Det lilla huset i den stora skogen

Länk till adlibris och bokus

Ibland blir man sugen på att återuppleva och läsa om någon av ens barndoms favoritböcker. Men ibland är det så att man helt enkelt borde låta bli att ge efter för det infallet. Laura Ingalls Wilders serie om Lilla huset på prärien har ju de senaste åren kommit ut i nyutgivning på Rabén&Sjögren med nya fina bokomslag och jag har länge känt mig manad att läsa om böckerna som jag ju läste som barn. Nu har jag läst om (ok, det blev en del skummande) första boken, Det lilla huset i stora skogen och kan inte låta bli att känna mig snuvad på nåt vis. Var det det här jag tyckte var bra som barn? Det händer ju nästan ingenting mer än att man tillreder en himla massa mat och beskriver hur man tar tillvara allt som naturen och lantbruket kan erbjuda (ett hipsterbarns drömbok!). Och sen tar pappa Charles fram sin fiol varje kväll i slutet av varje kapitel och spelar och sjunger en liten trudelutt.

I och för sig så var jag som barn väldigt nyfiken och intresserad (och är fortfarande) av hur det var förr i tiden, och Lilla huset på prärien-böckerna är ju en romantiserad förr-i-tiden-idyll, på samma vis som många av Astrid Lindgrens böcker och berättelser, så visst kan jag köpa att jag gillade det här. Men som vuxen tänker jag mest på vilken mossig och konventionell bild böckerna förmedlar där barn som är stygga får smaka på riset, flickor ska vara osjälviska och det är bara de ljushåriga små flickorna som räknas som söta. (jag ryser nästan!) Och mamma och pappa är bäst och har alltid rätt.

En annan ska jag tänker på är att tempot är ett helt annat än många av dagens barnböcker. Saker och ting berättas och beskrivs med omsorg och tempot är därefter väldigt långsamt. Men de barn som, liksom jag var, är intresserad av hur det var förr i tiden och som kanske gillar berättelser som är lite lugnare i sitt tempo och har det här mysiga och romantiserande draget kan säkerligen fortfarande uppskatta en bok som denna. Och som högläsning kan den nog göra sig ännu bättre.

Nåja, lärdomen blir att en del barnböcker helt enkelt inte bör läsas om i vuxen ålder.

Dit ljuset inte når

Finns exempelvis hos adlibris eller bokus

Elvaårige Johan har bott på barnhemmet så länge han kan minnas. Det är ett miserabelt liv på barnhemmet med sträng uppfostran och Johan som är rätt klen av sig blir retad och mobbad och får utstå stryk från de andra pojkarna. Till slut får Johan nog och bestämmer sig för att rymma. Men för att vara säker på att han inte ska bli infångad och återförd till barnhemmet igen så snor han flickkläder från tvättlinan. Iklädd kjol, blus och sjalett klättrar han över barnhemsplanket och beger sig in till staden som Johanna.

Tack vare att "Johanna" stöter på den änglalika Anna-Maria, eller Angelique som är hennes artistnamn, får Johanna anställning som påkläderska vid Anne-Maries resande teatersällskap. Snart kommer han också i kontakt med gatpojken Gustav, som blir Johan/Johannas första vän och som också döljer en hemlighet.

Men trots sin förklädnad går inte Johan helt säker i staden. Det finns de som kan känna igen honom och gärna skickar tillbaka honom till barnhemmet. Och det finns också de som verkar ha kännedom om Johans ursprung. För vem är Johan egentligen och hur hamnade han på barnhemmet? Och dessutom: vad händer om teatersällskapet kommer på att han egentligen inte är Johanna?

Annika Thors Dit ljuset inte når utspelar sig i en 1800-talsmiljö och är en spännande och nästanpå magisk berättelse med flera trådar som flätas samman först mot slutet. När jag började läsa hade jag i och för sig en förväntan på att det skulle vara mer genusproblematik än vad det faktiskt var, men det kan bero på min misstolkning av baksidestexten. Jag gillade Dit ljuset inte når och tyckte som sagt att den var spännande men det är en rätt långsam berättad historia och att dess kapitel i några fall är väääldigt långa riskerar nog tyvärr att tappa några av målgruppens läsare. Men som högläsningsbok tror jag att Dit ljuset inte når kan fånga desto fler.

Lill-Pär och jag

Boken hos adlibris eller bokus

Cecilia Davidsson tar oss med till fattigsverige och torparstugorna i Lill-Pär och jag. Majas lillebror har varit sjuklig ända sen han föddes nu vid fyra års ålder ligger han för döden i mammas och pappas säng. Det är tyst i torpet, det enda som bryter tystnaden med jämna mellanrum är Lill-Pärs rosslande andetag och hans slemmiga hosta.

Det har alltid varit en massa pjosk med Lill-Pär, tycker Maja, alltid är det något av syskonen som fått stanna hemma och passa honom och alltid har det varit Lill-Pär som fått sitta i mammas knä. Och nu får man inte ens leka i hans närhet och måste vara alldeles tyst. Maja kan inte låta bli att tänka att det egentligen vore skönt om Lill-Pär inte fanns, även om hon får dåligt samvete av att önska att hennes sjuka lillebror var död.

Så dör Lill-Pär äntligen och den stora sorgen kommer till det lilla torpet. Först på begravningsdagen börjar det gå upp för Maja att hon aldrig kommer att få se sin lillebror igen och hon känner sig ännu mer usel som så länge önskat att han inte funnits. Gud borde ha tagit henne istället!

Davidsson lyckas väl med att fånga Majas svåra känslor - hennes avundsjuka gentemot lillebror som får all uppmärksamhet och sedan det dåliga samvetet och sorgen som väller upp inom henne. Det är också med lätthet man framför sig kan se det fattiga torpet med familjen som har det knapert och eländigt. Det är trångt och kallt i torpet och gröt serveras morgon, middag, kväll. Mot slutet blir det rätt dramatiskt, men man anar hopp, glädje och ljusare stunder när boken slutar.