Röd zon

Länk till adlibris och bokus

15-årige Joel lever ensam i Stockholm. Från lägenheten på sjunde våningen kan han blicka ut över ett Stockholm i ruiner. Under kriget delades Stockholm in i zoner omgärdade av höga murar som skulle skydda befolkningen. Men det stora kriget ödelade staden och med hjälp av biologiska vapen utplånades människorna. Den enda som oförklarligt nog överlevde var Joel. I snart ett år har han levt ensam. Dagarna flyter in i varandra, den ena dagen är den andra lik och Joel tillbringar mycket av sin tid med att gå omkring i ett öde Stockholm, gå på shoppingtur i tomma butiker och förse sig med saker han vill ha eller behöver. Så vitt Joel vet kan han vara den sista människan på jorden. 

Men så en dag får han syn på en ballong som kommer svävande. Det är en röd ballong med påmålad mun och ögon. Den kan inte ha kommit flygande från ingenstans. Någon måste ha blåst upp den och släppt iväg den. Om bara Joel kan ta sig över muren då kanske han kan hitta andra människor!

Röd zon av Magnus Nordin är en dystopisk berättelse som går snabbt att läsa. Några egentliga svar på får man inte i den här första delen utan det gäller att läsa vidare i följande delar.

Det svarta regnet

Länk till adlibris och bokus

Livs och Fridas pappa brukade berätta om det stora kriget som bröt ut innan flickorna föddes. Om hur de mörka trollkarlarna i fjärran länder skickade sin svarta magi till dem. Trollkarlarna förstörde massor och dödade många. Liv och Frida har sett foton från tiden innan trollkarlarna förstörde allt. Det är så många färger, så mycket människor och flickorna kan inte riktigt föreställa sig hur det var. Livs och Fridas värld är lerig och grå och tyst. De bor ute i skogen med mamma och pappa och träffar nästan inga andra människor. Livet går ut på att hämta vatten, samla mat och skaffa förnödenheter. Men det är knappt med mat och för varje år växer det allt sämre i skog och mark, djuren blir allt färre. När det regnar måste man också hålla sig inne för att inte få det frätande svarta regnet på sig. Livs och Fridas pappa har när boken börjar blivit sjuk och hålls därför isolerad i sovrummet. Deras mamma säger att en demon tagit över hans kropp och att han inte är sig själv längre och långsamt blir pappan sjukare och galenskapen börjar ta över hans sinne. 

Familjens närmsta grannar, en familj vars son är Livs kompis, beslutar sig för att ge sig av innan vintern.  De försöker få med sig Livs familj, men man kan ju inte lämna den sjuka pappan. När så även Livs och Fridas mamma insjuknar framåt våren och börjar visa symptom på galenskap förstår Liv att hon och hennes lillasyster inte kan stanna kvar om de vill överleva. Fast besluten om att följa i kompisens spår börjar de vandringen mot kusten dit deras grannar har begett sig. 

Exakt vad som hänt och som gjort att familjen sökt sig till skogen får vi inte veta, vi kan bara ana. Men något har hänt, något som gjort människor sjuka och som gjort hela världen förgiftad. Liv och Frida vet inte heller, de tror istället på de sagor om trollkarlar som tog över världen som deras pappa berättade för dem när de var små. 

Det svarta regnet av Stina Nilsson är första delen i en trilogi som är otroligt spännande. Vad har hänt med världen? Varför blir människorna galna? Finns det andra människor någonstans och kommer tjejerna att klara sig? Jag kastade mig genast över del två i serien, Den svarta staden, och den är minst lika spännande! 

Kyla

Länk till adlibris och bokus

Det är vinter, temperaturen har sjunkit neråt minus trettio grader, inte alls ovanligt i Aleå som ligger högt upp i norra Sverige. Sofia och hennes bröder Simon och Theo är ensamma hemma, deras föräldrar är på resa till Thailand och väntas hem först om ett par dar. Just när Sofia håller på att poppa popcorn till filmen de ska kolla på så slocknar allt. Det tycks vara ett stort strömavbrott i hela deras kvarter. Istället för att kolla film blir det tända ljus och spela spel. Också rätt trevligt. När det går och lägger sig för kvällen är de förvissade om att strömmen kommer att ha kommit tillbaka under natten. Men när de vaknar nästa morgon är lägenheten kall, kylan utifrån börjar leta sig in, och det är fortfarande mörkt. Inte ens deras mobiler har någon täckning och från kranarna kommer inget vatten.

Det är mörkt ute åt vilket håll man än tittar och så vitt Sofia och hennes syskon vet kan hela Aleå, kanske hela kommunen eller mer vara utslaget. Men hur länge? Och hur länge vågar man vänta i lägenheten utan att göra något själva? Syskonen bestämmer sig för att ta sig till sin morfars stuga några mil utanför stan. Där finns vedeldad spis och egen brunn - med andra ord, där finns värme och vatten.

Till stugan kommer så småningom även Elias som är Simons bästa kompis och killen som Sofia kanske är ihop med. Helt avskurna från omvärlden kämpar de för att överleva en dag i taget. Nu har de värme och vatten, men maten då? Kommer den att räcka?

Kyla av Therese Henriksson är en väldigt realistisk skildrad roman om hur sårbara vi blir när vårt samhälle slås ut. Det är spännande och otäckt men framför allt tankeväckande hur mycket vi förlitar oss på att allt bara ska fungera. Henriksson får oss också att fundera över vad en krissituation kan göra med människor: är det självklart att man hjälper varandra i nöd eller kommer man helt egoistiskt att köra över andra människor och bara tänka på sig själv? Kyla är en alldeles utmärkt bok som är svår att sluta läsa när man väl börjat.

Slutet

Länk till adlibris och bokus

Slutet har ett namn. Foxworth kallas kometen som är på väg att krocka med jorden och som kommer att utplåna vår värld. Morgonen den 16 september kommer kometen att komma in i jordens atmosfär och luften kommer då att bli så varm att allting förintas. När Slutet börjar så är det exakt fyra veckor och fem dagar kvar att leva. Hur hanterar man ett sådant besked?

Mats Strandberg låter oss följa två ungdomar genom deras sista dagar. Lucinda är döende i cancer och skriver om sista tiden i appen TellUs, en app som ska bevara människornas berättelser efter Slutet genom att skicka ut dem i rymden. När Lucinda fick sitt cancerbesked, långt innan någon kände till Foxworth, uteslöt hon sina vänner från sitt liv inklusive bästa kompisen Tilda.

Simon är nydumpad av samma Tilda som hellre än att tillbringa sista tiden med en pojkvän vill leva livet så fullt ut som möjligt. Med andra ord: hon vill träffa andra och ha kul medan hon kan.

Det är Tilda som oväntat för ihop Simon och Lucinda. Hon ger dem båda ett gemensamt mål att sträva efter, ett uppdrag som ger mening för dem båda deras sista tid i livet.

Strandberg har skrivit in en mordhistoria för att driva fram berättelsen i Slutet. Men det mest intressanta med Slutet är alla funderingar utifrån det preapokalyptiska perspektivet: hur reagerar människan om hon vet att hon ska gå under? Vilka samhälleliga funktioner sätts först ur spel? Går det att undvika kaos? Hur väljer man att tillbringa sista tiden? Och vem ska man tillbringa den med?

Det är mycket som trots allt fungerar mot slutet tack vare volontärer, plikttrogna människor, personer som förnekar det som kommer att ske eller ensamma människor som helt enkelt fortsätter att utföra sina dagliga arbetsuppgifter eftersom de ändå inte har någon annan att tillbringa sista tiden med.

Slutet är en bok som oundvikligen får mig att fundera på hur jag själv hade reagerat. Vad hade jag prioriterat? Precis som i boken tror jag att många inför en sådan här händelse hade vänt sig till religionen, sökt gemenskap med andra. Till sist måste jag säga att trots att man vet att alla dör så tycker jag ändå att bokens slut är rätt så fint.

Brännmärkt

Länk till adlibris och bokus

Människorna i Imperiet är starkt styrda av det klassamhälle som råder. Ett strikt rangsystem, vars tillhörighet man föds in i avgör helt människors livslott. Adeline Theta tillhör åttonde rangen på den tiogradiga skalan, ganska långt ned alltså och hennes folk kallas inte sällan för kackerlackor av de som befinner sig högre upp i hierarkin. Trots att Adelines familj har en liten köttbutik är det sällan hon och hennes systrar kan äta sig mätta. Hur deras alkoholiserade pappa får tag på spriten är för Adeline en gåta, alkoholiserad har han varit sen Adelines mamma omkom i en brand och sen dess är det Adelines storasyster som tagit ansvar för familjen och butiken. Det enda Adeline har kvar efter sin mamma är en amulett som hon bär kring sin hals. Halsbandet är hennes käraste ägodel men att smycket även har en symbolisk betydelse, en farlig sådan, är något som Adeline först efter att ha överlevt en olycka nu blir varse.

I olyckan blir Adeline förväxlad med dottern till zonens mäktigaste familj, Amabelle Alfa, och för att skydda sig själv känner Adeline sig tvingad att spela rollen som Amabelle. Därmed uppenbarar sig Imperiets smutsiga hemligheter för henne och Adeline tvingas spela sina kort väl för att skydda de som tillhör de lägre rangen, men framför allt för att skydda sin egen familj.

Lizette Edfeldts Brännmärkt, första delen i Imperiet, utspelar sig i en diffus framtid - det talas om tidigare generationers påverkan på miljö och klimat, virus och krig men i övrigt nämns inte så mycket om anledningen till klassystemet eller vad zonindelningen som Imperiet består av ska vara bra för annat än i svepande drag. Det är synd, för ofta är författarens världsbygge och dennes tankar kring hur världen blivit det jag upplever som mest intressant och spännande i en dystopi.

Brännmärkt är knappast någon originell historia. Intrigen känns igen från flertalet andra ungdomsdystopier. Lite upprepande och tjatigt i jargongen mellan Adeline och Davian och möjligen att händelseförloppet hade kunnat skyndas på en aning, men annars bjuder Brännmärkt på en trevlig och en helt klart spännande lässtund. Jag uppskattar de normbrytande inslagen som att män har kjol som finkläder och att huvudpersonen bejakar sin sexualitet. Det är uppfriskande!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Blindheten

Sittandes i sin bil, väntandes på att rödljuset ska slå om till grönt, upptäcker mannen bakom ratten att han inte längre kan se. Han har blivit blind. Mannen är den första att drabbas, men långt ifrån den sista. En ögonläkare som undersöker den först insjuknade kan inte förstå vad som hänt och stannar uppe hela natten för att läsa på, forska, undersöka vad som kan ha skett. När morgonen kommer har han själv blivit blind.

Eftersom blindheten nu börjar sprida sig som en farsot reagerar myndigheterna. I ett försök att isolera smittan och de smittade låser man in de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. De första att föras dit är ögonläkaren och hans hustru som snart får sällskap av flera av ögonläkarens patienter, och snart även andra personer. Det är knappast något anständigt liv de drabbade har förpassats till. De hårdbevakas av militär av den händelse någon skulle få för sig att rymma, den ransonerade maten får de blinda själva försöka hushålla med och få att räcka till den allt större växande skaran blinda som låses in. Tvättmöjligheter och att sköta sin hygien är begränsad och snart nog är toaletter nersölade eller översvämmade eftersom ingen ser att hålla rent.

Men det finns en seende bland de blinda och det är ögonläkarens hustru som fejkat sin blindhet för att få vara hos sin make. Den enda som känner till hennes hemlighet är hennes make och tillsammans försöker de bringa något sånär ordning i det kaos som råder i det som blivit deras fångläger.

Blindheten av José Saramago är en obehaglig dystopisk roman och trots att det snart är ett halvår sen jag läste den nu, så är det flera riktigt otäcka scener som dröjer sig kvar i mitt minne. Det är ett intressant tankeexperiment som Saramago driver som blottar människans rädslor och desperation och sätter överlevnadsinstinkterna på sin spets när förhållandena i de blindas fångläger blir allt värre. Blindheten är en väldigt tät skriven roman, det tog ett tag för mig att vänja mig vid Saramagos prosa som ofta saknar styckeindelning och tydliga talmarkörer som tillsammans med handlingen gör Blindheten något tungläst. Men det är ändå en fascinerande och läsvärd berättelse.

De dödas stad

Länk till adlibris och bokus

Det finns en serie som lånas väldigt flitigt på min skola, nämligen Zombie City av Benni Bödker. (hans andra serie Zombie World går för övrigt också väldigt bra). Den handlar precis som det låter om en zombieapokalyps och den är framför allt populär bland åk 2 och 3. Jag har varit lite tveksam till att låna ut till tvåorna, men nu har jag läst första boken i serien, De dödas stad, och jo, de hugade barnen kan väl läsa den om de vill, men det är definitivt inget för den lättskrämde.

I De dödas stad träffar vi Krille, en kille som letat sig in i en övergiven matbutik. Det stinker av ruttet kött från kyldiskarna som inte längre är i funktion, det är skitigt och stökigt och knäpptyst i butiken. Krille är så klart ute efter något att äta, men några färskvaror finns knappast och han hoppas på att han åtminstone ska hitta lite konserver. Men Krille är inte helt ensam i butiken som han från början trodde, där finns också levande döda och när de får korn på Krille har han inget annat att försvara sig med än konservburkarna han försökt samla på sig. Det ser med andra ord väldigt mörkt ut för Krille...

Scenerna känns igen från framför allt Walking dead och berättelsen förstärks med läbbiga illustrationer i svartvitt av stapplande zombies med ruttna eller avslitna kroppsdelar. Det är rakt berättat utan krusiduller, vilket gör Zombie City relativt lättläst, vilket man får berömma Bödker för då hans böcker verkligen kan användas till att sätta i händerna på rätt så många av de lite mer motvilliga läsarna.

Minnet av vatten

Länk till adlibris och bokus

Emmi Itäranta har blivit flerfaldigt prisad för sin debutroman Minnet av vatten, och jag får nog säga att det här kan ha varit min bästa läsupplevelse i sommar.

I en framtid där klimatförändringar förändrat hur världen ser ut, både geografiskt och politiskt, styr tillgången, eller snarare bristen på vatten människors liv. Tidigare frodiga områden är numera torrlagda, polarisarna har smält och Kina, numera Nya Qian, har tagit makten över Europa liksom över Skandinaviska Unionen. Vatten är ransonerat för varje hushåll och det är militären som har makten över de få rena vattenkällor som finns kvar. Det vatten som ransoneras ut till invånarna i den lilla byn som ligger i ett före detta finländskt landskap är långt ifrån tillräckligt, men av tradition så tilldelas ortens temästare en större ranson för att kunna hålla i de viktiga teceremonierna. Slöseri med vatten tycker somliga.

Temästare är ett traditionstyngt yrke som går i arv i familjen. Att 17-åriga Noria ska ta över efter sin far en dag är självklart och hon har gått i lära hos honom under flera år. Men det är först när Noria närmar sig att genomgå mästarprovceremonin som hennes far inviger henne i temästarens allra största ansvar och hemlighet. Uppe i fjällen, långt inne i en grotta, finns en hemlig vattenkälla som Norias far vårdar och som vårdats av temästare i familjen under generationer. Men att hålla en frisk vattenkälla hemlig, liksom att förse sig själv och andra med vatten som inte ingår i veckans ranson bryter så klart mot vattenlagarna.

Militären har redan byn under bevakning. Det finns misstankar om att invånarna bryter mot vattenlagarna och när Norias far dör sätts hennes hem under extra bevakning. Norias mor oroar sig över hotet från militären och vill ge sig av, men Noria känner sin plikt. Hon måste bevara källans hemlighet.

Minnet av vatten skiljer sig från många andra av dagens dystopier där action ofta för handlingen framåt. Här är tempot lugnare, mer eftertänksamt men definitivt lika spännande! Det är en intressant värld som Itäranta målar upp. Hon använder knappa ord för att beskriva Nya Qian och världen, men de är ändå fullt tillräckliga för att förstå, för att kunna ta in helheten bit för bit. Romanen känns så himla väl genomtänkt och genomarbetad. Jag gillar beskrivningen av plastgraven i byn där Noria och kompisen Sanja letar användbara saker och spännande reliker från en en högteknologisk svunnen tid, föremål vars information nu gått förlorad. Hur alla går omkring med insektshuvor för att skydda sig mot plågande insekter eller hur man använder eldflugor som ljuskällor.

Språket är ibland nästan poetiskt och här finns meningar att stanna upp vid och läsa om bara för att de är så vacker komponerade. (Säkerligen kan man också tacka en duktig översättare för detta)

Det är nästan oundvikligt att inte slås av tacksamhet över ens egen tillgång till rent vatten under läsningens gång. Och det faktum att jag befann mig i en sommarstuga utan tillgång till dusch och där tillgången till dricksvatten från egen brunn varierar gjorde säkert min läsupplevelse ännu mer påtaglig. Dock tror jag att även om jag befunnit mig någon annanstans när jag läste så hade jag troligtvis ändå ansett detta vara en av sommarens bästa läsupplevelser och jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Emmi Itäranta framöver.

Utpost

Finns både hos adlibris och bokus

Ann Aguirres Utpost tar vid där första delen, Enklav, slutade. Spadertvå, hennes partner Tålig, Stalker och Tegan har hittat en fristad i staden Räddning. Invånarna i Räddning lever i trygghet skyddade från Missfostren tack vare höga murar. Men trots att Räddning är en säker plats att vara på känner sig Spadertvå allt annat än fri. Under jorden var hon jägarinna och betraktades som vuxen trots sina blott femton år, men här i staden sätts hon i skola, tvingas bära opraktiska kläder som kjol och måste tänka på hur hon uppträder. Vapen bär man absolut inte som tjej. Att slåss är det enda Spadertvå verkligen kan och här och nu känner hon att hon inte passar in. Dessutom verkar det som att Tålig inte längre vill prata med henne och det känns mer än Spadertvå hade väntat att det skulle göra.

Men så får Spadertvå chansen att visa vad hon går för. Det behövs vaktpatruller som skyddar odlarna från Missfostren när de jobbar på fälten utanför murarna. Vanligtvis är patrulleringen ett rent rutinuppdrag, men Missfostren har dels blivit fler och dels har de blivit smartare. De spanar, avvaktar och planerar sina attacker. Invånarna i Räddning står helt valhänta inför Missfostrens anfall. De enda med riktig erfarenhet att stoppa Missfostren är Spadertvå och Tålig. Men Missfostren är många, kanske till och med för många för att kunna stoppas?

Aguirre litar på att man kommer ihåg allt som hände i Enklav och för min del tog det ett litet tag innan jag kom in i del två. Dels på grund av att jag inte helt mindes vem som var vem och dels för att jag helt enkelt glömt vissa händelser, vissa bitar föll på plats först väldigt långt in i andra boken, men hur som helst så är även denna del spännande. Och detta säger jag trots att Utpost är en typisk mellandel, ni vet boken som måste komma innan den stora upplösningen, den som satsar på att fördjupa karaktärerna och som i bästa fall förklarar lite mer av varför världen ser ut som den gör. Här får vi nu till exempel äntligen veta att hela världen för några generationer sen drabbades av förödande krig i vilka biologiska vapen användes och som därmed slog ut stora delar av världens befolkning. De biologiska vapnen är också orsaken till människornas största hot, nämligen de zombieliknande Missfostren.

Det jag tyckte var mest intressant i Utpost är beskrivningen av hur tillvaron för människorna i Räddning är och hur de nya medborgarna med Spadertvå och co tas emot. Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till hur det ser ut i vårt samhälle idag med många nyanlända och hur svårt det måste vara att bli en del av ett samhälle när man saknar kunskap om seder, bruk och sociala koder. Detta tydliggörs väl av Aguirre med Spadertvås svårigheter att passa in. Jag gillar också Aguirres (ganska så snälla) kritik av religiositet och hur hon visar på riskerna med att rädda eller okunniga människor riskerar att utvecklas åt det fundamentalistiska hållet.

Här finns alltså intressanta kopplingar och tankar att göra trots att mycket i den övergripande handlingen ändå är rätt så förutsägbar (och jag måste passa på att klaga på de lite väl typiska triangelkärleksdramat, hur många gånger har vi inte redan stött på det upplägget i dystopiernas värld?). Och förutsägbarheten till trots så ser jag faktiskt fram emot upplösningen i del tre, Hord, som tyvärr inte väntas släppas förrän nästa år.

Tack till Modernista för rec.exet!

Curly Bracket. Den gömda koden

Finns t.ex hos adlibris eller bokus

I en framtid där företaget Corpuratus styr samhället och kontrollerar människors liv genom datorer och kod lever människorna ett tryggt men passivt liv. Det enda sättet att lyckas och ta sig någonstans i livet är om man man klarar av ett dataspel. De bästa spelarna utbildas till kodare och erbjuds ett bekvämt liv medan resten tilldelas något fabriksjobb. I den här framtiden växer den föräldralösa flickan Curly Bracket upp på en av Corpuratus internatskolor. Curly är en av skolans mest begåvade elever och idag ska hon avlägga sitt slutprov. Det prov som kommer att avgöra hennes framtid. Allt börjar väl men mitt under slutprovet ställs Curly inför ett val som leder in henne på oanade vägar.

Det är lite svårt att kategorisera vad Curly Bracket. Den gömda koden är för en typ av bok. Det här är nämligen en serieroman som också vill vara en introduktion till datalogiskt tänkande och som därmed skulle kunna placeras bland faktaböcker. För förutom ett äventyr i dystopisk miljö så presenteras en rad problem som läsaren erbjuds lösa samt ett faktaavsnitt med introduktion till datalogiskt tänkande. Man kan så klart läsa Curly Bracket enbart som en serieroman men för de som gillar kluriga problem så är detta en perfekt kombination. Lösningarna på problemen presenteras i slutet och det är egentligen först genom att läsa lösningarna som man förstår Curlys tänk. Skulle man hoppa över att läsa facit så blir det lite som att ambitionen att vara en introduktion till datalogiskt tänkande faller platt och istället är risken att läsaren kommer att känna sig lika dum som Curlys följeslagare Pascal gör i boken.

Tanken med boken är god men huruvida det funkar är en annan femma. Som arbetsbok i skolan kan den emellertid nog finna sin plats för just programmering ligger ju på tapeten att införas i grundskolan. Fortsättning följer hur som helst: boken slutar med en cliffhanger och Curly Brackets skapare Tor Moström, Johan Wendt och Peter Bergting har redan nu utlovat fler delar där man också kommer att introducera läsaren till programmering.

En planet i mitt huvud

Läs mer på adlibris eller bokus

Redan i november läste jag Sally Gardners En planet i mitt huvud inför en bokcirkelsträff. Men så blev träffen uppskjuten, jag hann glömma handlingen lite, så tills att vi äntligen skulle träffas igår för att diskutera boken så tänkte jag att jag skulle snabbskumma igenom boken för att friska upp mitt minne. Men se, det gick inte! Det går nämligen inte att värja sig när man börjat läsa, jag fastnade och läste istället om hela boken från pärm till pärm.

En planet i mitt huvud är en fullständigt vidrig historia, men den är skriven på ett så fruktansvärt bra sätt och är fylld med meningar som är så vackra eller kloka (eller både och!) så att man vill plocka ut citat på var och varannan sida.

Romanen utspelar sig i ett förmodat Storbritannien, det är svårt att veta säkert, men personnamnen tyder på en anglosaxisk kultur, och när jag läste boken första gången var jag övertygad om att det var en dystopi, vilket det på sätt och vis fortfarande är, men nu lade jag märke till att vi faktiskt får veta att året är 1956. Men det 1950-tal som gestaltas i boken påminner inte om det faktiska 1950-talet som vi känner det. En planet i mitt huvud utspelar sig alltså i en slags parallell tideräkning i ett 1950-tal som hade kunnat vara om utgången av Andra världskriget blivit något annat. Möderneslandet är en stat som för tankarna både till nazismens Tyskland och till ett totalitärt samhälle á la Sovjetunionen. Spioner och angivare finns överallt, Svartrockar med snorstopparmustacher ser till så att regimkritiker och andra klassens medborgare, så kallade orena, rensas ut. Att folk plötsligt försvinner är vardagsmat.

Femtonårige Standish Treadwell lever med sin farfar i zon 7 tillsammans med andra oönskade medborgare. Standish kan varken läsa eller skriva, har ett blått och ett brunt öga och är egentligen en uppenbar defekt i Möderneslandet och som borde ha rensats ut för längesedan. Han må räknas som mindre värd av Möderneslandets regim, men Standish saknar varken mod eller handlingskraft. Vilket han får visa när hans bästa vän Hector en dag plötsligt är försvunnen.

Parallellt med texten följer illustrationer på i stort sett varje uppslag. Illustrationerna i sig berättar en egen historia samtidigt som de på sätt och vis hjälper till att illustrera det otäcka i romanen och det otäcka i det samhälle som Gardner målar upp. Det är fascinerande och bidrar till helhetsintrycket av denna märkliga och otäcka berättelse som samtidigt rymmer mycket vackert. Och Satan i gatan vad bra det är! En planet i mitt huvud går snabbt att läsa, men den har ingen rak kronologi och Gardner leker med språket, vilket ställer krav på både läsförmåga och läsförståelse, så någon helt enkel roman är detta inte.

Men vad nyfiken jag blir på Sally Gardners författarskap! Vågar man hoppas på att Lilla piratförlaget kommer att översätta fler av hennes böcker?

Röd drottning

Se mer på adlibris eller bokus

Sjuttonåriga Mare Barrows lever i en segregerad framtid, men hennes värld är inte segregerad på grund av rikedom, ras eller religion. Nej, hon lever i en tid där man delat in människor efter vilket blod man tillhör: vanliga rödblodiga eller silverblodiga. De röda är underkuvade de silvriga och lever i kåkstäder, mer eller mindre, och tjänar de silvriga som styr riket och som förutom att de innehar makten även har speciella förmågor, superhjälteförmågor kan man närmast beskriva dessa som. Vissa silvriga kan till exempel läsa tankar och styra någon annans sinne, vissa är övermänskligt starka och andra kan styra vatten eller eld eller få växter att prunka och växa.

Som röd räknas man som ingenting. Har man inte tur att få lärlingsplats någonstans är man åtminstone förvissad om att man när man fyller arton med all säkerhet kommer att skickas som soldat till de silvrigas armé. Alla Mares äldre bröder är soldater vid fronten och snart kommer hon själv att åka. Men av en tillfällighet hamnar hon som tjänare vid det kungliga Solpalatset och där upptäcks det att Mare besitter förmågor som endast en silvrig borde kunna ha. 

Mare hamnar omedelbart mitt i det kungliga maktspelet. Ingen kan få veta att hon inte är en silvrig - det skulle hon kunna bli avrättad för och kungen börjar istället göra planer för att använda Mare för sin egen vinnings skull. Men tack vare sin unika ställning blir Mare kontaktad av den röda motståndsrörelsen som vill krossa de silvrigas makt. Självklart ställer Mare upp även om det faktiskt finns silvriga som hon faktiskt gillar och trots att hon då kommer att få flera liv på sitt samvete.

Röd drottning är Victoria Aveyards debutroman som blivit en bestseller i USA. Och visst låter det som att den här romanen har något alldeles extra? Men, tyvärr, säger jag. Bokomslaget är faktiskt det bästa med den här boken (fantastiskt fint att titta på!). Jag tycker Röd drottning påminner om en blandning av Collins Hungerspelen (underdogen Mare som en Katnis som blir sitt folks stora hopp) och Sandersons Sista riket (superhjälteförmågorna, det segregerade samhället etc). Den har faktiskt förutsättningarna att bli något riktigt bra, men Aveyard når inte hela vägen. Det är, jag vet inte, för mycket hon vill få med? Det händer saker hela tiden, det är twists and turns och action och komplotter så att man blir nästan vimmelkantig. Eller uttråkad, som jag. Det är till och med så att jag tycker den är seg, vilket den absolut inte borde vara med tanke på hur mycket som händer. I och för sig blir det riktigt spännande mot slutet, där fastnade jag och slutade skumläsa som jag gjorde ett tag i mitten, men tyvärr tycker jag inte det väger upp. För även om Aveyard försökt få till en nyanserad hjältinna så är hon inte nog nyanserat skildrad eller gestaltad för att jag ska känna något för henne. Och inte heller får vi veta så mycket om de där krigen som pågår i fjärran. Precis som med många liknande dystopiska romaner så förmodar jag att man får veta mer om hur saker och ting förhåller sig, varför världen ser ut som den gör och så vidare, först i nästa bok. Det är frustrerande å ena sidan. Å andra sidan så bryr jag mig nog inte den här gången.

Tack till Modernista för rec.exet!

Änglafall

Finns t.ex. hos adlibris eller bokus

Det har faktiskt inte gått mer än sex veckor sen Undergångens änglar steg ned på jorden, men under dessa sex veckor har hela världen hunnit rämna. Städer är numera ödelagda, gatugängen har tagit över och fruktan inför deras våldsamheter är stor bland vanligt folk. Men ännu större är fruktan inför änglarna som varken hörs eller syns förrän det redan är för sent.

Sjuttonåriga Penryn gömmer sig i Silicon valley med sin rullstolsbundna lillasyster Paige och deras galna mamma (och då menar jag inte galen som i lite crazy, nä, vi snackar galen som i psykiskt sjuk och totalt oberäknelig galen). En natt råkar de bli vittne till hur en ängel får sina vingar avhuggna av ett gäng krigaränglar, fast än värre är att Paige medan hon försöker fly undan i sin rullstol blir bortrövad av krigaränglarna. Det enda Penryn kommer på att göra är att vårda den vingklippte och svårt skadade ängeln i förhoppningen att han ska visa henne vart de andra änglarna har fört hennes lillasyster.

Rafael, eller Raffe, som ängeln heter, vill till en början inte ha något med Penryn att göra, men hon sitter å andra sidan på trumfkort - hon har hans vingar! Och motvilligt går Raffe med på att hjälpa Penryn in i änglarnas högborg i San Fransisco för att rädda sin lillasyster.

Susan Ee debuterade med Angelfall 2012, första delen i trilogin om Penryn och tidernas slut, och har nått stor framgång med serien vars första del alltså nu finns i svensk översättning. Och jag har på känn att Änglafall kan nå framgång även här i Sverige. Detta är nämligen en riktig bladvändare späckad med action, spänning, hemskheter, demoner och ondskefulla änglar. Dystopierna är numera så många så det krävs nåt nytt och eget för att sticka ut och det tycker jag Änglafall lyckas med. Men var kommer änglarna ifrån? Vad gör de på jorden och hur kan det ens vara att människans traditionella uppfattning av änglar såsom goda varelser är så totalt fel? Det här är en serie som jag helt klart vill läsa vidare på!

Tack till Modernista för rec.exet!

Enklav

Finns att köpa hos adlibris eller bokus

New York ligger i ruiner. Pesten har utplånat människorna och de som överlevde har sökt sig ned under jorden. Där lever de i det gamla tunnelbanesystemet. De före detta tunnelbanestationerna utgör enklaver som härbärgerar olika stammar. Att bege sig upp till ytan är inte något alternativ då jorden numera är en förgiftad värld med brinnande luft och vatten som skållar skinnet. De som föds i underjorden föds till ett liv i mörker.

Livet i underjorden är mörkt och smutsigt och framför allt hårt. Få lever ens till sin fyrtionde födelsedag. Enklaven Colleges äldste är tjugofem år nu, men han ser ut att vara mycket äldre än så. Det är tack vare en strikt hierarki och hårda levnadsregler som College ändå kan räkna sig som relativt välmående. I College är man dock ingen förrän man genomgått namnceremonin när man fyllt femton. Innan dess är man bara ett nummer bland alla småglin. Det är nämligen så många som inte överlever sin barndom att det inte ens är lönt att få ett namn förrän man blivit tillräckligt gammal för att säkert överleva. Under namnceremonin rispas underarmarna med en kniv och sedan får blodet droppa ned på en hög gamla artefakter (det vill säga föremål från förr i tiden innan pesten kom och världen ovan jord blev förgiftad). Flicka15's blod faller på ett spelkort och det är så hon får sitt namn: Spadertvå.

Spadertvå har tränats till att bli jägarinna. Hennes uppgifter är att patrullera tunnlarna närmast enklaven, sätta snaror för att fånga smådjur till mat och hålla missfostren, som också lever i underjorden, borta. Missfostren är enklavernas största hot. De beskrivs som människoliknande varelser med vassa klor och tänder som livnär sig på rått kött, såväl levande som dött. Människokött är inget undantag.

Under en patrull med sin partner Tålig får Spadertvå veta att närmaste enklaven från där de bor har fallit och invaderats av missfoster. Spadertvå och Tålig skyndar hem för att varna sina äldste, men ingen tror på dem. När Spadertvå lite senare försöker försvara en vän blir hon, tillsammans med Tålig, som i sin tur försvarar Spadertvå, istället förvisad för all framtid. Spadertvå, som är uppvuxen i mörker och som fått lära sig att det inte går att leva ovan jord, tvingas ta sin tillflykt till ytan - för i tunnlarna går det absolut inte att överleva tillsammans med missfostren. Att det faktiskt går att andas luften ovan jord förvånar Spadertvå och med hjälp av Tåligs minnen från när han var liten och levde på ytan med sin far, måste de nu försöka överleva. Tålig minns sin fars historier om en fristad i norr. Finns den fortfarande? Och går det att komma dit?

Ann Aguirres Enklav känns som en blandning mellan Walking dead och Metro 2033. Det är mörkt, spännande och stämning och miljöer är väl uppbyggda. Och det är framför allt detta som jag tycker om och som gör att romanen sticker ut lite. För till viss del är historien något förutsägbar. Till exempel finns här en kärlekshistoria som ger viss krydda till berättelsen, men som å andra sidan är av underordnad karaktär för det som driver berättelsen framåt är framför allt hoten och hindren som Spadertvå och Tålig ständigt snubblar över i denna apokalyptiska värld.

Enklav är första delen i Razorland-trilogin. Del två, Utpost, kommer redan i höst.

Tack till Modernista för rec.exet!

Uppstigandet

Uppstigandet är första delen i The Dove Chronicles som är Karen Baos debutroman och som hon började skriva redan som sjuttonåring. Det är imponerande. Och nog kan Bao komma att imponera i framtiden. Det här blev jag dessvärre inte helt så tagen av. För det första påminner Baos samhälle Divergent alldeles för mycket med folket som är indelat i olika klasser eller skikt och en utbildningsfas med ett rankingsystem - det gäller att placera sig i topp - annars är du ingenting. Och huvudpersonen, Phaet, är precis som Tris i Divergent en underdog som har allt att vinna eller förlora. Det känns liksom som att man kan den här berättelsen nu och det behövs tillföras något mer originellt till berättelsen än att förlägga den på månen för att det ska bli intressant.

I korta drag så är detta plotten: femtonåriga Phaet är uppvuxen i kolonin på månen. Efter sin pappas död har Phaet blivit inåtvänd och tyst och låter hellre bästa kompisen, tillika pojkvännen, Umbriel föra hennes talan. De båda jobbar sida vid sida i växthuset och Phaet är nöjd med sin framtid som växtförädlare. Men när hennes mamma, som är journalist, plötsligt anhålls för illojalitet mot staten ser sig Phaet tvingad att göra allt hon kan för att både rädda sin mor och rädda sina småsyskon från att hamna på härbärget och evig fattigdom. Hon ansöker därför om att gå med i milisen som skyddar månbaserna mot de fientliga jordborna. Kan hon bli en av topprekryterna så kommer hon att få en ersättning som kommer att kunna frige mamman och säkra både hennes och syskonens framtid.

Blir någon överraskad om jag säger att Phaet lyckas över förväntan under den hårda och brutala utbildningen inom militären? Och att hon också finner en ny själsfrände i en av de andra topprekryterna. Eller att hon efter genomförd utbildning börjar inse att den regim hon följt och nu tjänar bär på hemligheter som de undanhåller folket.

Jag erkänner utan omsvep att jag skummade rätt mycket. Inte bara för den ganska förutsägbara historians skull, utan också på grund av Baos många vetenskapliga termer och uttryck. Är man naturvetare så kanske man uppskattar detta, men jag gillade det inte. Mitt intresse fångas i och för sig alldeles vid slutet när en plötslig vändning kommer som gör allt mycket spännande. Men denna vändning sker först cirka tjugo sidor från slutet, vilket så klart är alldeles för sent.

Tack till Modernista för rec-exet!

Otopia

Finns att köpa på adlibris eller bokus

Jag var riktigt taggad på att läsa Per Nilssons Otopia när den först kom ut. Det lilla jag läst om boken verkade lockande och omslaget tyckte jag var riktigt sketasnyggt! Stilfullt och mörkt: Dystopiskt. Boken köptes in till min skola och jag trodde att dystopidiggarna skulle norpa den här boken direkt. Men den har knappt rört på sig alls under hösten och jag har förstått att det faktiskt beror rätt så mycket på just omslaget. Det är för intetsägande. Och i kombination med att baksidestext saknas, så blir det liksom ännu svårare att få någon att spontant plocka med sig boken.

Så nu när jag själv läst den så borde jag väl kunna få den att röra på sig lite? Nja. Kanske. Det här är en berättelse som kräver lite mer av sin läsare. Jag tyckte för egen del att det var svårt att komma in i berättelsen. Det börjar segt och långsamt och det var snarare min envishet än lusten att läsa vidare som gjorde att jag trots allt fortsatte.

Miqi är en tjej i tonåren som växer upp i Otopia. Ett framtida samhälle där barnen är allas barn, enskild egendom finns inte; man delar på allt vare sig det är cyklar eller kläder, barnuppfostran, arbete eller kärlek. Tillsammans bygger invånarna i Otopia världen på nytt. För allt förstördes ju i den stora katastrofen. I Otopia har man kommit överens om att ta bort allt som kan orsaka konflikter; religion, pengar, egendom. Man lever jämställt, utan kriminalitet, utan våld och utan lidande. Otopia är ett tillåtande samhälle, kärlek är fritt och tillåtet och därför existerar inte heller svartsjuka och avundsjuka. Så länge man inte ställer fel frågor så är Otopia den bästa platsen att leva på. Men Miqi är av den nyfikna sorten.

Det är när fåglarna börjar dyka upp igen som allt börjar. Fåglar har man inte sett på evigheter i Otopia. Samma dag möter nämligen Miqi en tjej som bara måste vara hennes egen syster. Men eftersom barnen som nyfödda tas ifrån sina biologiska föräldrar, så kan hon inte veta helt säkert. Men de bara MÅSTE vara systrar. De är så lika. Och Miqi känner både en nyfikenhet och samhörighet med den här unga kvinnan. Om det här nu är Miqis syster, varför har de inte fått känna till varandra? Miqis fundering leder till fler frågor. Är det samhälle hon lever i så perfekt och fritt som det utger sig för att vara?

Jag får väl erkänna att jag inte läst så himla mycket av Per Nilsson tidigare, framför allt inte hans ungdomsböcker, och har jag förstått saken rätt så är detta en bok i Per Nilsson-stil med korthuggna meningar och en berättelse som kräver läsarens totala uppmärksamhet, både stilmässigt och berättartekniskt. Det är snarare en bok som passar för gymnasiet än högstadiet.

Tyvärr är Otopia en mer ogilla- än gilla-bok för mig. Jag tycker i och för sig den är ambitiös och den väcker sannerligen funderingar och skulle kunna rendera fantastiska diskussioner. Jag gillar på sätt och vis också Per Nilssons stil, men jag känner knappt något alls för Miqi. Hon blir aldrig helt levande för mig; hon är för robotlik. Det tillsammans med svårigheten att komma in i berättelsen drar ner betyget från min sida.

Sveket

finns på adlibris eller bokus

Jag har läst och gillat Ursula Poznanskis tidigare böcker, Erebos och Saeculum, så det var liksom dubbel glädje när det avslöjades att hennes tredje bok, Sveket, dessutom skulle vara en dystopi som ju tillhör en av mina favoritgenrer.

I Poznanskis dystopiska värld har ett istidsliknande klimat försvårat människornas överlevnad. Världen är täckt av snö och is och solens strålar når i stort sett aldrig ner genom de tjocka molnen som ständigt täcker himlen. För länge sedan, under den tid som har kommit att kallas Den långa natten, flyttade delar av jordens befolkning in i stora uppvärmda kupoler av glas, så kallade sfärer, och här har man utvecklat ett tryggt och skyddat liv. Utbildning och akademiska meriter räknas som det absolut viktigaste och mer eller mindre alla sfärmedborgare genomgår långa utbildningar som ska säkra fortsatta vetenskapliga framsteg och vidareutveckling av sfärsystemet.

Artonåriga Ria är en av sfärernas mest lysande studenter. Hennes huvudämne är retorik och hon är tränad att kunna läsa av folks reaktioner och ansiktsuttryck. Hon är rankad sjua av många hundra studenter och har en lovande framtid och karriär att se fram emot. Men allt detta rycks ifrån Ria när hon en dag råkar höra ett samtal mellan några män med betydande positioner inom sfären. Ria hör hur hon tillsammans med fem andra studenter, däribland hennes pojkvän, Aureljo, som dessutom är den högst rankade studenten, anklagas för att planera en konspiration mot hela sfärsystemet. För att undvika denna sammansvärjning planerar man att i tysthet avrätta konspiratörena. Ria har absolut ingenting med den så kallade konspirationen att göra och hon förstår ingenting! Hon vet inte ens vad den här konspirationen skulle gå ut på men hon förstår att hotet mot hennes liv i allra högsta grad är på riktigt. Ria lyckas tillsammans med de fem andra studenterna fly på väg till sin egen avrättning, men utanför de skyddande sfärerna är chansen att överleva minimal. För inte nog med att de nu istället hotas att dö av köld och svält, utanför sfärerna lever nämligen den primitiva befolkningen, våldsamma klaner människor som jagar och äter djur och kanske till och med människor.

Sveket är mycket spännande och jag mer eller mindre sträckläste. Men trots en tydlig knuff mot del två, Sveket är nämligen bara första delen i en trilogi, så känner jag mig ändå ganska nöjd efter del ett och jag känner inte att jag måste fortsätta läsa serien. Det lär nog dessutom dröja lite innan de kommer i svensk översättning. Fast vi får väl se hur jag resonerar när Sveket #2 kommer ut.

Champion

läs mer på adlibris eller bokus

Jag håller som bäst på att läsa om den avslutande delen av Marie Lus Legend-trilogi, Champion. För inte heller till den tredje delen klarade jag av att hålla mig till att den skulle översättas och släppas på svenska. (recension av den engelska utgåvan finns här). Men den här serien är outstanding och jag läser gärna om Champion på svenska. Som jag tidigare skrivit så tycker jag att Lus serie höjer sig och sticker ut rejält framför (framför allt) Divergent och även Hungerspelen. Jag är imponerad av den trovärdiga framtida värld som Lu byggt upp. Champion utspelar sig drygt hundra år fram i tiden, men inget som Lu beskriver känns överdrivet eller flippat sci fi. (Möjligtvis med undantag av det här med att leva i ett ständigt pågående spel, som man gör i Antarktis huvudstad Ross City).

Jag vet att jag någonstans har läst om planerna på en filmatisering, vilket ger mig ångest! Jag vet inte om det är en film jag kommer att vilja se. Jag hade lite samma tudelade känsla när jag först fick höra om att Boktjuven skulle filmatiseras. Böcker som man tycker riktigt bra om kan knappast bli bättre när någon annan tolkar det du upplevt. Hungerspelen har i och för sig levt upp till förväntningarna, men tänk om Legend blir en Divergent-film...

Men innan det är dags att oroa sig så har jag något annat att se fram emot: snart väntas Livet före Legend komma ut på svenska, som består av två noveller om June och Day. Och bäst av allt är att en ny serie av författaren väntas komma i vår. Den unga eliten heter den. Gissa vem som ser fram emot att läsa den boken!

Tusen tack till Modernista för rec-exet!

Annas dagbok

När jag läste Börje Lindströms Annas dagbok för ett par år sen, gillade jag den inget vidare. Men jag vet samtidigt att det är väldigt många som tycker om boken (framför allt inom den målgrupp som berättelsen vänder sig till), så jag tänkte att jag får ge Annas dagbok en ny chans och har därför precis läst om boken inför ett bokprat. Och, visst, lite bättre tyckte jag om boken den här gången. För den är trots allt medryckande på sitt enkla vis. Och det är kanske just därför så många kommit att tycka om den? Lindström har skrivit en lättläst berättelse med ett ganska ringa omfång (drygt 125 sidor). Dagboksformen ger autenticitet till berättelsen och att man dessutom precis i inledningen får veta att dagboken återfunnits, men att man inte vet var Anna finns, om hon finns, eftersom "Den första tiden efter katastrofen var ju förvirringen mycket stor." triggar fantasin.

Finns hos bokus och adlibris

Annas dagbok börjar precis som en "vanlig" dagbok. Anna har precis brutit med bästisen Maria, efter ett stort förtroendesvek. Från och med nu är det bara dagboken som ska få vet allt om Anna! Och i dagboken berättar alltså Anna att hon är kär i en ny kille på skolan, Adam, som flyttats till Annas skola efter att hans egna stängts ned. Precis som Anna liksom i förbifarten berättar om hur Adams gamla skola var en av de som var tvungen att läggas ned, får vi på samma vis reda på andra saker som inte heller tillhör det vanliga. Energiförbrukningen i vanliga hushåll ska till exempel begränsas, havsnivån har stigit kraftigt till följd av smältande polarisar, albatrosser flyger fel och störtar ner i Sverige 250 mil bort från där de vanligtvis håller till. Jordens klimat är med andra ord på väg att gå åt helvete.

Och så är det den här dokusåpan Skeppet som hela Sverige följer. Skeppet är ett forskningsfartyg som Sverige skickat till Grönland där man tar spännande borrprover i realtid. Men så plötsligt i direktsändning kollapsar en man i besättningen framför kamerorna och det börjar gå rykten om ett virus som drabbat besättningen. När skeppet en tid senare återvänder till Stockholm under stort pompa och ståt uppstår panik när skeppet inte saktar ner farten och istället rammar kajen. Snart kommer förklaringen - Alla ombord är döda.

Kvällstidningarna skriker så klart genast ut sina rubriker om att ett Domedagsvirus nått Sverige för att nästa dag försöka tysta ner faran med viruset - allt för att lugna Sveriges befolkning. Men smittan sprids obönhörligt genom landet. Maria, Annas före detta bästis, blir en av de första som faller offer för viruset. Därefter går det snabbt. Skolor stängs. Smittan skördar allt fler liv. El-försörjningen börjar svaja liksom telefonnät och internet. Anna och hennes familj flyr till Annas farmor och farfar i Norrland, för dit har viruset ännu inte nått, men på vägen dit kommer de ifrån varandra. Och till slut är Anna helt ensam. Med dagboken som enda sällskap.

Dystopier och katastrofscenarier är alltid spännande att läsa, tycker jag. Och Annas dagbok har ett lysande upplägg, egentligen. Men boken är i mitt tycke för mager, lite för ytlig och lite för klyschig (kärlekshistorien!) för att funka som en riktigt bra domedagsbok. 

Fristaden

Se mer på adlibris eller bokus

Jag har längtat efter tredje delen i Magnus Nordins Varelserna-serie, så gissa om jag var uppspelt när jag packade upp stora lådan med nya böcker som kom med posten häromveckan! I vanliga fall brukar jag utnyttja mitt privilegium som bibliotekarie och sno åt mig böcker jag vill läsa innan de hamnar på hyllan. Men i fallet med Fristaden råkade det vara som så att en kille i 6:an på min skola också väntade på fortsättningen av Varelserna. Och jag hade oturen att han skulle komma in i biblioteket just som jag stod med Fristaden i min hand. Jag kunde ju liksom inte gärna säga till honom att han fick vänta med att låna boken. Så det var rätt så motvilligt som jag lånade ut Fristaden, väl medveten om att jag säkert själv kunde få vänta en månad innan jag fick se den boken igen. Men den snälla pojken tog mig på orden när jag bönade och bad att han skulle lämna tillbaka boken SÅ FORT han var klar och två dagar senare hade jag åter boken. Yes!

Fristaden fortsätter där Emmas bok slutar. Emma och Sebbe har tagit sig till Visby för där, har de hört, finns en säker zon innanför ringmurarna - en fristad som kontrolleras av militären. Utanför ringmurarna växer tältlägret av förhoppningsfulla gotlänningar som hoppas få en fribiljett in i fristaden. Det är dock bara en del utvalda som får komma in innanför murarna och det är militären som bestämmer vilka som ska släppas in. Emma har turen att få en fribiljett in i staden, men Sebbe blir utan. När Emma förstår att hon måste lämna Sebbe beslutar hon sig för att också stanna utanför - men det går militären inte med på och med våld släpas Emma in.

Innanför murarna syns inte ett spår av någon civilbefolkning, där finns bara militärer och det står nu klart för Emma att de som fått en biljett in till fristaden helt enkelt rekryterats som nya militärer. Den kvällen kan Emma inte sova. Inte när hon vet att Sebbe befinner sig utanför murarna och att det bara är en tidsfråga innan varelserna lockas dit av den stora folksamlingen.

Fristaden utspelar sig under blott ett drygt dygn, men under det här dygnet hinner mycket hända. Jag hade nånstans fått för mig att Varelserna bara skulle omfatta tre böcker, men nu med tredje boken utläst så kan det ju inte stämma! Det känns definitivt som att det blir en fortsättning. Den här gången med fokus på Sebbe, kanske? Och återigen fängslas jag av de stämningsfulla bilderna av Lars Gabel. Det är så snyggt gjort med sin enkla, men dock effektfulla färgsättning i rött, svart och vitt.