Så nära att det bränns

länk till adlibris och bokus

Max har börjat om. Han har lämnat sitt gamla destruktiva liv, det som Jasons sidekick där kickarna och adrenalinpåslaget fick Max att känna sig levande men som också var ett tydligt övertramp på vad som var det rätta att göra och där han inte alltid befann sig på rätt sida om lagen. Nu i gymnasiet har han lyckats bryta med Jason. Han har lovat sig själv och sina föräldrar att satsa på skolan. Och det går. Faktiskt går det bra.

En dag får han syn på Alice. Det är som att han fastnar i hennes blick. Och hon i hans. Men Alice är redan upptagen. Hon är tillsammans med Jason. 

Trots att Alice känner en nyfikenhet inför Max kan hon inte bryta med Jason. Trots att han är kall och kontrollerande är han som ett gift, en drog som Alice är beroende av. 

Max dras sakta tillbaka till Jason och hans gäng. För där Jason är där är kanske Alice. Max vet att han gör fel. Detta är inte det liv han vill ha, men han kan inte sticka under stol med att han saknar den rusiga känslan som det ger att vara med Jason. Men han vet också att han leker med elden och att han aldrig kan få Alice, för man tar inget ostraffat från Jason. Allt ställs på sin spets när Max blir passivt vittne till en misshandel som Jason är pådrivande i. Alice blir Jasons alibi och plötsligt pekar resten av gänget som var med den där kvällen på Max. 

Som vanligt är Christina Lindström helt lysande i sitt språk. Varenda replik känns äkta och hon är så bra på att levandegöra sina karaktärer, man går liksom och tänker på dem långt efter att man slutat läsa. Framför allt Jason stannar kvar hos mig. Honom skulle jag vilja veta mer om. Hur kan någon vara så karismatisk så att alla dras till en? Varför gick det så snett för honom? Åh, tänk om han kunde få en egen berättelse. Den hade jag velat läsa!

Bergtagen

Länk till adlibris och bokus

I Järvhöga, en småstad i Jämtlands skogar, ligger en anrik internatskola dit familjer med pengar skickar sina söner för att få en gedigen gymnasieutbildning. Julia, som är uppvuxen i Järvhöga, går själv på den allmänna gymnasieskolan men blir som så många andra på orten starkt berörd av nyheten om läroverkseleven Markus som försvunnit spårlöst. Polisen och Missing people drar igång ett stort sökpådrag men utan resultat. När Julia kommer i kontakt med Emil, Markus rumskompis, engageras hon i fallet ytterligare. Emil tycks anklaga sig själv för Markus försvinnande och Julia bestämmer sig för att hjälpa och stötta Emil.

Parallellt med dessa händelser håller Julia på att skriva ett större gymnasiearbete om Järvhögas historia och det är på så vis hon får kännedom om tidigare fall med försvunna pojkar i Järvhöga. Tydligen är det inte första gången en ung man eller pojke går ut i skogarna och bara försvinner. Bland de äldre i Järvhöga, de som varit med länge, är det bara så det är.

När sökandet efter Markus läggs ned vägrar Emil ge upp och Julia dras med i hans kamp mot klockan och att hitta Markus vid liv.

Berättelsen i nutid varvas med händelser i Järvhöga från 1960-talet, händelser som fick internatskolan att stänga igen, och som i allra högsta grad är sammanflätade med det som händer i nutid i Järvhöga.

Bergtagen är första delen i Järvhögatrilogin. Tyvärr blev jag själv inte riktigt lika bergtagen som jag blivit av annat jag läst tidigare av Camilla Sten. Djupgraven-trilogin som hon skrivit tillsammans med Viveca Sten är till exempel en favorit och Staden tyckte jag också väldigt mycket om. Men även om jag gillade miljöerna som Sten bygger upp med internatskolan, småstaden och skogen så sticker tyvärr Bergtagen inte ut så pass mycket att jag känner mig sugen på att läsa de kommande fortsättningarna.

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande

Länk till adlibris och bokus

Julia och hennes familj flyttar mitt i terminen från Stockholm till en mindre stad. Julia som gått teaterlinjen i Stockholm får hoppa in i teaterklassen på nya gymnasiet. Teaterläraren Rafael är tilldragande men sträng och framförallt krävande och ingen i klassen verkar våga ifrågasätta hans beslut. Inte förrän rollistan till klassens uppsättning av Hamlet offentliggörs. Julia, som bara hunnit gå i klassen några dagar tilldelas rollen som Ofelia, en roll som klassens självutnämnda diva, Ester, tagit för givet att hon skulle få. Ester stormar iväg från lektionen och kommer inte tillbaka till skolan nästa dag. Det är när man hittar hennes cykel övergiven vid en bro som hennes kompisar börjar bli oroliga på riktigt. Ester har försvunnit och finns ingenstans att återfinna. Polisen kopplas in men inte heller deras undersökningar och letande tycks leda någonvart. Julia har dåligt samvete och kan inte låta bli att känna sig skyldig till Esters försvinnande. Det var ju trots allt på grund av att hon fick rollen som Ofelia som Ester stormade iväg. På egen hand börjar Julia nu nysta i Esters försvinnande och lär på så vis känna en helt annan sida av Ester.

Moa Eriksson Sandberg skrev Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande som en Storytel original, det vill säga berättelsen skrevs för att direkt publiceras som ljudbok på Storytel. Därefter har berättelsen givits ut i skrivet format. Vissa böcker kräver nästan att man läser dem för att få rätt uppskattning. I det här fallet är det kanske tvärtom, att boken lämpar sig bättre för lyssning än läsning. Jo, berättelsen var stundom spännande, men mest störde jag mig på att att karaktärerna kändes banala. Tyvärr ingen fullträff den här gången.

Så jävla kallt

Länk till adlibris och bokus

Sjuttonåriga Karla längtar bort. Bort från den ständiga kylan i Norrbotten, bort till värmen, till äventyret, till ett helt annat liv. Okej att hon är uppvuxen i Norrland och därmed borde vara van vid den mörka och kalla årstiden, men har man bestämt sig för att vinterkängor är fula och att man ser tjock ut i dunjacka så är köldsmärtorna något man får lära sig att leva med. Härda ut. Och längta bort.

När Karlas föräldrar en dag försöker prata med henne om hunden Hemingway som nu blivit gammal och som uppenbarligen har ont brister det för Karla. Hemingway är det bästa hon har, hon älskar den lilla hunden mer än något annat och ingen ska få bestämma att hon inte ska få leva längre. Karla ser till att förverkliga sina drömmar och resa söderut. Med Hemingway och med bästa kompisen Kaja och nästan-pojkvännen Aziz. De har knappt med pengar och färden söderut går på ren skär tur, slump och överlevnadsinstinkt. Med andra ord, det blir en helt galen road trip genom ett vinterbitet och iskallt Norrland och aldrig någonsin har Karla frusit så mycket. Men det är det värt om hon ska rädda Hemingways liv.

Så jävla kallt är Lova Laksos debutroman från förra året och det är en bok som verkligen får mig att känna. Jag känner den där jävla kylan som gnager in på benen när jag läser och jag känner med Karla och hennes kärlek till sin hund och hennes känsla av att vilja bort till något helt annat än det liv som är ens vardag. Men jag blir också fantastiskt förbannad på Karla och hennes ansvarslösa beteende och hennes självupptagenhet. Ibland vill jag bara dra henne i kragen och säga åt henne att växa upp, sluta bete sig som en fjortis och ta ansvar istället. Och just därför tycker jag att Så jävla kallt är så jävla bra. För den engagerar och triggar och känns.

Norra latin

Länk till adlibris och bokus

Norra Latin i Stockholm är gymnasieskolan, tidigare ett anrikt läroverk, som i själva verket lades ned under 1980-talet men som i Sara Bergmark Elfgrens roman fått fortsätta sin verksamhet i våra dagar och som i hennes regi hyser en av Stockholms bästa teaterutbildningar för gymnasiet under sitt tak.

Hit söker sig Tamar från Östersund, hon har sedan länge drömt om att bli skådespelare och efter att ha gjort ett lysande antagningsprov i rollen som Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm är hon säkrad en plats i teaterklassen. Men flytten ner till Stockholm blir inte som Tamar tänkt sig. I klassen intar hon en helt annan roll än den hon är van vid hemma i Östersund och första terminen i Stockholm och på Norra Latin blir så mycket tuffare än vad Tamar kunnat föreställa sig.

För Cleas del var det också självklart att söka till Norra Latin. Hennes mamma, som gjort sig en karriär som dramatenskådespelerska, gick en gång på skolan och Clea har själv en bakgrund som barnskådepelerska. Också Tim, barndomsvän till Clea och son till en av Sveriges största internationella skådespelare, börjar den här hösten i teaterklassen på Norra Latin. Med tanke på Tims bakgrund borde hans plats också vara självklar, men Tim har mycket att bevisa och leva upp till.

Som den anrika skola Norra Latin nu är så förekommer det så klart många historier och legender om både tidigare elever och händelser på skolan. En känd vandringssägen är den om teatereleven Erling Jensen som försvann spårlöst på 1940-talet. Det är omständigheterna kring hans försvinnande som gjort att historien om honom lever kvar. Det var nämligen under slutscenen av skolans uppsättning av En midsommarnattsdröm som Erling äntrade scenen som Puck iförd en blodröd mask varpå en lärare plötsligt föll död ner och Erling själv spårlöst försvann. Den här historien berättas varje år för skolans nya elever, men vad som är sant och vad som är påhittat är svårare att avgöra. Likväl får Tamar en känsla av att Erling Jensens gestalt verkligen finns kvar i väggarna på Norra Latin och hon börjar göra egna efterforskningar vilket för henne in på en farlig väg.

Omslaget till Norra Latin signalerar skräck, men även om här faktiskt finns en spökhistoria så är magi-inslagen mer påtagliga än skräckelementen och jag vill hellre klassa Norra Latin som en urban fantasy-roman. Precis som med Cirkeln är det framför allt karaktärerna som får mig att läsa vidare. De är skickligt porträtterade var och en för sig men samspelet dem emellan lyfter och gör hela berättelsen.

På andra sidan reglerna

Länk till adlibris och bokus

Lukas kommer som ny till klassen på gymnasieskolan i Vintlunda ett par veckor in på vårterminen i ettan. Lukas är lagom entusiastisk över att tvings flytta från Stockholm till nån håla på vischan och han förväntar sig så klart att det kommer att ta tid att komma in i klassen, hitta nån att hänga med, hitta nya vänner. Men allt går mycket enklare än Lukas kunnat hoppas på. Hans nya klasskamrater är riktigt schyssta och han blir snabbt en i gänget som består av de populära killarna och tjejerna. Överhuvudtaget verkar det vara god stämning i klassen, förutom en liten detalj. Det finns en tjej, Olivia, hon klär sig i bylsiga oformliga kläder, håller sig för sig själv och faktum är att ingen ens vill prata med henne än mindre sitta med eller jobba med. Hon är helt utstött och Lukas får höra att han inte ska bry sig, att Olivia får skylla sig själv för att hon är ensam. Det märkliga är bara att när Dante, en av killarna i klassens innegäng, ska ha fest är Olivia välkommen. Och väl på festen är det som om Olivia är en helt annan person.

Lukas dras med av Olivias nya uppenbarelse och därmed dras han in i en konflikt som verkar stå mellan Olivia och i stort sett resten av klassen. Hans nya klasskompisar som välkomnade honom när han kom framstår inte alls som schyssta längre och ju mer Lukas får veta om det som hänt tidigare, desto vidrigare och hemskare tycks hans nya "vänner" vara. Till skillnad från i princip alla andra på Vintlunda gymnasium kan Lukas varken blunda för eller acceptera den hatkampanj som drivs mot Olivia. Han måste göra nåt, men kan en enda person rucka på gamla invanda mönster och gruppkonstellationer?

På andra sidan reglerna av Emma Granholm är efterlängtad läsning och jag sträckläste större delen av boken för som vanligt kan Granholm konsten att engagera, men jag är trots det ändå inte helt begeistrad. Själva ämnet med näthat berör och känns högst trovärdigt, men att ingen, verkligen INGEN på hela skolan reagerat eller gjort något för Olivia innan Lukas kom känns lite väl otroligt, på samma vis som att Olivia, som ju ändå framstår som rätt handlingskraftig, inte polisanmält trakasserierna. Lukas själv känns inte heller helt igenom trovärdig. Han framstår som alldeles för helylle och reko. Det är ju bra att han sätter saker och ting i rörelse, gör så att invanda hierarkier och mönster börjar ruckas på, men han är i mina ögon för bra för att vara sann. Dock är detta ändå en bok jag absolut kan rekommendera och med tanke på #metoo-kampanjen så känns På andra sidan reglerna i allra högsta grad aktuell.

Rimligt lyckade ögonblick

Länk till adlibris och bokus

Emanuel Kent är tillbaka! Och nu ska han börja gymnasiet. Han har alltså chansen att att börja om på nytt, skapa en ny version av sig själv och då gäller det att ha en strategi. Helst verka världsvan och intressant utan att ljuga eller brodera ut om sitt liv allt för mycket. Men den som känner Emanuel Kent kan redan här gissa hur den strategin kommer att gå. Nä, just det: Inte alls.

Emanuels trygga nav på gymnasiet blir Kaisa, Frank och Iggs som delas in i samma basgrupp. Frank är den givna ledaren i gruppen, Iggs definierar sig som kille och ägnar fritiden åt traktor-pulling och Kaisa är föremålet för Emanuels nya förälskelse. Alla i basgruppen verkar världsvana och självsäkra och Emanuel trevar sig igenom första lära-känna-fasen med att hävda att han lyssnar på jazz och älskar Herman Hesses bok Stäppvargen - en bok han för övrigt inte ens läst. Dessutom blir Emanuel (ofrivilligt) förespråkare för skolans hbtq-grupp genom att ta aktiv ställning för könsneutrala omklädningsrum och finner sig plötsligt leda en manifestation i vilken hans egna kläder åker av. Om det är pinsamt? You bet! Om man skrattar? Jodå. För min del blir det dock mest plågsamma nervösa skämsfnitter och tyvärr når jag inte upp till gapskrattsnivå i den här boken, vilket den första förmådde mig till. Men det är fortfarande roligt och träffande och några rimligt lyckade ögonblick får Emanuel trots allt vara med om till slut.

Rimligt lyckade ögonblick av Åsa Asptjärn är den tredje fristående boken om Emanuel Kent. Det går absolut att läsa den fristående men jag tycker nog att man bör ha läst de föregående böckerna för bästa behållning. Jag har exempelvis endast läst första boken, Konsten att ha sjukt låga förväntningar, och för min del skaver det lite när det nu i denna tredje bok antyds att något hände mellan Emanuel och Ammis i bok två, något som jag inte får veta mer om annat än rätt så vagt och liksom i förbigående.

Stort tack till BonnierCarlsen för rec.exet!

Sagoberättaren

Finns att köpa hos adlibris och bokus

Rött som blod, grönt som havets vågor, vitt som snö men också nattsvart; tragikens vemodets och mörkrets färg. Alla dessa färger genomsyrar Antonia Michaelis Sagoberättaren som efter en långsam trevande början stegvis förvandlas till en brutal thriller.

Sista terminen på gymnasiet har börjat. Annas tillvaro handlar allra mest om att plugga inför slutproven till studentexamen, men så upptäcker hon Abel. Eller Tannatek aka Apotekaren som resten av skolan kallar honom. Tannatek är känd för att skolka och för att tillhandahålla droger till festsugna elever. Han är definitivt inte någon som den ordentliga och oskyldiga Anna brukar umgås med, och kanske just därför blir hon först intresserad av honom. Och när hon bjuds in i hans privata liv faller hon hejdlöst. För bakom den mörke och hårde Tannatek döljer sig en väldigt mjuk och sorgsen kille. Abel är storebrodern som gör allt för sin sex-sju-åriga lillasyster Micha. Om nätterna sliter han för att få ihop pengar, om dagarna sover han på lektionerna och fruktar för att de sociala myndigheterna ska ta hans lillasyster ifrån honom - samtidigt som han sliter för att klara studenten. Abel är också killen som kan berätta fantastiska sagor.

Sagan han väver och berättar för Micha och Anna är hotfull och mörk, men samtidigt fantastisk och livfull och Anna kommer snart på att det inte finns någon klar gräns mellan saga och sanning. Anna vill inte tro på att sagans brutalitet kan vara verklighet - och om så är fallet - befinner hon sig själv i fara?

För det är nämligen så: Abels saga berättar faktiskt sanningen. Om än förtäckt. Men varför?! Han hade faktiskt kunnat låta bli, men han vill ju dela med sig av sagan. Jag ska inte skriva så mycket mer om mina undringar här eftersom jag då riskerar att spoila allt för mycket, men ja, för att framstå som en väldigt beskyddande och försiktig kille så känns det ologiskt att Abel låter Anna ta del av sagan. Men det är kanske det där ologiska som kallas kärlek som ligger bakom?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Sagoberättaren. Det är definitivt en annorlunda roman, intressant och smart komponerad. Emellanåt är den poetiskt vacker. Men jag fastnade inte direkt och jag känner inga översvallande känslor efter att boken väl är utläst. Kanske är det en sån här berättelse som växer om man får diskutera den med någon? För Sagoberättaren är absolut en bok som skulle kunna utgöra underlag till många intressanta bokdiskussioner.

Röd som blod

Läs mer på adlibris eller bokus

Röd som blod är första delen i Salla Simukkas thrillertrilogi om sjuttonåriga Lumikki i Tammerfors. Del två, Vit som snö, och del tre, Svart som ebenholts, kommer ut i vår respektive i höst. Titlarna för tankarna till sagans Snövit, och huvudpersonens eget namn, Lumikki, betyder just Snövit. Men trots dessa anspelningar på sagan så har böckerna om Lumikki inte så mycket med sagovärldar eller lyckliga slut att göra. Röd som blod är verklighetsförankrad thriller som är både snygg och spännande.

Lumikki går på gymnasiet i Tammerfors. Hon håller sig gärna för sig själv och efter att under flera år blivit mobbad har hon lärt sig hur hon ska göra för att inte sticka ut och inte väcka uppmärksamhet. Hon är expert på att vara osynlig och expert på att inte lägga sig i sådant som inte rör henne.

Men Lumikki blir ofrivilligt indragen i en farlig härva av narkotikasmuggling och allt börjar med att tre av Lumikkis klasskamrater hittar en plastpåse med blodiga sedlar, till synes nonchalant slängda i en snöhög. Det är när klasskompisarna tvättar de blodiga sedlarna i skolans mörkrum som Lumikki kliver rakt in i det farliga mysterium som kommer att sätta Lumikkis anpassnings- och slutledningsförmåga på hårda prov. Mot bättre vetande bestämmer sig Lumikki för att hjälpa en av klasskompisarna vars liv visar sig vara i livsfara.

Detta är en bok jag gillade förvånansvärt mycket med tanke på att den drar så mycket åt deckarhållet. Men jag gillar Simukkas ton, inledningen är fantastisk och hon är bra på att hålla spänningen uppe och skicklig på att sätta miljöerna. Jag gillar att läsa om ett vintrigt vitt och köldslaget Finland. Jag gillar den skärpta Lumikki, som är lite som en Lisbeth Salander light eller som en drottning av is; kall och oberörbar - åtminstone utåt sett. Tankarna går faktiskt rätt mycket åt Millenniumtrilogin över huvud taget, med den stora skillnaden att jag gillar det här många gånger bättre (Är ingen fan av Stieg Larsson alls). Och så gillar jag det i boken genomgående svart-vit-röda temat som alluderar till Snövit och som även går igen i bokens omslag och utseende. Sidorna i Röd som blod är rödkantade och tänk vad snyggt om de följande delarna kommer att vara lika genomtänkta!

Min typ brorsa

Finns i pocket på adlibris eller bokus

Tänk dig att din ensamstående mamma gått och blivit kär, riktigt kär alltså, i internetflirten som bor ungefär tre timmars bilväg bort. Och tänk dig sen att din mamma insisterar på (läs: tvingar dig) att ni ska fira nyår tillsammans med mammas nye kille och hans tonårssöner, som är i samma ålder som du själv, ett faktum som din mamma dessutom verkar tycka är jättebra. (Precis som att man skulle bli nya bästisar för det.) Tänk dig också att mamma och nye killen är så kära så att de bestämmer sig för att flytta ihop och plötsligt så har du fått två bonusbröder på köpet!

Detta är exakt vad som händer Nina när hennes mamma bestämmer sig för att slå ihop sina påsar med sin nye kärlek i Luleå. Men att få Nina att lämna kompisarna i Umeå och flytta till Luleå är emellertid inget alternativ, så värre blir det för Daniel och Wille, som får finna sig i att lämna kompisar och flytta ner till Umeå och börja på ny skola.

Plötsligt är familjemiddagar en ny rutin medan att springa runt hemma i bara underkläderna är en vana som plötsligt fått läggas på hyllan. Och hur presenterar man sin nya låtsasbrorsa för de som redan känner en? Måste man ens göra det? Även om det här med låtsassyskon nu faktiskt visar sig vara ganska okej ändå. Fast är det normalt att tycka att ens låtsassyskon är nåt av det sötaste man träffat? Och det är den här lilla detaljen som gör Min typ brorsa till något mer än vanlig familjerelationsroman. För redan i första kapitlet så avslöjas att Nina inte kan hålla sig ifrån sin typ brorsa längre. Och han verkar ha precis lika svårt för att inte vara lite extra nära, lite mer än bara en typ brorsa.

Växelvis får läsaren följa Nina och Daniel i den nya vardagen med ny familj och ny skola och nya kompisar och allt vad det innebär. Plus de förbjudna känslorna som uppstår och hur detta hanteras av respektive låtsassyskon. Johanna Lindbäck är så himla skicklig på att få tonen att låta äkta och vardaglig och på att gestalta sina karaktärer så att man verkligen förstår dem och känner igen sig.
Min typ brorsa är en bladvändare som både är igenkännande, gullig och, mot slutet, ack så bitterljuv. Jag vill gärna inte avslöja för mycket om hur det slutar, men det är ett bra slut, och jag kan inte se boken sluta på något annat vis.

Här ligger jag och blöder

Se mer på adlibris eller bokus

Jag tyckte fantastiskt mycket om Jenny Jägerfelds Augustprisade bok redan första gången jag läste den, hur jobbigt det inledande kapitlet än är att läsa. Nu var min tanke att jag bara skulle snabbskumma igenom boken inför ett bokprat, men det gick ju då rakt inte. Här ligger jag och blöder är helt klart en bok som tål att läsas om.

Maja går första året på estetprogrammet på gymnasiet. Berättelsen inleds med att Maja under en lektion i Form och bild råkar såga av sig toppen av sin vänstertumme så att blodet sprutar. Om det gör ont? Det gör VRÅLont! Men att förlora en bit av sin egen kropp är inte alls så jobbigt som det faktum att alla i Majas omgivning verkar tro att hon sågat av sig tummen med flit. För att få uppmärksamhet. Eller nåt.

Den enda som inte oroar sig det minsta för Maja och hennes tumspets är Jana, Majas mamma. För när Maja, som bor hos sin pappa, som vanligt kommer för att bo hos mamma under "hennes" helg så är mamma försvunnen. Puts väck borta! Och det om något oroar Maja. För rutiner, fasta scheman och ordning och reda betyder allt för Jana.

Den enda som kan få Maja att skingra tankarna kring smärtande avsågade tummar och försvunna mödrar är tjugoårige Justin som bor i grannhuset. Men så läser Maja ett mail, ett mail som inte var avsett för hennes ögon och innehållet gör så mycket mer ont än en avsågad tumme.

Jägerfeld kan konsten att hålla en humoristisk ton, (det fullkomligen dräller av smarta och roliga oneliners och dubbeltydigheter) samtidigt som allvaret och ångesten hela tiden ligger och bubblar under ytan. Det är kraftfullt och trots att jag stör mig på Majas passivitet när det gäller sin försvunna mamma, så känns hennes agerande ändå trovärdigt. Hon vet ju inte hur hon ska agera/reagera! Maja är en lost tonåring på väg in i vuxenlivet med en knepig relation till sin mamma, en tafatt pappa OCH en avsågad tumme. Livet hade kunnat var enklare.

Värt att kämpa för

Pelle Sunvisson är fredsaktivist och högstadielärare och Värt att kämpa för är hans debutroman. En debutroman som jag känner mig väldigt kluven inför.

hos adlibris eller bokus

Värt att kämpa för utspelar sig under en hösttermin första året då Anna-Maria, Ania och Mateusz börjar gymnasiet. Anna-Maria och Mateusz är bästa kompisar och kan prata om precis allt. Nästan i alla fall. Alla runt omkring dem tycker att de vore det perfekta paret, men för Anna-Maria och Mateusz själva är det ett för riskfyllt steg att ta.

Anna-Maria är en ambitiös elev, men redan under uppropet med nya klassen skär det sig mellan henne och mentorn och resten av terminen blir ett återkommande uppvisande i orättvis behandling och maktmissbruk från lärarens sida.

Ania, som byter klass till Anna-Maria och Mateusz för att undvika killen som utnyttjade hennes kompis, berättar till slut för Anna-Maria om vad hon vet och tillsammans försöker tjejerna hjälpa Anias kompis, men framför allt se till så att inga andra tjejer råkar illa ut.

Jag gillar Sunvissons berättelse, som lockar till eftertanke, de mest spännande partierna är de som utspelar sig i klassrummet med den kantige och osympatiske läraren och Anna-Marias och Anias kamp för att synliggöra hans maktmissbruk, och jag gillar hur inkännande hans gestaltningar av gymnasieungdomarna är. Men det känns som att Sunvisson satt ribban lite för högt; ambitionerna är lite för höga. Jag tycker det spretar med för många karaktärer att lära känna och läraren Sunvisson lyser igenom lite för mycket på sina ställen och kärlekshistorien mellan Anna-Maria och Mateusz berör mig inte för fem öre. Tyvärr.

Stora delar av Värt att kämpa för består av dialoger med mycket talspråk och sms- och chattkonversationer. Däremellan inflikas väldigt målande och välskrivna miljöbeskrivningar, Sunvissons språk är verkligen jättevackert och poetiskt, men jag tycker inte att dessa styckena funkar ihop med resten av boken. Det blir för pretentiöst och jag tycker de här stycken känns för distanserade i förhållande till det vardagliga snacket som upptar merparten av boken. Det är lite som att Sunvisson skrivit två böcker.

Till sist måste jag säga nåt om bokomslaget också. Det är en katastrof! Jag förstår tanken bakom med pappersplanen, och det är på ett sätt jättesmart av Sunvisson att på det här viset även marknadsföra sitt förlag PS. Förlag, som använder samma pappersplan i sin logga. Men det går ju inte att se titeln! Dessutom är framsidan så intetsägande så att jag nästan kan slå vad om att inte någon tonåring skulle bli intresserad eller nyfiken på att titta närmare på denna bok.

Jag inser att jag låter jättenegativ, och jag ger förvisso mycket ris till Värt att kämpa för, men här finns stor potential till att nästa bok kan bli riktigt bra.

(Re)play!

Jean-Philippe Blondel, prisbelönad fransk författare, med flera titlar i portföljen, har för första gången kommit i svensk översättning - (Re)play! heter boken som handlar om musik och triangeldrama.

Benjamin och Mathieu lär känna varandra första terminen på gymnasiet. De har samma intresse för musik och tillsammans med Max startar de ett band. När Clara blir medlem i bandet som sångerska, förstår de hur bra de skulle kunna bli som band och de döper sig själva till Frontlights. Men varken Benjamin eller Mathieu vet då att Claras inträde i bandet är början på slutet av deras vänskap.

Både Benjamin och Mathieu visar intresse för Clara men hon väljer Mathieu. Benjamin försöker vara cool med det, men han känner sig utanför, sviken och deppig och det är inte bara vänskapen med Mathieu som krossas. Frontlight upplöses.

Under sista terminen på gymnasiet gör skolbibliotekarien Francis, skolans kulturspridare, stor sak av att den kände musikkritikern Franck Ménard ska komma till skolan, och att han har lovat att lyssna på några av de lokala banden. Benjamin och Mathieu har precis börjat prata med varandra igen efter att förhållandet mellan Mathieu och Clara tagit slut, och killarna inser att de inte kan missa den här chansen. Frontlights återuppstår, den här gången utan sångerska, som Gengångarna.

(Re)play! handlar mycket om musik och om att skriva egen musik framför allt. Men relationen mellan Benjamin och Mathieu är också central. Boken, som bara är på en drygt hundra sidor, är snabbläst. Men det korta omfånget ligger berättelsen lite i fatet. Blondel hade gott kunnat fördjupa sig mer i de andra karaktärerna och sidospåren, som dyker upp. Jag köper förvisso beskrivningen av relationen mellan Benjamin och Mathieu, men mycket i berättelsen hade kunnat utvecklas, flera problem eller konflikter lämnas därhän och jag känner mig aldrig riktigt berörd. Lite skoj är det dock att läsa en bok som skildrar dagens Frankrike och flera stycken handlar om att skriva och skapa egna texter, vilket också är rätt kul att läsa om.

Allt jag säger är sant

Första terminen i gymnasiet ska börja. Det är nu allvaret med skolan börjar på riktigt. Det är nu ens framtid avgörs och det är nu man har möjlighet att skapa sig nya chanser och möjligheter - ett nytt liv! Alla är uppspelta, förväntansfulla. Alicias bästa kompis Fanny kan inte tro sina öron, eller ögon heller för den delen, när Alicia efter en vecka i gymnasiet bestämmer sig för att hoppa av. Gymnasiet är bara slöseri med tid och talang och Alicia är menad för något mycket större än att sega sig igenom ytterligare tre års olidlig tristess i skolan.

Men det visar sig att det inte är så himla lätt att "bara hoppa av" skolan. Förutom att Fanny tycker att Alicia är korkad så går Alicias föräldrar i taket och skolan hotar med att koppla in kommunen. Helt ofattbart vad alla ska vara negativa! Alicia som ändå lyckas fixa ett café-jobb får nog av sina oförstående föräldrar och flyttar in hos lugna och trygga mormor istället. Mormor inte bara lyssnar och förstår, för henne kan Alicia också berätta om Isak som brukar hänga på caféet och som har världens finaste leende. Alicia tänker minsann se till att han får upp ögonen även för henne. Att han redan har flickvän är av mindre betydelse. Alicia har ju trots allt lyckats med stordådet att skaffa jobb och då ska det väl inte vara så svårt att uträtta ännu ett stordåd?

Men hösten, under vilken Alicia borde gått i ettan i gymnasiet men istället bestämmer sig för att uträtta stordåd, blir ingen dans på rosor, och livet visar sig vara mycket svårare och mer omvälvande än Alicia kunnat föreställa sig.

Lisa Bjärbo skriver lättsamt och underhållande. Det är flyt i språket, enkelt och lätt att läsa och Allt jag säger är sant slukar man snabbare än kvickt. Men till skillnad från Bjärbos förra bok, Det är så logiskt alla fattar utom du, så känns detta inte som en bok som kommer att fastna speciellt länge i mitt minne. Även om Bjärbo gör ett trovärdigt porträtt av en egocentrerad Alicia mitt uppe i en livskris, så känner jag mest ett "jaha" när jag läst sista sidan. Och jag kan inte låta bli att känna mig lite som syv-Sara (eller som vilken annan gammal tant som helst) som inte kan sluta tänka att Alicia väl ändå måste sluta vara så naiv och inse att hon inte kan uträtta stordåd utan ens gymnasiekompetens.

Allt jag säger är sant är i vilket fall som helst god underhållning för stunden - ingen tvekan om det, och en perfekt bok att läsa i hängmattan.

Jipp, jipp!

Gun-Britt Sundströms Oppositionspartiet gavs ut första gången 1967 och hösten 2010 gav X-publishing ut boken på nytt. Jag gillar verkligen Gun-Britt Sundströms sätt att skriva på! Det är livfullt, roligt och underfundigt. Men vad gäller handlingen, själva berättelsen, så kan jag nu ett par veckor efter att ha läst ut Oppositionspartiet, inte riktigt komma ihåg så mycket. Mer än att jag gillade språket.

Oppositionspartiet handlar om ett gäng vänner och deras gymnasietid. I centrum står Saga Sandler och hon berättar om hispiga lärare och lärarinnor, typer (killar) och jippande potatisbakelseätande väninnor. Saga har aldrig haft några större svårigheter i skolan och hon har aldrig behövt anstränga sig för att få höga betyg. Men definierar detta henne som person? Saga känner att hon måste jobba för att finna sin egen plats bland de olika grupper som hennes kompisgäng delat in skolans elever i, och viktigast är att undvika att hamna i den Grå massan. Temat att finna sig själv medan man som bäst håller på att bli vuxen är något som går igen i många ungdomsböcker och problematiken känns igen även om själva handlingen är förlagd till slutet av 1960-talet.

X-publishing har fixat ett riktigt snyggt omslag till nyutgivningen men frågan är om Oppostionspartiet som bok går hem hos dagens ungdomar? Kompisgänget kommunicerar med sitt eget interna språk, och det kan vara riktigt klurigt att hänga med i 60-tals-slangen. Förklaringar till olika vardagliga fenomen och annat som ansågs vara allmän kännedom på 60-talet ges i nyutgåvan, och dessa känns som ett måste för att ungdomar (inklusive jag själv) ska kunna förstå allt och ibland även kunna sätta olika avsnitt i ett sammanhang. Även om dagens läsare kan känna igen sig i mycket, så tror jag ändå snarare att detta är en bok för 40-50-talisten som vill väcka liv i gamla slumrande minnen kring skoltiden.

Trasig

Merparten av det jag läst av lättlästförlaget Hegas har riktat sig till mellanstadiet eller högstadiet men Trasig av Mårten Melin riktar sig snarare till unga vuxna. Max och Ida som går på gymnasiet har träffats en tid nu. De har aldrig varit pojkvän och flickvän, men de har träffats och hånglat och haft sex. Men nu måste det bli ett slut på det, för Max har träffat Elin som han är kär i. Men Ida vill att hon och Max ska fortsätta ses. Sista gången de träffas, gången de "gör slut", slutar också med att de har sex en sista gång. Och det är då det som inte får hända sker. Kondomen går sönder.

Trasig är skriven utifrån Max perspektiv och man får ta del av den ångest han genomgår, först med att inte våga berätta för Elin om Ida, men sen även den ångest och rädsla han upplever då han svävar i ovisshet om Ida blivit med barn eller inte. Mårten Melin ger ett trovärdigt porträtt av Max och Trasig engagerar trots enkel text skriven på ett begränsat antal sidor.

Söta pojkar är bara på låtsas

Moa Eriksson Sandberg har utifrån sina egna dagboksanteckningar från gymnasieåren skrivit en väldigt personlig och brutalt ärlig debut. I Söta pojkar är bara på låtsas går Ella teaterlinjens första år på gymnasiet i Halmstad. Ella drömmer om att bli skådespelerska och ännu mer drömmer hon om att få spela mot Jonas Malmsjö. Livet kretsar kring skola, kompisar, fester och killar. Några av Ellas kompisar har pojkvänner, men Ella letar själv inte efter en pojkvän, hon vill bara ha kul och hon är mer än nöjd om hon får sexdebuten avklarad. På riktigt. Ella flörtar än hit och än dit, och killarna faller som furor. Men när de fått vad de vill ha är Ella inte längre lika intressant och det känns lika hårt varje gång Ella inser att hon blivit utnyttjad.

Faktiskt så känns det lite som att läsa i någons riktiga dagbok. Allt händer i ett rasande tempo, man kastas rakt in i olika händelser och allt är skrivet utifrån Ellas perspektiv. Även om man tycker Ella verkar sympatisk så kan hon tyckas lite väl egocentrerad ibland, men vilken tonåring lever inte i sin egen lilla bubbla från och till?

Söta pojkar är bara på låtsas väcker en hel del igenkänning om hur det kan vara att vara tonåring med kompisar som sviker, killar som gör en besviken och förväntningar som spricker. Boken är rolig och lättsam, även om tanten i mig faktiskt ibland förfäras över Ellas naivitet när hon lättklädd struttar runt på stan och flörtar hej vilt. Handlingen utspelar sig under samma tid som jag gick på gymnasiet och därför blir det en hel del igenkänning med kläder och stilar, vilket gör det extra roligt för mig att läsa.