De andras hus

Finns t.ex. på adlibris eller bokus

Otaliga är de böcker som utspelar sig under andra världskriget och som skildrar krigets fasor. Men om krigets efterdyningar finns det det desto färre berättelser om. Rhidian Brooks De andras hus är därför välkommen läsning för den som vill veta mer om hur Europa tog sig vidare efter kriget, hur man åter försökte bygga upp ett fungerande samhälle trots sanktioneringar, sorg, hat och misstro.

Efter kriget delade segrarmakterna upp Tyskland i olika intressezoner. Britterna fick ansvara för den nordvästra delen av landet där bland annat Hamburg ligger. Som en av Tysklands viktigaste hamn- och industristäder attackerades Hamburg hela kriget igenom men mest förödande för staden blev Operation Gomorrah sommaren 1943 då minst 45 000 människor miste livet. Och det är i Hamburg den här romanen utspelar sig.

Överste Lewis Morgan har i uppgift att övervaka återuppbyggnaden av Hamburg och har av den brittiska ockupationsmakten blivit tilldelad en förtjusande patriciervilla alldeles vid floden Elbe. Huset ägs av arkitekten och änklingen Herr Lubert som bor i villan tillsammans med sin tonårsdotter och tjänstefolk. I vanliga fall skulle Herr Lubert plus dotter körts ut för att Lewis med familj skulle kunna annektera huset som sitt, men Lewis kan inte med att köra ut den försynte och vänlige mannen, trots alla råd om att man inte ska fraternisera med befolkningen. Herr Lubert anses vara "vit", det vill säga, man är tämligen säkra på att Lubert inte hade något med nazisterna att göra. Dessutom är huset stort nog för två familjer att dela på - och så får det därför bli.

Lewis hustru Rachael som anländer med den ende överlevande sonen, Edmund, är dock inte speciellt förtjust i arrangemanget. Precis som merparten av den brittiska befolkningen känner Rachael en motvilja gentemot den tyska befolkningen, den forna fienden, det är trots allt de som hade ihjäl hennes äldsta son. Lewis kan emellertid se förbi detta och anser att den tyska civilbefolkningen också kan ses som offer för kriget.

Nu var det ett tag sen jag läste ut De andras hus, men skildringarna av det sargade tyska samhället och dess befolkning som får finna sig i att kuvas rejält av ockupationsmakten stannar kvar. Liksom skildringarna av en desillusionerad befolkning, de föräldralösa barnen, svälten och kylan och en söndergrusad stad. Jag gillar verkligen romaner som denna som ger mig nya bilder av historiska skeden.

Jag var barn i Gulag

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Julian Better föddes 1937 i Butyrkifängelset i Moskva. Fyra dagar efter hans födelse dömdes hans far i Stalins stora utrensning för kontrarevolutionära handlingar och spioneri och avrättades med ett nackskott. Faderns öde kom till Julian Betters kännedom först många år senare och hans mor trodde och hoppades i flera år att fadern "bara" satt fängslad, precis som hon.

Julian och hans mamma skickades iväg till korrektions- och arbetsläger i Gulag. Köld, svält, hårt arbete, hungriga råttor och löss, smuts och ännu mer kyla präglade lägerfångarnas vardag och Julians första minnen går i grått. Men han fick åtminstone tillbringa sina första år tillsammans med sin mor. Vid fem års ålder sattes Julian på ett av barnhemmen i Gulag och skildes därmed från sin mamma under ett helt år innan de kunde återförenas.

Julians mamma blev till sist frigiven 1945 och mor och son kunde lämna lägren och återvända till moderns hemland Polen. Julian Better lever idag i Sverige sedan 1960-talet hit han utvandrade då förföljelser av judar i Polen åter eskalerade. Länge höll Julian tyst om sin barndoms upplevelser, men så började han samla in material och uppgifter om fadern och andra släktingar som försvunnit under 1930- och 1940-talen, samt teckna ner sina egna minnen från sina tidiga barndomsår. Jag var barn i Gulag är resultatet; en lågmäld och hemsk barndomsskildring, som dessutom fortfarande känns aktuell då det går att dra paralleller till dagens flyktingläger och de barn som idag växer upp i kyla, fattigdom och svält där.

Det här är givetvis gripande läsning, men samtidigt som det är en ohygglig skildring inifrån lägren, dessutom utifrån ett barns perspektiv, så är detta också en fantastisk historia om hur det faktiskt gick att överleva. Dock kände jag att jag hade behövt större förförståelse för Stalintiden innan jag började läsa. För även om Better kort tecknar sina föräldrars historia, hur de hamnade i Moskva och hur deras framtidsförhoppningar blev utbytta mot terror, så tror jag det hade underlättat för mig om jag kunnat sätta Betters berättelse i en större kontext.

Vad jag såg och när jag ljög

Året är 1947. Evie är femton år och livet leker. Hon drömmer om pojkar och om att bli vuxen, men viktigast just nu är att hennes styvpappa, Joe, äntligen har återvänt från kriget i Europa till hemmet i Queens, New York. Med sig hem har han pengar, framtidsdrömmar och framtidstro.

En dag bestämmer Joe, väldigt hastigt och lustigt, att man ska åka på semester till Palm Beach, det flottaste stället i Florida. Evie, Evies mamma, Beverly och Joe hoppar in i bilen och kör hela långa sträckan ned till Florida. Men förväntningarna på semestern dämpas när de väl kommer fram och förstår att lågsäsongen precis börjat. Många av hotellen är igenbommade, liksom semesterhusen, och turisterna är lätträknade. På det sömniga hotellet som de checkar in på, lär de känna det stiliga paret Grayson. Mrs Grayson ser Evie som den unga kvinna hon håller på att bli, och uppmuntrar henne att våga kliva in i vuxenvärlden.

En kväll träffar Evie på en ung stilig man vid hotellets pool, som också får henne att känna sig mer som en ung kvinna än en femtonårig flicka och mötet leder till en häftig förälskelse. Peter Coleridge, som mannen heter, charmar även Evies mamma, men Joe kan knappt dölja sin irritation när han första gången får syn på Peter. Det visar sig att de båda männen har stridit tillsammans i Europa, och de har uppenbarligen något otalt med varandra.

Men medan Joe håller på med att göra upp planer för en affärsverksamhet tillsammans med Mr Grayson, lär Evie och Beverly känna Peter. Tillsammans gör trion utflykter, går på bio och shoppingturer och Evie blir allt mer förälskad. Men vem riktar Peter egentligen in sin charm på? Och varför är stämningen mellan Joe och Peter så kylig?

Jag gillade verkligen Judy Blundells Vad jag såg och när jag ljög. Det är en så himla snygg bok! Och då menar jag inte bara bokomslaget. Det här är en snyggt komponerad berättelse, som glimtvis låter läsaren ta del av dåtid och nutid. Miljöerna är snygga och lockande i sin sena 40-tals-förpackning. Det ligger en air av Hollywod-glamour över Palm Beach, kriget är slut, och så även ransoneringarna. Det röks cigaretter och byts om till cocktailtimme om eftermiddagarna; äntligen kan man njuta av livet igen! Men även om det finns hopp om lycka och välstånd igen, så lever man i efterdyningarna av kriget. Många har stupat, det som hände med judarna är förfärligt och kommunismen framstår mer och mer som ett hot. Trots den ofta kvävande Floridahettan så hålls en väldigt sval och dämpad ton berättelsen igenom. Det ligger en bitterljuv känsla över det hela.

Vad jag såg och när jag ljög drar lite åt deckarhållet, men lika mycket som det är en spänningsroman så är det också en utvecklingsroman. Intrigen är spännande och rymmer många hemligheter, varav några förblir oavslöjade.