärtesorg kommer säkerligen att känna igen sig i denna klockrena beskrivning av Jeppe.
En dag säger Emma de där tre orden som
man absolut inte vill höra av den man är kär i. Eftersom Jeppe har bott hos
Emma i hennes lägenhet måste han flytta ut och det enda han kan få tag på är
ett pyttelitet råttbo i andrahand som han antagligen betalar överpris för. Men hellre det än att flytta hem till mamma och pappa igen. Han har
förresten inte ens berättat för dem att han har flyttat och att det är slut.
Han hoppas ju fortfarande på att Emma ska ångra sig och inse att de två är som
gjorda för varandra. Så han undviker att ta upp ämnet med föräldrarna, och när hans
mamma vill bjuda dem på söndagsmiddag så känns det enklare att säga att Emma inte kan för att hon jobbar
eller nåt liknande.
Men egentligen så har Jeppe det inte så himla hemskt. Om man tänker rent objektivt alltså. Han får ju inte glömma
att han nu har egen lya inne i stan, endast tio minuters promenad till badplatsen och sommarlovet
har bara börjat. Och nu är han singel och fri och kan hänga med polaren Juggo på
sommarens alla fester. Men. Det är så mycket lättare att sunka ner sig i sitt råttbo
(bokstavligt talat, det lurar en råtta i köksskåpen som tuggar i sig all mat
Jeppe har) och lyssna på deppiga kärlekslåtar än att ta tag i sitt liv.
Komma över är en snabbläst bok som bjuder på stor igenkänning. Olsson beskriver träffsäkert ett förhållandes utförsbacke och fall och hur
förkrossande det kan kännas att vara den dumpade som inte riktigt vill förstå att
det är över.Men samtidigt är Komma över också en varm berättelse
med mycket humor.
Jag vill läsa mer! Men nu har jag läst ut Sara Ohlssons debutbok med den fantastiska titeln Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Olivia blir efter tre år dumpad, utan förvarning, av John. Johns skäl till dumpningen är åldersskillnaden, hon är 17, han är 21. Under tre år har de varit det perfekta paret. Olivia vet knappt vem hon är utan John och är helt förkrossad. Med hjälp av sina polare försöker hon ömsom komma över John och ömsom smida planer för hur hon ska vinna tillbaka honom. För att överleva saknaden av att inte ha en annan kropp nära börjar hon träffa andra killar, men snart går snacket i skolan och bland bekantskapskretsen. Vad håller hon på med egentligen? Olivia är livrädd för att få rykte som skolans nya slampa, men varför bry sig? Varför kan man inte få skratta när man är glad, gråta när man är ledsen och ha sex när man är kåt?
Ju närmare slutet jag kom märkte jag hur orolig jag blev för att det skulle bli en vändning i berättelsen och sluta sockersött. Men icke, tack och lov. Det hade förstört hela boken för mig och lämnat mig väldigt besviken. Nu tycker jag tvärtom att den slutar riktigt bra.
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är skriven med humor och mycket känsla. Jag gillar de korta styckena som fungerar lite som små glimtar av Olivias känslor och tankar och som hjälper till att ge Olivias karaktär så mycket personlighet.
Undrar hur länge det kommer att dröja innan jag läser om boken?
Precis som i Vindens skugga är böcker centralt i Ängelns lek. Nu var det flera år sedan jag läste Vindens skugga men jag minns att fascinerades av det drömlika och de lite mystiska miljöer och karaktärer som målades upp i Vindens skugga. Jag har länge velat läsa Ängelns lek men den har fått vänta fram till nu. Så jag hade ju så klart en del förväntningar när jag gav mig i kast med den.
Handlingen utspelar sig i Barcelona, tidigt 1900-tal. David Martín hoppas att en dag kunna försörja sig på att skriva böcker och han är så nära att slå igenom men kontraktet han skrivit med förläggarna visar sig vara ett rent slavkontrakt och istället för kvalitetsromaner tvingas David skriva dussinromaner på löpande band för att uppfylla sin del av kontraktet. Under samma tid plågas David av sjukdom och hans stora kärlek Cristina går med på att gifta sig med Davids vän och beskyddare. David bryter med dem båda och hänger sig istället åt skrivandet. Han har nämligen fått ett erbjudande som han inte kan tacka nej till av en mystisk man, den påstådda förläggaren señor Corelli. Erbjudandet går ut på att David ska skriva en bok åt Corelli, en bok som världen aldrig tidigare har skådat och i utbyte får David bl.a. en enorm stor summa pengar. Men David blir i och med avtalet indragen i en härva av mord, svek och en rad sammansvärjningar. Vem är den här señor Corelli egentligen? Är han det självaste Djävulen som han har slutit avtal med? Eller är det rent av en ängel?
För mig som mest läser ungdomsböcker blev det här verkligen något att bita i. Det var ett tag sen jag som jag läste en bok av det här omfånget och med så många sidospår att hålla reda på. Men det var en njutning att läsa och jag tror att den här boken nog skulle vinna ännu mer på att läsas om. Min första tanke då jag slog igen boken var att jag skulle vilja läsa om den. Men den får ligga och vila lite för jag känner mig riktigt sugen nu på att läsa om Vindens skugga först.
Emily Brontës Svindlande höjder är en klassiker jag länge sett fram emot att läsa och som jag dessutom tagit för givet att jag skulle tycka mycket om. Men Svindlande höjder var nu inte så svindlande som jag föreställt mig. Jag hade hoppats få uppleva liknande himlastormande känslor som Catherine och Heathcliff och jag trodde att jag skulle känna både med och för deras karaktärer, men jag kan omöjligen hysa sympatier med någon av deras tarvliga och för det mesta elaka karaktärer. De tu hade egentligen förtjänat att få varandra till slut.
Vi har precis läst Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson i en av mina bokcirklar. Trots Augustpris, så har jag aldrig känt mig speciellt sugen på att läsa den här boken, men min princip är att i alla fall alltid ge bokcirkelsböckerna en ärlig chans. Så jag lånade hem och började läsa och tyckte den verkade sjukt tråkig och högtravande. Det bara dryper av filosofiska termer och finkultur och känns allmänt kulturelitistisk. Men jag läste lite till och märkte att jag faktiskt snart var fast. Egenmäktigt förfarande är helt enkelt en roman som engagerar. Och jag blir berörd på så vis att jag blir skitirriterad och förbannad på huvudpersonen, Ester. 
En dag säger Emma de där tre orden som
man absolut inte vill höra av den man är kär i. Eftersom Jeppe har bott hos
Emma i hennes lägenhet måste han flytta ut och det enda han kan få tag på är
ett pyttelitet råttbo i andrahand som han antagligen betalar överpris för. Men hellre det än att flytta hem till mamma och pappa igen. Han har
förresten inte ens berättat för dem att han har flyttat och att det är slut.
Han hoppas ju fortfarande på att Emma ska ångra sig och inse att de två är som
gjorda för varandra. Så han undviker att ta upp ämnet med föräldrarna, och när hans
mamma vill bjuda dem på söndagsmiddag så känns det enklare att säga att Emma inte kan för att hon jobbar
eller nåt liknande. 
Jag vill läsa mer! Men nu har jag läst ut Sara Ohlssons debutbok med den fantastiska titeln Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Olivia blir efter tre år dumpad, utan förvarning, av John. Johns skäl till dumpningen är åldersskillnaden, hon är 17, han är 21. Under tre år har de varit det perfekta paret. Olivia vet knappt vem hon är utan John och är helt förkrossad. Med hjälp av sina polare försöker hon ömsom komma över John och ömsom smida planer för hur hon ska vinna tillbaka honom. För att överleva saknaden av att inte ha en annan kropp nära börjar hon träffa andra killar, men snart går snacket i skolan och bland bekantskapskretsen. Vad håller hon på med egentligen? Olivia är livrädd för att få rykte som skolans nya slampa, men varför bry sig? Varför kan man inte få skratta när man är glad, gråta när man är ledsen och ha sex när man är kåt?
