Golden boy

Länk till adlibris och bokus

Sextonårige Max är den där snygge svärmorsdrömkillen som tjejerna faller för, som killarna gillar för att han är schysst och bra på fotboll. Max är med andra ord en populär kille. Men det ingen annan vet förutom Max familj och hans barndomskompis, Hunter, är att Max är född intersex. Han har både ett manligt och ett kvinnligt könsorgan. Han är varken tjej eller kille. Han är både och. Eller mitt emellan. Max har aldrig haft några större problem med det här. Han identifierar sig själv som kille och ingen ifrågasätter att han inte skulle vara kille, men Max börjar bli medveten om att hans hemlighet snart kommer att ställa till problem. Han vågar till exempel aldrig gå längre än till att hångla med någon tjej, så fort det börjar bli allvarligare än så gör han slut, med följd att han av många tjejer ses som en player. Och vad kommer att hända i framtiden? Kommer alla hans kompisar att skaffa barn och familj utom Max?

Bara det här att Max är intersex, att hans föräldrar inte valde att välja kön åt honom som spädbarn, alla undersökningar av intresserade läkare han fick genomgå som barn och att man i Max familj inte ens pratar om Max intersexualitet utan bara låtsas som att Max är en helt vanlig kille är stoff nog till en hel roman. Men Tarttelin skruvar upp berättelsen ytterligare. Redan i första kapitlet får man förklaringen till undertiteln Ljudet av något som spricker. Det är Max själv som spricker, fysiskt och psykiskt, när hans barndomsvän Hunter våldtar honom. Kränkningen, skammen, paniken, förtvivlan och smärtan är så intensiv i det här kapitlet att det verkligen är plågsamt att läsa. Max liv kommer så klart aldrig någonsin att bli som förr efter detta, men framför allt tvingar denna händelse Max att göra upp med sin identitet och det faktum att han är annorlunda.

Abigail Tarttelin har skrivit Golden Boy, en bok som nästan gör ont att läsa, så stark är den. Tarttelin spelar på många känslosträngar och låter läsaren uppleva både kärlek och förtvivlan och stundtals är det tungt att läsa, framför allt öppningsscenen är vidrig, men jag är samtidigt så väldigt glad över att ha läst Golden Boy då den verkligen ökat min medvetenhet om och förståelse för vad det kan innebära att vara intersex. Och framför allt vad det kan innebära att växa upp utanför det normativa. Boken är skriven utifrån flera olika perspektiv, Max själv, hans lillebror, mamma, flickvän, läkare. Lite rörigt kan det bli eftersom varje perspektiv är skrivet i jag-form, men samtidigt ger de många olika perspektiven en mer komplex bild av hur mycket vi är påverkade av rådande könsnormer.

Det är som sagt många känslor som rörts upp under min läsning av Golden Boy och, förutom våldtäktsscenen, så blev jag mest upprörd över bristen på öppenhet i Max familj och hur destruktivt det blir för inte bara Max utan för alla inblandade. Jag menar inte att det är en lätt fråga för någon att ta tag i, och jag kan samtidigt förstå Max föräldrar och hur de i all välvillighet inte gjort någon större sak kring Max kön, och Max har ju varit trygg i sig själv, men kanske just därför blir hans identitetskris desto större. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte går att sluta tänka på den här boken.

Stort tack till Bonnier Carlsen för rec.exet!

Olyckornas tid

Länk till adlibris och bokus

Det är samma varje år. I slutet av oktober förmanas Cara och hennes syskon klä sig i extra lager kläder, de måste vara extra försiktiga både hemma och utanför hemmet. Elektriska apparater plockas bort och vassa knivar göms undan. Ändå är det alltid någon som bryter något ben, slår sig illa, får hjärnskakning eller bränner sig. Hur många skydd som än sätts upp så går det inte helt att skydda sig från olyckssäsongen. Man ska vara glad om man tar sig igenom olyckornas tid med bara ett brutet ben. Plötsliga dödsfall kan inträffa. Både Caras morbror och pappa dog i oktober. Och ett annat år lämnade mammas nye man familjen.

Så länge Cara kan minnas har oktober varit olyckornas tid, men aldrig någonsin har hon, hennes syster Alice eller styvbror Sam ifrågasatt varför det är på det här viset. Inte förrän nu.

Det är efter upptäckten att Elsie befinner sig på i stort sett alla Caras fotografier som Cara börjar ställa frågor. Hon och Elsie var kompisar för länge sen, alldeles efter att Caras pappa dött. Nu umgås de inte längre men Cara ser henne då och då i skolan. Hon är en ganska grå och icke-iögonfallande person och hon brukar ha hand om Hemlighetsbordet. Hemlighetsbordet är ett bord i biblioteket där den som vill på skrivmaskin kan skriva ned en hemlighet på en lapp, anonymt så klart, och lapparna förvandlas i slutet av året till ett konstprojekt som alla får ta del av (Älskar idén med det här!!). Cara bestämmer sig för att fråga Elsie hur det kommer sig att hon hela tiden verkar finnas på exakt samma platser som hon själv, men Elsie går inte längre att finna. Hon är puts väck försvunnen. Ingen har sett henne, ingen känner riktigt igen beskrivningen av henne när Cara frågar runt. Det är precis som om hon aldrig har funnits.

Moïra Fowley-Doyles Olyckornas tid utspelar sig i ett höstigt Irland där alla ser fram emot och förbereder sig inför Halloween. Cara och hennes syskon firar på grund av olycksrisken inte högtiden, men i år bestämmer sig syskonen för att utmana ödet och själva ställa till med en rungande halloweenfest. Sökandet efter Elsie har fört Cara till ett ödehus, ett perfekt ställe att hålla en halloweenfest på.

Olyckornas tid vimlar av hemligheter som bara väntar på att bli avslöjade. Jag gillar stämningen i boken och språket är följsamt och ändå känner jag att Olyckornas tid gjorde ett rätt blekt intryck på mig. Den griper inte tag i mig som jag hoppats på, jag blir inte överrumplad när hemligheterna avslöjas. Den här boken var menad för någon annan att läsa och tycka om.

Kanske är det allt du behöver veta

Läs mer eller köp hos adlibris eller bokus

På förlaget Lavender LIT's hemsida står det i beskrivningen till Kanske är det allt du behöver veta:

"Läs den. Och om någon frågar hur den slutar - LJUG". 

Japp, det här är en berättelse med en twist som man får akta sig för att inte avslöja om man inte vill spoila hela boken. Men jag avslöjar gärna att jag tyckte mycket om E. Lockharts Kanske är det allt du behöver veta. Det här var precis rätt bok för mig att läsa efter några segisar och jag slukade den på bara två kvällar.

Cadence har tillbringat alla sina somrar på sin morfars privatägda ö utanför Martha's Vineyard, Massachusets. Alla somrar utom de två senaste somrarna. Det var nämligen något fruktansvärt som hände på ön den femtonde sommaren. Någon slags olycka som lämnat spår hos Cadence i form av svåra migränanfall och förlorade minnen. Cadence minnesbilder från den här femtonde sommaren är bara fragmentariska glimtar som ibland fladdrar förbi. Vad som hände är det ingen som vill prata om, det är ingen som vill berätta för Cadence vad hon var med om, ingen som vill fylla i hennes minnesluckor. Läkarna säger ju att det är bättre om hon får minnas i sin egen takt.

Nu ska Cadence snart fylla arton år och hon ser fram emot att återvända till ön, kanske kommer det att hjälpa henne komma ihåg. Men framför allt ser hon fram emot att äntligen få träffa Lögnarna som hon har saknat så mycket. Det är så de kallar sig, de tre jämngamla kusinerna Cadence, Mirren och Johnny. Och Gat, han som är Cadence stora kärlek och som egentligen inte tillhör familjen, men som ändå gör det.

Kanske är det allt du behöver veta är en äkta familjetragedi där den välbärgade familjen Sinclair, med Cadences morfar som familjens starka överhuvud, utåt sett är den perfekta familjen. rika, smarta, vackra och framgångsrika. Men skrapar man på ytan träder ett lager av bortskämdhet, föraktfullhet och meningsskiljaktigheter fram. Det är lika vackert och smäktande som det är överraskande och hemskt. Lockhart får ihop det riktigt snyggt - språket gränsar ibland till det poetiska och det är dessutom smart skrivet - med facit i hand så kan jag visserligen se precis vartåt det barkade, men under läsningens gång hölls jag i ovisshet länge länge.

Skyddad identitet

som pocket hos adlibris eller bokus

Jag har tidigare bara läst Robert Swindells i Argassos lättlästa format, så Skyddad identitet får väl räknas som min första "fullängdare" av Swindells. Det är för den delen inte någon tjock bok med sina knappt 160 sidor, så det är absolut inte omöjligt att sticka i handen på läsa-böcker-allergiska elever. Speciellt inte som Skyddad identitet dessutom är spännande, har ett tydligt driv och, framför allt, är riktigt bra!

Hur förhåller man sig till sin storebror som man älskar och alltid sett upp till när det avslöjas att det är han som ligger bakom morden på fem unga kvinnor? Dales storebror Gav blir dömd och får livstids fängelse, men också hans familj döms och brännmärks i det lilla samhälle de bott i så många år. Situationen blir ohållbar och familjen Ward flyttar till en ny ort och får ett nytt namn - en ny identitet.

Dale Ward blir Glen Parish och får börja i ny skola. Han har svårt att komma till ro på det nya stället, svårt att identifiera sig med den nya person han blivit, men svårast av allt är att inte låta bli att tänka på Gav och det han gjort. Och om hans snälla, omtänksamma storebror kunde begå de brott han gjorde, då finns det kanske en risk att också Glen saknar de spärrar som fick Gav att mörda? Till råga på allt vet man som läsare att lugnet på den nya orten inte kommer att vara länge då en journalist håller på att snoka upp var någonstans Glen och hans familj gömmer sig.

Jag störde mig jättemycket på språket i början! Här saknas nämligen tydliga talmarkörer, och det kan vara svårt att skilja på tal och prosa när texten flyter ihop så där. Jag vande mig förvisso efter ett tag, men störde mig likväl och jag funderar lite över om boken på så vis blir onödigt svårläst för en ovan läsare.

Men förutom detta, så gillade jag verkligen Skyddad identitet och hur Swindells beskriver den kris som familjen går igenom; hur skört och osäkert deras nya liv med de nya identiteterna är och hur familjen får anstränga sig för att inte väcka uppmärksamhet. Hur komplicerat det är att veta att ens bror eller son är en mördare och ändå tycka så mycket om honom. Och hur Glen funderar och oroar sig för att bli precis som sin bror.

Swindells refererar en del till klassisk brittisk litteratur, men framför allt till Emily Brontës Svindlande höjder som faktiskt har stor betydelse för händelseutvecklingen i Skyddad identitet. Och nu när jag till på köpet fått lära mig lite om denna klassiker, så känner jag mig ännu mer manad att sätta upp Svindlande höjder på läslistan för 2014.

Min syster är i tusen bitar

Jamie hade en gång två storasystrar, de fem år äldre tvillingarna Jasmine och Rose. Men när Jamie är fem år dör Rose i en terrorattack utförd av en grupp islamister i London. Hon sprängs i tusen bitar och Jamies familj slås i minst lika många bitar. Alltsedan dess har Rose bott i en urna på spiselkransen eftersom Jamies pappa inte kan förmå sig att släppa taget om den förlorade dottern. När till slut Jamies mamma får nog av Jamies pappa som begravt sig helt och hållet i sorgen, spriten och minnet av Rose, överger hon familjen för en ny man. Jamie, Jasmine och pappa flyttar från London till The Lake district för att börja om på nytt och komma bort från Londons många muslimer som pappan kommit att hata. Men utan mamman, som varit den enda som kunnat hålla ordning på Jamies pappa, sjunker pappan ännu djupare ner i sin sorg och alkoholmissbruk.

När Jamie får frågan om han inte saknar sin syster svarar han alltid ja, vad annars kan han säga, men sanningen är den att han inte har gråtit sedan Rose dog och han minns inte heller speciellt mycket av henne. Men han vet att han borde sörja henne. Alla andra gör ju det. Men Jamie bryr sig mycket mer om sin katt Roger, Spindelmannen och att försöka få mamma att komma tillbaka. Och Sunya så klart. Sunya med de glittrande ögonen som sitter bredvid honom i nya klassen. Sunya är hans enda vän, men henne håller han hemlig för sin pappa. Aldrig att han skulle våga berätta hemma att han blivit vän med en muslim! Det är alltså inte nog med att Jamie har dåligt samvete för att han inte sörjer Rose, den nya vänskapen får dessutom Jamie att känna sig som att han sviker sin far.

Annabel Pitchers debutbok Min syster är i tusen bitar är stark och engagerande. Föräldrarnas sorg och det ständigt närvarande minnet av Rose har lagt sig som ett kvävande lock över familjen och varken Jamies mamma eller pappa kan förmå sig att se de två barn som finns kvar i livet. Liksom i Boynes Pojken med randig pyjamas, ställs allt på sin spets när berättelsen skildras utifrån barnets perspektiv och skildringen av en trasig familj blir desto mer påtaglig. Trots den dystra stämningen hemma, mobbingen i skolan och känslan av att vara osynlig inför sina föräldrar så ger Jamie aldrig upp hoppet om att allt ska bli bra igen men hur bedrövligt det än blir, så lyckas Pitcher undvika att bli för sentimental. Enda gången jag tycker att det börjar bli lite sliskigt är när Jasmine och Jamie ställer upp i en talangtävling, i hopp om att återförena sin mamma och pappa, men Pitcher spräcker raskt den sentimentala bubblan och tar ner berättelsen på jorden igen.

Min syster är i tusen bitar är en bok om fördomar, sorg och saknad och oj oj oj vad bra den är! Det bjuds in till tårkalas i slutet, så fram med näsduken. Hittills är Pitchers debut den bästa ungdomsbok jag läst i år. Högsta betyg!

Älskar - hatar

Jenny Downahms Älskar- hatar har jag verkligen längtat efter att få läsa. Jag har nog aldrig blivit så berörd av en bok som jag blev när jag läste Innan jag dör (också av Downham), så det var givet att jag skulle ha förväntningar när jag startade läsningen av Älskar - hatar.

Mikey och Ellie lever i två skilda världar. Medan Mikey bor med sin alkoholiserade mamma och två yngre systrar i ett mindre priviligerat område så bor Ellie med sin bror och sina föräldrar i en flott villa med strandtomt på andra sidan stan. Mikey och Ellies världar kolliderar när Mikeys syster Karyn påstår att en kille har våldtagit henne på en fest. Ellies bror Tom påstås ha utfört våldtäkten. Ord står mot ord.

Alla i Toms närhet är övertygade om hans oskuld och familjen anlitar dyra advokater för att frikänna sonen. Ellie, som är huvudvittne i våldtäktsrättegången, tror inte ett ögonblick på att hennes bror skulle ha kunnat förgripa sig på en flicka i hennes egen ålder.

Mikey, vars familj lever på bidrag känner sig maktlös. Han är ursinnig och han är fast besluten om att han ska nita killen som förgripit sig på hans syster. Mikey beger sig till familjen Parkers flotta villa, beredd på att ge killen en rejäl omgång. Men istället för Tom träffar Mikey Ellie.

Mikey och Ellie borde vara självklara fiender, men ur deras första möte växer en våldsam förälskelse fram. Båda två slits mellan att vara lojal gentemot sina familjer, och sina syskon framförallt, och att följa sitt hjärta och göra det som känns rätt och riktigt.

Visst kan man tycka att själva kärlekshistorien mellan Mikey och Ellie känns förutsägbar, men det stör mig absolut inte. Jenny Downham håller nämligen läsaren i ovisshet om Toms skuld eller oskuld ända fram till slutet och denna ovisshet tillsammans med Mikey och Ellies attraktion är en klar drivkraft i berättelsen. Jag blir tyvärr inte lika berörd av Älskar - hatar som jag blev av Innan jag dör, men jag gillar absolut Älskar - hatar och den som längtar efter en riktigt bra kärlekssaga ska definitivt plocka upp den här.

Flickan i rött

Flickan i rött är skriven av den australiensiska författaren J.C Burke. Sextonåriga Evie upplever märkliga saker. Hon ser saker ingen annan tycks se. Detta har hon gjort ända sedan hon var liten, men hon har aldrig fått någon förklaring på varför hon upplever och ser saker. Hennes mamma vill inte veta av att dottern är annorlunda och därför pratar man inte om Evies förmåga hemma, och Evie döljer sin förmåga även för sina vänner. Men på senare tid har Evie, när hon tecknar, börjat teckna porträtt av personer hon aldrig träffat, personer som inte längre lever och för Evie är detta skrämmande upplevelser. Hon anar en större intensitet i sin förmåga som hon helt tappat kontrollen över. Evie börjar också drömma underliga drömmar där en okänd flicka uppträder iklädd Evies röda kofta. När Evie upptäcker att ett av ansiktena hon tecknat är identiskt med flickan i hennes drömmar, och att samma flicka är anmäld försvunnen, inser hon att hon måste lära sig att använda sin förmåga för att hjälpa flickan. Men vem är flickan i rött?

Det här är en spännande bok av thrillerkaraktär. Det är korta kapitel, vilket jag gillar, och som också bidrar till ett bra driv i berättelsen. Men ju längre in i boken jag kom desto mer kändes det som att thrillern förvandlades till en pusseldeckare, dessvärre en rätt så förutsägbar sådan. Jag tyckte dessutom att den spretade lite för mycket och innehöll lite för många sidospår. Jag förväntade mig lite mer av Flickan i rött och därför får boken endast ett halvljummet betyg från min sida.

Nollan

17-åriga Sofi är övertygad om att det är hennes eget fel att hon får stryk av sin pappa. Det måste det vara. Men om hon bara kan lära sig att vara tyst och duktig så kommer hennes pappa att älska henne. Lärarna i skolan är på henne, soc-tanterna tjatar på henne och ställer nyfikna frågor, men Sofi är van vid att undvika sanningen. Skulle någon få reda på att hennes pappa slår henne skulle han döda henne. Och antagligen skulle han döda hennes mamma också.

Som tur är finns Polly. Polly är den enda som vågar uttala det som Sofi inte kan prata om och den som försöker övertyga Sofi om att hon inte har gjort något fel.

Beth Goobie har skrivit Nollan som är en gripande berättelse om misshandel i hemmet. Nollan är utgiven på Hegas förlag och är alltså en lättläst bok, men lyckas ändå hålla ett bra flyt i texten och ge trovärdiga karaktärsskildringar. Att översättaren har valt andra namn på karaktärerna än originalets må ha med lättläsligheten att göra, men jag reagerar på att översättaren väljer att använda sig av lite mossigare namn som inte alltid låter så ungdomliga.

Volleyboll för massajer

Javier Salinas har skrivit Volleyboll för massajer som handlar om Juan som bor i Madrid. Juan berättar om sin familj, om sin syster som är överbegåvad och om sina föräldrar som har separerat. Hur allvarlig föräldrarnas kris är går upp för Juan först när han på idrotten blir placerad i samma lag som klassens alla andra skilsmässobarn, det vill säga förlorarlaget. 

Juan funderar mycket över sin familj och jämför nu med då. Han oroar sig över att han inte kommer att kunna fortsätta med sina fritidsaktiviteter och att han kommer att få gå till psykolog som andra skilsmässobarn i hans klass gör. Juan har hört att hos massajerna har man inga familjer, istället tar alla hand om allas barn och massajbarnen riskerar alltså inte att bli av med en förälder, som Juan riskerar att göra. Juan tar med sig idén om massajbarnen till de andra i volleybollaget och övertygar dem om att de kan vinna trots att de är skilsmässobarn.

Det här är en lättläst bok med korta kapitel och ett filosofiskt djup. Juans beskrivningar och utläggningar är småroliga då och då men Volleyboll för massajer lämnar dock inget bestående intryck hos mig.

Pojken som sprang bort

John Boyne, författaren bakom Pojken i randig pyjamas är aktuell med en ny bok - Pojken som sprang bort. Det här är en berättelse som både innehåller en del av sagans element och som dessutom är inspirerad av en välkänd saga.

Åttaårige Noah Barleywater beger sig hemifrån tidigt, tidigt en morgon. Han smyger ut innan solen har gått upp, innan hundarna vaknat och börjar sin färd, fast besluten om att aldrig återvända. Det är först i en liten by, när solen står högt på himlen, som han stannar framför en leksaksaffär. Men det är inte vilken leksaksaffär som helst. I den här leksaksaffären går det inte att hitta en endast leksak av plast, istället är butiken fylld med träleksaker, noggrant och omsorgsfullt tillverkade. Noah går in i butiken och träffar den gamle dockmakaren som har hand om butiken. Den gamle mannen berättar om sitt liv och de äventyr han har varit med om och får Noah att bit för bit avslöja hur han har det hemma och varför han har rymt hemifrån. Små, små ledtrådar om vem den gamle mannen kan vara presenteras här och där men det är först i slutet som det står klart vem dockmakaren egentligen är.

Pojken som sprang bort är en välgenomtänkt saga i en förpackning som kan tilltala såväl gammal som ung. Noah Barleywater flyr det som är jobbigt hemma, men den gamle dockmakaren försöker med sina berättelser övertyga honom om att det krävs större mod att konfrontera svårigheter i livet och att det är viktigt att göra det innan det är för sent. Liksom Pojken i randig pyjamas är Pojken som sprang bort en väldigt fin och tankfull berättelse.

Sanningar i solen

Anna Hellerstedt har skrivit Sanningar i solen, utgiven av Argasso förlag. Boken handlar om en femtonårig svensk tjej, vi får aldrig veta hennes namn, som efter att ha bråkat med sin mamma flyttar hem till sin pappa. Pappan har nyligen gift sig med Akousa från Ghana och bokens huvudperson avskyr henne. Inte bara för att det är pappas nya fru utan också för att hon kommer från Ghana och är svart. Bokens huvudperson är starkt färgad av Peder, hennes invandrarfientliga fotbollshuligan till pojkvän och när hennes pappa kungör att hon ska med till Ghana vågar hon inte berätta detta för pojkvännen.

I Ghana är hon först tjurig och rädd för alla svarta människor och hon längtar förtvivlat efter sin pojkvän, men ju längre tid som hon tvingas tillbringa i Afrika desto bättre bli hennes inställning. Resan till Ghana leder till stora insikter och lärdomar och blir ett äventyr på många sätt och vis. Sanningar i solen har ett rätt så förutsägbar utvecklingsförlopp, och personskildringarna är rätt så stereotypiska, men jag tycker inte att det gör så mycket. Det känns som att Hellerstedts största ambition med boken har varit att få fram ett tydligt och klart budskap mot rasism och invandrarfientlighet och trots eländet i början av boken slutar det, som man anar, väldigt väl för bokens huvudperson.

Boken om allting

Den prisbelönte holländske författaren Gus Kuijer har bland annat skrivit Boken om allting. Det är tidigt 1950-tal och vi får lära känna nioårige Thomas, en pojke med mycket livlig fantasi. Thomas pappa är mycket religiös och gör sitt bästa för att hålla sin familj gudfruktig, något han gör med hjälp av hårda nävar och slag. Framför allt är det Thomas mamma som får ta emot många av slagen och Thomas kan riktigt höra hur änglarna gråter när pappa slår mamma. Även Thomas får ta emot stryk ibland och han är rätt så rädd för sin pappa och för den träslev som pappan använder på Thomas. Egentligen borde Thomas också vara rädd för tanten i grannhuset. Det sägs att hon är en häxa. Men för att var en häxa så är hon väldigt snäll. Lyckan börjar med att sluta vara rädd, säger hon. Och Thomas upptäcker att det finns en annan tro att följa än den som pappan utövar, en tro som bygger på sympati och medkänsla istället för hot och slag.

Det var bokens titel, Boken om allting, som jag föll för. Bokomslaget är tyvärr helt intetsägande och inte det minsta lockande. Jag tror knappast heller att bokens målgrupp finner bokomslaget speciellt attraktivt, vilket är rätt så synd. För även om detta är en något långsam berättelse så är den ändå engagerande och väldigt eftertänksam.

Kevin

En bok jag länge haft på min "att-läsa-lista" är Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Äntligen har jag tagit mig tid till att läsa den och det var inte en dag för tidigt. Vi måste prata om Kevin är en fängslande historia om bland annat föräldraskap, skuld och ansvar.

Eva och Franklin träffas först i 30-års åldern. Eva är en kvinna i karriären, hon driver eget företag som går lysande och lever mer eller mindre för de resor som hennes arbete innebär. Att skaffa barn har för Eva länge känts som en uppoffring, men drygt 35 år gammal bestämmer sig paret för att försöka. Kevin föds och från första stund känner Eva att något inte står helt rätt till med sonen. Hon försöker vara en god mor och ge sitt barn allt han behöver men det är ett utmattande och otacksamt arbete. Kevin är ett mycket intelligent barn men han tycks bära på ett enormt hat eller vrede som han ventilerar på ett högst beräknande vis. Under Kevins uppväxt inträffar ständigt "olyckor" som Kevin på något vis tycks inblandad i, men det är bara Eva som vill se sambanden mellan Kevin och olyckorna. Franklin vägrar lyssna på sin hustrus varningar och misstankar och förstår inte varför Eva aldrig kan ta sin son i försvar. När tragedin sedan inträffar, den ödesdigra torsdagen ett par dagar innan Kevins 16-års dag, blir Eva chockad men knappast förvånad.

Hela boken utgörs av en rad brev skrivna av Eva adresserade till Franklin, som hon inte längre lever tillsammans med. Hon försöker i breven förklara, fråga och förstå vari deras ansvar och skuld som föräldrar ligger. Kunde de ha gjort något annorlunda? Gick det att förutse den massaker som Kevin skulle begå på sju skolkamrater, en lärare och ytterligare en anställd på skolan? Och går det att förlåta och gå vidare?

Vi måste prata om Kevin går knappast att läsas utan att bli berörd. Den är otäck, rak och välskriven. Och den är mycket bra.

Blod

Blod är den första romanen jag läst av Åsa Anderberg Strollos, men boken är hennes andra roman efter den augustprisnominerade Bryta om. Av omdömen och recensioner som jag läst tycker de flesta att Blod inte lever upp till samma nivå som Bryta om. Men jag gillade Blod, av flera anledningar, och jag känner mig nästan tvungen att läsa Bryta om nu.

Blod handlar om 14-åriga Ida som av en slump kommer över ett brev adresserat till sin mamma. Brevet är skrivet av en gammal pojkvän till mamman som funderar över om möjligtvis han kan vara Idas biologiska far. Marken under Idas fötter rycks undan och plötsligt vet hon inte längre vem hon är. Efter diskussioner med bästa vännerna konfronterar hon sin mamma som i Idas ögon inte tycks vilja diskutera saken. Tonårsfantasin skenar hos Ida och tillsammans med sina kompisar går hon händelserna i förväg, olika scenarion målas upp och förvärrar bara Idas identitetskris. Men handlar faderskap och familjerelationer bara om biologi? Kan Idas familj fortsätta vara en familj eller kommer allt att bli annorlunda med den nya vetskapen?

Jag tycker att Blod ger en träffsäker skildring av den kris som Ida upplever. All hennes trygghet rycks undan, hon har ju alltid varit pappas flicka. Kommer detta att tas ifrån henne nu? Vet hennes pappa ens om att han kanske inte är Idas biologiske far? Vem mer har hennes mamma ljugit för? Det är alldeles för många frågor utan svar som snurrar och åstadkommer känslomässiga utbrott hos Ida. Och samtidigt som Idas påtagliga livskris pågår fortsätter livet runt omkring och vardagen med skola, vänner och killar. Det ger en målande bild av hur splittrande en tonårings tankar, fokus och känslor kan vara.
 
En annan anledning till att jag gillade Blod redan efter de första miljöbeskrivningarna är rent personligt. Det är ju mina hemtrakter som utgör miljön i boken! Där är fågeltornet, ängarna, havet, villaområdena. Jag var tvungen att ta reda på var författaren är uppvuxen, och mycket riktigt är vi båda uppvuxna i Bjärred. Även om miljön inte är en exakt beskrivning så är jag helt säker på att inspirationen till miljön är hämtad härifrån och igenkänningsfaktorn bidrar helt klart till mitt gillande av Blod.