Sagoberättaren

Finns att köpa hos adlibris och bokus

Rött som blod, grönt som havets vågor, vitt som snö men också nattsvart; tragikens vemodets och mörkrets färg. Alla dessa färger genomsyrar Antonia Michaelis Sagoberättaren som efter en långsam trevande början stegvis förvandlas till en brutal thriller.

Sista terminen på gymnasiet har börjat. Annas tillvaro handlar allra mest om att plugga inför slutproven till studentexamen, men så upptäcker hon Abel. Eller Tannatek aka Apotekaren som resten av skolan kallar honom. Tannatek är känd för att skolka och för att tillhandahålla droger till festsugna elever. Han är definitivt inte någon som den ordentliga och oskyldiga Anna brukar umgås med, och kanske just därför blir hon först intresserad av honom. Och när hon bjuds in i hans privata liv faller hon hejdlöst. För bakom den mörke och hårde Tannatek döljer sig en väldigt mjuk och sorgsen kille. Abel är storebrodern som gör allt för sin sex-sju-åriga lillasyster Micha. Om nätterna sliter han för att få ihop pengar, om dagarna sover han på lektionerna och fruktar för att de sociala myndigheterna ska ta hans lillasyster ifrån honom - samtidigt som han sliter för att klara studenten. Abel är också killen som kan berätta fantastiska sagor.

Sagan han väver och berättar för Micha och Anna är hotfull och mörk, men samtidigt fantastisk och livfull och Anna kommer snart på att det inte finns någon klar gräns mellan saga och sanning. Anna vill inte tro på att sagans brutalitet kan vara verklighet - och om så är fallet - befinner hon sig själv i fara?

För det är nämligen så: Abels saga berättar faktiskt sanningen. Om än förtäckt. Men varför?! Han hade faktiskt kunnat låta bli, men han vill ju dela med sig av sagan. Jag ska inte skriva så mycket mer om mina undringar här eftersom jag då riskerar att spoila allt för mycket, men ja, för att framstå som en väldigt beskyddande och försiktig kille så känns det ologiskt att Abel låter Anna ta del av sagan. Men det är kanske det där ologiska som kallas kärlek som ligger bakom?

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Sagoberättaren. Det är definitivt en annorlunda roman, intressant och smart komponerad. Emellanåt är den poetiskt vacker. Men jag fastnade inte direkt och jag känner inga översvallande känslor efter att boken väl är utläst. Kanske är det en sån här berättelse som växer om man får diskutera den med någon? För Sagoberättaren är absolut en bok som skulle kunna utgöra underlag till många intressanta bokdiskussioner.