fredag 28 oktober 2016

Vi är en

Länk till adlibris och bokus
När jag först hörde talas om att Sarah Crossans Vi är en handlar om siamesiska tvillingar, fnyste jag, nästan föraktfullt, och gjorde mig föreställningar om att det här bara var en berättelse som ville frossa i sensationslystnad. Det här kunde knappast vara nåt bra, tänkte jag. Men det fick jag äta upp.

Vi är en handlar om Tippi och Grace som är sammanvuxna vid höften. När de föddes sa läkarna att de troligtvis inte skulle överleva sitt första år ens. Men nu är de sexton och mår under omständigheterna bättre än vad någon läkare hade kunnat föreställa sig. Tvillingarnas föräldrar har, för att skydda sina döttrar mot att bli utstirrade, låtit flickorna ha hemundervisning, men när nu bidraget för undervisningen dragits in och då Tippis och Graces pappa blivit arbetslös har de inte längre råd med detta. Sexton år gamla ska Tippi och Grace börja i en helt vanlig high school och det är något av det läskigaste tvillingarna har varit med om.

Men att börja i en vanlig skola innebär också möjligheten till ett lite mer normalt tonårsliv, till att skaffa vänner. Kanske till och med att bli förälskad. Skolan utser en fadder till tjejerna, Yasmeen, och i henne och hennes kompis Jon får de riktiga vänner och får plötsligt uppleva enormt mycket mer än vad de tidigare gjort.

Men allt är trots allt inte tipp topp. Grace mår inte bra och läkarnas besked är att Grace inte heller kommer att bli bättre så länge hon och Tippi sitter ihop. Grace kropp håller på att stänga av, den orkar inte mer och tvillingarna har bara en möjlighet kvar om någon av dem överhuvudtaget ska överleva.

Tippis och Grace historia berättas ur Graces perspektiv på en lågmäld prosapoesi som lämnar mycket åt läsaren själv att föreställa sig vad gäller miljöer och beskrivningar och berättelsen drivs framåt av dialog och händelser samt av Grace tankar och känslor. Trots prosapoesins knappa format så ryms så väldigt mycket i den här boken. Det är inte bara dilemmat och svårigheten med att sitta ihop med en annan person för Vi är en skildrar också hur hela familjen påverkas.

Så, för att knyta an till de förutfattade meningar jag till en början hade på den här boken: Visst är ämnet siamesiska tvillingar sensationellt. Men Vi är en framstår inte som en freakshow-bok utan är istället en oerhört mänsklig och finstämd berättelse. Jag gillade den!

torsdag 27 oktober 2016

Den otursförföljde Max Crumbly

Länk till bokus och adlibris
Rachel Renée Russell har gjort succé med Nikkis dagbok och hon är nu aktuell igen med en ny serie som följer i samma anda som Nikkis dagbok. Den otursförföljde Max Crumbly. Skolans hjälte är en humorbok berättad med många serieliknande illustrationer och ett typsnitt som nära nog påminner om handstil.

När Max Crumbly var liten drabbades han ofta av svår astma och panikattacker och på grund av den stress som det orsakade Max så valde hans föräldrar att låta Max ha hemundervisning med sin farmor istället för att gå i vanlig skola. Men nu, äntligen, har Max börjat i en vanlig klass på South Ridge Middle school (jag chansar på att Max är ca 13-14 år). För Max är det ytterst viktigt att allt går bra så att han inte riskerar att få gå tillbaka till hemundervisning och det mesta går också hyfsat bra. Men inte allt. På skolan går också Doug Thurston som är värsta mobbartypen och hans nya hobby tycks vara att låsa in Max i hans eget skåp.

Höjden av otur är det när Max under en och samma dag blir inlåst i sitt skåp två gånger. Och till råga på allt blir fast och bortglömd i sitt skåp när skolan stänger för dagen. Och som om inte detta vore nog så händer detta precis innan skolan hålls stängd för tre dagars långhelg. Max kan inte be någon om hjälp och eftersom hans föräldrar tror att han ska vara hos sin farmor och vise versa så är det ingen som kommer att sakna honom förrän skolan börjar igen efter helgen.

Låter detta som en typisk skolans hjälte? Njä, inte direkt, va. Men det händer ändå en del oväntade saker som plötsligt får Max att framstå som skolans främsta superhjälte. Om nu bara inte om vore...

Max Crumbly är faktiskt rätt så skojig. I små portioner. För det blir lätt hurtigt och klämkäckt och lite tröttsamt efter ett tag. Och allt är dessutom så väldigt amerikanskt så att en del känns konstlat i mina svenska ögon. Jag både köper och förstår att Russell gärna vill få killar som läsare, Nikkis dagbok är ju trots allt rätt tjejig, men Max känns tyvärr inte vidare nytt eller fräscht utan framstår i min aögon mest som en efterapning av såväl Nikkis dagbok som av Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans. Men oavsett mitt lätt ljumma betyg så lär Max Crumbly finna sina läsare utan problem.

Tack till Modernista för rec.exet.

onsdag 26 oktober 2016

Becca

Länk till adlibris och bokus
Föreståndarinnan Florence styr med järnhand på barnhemmet där barnen bor i väntan på att bli adopterade, på att få ett nytt hem. Det hon säger är lag och det barn som inte följer hennes regler straffas hårt. Värst är det för flickan vars ansikte är missbildat och som ständigt får höra hur ful hon är. Florence får flickan att känna sig som ett monster när hon säger att flickan ser otäck ut och att hon borde vara glad över att hon får bo där. Och flickan märker på kvinnorna som kommer på besök till barnhemmet för att adoptera, hur de ryggar tillbaka, flackar med blicken och snabbt väljer ett annat, vackrare barn. Flickan har gett upp hoppet om att någonsin få lämna barnhemmet.

Men så stöter hon under en promenad på den berömde skådespelaren Max Winther och han adopterar flickan och tar med henne hem till sitt slott. Max är väldigt vänlig och får flickan att känna sig hemma, men hans hustru, Judith, beter sig som de flesta gör i flickans närhet och tittar på henne med avsky. Flickan får veta att Max och Judith har förlorat sin dotter Becca i en bilolycka. Judith gör snabbt klart för flickan att hon aldrig någonsin kommer att kunna ersätta Becca och flickan, som inte trodde att det fanns nåt värre ställe än barnhemmet, har snart ändrat uppfattning om sitt nya hem.

Petter Lidbecks Becca säljs in som en "krypande rysare", men är enligt mig inte mycket till rysare, även om det bjuds på en krypande stämning som ligger som ett oroväckande filter över berättelsen. Becca är dock spännande nog för gripa tag och erbjuda sträckläsning. Lidbeck ska ha hämtat inspiration från Daphne du Mauriers skräckklassiker Rebecca (även filmatiserad i regi av Hitchcock) och det är väl detta baksidestexten försöker passa till. Men att Becca skulle vara en rysare? Njä, inte riktigt.

måndag 24 oktober 2016

Den vita döden

Länk till adlibris och bokus
I början av 1900-talet var tuberkulos den stora folksjukdomen i Europa som skördade många liv och i Sverige var tbc fortfarande på 1930-talet en av de vanligaste dödsorsakerna. Innan vaccin och effektiva botemedel mot tbc började användas behandlades de tuberkulossjuka patienterna på särskilda sanatorium. Vila, frisk luft och näringsrik mat var det som ordinerades. Men för många som kom till sanatorierna var detta inte tillräckligt och döden var ständigt närvarande. Om nätterna kunde övertäckta bårar ställas ut i korridorerna och på morgonen kunde plötsligt en stol stå tom i matsalen.

Ett vackert gammalt slott i Småland har omvandlats till ett sådant här sanatorium och till detta dödens ställe kommer trettonåriga Julia. Gamla och unga, rika och fattiga samsas på sanatorierna och trots att det finns andra i Julias ålder så känner sig Julia ändå väldigt ensam. Hon är nämligen blyg och har svårt för att skaffa sig vänner. Dessutom känner hon sig så väldigt ensam och övergiven på sanatoriet. Julias föräldrar, och framför allt hennes mamma, är livrädd för smittan och vill inte komma och hälsa på när det är besöksdagar. Samtidigt ser Julia hur andra patienters familjer kommer och hälsar på och hur andras föräldrar vågar krama om sina sjuka barn. Det gör ont i Julia att veta att hennes egen mamma inte vill röra vid henne. Men så kommer Luca till sanatoriet och Julia lever upp. För första gången i sitt liv blir hon förälskad. Och kärleken visar sig vara besvarad.

Camilla Lagerqvists Den vita döden ser på omslaget ut att kunna vara en rätt läskig bok, men det här är inget annat än en vemodig kärlekshistoria som också gör en inblick i Sverige under 1930-talet och som berättar om en av modern historias värsta folksjukdomar.

Luca tillhör förresten ett cirkussällskap och för den som också har läst Lagerqvists Cirkusflickan så finns här en del karaktärer att känna igen. Jag gillar när författare på det här viset knyter an till sina tidigare böcker och bjuder på både igenkänning och uppföljning på sina karaktärer. 

tisdag 18 oktober 2016

I mitt namn

Länk till adlibris och bokus
I mitt namn. En bok om att vara trans handlar precis om det som titeln skvallrar om: en bok om att vara trans, alltså. Moa-Lina Olbers Croall har intervjuat olika transpersoner, några kända, några okända, i olika åldrar och i I mitt namn får vi ta del av deras berättelser. Varvat med de personliga berättelserna som de intervjuade personerna delar med sig av, finns rena faktaavsnitt om vad trans är, hur transformeringsprocessen går till, vart man kan vända sig med sina funderingar och mycket annat. Här finns film- och boktips och sist i boken en ordlista samt en gedigen länklista.

I mitt namn vänder sig till den som går i egna funderingar kring sin könsidentitet, men den vänder sig också lika mycket till cispersoner, det vill säga icke-transpersoner, som kanske känner någon transperson eller har någon i sin närhet som man vill stötta och förstå. I mitt namn gav mig mycket kunskap och framför allt gav det mig insikter om hur hur lite jag faktiskt visste kring dessa frågor och transpersoners situation. Den här boken borde absolut vara obligatorisk läsning för skolsköterskor och skolkuratorer, eller ja, varför inte alla som jobbar i skolans värld!

Supernova #4

Länk till adlibris och bokus
Glassväder och tre borttappade hundar är fjärde boken om Supernova, vardagssuperhjälten i Bjärred, som Åsa Öhnell skriver om.

Det är sommar och sol, bästa glassvädret, och Märta och Supernova är på Bjärreds centrum för att utföra hjältedåd. De ska hjälpa gubben Holgersson att köpa skorpor och mjölk till fikat. Som tack har Holgersson lovat att de ska få köpa varsin glass för besväret. Medan tjejerna slickar i sig sina smältande glassar läser de på anslagstavlan som finns utanför affären. De hittar en lapp om en bortsprungen hund - ett uppdrag för superhjältar som dessutom kräver mer hjältemod än att gå till affären och köpa mjölk och skorpor.

Utanför affären träffar tjejerna på Dante och Nisse. De vill också vara med och utföra hjältedåd och självklart får de hjälpa till att leta. Bjärred är ju stort, så nog kan det behövas lite hjälp med att hitta den bortsprungna jycken.

De fyra barnen ger sig av åt olika håll för att leta efter hunden. Och de visar sig ha tur i sitt sökande. Men samtidigt dyker det upp fler lappar om försvunna hundar på anslagstavlan. Det är väl inte så att det går en hundtjuv lös?

I Glassväder och tre bortsprungna hundar träffar vi samma charmiga karaktärer som i de andra Supernovaböckerna. Handlingen är vardagsnära men med en humoristisk knorr som gör de här böckerna så väldigt trevliga att läsa. Sen ska jag ju inte sticka under stol med att jag dessutom har Bjärredsrötter, vilket gör läsningen ännu roligare för mig som känner igen mycket från miljöerna.

måndag 17 oktober 2016

Dataspelet

Länk till adlibris och bokus
Dataspelet av Petrus Dahlin ingår i Bonnier Carlsens serie Lätt och läskigt. För säkerhets skull har man dessutom skrivit "Läs på egen risk!" över bokens utsida. Men det är en rätt oskyldig berättelse som läsaren möts av. Åtminstone verkar det så inledningsvis, för slutet är minsann inte det minsta oskyldigt.

Dataspelet handlar om Ville, som väl är i lågstadieåldern, och som är ensam hemma. Då passar han på att smyga in i sin storebrors rum för att spela dataspelet Ansiktet som egentligen har en åldersgräns på femton år. Ansiktet visar sig vara ett läskigare spel än vad Ville kunnat tro och även om han sen skryter i skolan för sina kompisar om att han spelat Ansiktet så plågas han av mardrömmar. Mardrömmarna blir bara värre och värre och snart ser Ville det läskiga ansiktet från  Ansiktet överallt.

Till slut berättar Ville för sin mamma att han spelat Ansiktet och hur dåligt han mått efter det. Hon tröstar Ville och säger att det bara är hans dåliga samvete som spökar och Ville mår bättre efter detta. Men mardrömmarna försvinner inte för det. Istället tycks de verkligare än någonsin.

En farlig vän

Länk till adlibris och bokus
Strax innan Leo ska börja nian flyttar han och hans familj. De flyttar lika mycket till ett nytt område, till en ny skola som bort från Leos gamla skola och klass i vilken Leo under lång tid varit mobbad.

På samma gård som Leo flyttat till bor Jonna. Jonna är snygg, cool, självsäker och hon ger Leo uppmärksamhet. Och att ha en vän när man börjar i nya skolan kan ju inte vara fel.

Men Jonna är inte riktigt den vän Leo behöver. Hon utmanar Leo att testa gränser och Leo, som blir förälskad i Jonna, hänger på. Nu när han hittat någon som vill vara med honom kan han inte riskera att Jonna inte ska acceptera honom. I Jonnas sällskap är han nämligen också trygg från de vanliga och typiska översittartyperna som gärna hackar på skolans nye elev.

Men Jonna ställer också outtalade krav på hennes och Leos vänskap. Det är Jonnas regler och infall som ska följas och livet för Leo blir både farligt och obehagligt när Jonna får med sig Leo i mobbingen av en annan kille på skolan. Helt plötsligt befinner sig Leo på andra sidan. Mobbad har blivit mobbare. Och Jonna vet inga gränser för hur långt det går att driva sitt hat mot den hon ser ner på.

En farlig vän av Ritta Jacobsson är en lättläst och spännande bok där frågor om vänskap ställs på sin spets. Jag kommer att tänka på Emma Granholms Ett nytt liv på köpet som ju också handlar om en mobbad person som plötsligt får vänner och som också beskriver den desperata glädjen i att äntligen ha en vän, vilket driver huvudpersonen att göra vad som helst för att inte förlora den vänskapen. Det är tragiskt, men också väldigt mänskligt.

söndag 16 oktober 2016

Poppy Pym och Faraos förbannelse

Länk till adlibris och bokus
Som spädbarn kommer Poppy Pym till madame Pyms cirkus, Magnifike Marvin drar plötsligt en dag fram henne ur sin hatt (Poppys version) tillsammans med en lapp där någon ber att man på cirkusen ska ta hand om det lilla knytet. Hur det nu gick till kan man ju diskutera, men sant är i alla fall att Poppys riktiga föräldrar lämnade henne hos cirkusfolket och bland dessa får Poppy sin nya familj. Hon växer upp på cirkusen och lär sig allt om cirkusliv. Men nu när Poppy fyllt elva tycker hennes fostermor madame Pym att det är dags för Poppy att leva lite mer "vanligt" liv. Poppy kan behöva en fast punkt, få lära känna barn i sin egen ålder och framför allt behöver hon gå i skola. Det är trots allt så att man inte kan lära sig allt på cirkusen.

Poppy får börja på internatskolan Saint Smithens där hon till en början inte alls känner sig hemma. Inga popcorn eller sockervadd till frukost längre, oglittriga skoluniformer och lärare som blir sura när man hänger upp och ner eller gör volter på rasterna. Men Poppy lär snart känna Ingrid, som hon delar rum med, och Kip, som också går sitt första år på internatskolan, och de tre bli snart ett radarpar.

Nu är det så att skolan ska ställa ut en tillfällig egyptisk utställning, något man är väldigt stolta över på, men kring den här egyptiska skatten går det historier om att det vilar en förbannelse över ett av föremålen. Och mycket riktigt börjar det hända både mystiska och otäcka saker samma minut som föremålen bärs in i skolbyggnaden. Men är det en förbannelse eller är det helt enkelt så att det är någon som försöker avleda uppmärksamheten för att kunna stjäla den värdefulla rubinskarabén? Poppy ser sin chans att likt sin detektivhjältinna från böckernas värld lösa mysteriet med faraos förbannelse.

Poppy Pym och faraos förbannelse av Laura Wood är första boken om Poppy Pym och hennes cirkusfamilj. Jag gillade det här och kände ren läsglädje boken igenom. Poppy Pym är en bok med mycket charm, humor och spänning. Framför allt fastnade jag för de charmiga karaktärerna, och jag hade gärna träffat flera av karaktärerna i boken på riktigt. Men kanske inte snorkiga Annabelle med näsan i vädret.

Tack till Modernista för rec.exet!

fredag 14 oktober 2016

Passa!

Läs mer på adlibris eller bokus
Lättläst. I 5b spelar alla fotboll på rasterna. Till och med Wille är med trots att han egentligen inte tycker det är så himla kul. Fotboll är inte hans grej. Han gillar ju matte och schack. Men alla är med och spelar fotboll och Wille är mer eller mindre tvingad att ställa upp och vara med varje rast. Trots att han avskyr att smutsa ner sig på grusplanen och typ alltid ändå missar bollen.

När det är dags för årskurs fems årliga fotbollsturnering så bävar Wille inför matcherna. Han vill inte vara med. Fotbollsturneringen är bara för killarna. Tjejerna har basketturnering istället, något Moa i Willes klass inte går med på. (Jag förstår ärligt talat heller inte varför de inte kan ha blandade lag. Tramsigt!) De två lyckas övertala idrottsläraren att Moa ska ta Willes plats i laget. Men Wille blir ändå tvungen att ställa upp när Christian får rött kort och blir avstängd från sista matchen, den match som kommer att avgöra om 5b vinner turneringen eller inte. Och kanske kan Wille ändå hjälpa laget att vinna. Trots att fotboll inte är hans grej.

Passa! av Thomas Halling är en lättläst fotbollsbok som alla kan känna igen sig i. Visst är det mycket om och kring fotboll, men boken handlar också om livet på mellanstadiet, om kompisar och lite om kärlek. Så visst kan många känna igen sig i Passa!, även de som inte gillar att spela fotboll.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Länk till adlibris och bokus
Nittonårige Markus träffar Ingrid på en fest. Hon är några år äldre än honom, har rakat huvud och ser trött ut men är ändå otroligt vacker i Markus ögon.

I hemlighet ser Markus till att Ingrid får hans telefonnummer i hopp om att hon ska höra av sig till honom. Och det gör hon. De börjar träffas och Markus är säker på sin sak; han har nog aldrig tidigare varit kär innan. Inte på det här sättet i alla fall. Det känns som om livet börjar först nu i och med Ingrid. Men Markus känner inte till allt om Ingrid, han har nog förstått det men det är först när hon själv berättar att hon är allvarligt sjuk som Markus verkligen tar in vetskapen. Men Markus bryr sig inte mindre om Ingrid för det. Och i takt med att deras relation djupnar och blir starkare så blir Ingrid sjukare. Snart kan inte heller Markus blunda för det som Ingrid så väl är medveten om nämligen att den enda framtid som finns för Ingrid är döden.

Björn Sortlands Vad är så skört att du säger dess namn? är en av mina favoriter bland kärleksböcker och jag grät första gången jag läste boken. Det här är, precis som Alla har ett hungrigt hjärta, en lågmäld och finstämd berättelse som inte spänner över många sidor, men vars innehåll är så mycket större. Sortlands språk kan vid en första anblick synas enkelt. Det är precist avvägt utan överflödiga ord. Men dyker man ner under ytan så kommer nyanserna fram och lyfter hela berättelsen.

onsdag 12 oktober 2016

Zeina & Nalle

När jag läser baksidestexten till Zeina & Nalle får jag intrycket av att författarparet Sören Olsson och Anders Jacobsson med sin bok vill ge en bild av det mångkulturella Sverige. Zeinas pappa är från Beirut och Nalles kommer från en finlandssvensk familj. Men Zeina & Nalle är snarare en bok om att börja högstadiet, att börja en ny klass och få nya klasskompisar.

Genom Zeinas respektive Nalles dagboksanteckningar får vi följa de båda från sommarlovet efter sexan genom hela första terminen i sjuan. Zeina och Nalle känner inte varandra från början, men nu har de hamnat i samma klass och allt som händer under skoldagen rapporteras och skrivs ned i dagböckerna. Det lustiga är att de båda ofta har rakt olika uppfattningar om dagens händelser. Zeina är en utåtriktad och typiskt tonårig tjej medan Nalle är blyg och försiktig och därmed uppfattas som lite mer töntig. Men olikheterna till trots så kan man ändå rätt så tidigt ana att någon form av kemi mellan de båda kommer att uppstå.

Att läsa Zeina & Nalle väcker liv i mina barndomsläsminnen från när jag slök alla Bert-böckerna. Det här är riktigt roligt att läsa och jag gillar både stilen och jargongen. Dock börjar innehållet bli aningens daterat med till exempel tv-serie-referenser, boken kom ju trots allt ut 2002, men nåt år till kan boken nog hålla.

Alla har ett hungrigt hjärta

Jag unnar mig omläsning för en gångs skull. Björn Sortlands tunna böcker är rätt korta berättelser som går snabbt att läsa, men vars innehåll döljer så mycket mer än vad som går att läsa på raderna.

Alla har ett hungrigt hjärta (vars titel är hämtad från en Bruce Springsteen-låt) handlar om sextonåriga Ina som misstänker det värsta, nämligen att hon är med barn. Hon har haft sex en gång med Erik. Men det räckte tydligen. Det hände för ett par veckor sen på en fest och egentligen så är Erik tillsammans med Katrine som går i Inas parallellklass, så Erik är inte ens hennes egen pojkvän. Och Ina vet inte heller om det som hände var ett misstag. Det enda hon vet är att hon inte vet vad hon ska göra med sina misstankar.

I Oslo bor Inas kompis Synnöve som är ett par år äldre och med henne tänker Ina att hon skulle kunna prata. Men hon vill inte säga vad hon har att berätta på telefon så istället bestämmer sig Ina för att åka till Oslo. Erik erbjuder sig att skjutsa Ina i sin bil och Ina tackar ja.

Resan till Oslo blir en resa full av funderingar. Vad ska hon säga till Synnöve? Ska hon berätta för Erik? Hur ska hon göra med barnet om det visar sig att hennes misstankar är sanna?

Alla har ett hungrigt hjärta är en lågmäld och ömsint berättelse. Relationen mellan Erik och Ina är trevande och lite osäker från bådas håll, men växer under färdens gång och ser ut att kunna bli något att fint bygga på.


måndag 10 oktober 2016

Hej vacker

Som pocket hos adlibris eller bokus
Hej vacker är en fristående fortsättning på Ann-Helén Laestadius Sms från Soppero. Trettonåriga Agnes ska tillbringa sommarlovet hos mormor och morfar i Soppero. Agnes morföräldrar, liksom Agnes mamma, är samer, men Agnes mamma blev som ung mobbad och flyttade från Norrland så snart hon kunde och har mer eller mindre försökt glömma sitt samiska ursprung. Det är först nu när Agnes blivit intresserad av sitt samiska arv som mamman själv börjat acceptera sitt ursprung. Men för Agnes så är hennes identitet ändå inte självklar. Hemma i Stockholm är hon samen Agnes, men i Soppero ser man på henne som stockholmaren Agnes.

I Soppero finns Henrik, som kanske är Agnes pojkvän och Agnes ser sjukt mycket fram emot att träffa honom igen under sommaren. Men det kommer hinder i vägen, det finns starka viljor som vill sätta stopp för Agnes och Henriks kärlek och sommaren i Soppero blir inget som Agnes föreställt sig.

Hej vacker är framför allt en berättelse om identitet men mycket av händelserna i boken kretsar också kring kärlekshistorian Agnes-Henrik. Det är en väldigt söt och oskyldig kärlekshistoria och jag kan tycka att Hej vacker är lite väl barnslig och snäll för att vara klassad som ungdomsbok. Den hade lika gärna kunnat säljas in som en bok för 9-12-åringar. Sen är frågan också hur länge till boken kommer att hålla innan den blir för daterad. Det snackas till exempel om msn i boken, något jag inte tror någon ung läsare idag känner till.

Blink

Länk till adlibris och bokus
Mette Finderups Blink är en episodisk roman med ett persongalleri om hela nitton personer vars liv under bokens tjugofem kapitel antingen bara snuddar vid varandras eller sammanflätas helt. Här är många hopp i både tid och rum men relationer, tonårsliv och kärlek är den röda tråden genom romanen.

Vi får bland annat träffa Amanda som är fast i ett våldsamt och destruktivt förhållande, Uffe som precis kommit ut som bög, Julie som är hemligt kär i Martin och skickar anonyma kärleksbrev. Och så har vi Mads som drabbas av kärlek vid första ögonkastet, men som glömmer ta reda på vad föremålet för hans beundran heter eller hur han ska kunna få tag på henne igen.

Blink är en annorlunda roman och jag tyckte mycket om den. Jag gillar titeln som jag tänker mig anspelar på att varje kapitel byter perspektiv och mer eller mindre är ögonblicksscener. I början tyckte jag förvisso att varje nytt kapitel kändes lösryckt, men ju fler kapitel man hinner läsa desto häftigare blir det när man märker hur vissa personer hänger ihop eller hur vissa händelse för samman karaktärerna. Det är snyggt gjort av Finderup som lyckas fläta ihop alla dessa ögonblicksscener till en komplett helhet.

fredag 7 oktober 2016

Skämmerskans dotter

Länk till adlibris och bokus
Tioåriga Dina har ärvt sin mammas gåva. Hon är skämmerska. När en skämmerska tittar någon i ögonen kan hon se den personens dåliga handlingar, hon kan se allt som den personen skäms för - det dåliga samvetet. Därför är det inte många som vill titta en skämmerska i ögonen och Dina, som ganska nyligen upptäckt sin skämmarförmåga har redan fått uppleva de negativa sidorna med att vara skämmerska och hon ser snarare på gåvan som en förbannelse. Hon är numera utfryst av traktens barn och ingen vill längre leka med henne.

Skämmerskors förmåga kommer till användning när skuld ska bevisas då brott blivit begångna. Dinas mamma, blir hämta av en man från staden Dunark för att lösa ett mordfall i borgen Dunark. Den mordanklagade nekar till brott och en skämmerska behövs nu för att kunna fastställa mannens skuld.

Dunark ligger en bra bit från Björkåsen där Skämmerskan bor med sin familj och Skämmerskan lovar att vara tillbaka senast nästa dag. Men dagen därpå kommer istället ett nytt bud från Dunark för att hämta Dina. Och Dina som tror att hennes mamma behöver hjälp följer med till borgen, men det visar sig vara en fälla.

Skämmerskan kan inte styrka det brott som den anklagade mördaren påstås ha begått. Det är borgfursten själv som blivit mördad och den anklagade är ingen mindre än borgfurstens egen son, Nico, och Drakan, borgfurstens oäkting, kräver att Nico ska utropas som den skyldige. Drakan har nämligen allt att vinna på att den mordanklagade Nico döms. Dina tas därför som gisslan för att få skämmerskan på andra tankar och Dina blir nu tvungen att lära sig att använda sin gåva för att kunna rädda både den mordanklagade Nico, men också sig själv och sin mamma.

Lene Kaaberböls Skämmerskans dotter är en mörk fantasy, hcg-klassad, men jag tycker nog den passar för lite äldre läsare. Här finns till exempel några riktigt brutala och blodiga scener med drakar som sliter sönder sina byten. Det är en riktigt bra och originell historia med stämningsfulla medeltidsaktiga miljöer och jag riktigt sögs in i boken. Det är inte ofta jag sträckläser fantasy, men Skämmerskans dotter gick inte att sluta läsa. Och det är ett mycket gott betyg från mig på en fantasybok.

Tricks

Länk till adlibris och bokus
Björn Sortland är en norsk ungdomsboksförfattare vars böcker jag gillar skarpt. Han har lite samma poetiska språk som i Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag behöver dig så himla mycket (en av mina favoritböcker för övrigt). Tricks är förvisso ingen språklig sensation utan är istället en lättläst, söt och väldigt underhållande liten berättelse om en förälskad sextonårig kille.

Huvudpersonen, vars namn aldrig nämns, är kär i Janice och har så varit i ungefär ett helt år. Janice är från Colorado och har varit utbytesstudent i Norge under senaste året och därmed bott i huvudpersonens familj. Kruxet är ju nu att det är dags för Janice att åka hem och vår huvudperson börjar alltså inse att tiden är knapp om han ska våga berätta för Janice att han är kär i henne.

Ruth, som är hans bästa kompis, och som vet hur kär han är i Janice uppmuntrar honom att bjuda ut henne innan det är för sent. Ruth har en del tricks som hon delar med sig av. Hon föreslår att han ska bjuda på fin middag på den där stjärnkrogen. Men det är ju svindyrt så för att få pengar till restaurangen får han hänga med Ruth när hon jobbar. Hon har nämligen diverse extraknäck som reklamutdelare och hos en mjölkbonde och Ruth går med på att ge en del av sin lön till sin kompis om han bara hjälper henne.

Och middag på stjärnkrog blir det minsann. Men det blir ändå inte riktigt som det var tänkt. Fast det behöver å andra sidan inte vara något dåligt.

Historien i Tricks är visserligen rätt så uppenbar men det gör absolut ingenting för berättelsen är ändå så söt och har en fantastiskt rolig scen i slutet. Jag stänger igen boken med ett stort leende på läpparna.

torsdag 6 oktober 2016

Vem är du Johanna?

Finns som pocket hos adlibris och bokus
Johannas barndom utspelar sig på Island med pappa och farmor bland vidderna, bergen och hästarna. Hon får tidigt lära sig rida och hon blir lovad att fölet Sunnanvind ska bli hennes egen häst. Men när Johanna är fem år har hennes svenska mamma fått nog av livet på Island och tar med sig sin dotter till Sverige för att leva där istället. Johanna får inte ens tillfälle att säga hej då.

I Sverige blir avståndet till Island större och större och kontakten med pappa och med farmor och farfar blir allt sämre. Johannas kärlek till hästar finns dock kvar och hon tillbringar mer eller mindre all ledig tid i stallet där hon är skötare till Kasper. Men det är trots detta en rätt vilsen tid för Johanna, hon försöker lägga Island bakom sig. Dels är det ingen som vill höra om hennes tid där och dels känner sig Johanna sviken av sin pappa som aldrig hör av sig. Istället lägger Johanna all sin kärlek på kasper och när han blir sjuk och måste avlivas går Johanna sönder.

Johanna klarar inte av skolan längre, hon skolkar och hamnar i helt fel sällskap. Räddningen blir att åka till Island. Johannas farmor har drabbats av en stroke och vill så gärna träffa sitt barnbarn innan det är för sent. Det var tio år sedan hon var på Island sist och allt är så himla annorlunda från det hon är van vid. Och samtidigt är allting så himla bekant och familjärt. Men det är svårt att lära känna sin isländska familj på nytt. Hennes pappa är tystlåten och den enda personen som Johanna känner ett band till är farmor som ligger nedsövd på sjukhus.

Vem är du Johanna? är lite för lik Viveka Sjögrens I den tysta minuten mellan, som jag nyligen läste. Här återfinns samma tema med frånvarande pappa och identitetsfrågan - var hör Johanna hemma? Det är intressant att böckerna kommit ut med ungefär ett halvårs mellanrum, så frågan är vem som har inspirerats av vem? Den stora skillnaden är så klart att Vem är du Johanna? också är en hästbok som hästälskare kommer att sluka. Det känns på sätt och vis orättvist att jämföra dessa båda böcker, men måste jag välja en ungdomsbok som utspelar sig på Island så blir det Sjögrens.

onsdag 5 oktober 2016

Mitt skitliv

Länk till adlibris och bokus
Clara är sexton år och bor i en mindre stad nära Odense i Danmark. Alltsedan hennes lillebror Magnus dog i cancer för några år sedan så har Claras mamma mer eller mindre varit konstant deprimerad och befunnit sig i ett zombieliknande töcken. Efter att mamman försökt ta livet av sig ett par gånger är Clara livrädd att hitta sin mamma med uppskurna handleder eller medvetslös efter att ha svalt en massa piller. Claras pappa stack efter Magnus död och sen dess har Clara inte haft någon kontakt med honom. Förrän nu. Den här julen får hon nämligen en mobiltelefon i julklapp. Ett försök till att ta upp kontakten igen. Klart Clara är nyfiken på att träffa sin pappa igen. Men är han värd det?

På grund av mammasituationen så har Clara tagit på sig en stor del av vuxenrollen hemma. Hon sköter mycket av hushållet och försöker samtidigt hinna med skolan så gott det går. Och hinna med att var tonåring, träffa kompisar, bli bjuden på de där festerna som räknas och kanske bli ihop med killen hon så länge varit hemligt kär i. 

Men så händer en grej på en fest. En riktigt brutal skitgrej, men som ändå bidrar till att Clara plötsligt får mer uppmärksamhet och blir bjuden på fler fester. Och Clara går gärna på festerna för att glömma allt skit som händer hemmavid, för nu har mamma försökt ta livet av sig igen. Och den enda fasta punkten i Claras tillvaro är barndomsvännen Charlie som verkligen ställer upp i ur och skur. Men trots att han står henne nära så går det inte att berätta allt för honom ändå.

Titeln till Vibeke Baekkelund Lassens bok, Mitt skitliv, är verkligen mitt i prick. Claras liv innehåller så sjukt mycket elände. Det är ett riktigt skitliv om man tänker på hennes situation hemma, hur det går med skolan, vad som händer med henne själv och med kompisarna. Det är en död lillebror, en mamma som lider av psykisk ohälsa, en pappa som stuckit, killar som vill utnyttja henne, vänner som sviker. Och så himla mycket alkohol hela tiden. Clara har så få trygghetspunkter i sitt liv och ändå biter hon ihop och är stark som tusan. Hur orkar tjejen? Claras berättelse är ett brutalt verklighetsnedslag och samtidigt så finns här hopp och ljusglimtar invävda i allt det svarta. För som undertiteln, En kärlekshistoria, antyder så finns här en pirrig och fin kärlekshistoria också som till viss del väger upp allt skit i Mitt skitliv

Jag har ändå lite svårt för att bestämma vad jag tycker om boken. Jag gillar den för sitt språk, hur Baekkelund direkt hugger tag i läsaren med första meningen. Jag gillar närheten i berättelsen, svärtan och den svarta humorn. Men jag ogillar och mår rätt dåligt av allt som Clara får stå ut med. Det blir för mycket skit för henne och till slut klappar hon ju nästan ihop. Och det är först efter att hon vågat berätta om hur hon har det hemma, vad hon varit med om som det äntligen blir en ljusning. 

tisdag 4 oktober 2016

I den tysta minuten mellan

Länk till adlibris och bokus
Jag ska börja med att säga att jag älskar Viveka Sjögrens språk! Det är vackert poetiskt, utbroderat och målande och samtidigt korthugget och enkelt. Precis som i Himmel över Hassela finns här meningar att stanna upp vid, läsa om, smaka på. I den tysta minuten mellan är en väldigt finstämd berättelse om sorg och saknad och om tillhörighet.

Fjortonårige Torvi flyttade från Island när han var sex år gammal. Kvar blev hans pappa. En pappa som Torvi inte träffat sedan dess. En dag kommer ett brev från hans farmor. I det skriver hon att Torvis pappa har dött. Torvi beslutar sig för att åka tillbaka till Island för att gå på begravningen och träffa sin farmor och resten av släkten på pappas sida för första gången på åtta år.

Det känns konstigt att komma tillbaka till Island efter så lång tid. Egentligen bryr sig Torvi inte så mycket om sin pappa, säger han, han har under så många år känt sig ledsen, arg och besviken på sin pappa för att han inte hört av sig. Men att komma tillbaka till Island och träffa hela släkten igen, att besöka de gamla barndomsplatserna, träffa sin bästis, Óli, från när han var liten väcker minnen till liv. Och det är många fina minnen, minnen som länge legat gömda. Torvi får genom sina släktingar på nytt lära känna sin pappa och får veta saker om honom som han inte haft någon aning om. Gradvis förändras Torvis bild av pappan från att vara någon som övergav honom till att bli en levande pappa i minnet.

Det kommer fram att såväl alkoholism som psykisk ohälsa ligger bakom den brustna relationen med pappan. Och jag kan förstå att Torvis mamma inte ville ha något att göra med pappan, men att utestänga Torvi helt från sin isländska tillhörighet känns så väldigt orättvist. Och att de aldrig pratat om varför de flyttade tillbaka till Sverige. Därför känns det också så fint att Torvi ändå kan försonas med sin pappa och att veckan på Island inte blir något avslut utan istället blir en ny början.

Viveka Sjögrens I den tysta minuten mellan nominerades till Augustpriset 2011.