Den hemliga drakskolan

länk till adlibris och bokus

Berättelserna om internatskolan på ön Sju eldar är mytomspunna. Precis som berättelserna om sjöodjuret Nessie och Robin Hood är berättelserna om skolan något som alla i kungariket känner till. Den enda skillnaden är att vissa påstår att Sju Eldar finns på riktigt. Elvaåriga Henry är uppvuxen med berättelserna och han kan nästan inte tro sina öron när en främling en dag påstår att Henry är en av de utvalda till Molnborgen, skolan på Sju eldar. 

Tillsammans med fem andra barn förs Henry till ön som ska bli deras nya hem under en tid och där de snart ska invigas i öns stora hemlighet. Här bor världens sista livs levande drakar och Henry och hans nya skolkompisar är alla utvalda att bli drakryttare. För att bli godkända som drakryttare måste alla skapa ett personligt band till "sin" drake. Problemet är bara att Henry har fått den minst samarbetsvillige draken av dem alla. Av misstag får draken namnet Happy, ett namn som absolut inte passar på den här minst sagt vresige draken.

De utvalda är den första delen i serien om Den hemliga drakskolan. Det är drakfantasy med humor och det är lite småroligt på sina ställen. Karaktärerna har alla brittiska namn och berättelsen utspelar sig någonstans i Skottland, internatskola känns ju också som en väldigt brittisk inramning, Därför blev jag väldigt förvånad när jag läste att Emily Skye är en pseudonym för ett tyskt författarkollektiv. Som om Tyskland inte skulle kunna erbjuda passande miljöer för en drakberättelse? Nåja. 

Marheim

länk till adlibris och bokus

Marheim - träden tar över är en något dystopisk fantasyberättelse av Karin Erlandsson. En dag börjar
träden växa och sprida sig okontrollerat över Marheim. Maica och hennes föräldrar måste fly mitt i natten när träden tar över deras hus. I en grotta i bergen söker Maica skydd medan hennes föräldrar ansluter sig till andra vuxna för att bekämpa träden. Men när dricksvattnet tar slut tvingas Maica ut ur sitt gömställe. Hon har blivit varnad för att söka sig till skolan där det finns en rektor som Maicas pappa inte litar på, men till sist har Maica inget val. 

Marheim är en lättläst berättelse med ett dystopiskt klimattema och är första delen i en trilogi. Jag brukar gilla dystopier, men tycker att det här är aningens för krystat och inte särskilt trovärdigt. 

Mantikoran

länk till adlibris och bokus

Lis pappa är upp över öronen förälskad i Nina, men Li är övertygad om att Nina inte är mänsklig. Att pappa inte kan se hur Lis lillebror Jonas vrider sig ur Ninas grepp! Att han inte kan se hur fel hennes mun ser ut! Det är som att munnen innehåller för många tänder. Li är insmickrande, bjuder på presenter och lagar god mat, det är mycket smör och grädde i hennes matlagning. Jonas redan runda småbarnskinder ser redan rundare ut. Det är som att hon göder dem. I väntan på att sluka dem. 

Li vet vad Nina är egentligen. I hennes uppslagsbok läser hon om mantikoran, människoätaren med tre rader sylvassa tänder, lejonkropp och människoansikte. Och Li försöker verkligen visa sin pappa, men han är som förblindad, tror att Li behöver mer tid att vänja sig vid Nina. Men tiden håller på att rinna ut för Li, hennes lillebror och pappa. I sin bok läser Li om att det enda man kan besegra en mantikora med är med hjälp av ett enhörningshorn. Hur får man tag på ett sådant?

Mantikoran av Maria Turtschaninoff är en suggestiv fantasyrysare vars bilder av Peter Bergting förhöjer stämningen. Rätt så kort bok, men minnesvärd!

Alex och Corinthia

De föräldralösa syskonen Alex och Corinthia växer upp hos värdshusvärden Bödvar efter att han en dag hittade de båda barnen trötta och hungriga på trappan till hans värdshus. Trots att Bödvar frågade runt, var det ingen som kände till barnen eller varifrån de kom och efter det blev barnen Bödvars ansvar. 

En kväll kommer en främling till värdshuset. Han har en stav med en svagt glödande diamant högst upp. Mannen är en eldmagiker, en person som med hjälp av den eviga eldens magi skyddar riket Eyvandir mot onda krafter som vill förgöra landet och dess invånare. Alex känner en dragning till staven och när han råkar snudda vid diamanten högst upp är det som att en enorm kraft sköljer över honom. Med staven i sin hand förstärks Alex sinnen och den gröna diamanten ger ifrån sig ett skimrande grönt ljus som fyller hela värdshuset. 

Det visar sig att både Alex och Corinthia bär på magiska krafter. Främlingen, som presenterar sig som Galder, tar sig an barnen och bjuder med dem på sin resa till huvudstaden dit han är på väg. Han berättar att landet Eyvandir skyddas av fyra källdiamanter som skickar ut ett osynligt kraftfält som ska skydda mot det onda. Men de fyra diamanterna, som är placerade för att vaktas av Eyvandirs olika folk: skogsalverna, havsalverna, dvärgarna och människorna, har på sistone förlorat kraft. Man vet inte varför, men något måste göras åt saken innan kraftfältet blivit för svag. 

Alex och Corinthia är första delen i serien om Den eviga eldens magi, skriven av Patrik Bergström. På färden mot huvudstaden får syskonen uppleva äventyr men de får också lära känna sig själva och den uppvaknande kraft som de bär inom sig och därmed komma närmre sanningen om vem de egentligen är. 

Den hemliga resan

Den hemliga resan utspelar sig i en tid då sjöfarten var rådande, då handelsvaror transporterades långväga på stora skepp, då längre resor utfördes på stora fartyg. I Göteborg växer Albertina upp med sin far, sjökaptenen Jeremias Albertsson. Albertinas mor omkom i ett skeppsbrott när Albertina var liten och efter den händelsen gick Jeremias iland för gott. Ändå har sjömanslivet präglat Albertinas uppväxt. Hon har fått lära sig att navigera efter stjärnor, hon vet var alla världens länder ligger och hon har fått lyssna på historier från sin pappas sjömansvänner. De kunde berätta om skeppsrået som vaktar skeppet och hjälper besättningen, om sjöjungfrur som drog ned sjömän i djupen och om det mest fruktade väsen av dem alla, Havsvandraren, vålnaden som följer det skepp som ska sjunka. 

En kväll kommer en mystisk man och besöker Albertinas far. Han har ett uppdrag åt honom, ett hedersuppdrag som Albertinas pappa inte kan tacka nej till och han bestämmer sig för att anta uppdraget och åter ge sig ut på haven för en sista resa. Men Albertina märker att det är nåt som inte stämmer. Det är något som hennes far inte berättar för henne och när Jeremias kastar loss har Albertina i hemlighet smugit ombord på skeppet. Men det här är en resa som Albertina inte är välkommen på. 

Lowe Aspviken har skrivit ett lite småkusligt fantasyäventyr för lågstadieåldern. Jag gillar den olycksbådande och något dystra stämning som ligger tungt över handlingen. Även om det här är en rätt sorglig berättelse så är den också full av hoppfullhet om livet och har ett budskap om att man kan komma långt om man följer sitt mod. 

Amulett

Länk till adlibris och bokus

Kazu Kibuishis serie Amulett har fängslat svenska läsare i säkert tio år nu. När kommer nästa bok? är en fråga man ofta får höra när man jobbar på skolbibliotek. Hittills finns åtta delar, men serien är ännu inte avslutad. Eftersom Amulett är en sådan serie som alla verkar gilla så har jag inte känt något behov att läsa böckerna, men till slut tog nyfikenheten överhand och jag har nu plöjt första boken i serien, Stenväktaren. 

Berättelsen börjar med en tragedi då Emilys och hennes föräldrar är med om en bilolycka där pappan dör. Två år senare flyttar Emily, mamma och lillebror Navin till en äldre släktings hus som stått öde en tid. Folk i trakten tror att det spökar i huset, men det avfärdar Emilys mamma som trams. Dock blir de redan första natten i huset varse om att huset besitter onda krafter. Mitt i natten väcks de av ljud från källaren och när mamman går ner för att undersöka vad det är fångs hon in av ett monster och försvinner. Emily och Navin följer efter och men finner att vägen tillbaka till huset stängts av. Trappan som fört dem neråt har försvunnit och nu finns bara en murad vägg kvar. En underjordisk värld breder istället ut sig framför dem. Emily som tidigare under dagen hittat en amulett som hon nu bär runt halsen, märker att denna kommunicerar med henne och denna för syskonen till ett hus där den äldre släkting som man trott varit död och vars hus familjen flyttat in i nu ligger på sin dödsbädd. Med hjälp av amuletten kan Emily få tillbaka sin mamma från monsterna. Men då behöver hon också all hjälp hon kan få från de robotar som den äldre släktingen har skapat. 

Vackra och fantasieggande illustrationer, fartfylld och magisk berättelse som slutar i cliffhanger. Jag köper absolut tjusningen som många har för den här serien! 

Draconia

Länk till adlibris och bokus

Flickan Beryl vaknar upp på en landsväg utan att minnas någonting. Hon vet inte hur hon hamnat där, var hon kom ifrån eller vem hon är. Det enda hon har är sitt namn. En äldre man med en åsnevagn tar med sig Beryl till sitt värdshus. Där slår hon sedan följe med ett brokigt gäng lösdrivare som är på jakt efter en skatt. Magiska krafter, onda och makthungrande personer samt stora hemligheter är inblandade i detta äventyr som verkligen inte känns tillrättalagt för målgruppen. Patrik Bergström väjer inte för att skildra svåra händelser och stora känslor. Bokens titel Draconia syftar på det kejsardöme som berättelsen utspelar sig i och anspelar säkerligen också på de drakar som utgör ett bärande inslag i berättelsen. 

Luftigt satt text och ett enkelt språk gör Draconia väldigt lättläst och kan nog utgöra inkörsporten för "tyngre" fantasylitteratur. Draconia är första delen i en serie. 

Hotell Sista chansen

Länk till adlibris och bokus

Föräldralöse Seth Seppi är en hunsad kökspojke på det lilla hotellet Sista chansen. Ägarparet Horace och Nora Degberg samt deras dotter Tiffany kör med Seth från morgon till kväll. Hans enda egentliga vän är katten Belladonna. I vanliga fall brukar ruljangsen på hotellet vara rätt så lugn, men nu väntas ett större sällskap magiker ta in på hotellet och de har ställt noggranna och speciella krav på sin vistelse. Middagen är särskilt genomtänkt, men så visar det sig att VIP-gästen i sällskapet, Doktor Thallomius är allergisk mot hallon, som ju desserten består av och Seth får då i uppdrag att tillaga en dessert enbart för doktorn. Seth lägger ner själ och hjärta i efterrätten för att få den perfekt för den viktiga gästen och han bär själv in desserten som är försedd med en liten handskriven lapp med Thallomius namn på.  Efter att Seth dukat fram desserten låses dörrarna in till middagssalen då sällskapet kräver att få vara ostörda. Det som händer sen är verkligen olyckligt. Thallomius dör under efterrätten, till synes förgiftad av den dessert Seth ställt i ordning till honom. 

Seth är givetvis oskyldig, han har varken uppsåt eller anledning att ta livet av den store magikern. Men hur ska han kunna bevisa sin oskuld när alla andra verkar tro att han är gärningsmannen? Seth måste själv lösa mysteriet med att finna den skyldige för att kunna rentvå sitt eget namn. Men hur ska han kunna lyckas med detta när magiska krafter tycks vara inblandade? 

Hotell Sista chansen av Nicki Thornton kombinerar fantasy-genren med deckaren. Det är lite som om Harry Potter hade skrivits av Agatha Christie. Här finns berättarglädjen, genomtänkta namn, ett gåtfullt slutna-rummet-mord och inte minst magin. En riktigt trevlig bok att läsa. 

Gorlans ruiner

Länk till adlibris och bokus

Spejarens lärling-böckerna är ständigt utlånade på mitt bibliotek och det är en serie som jag varit nyfiken på länge nu. Vad är det som gör den så läst? När jag fick chansen norpade jag därför ett exemplar av första delen, Gorlans ruiner, innan den hann ut i hyllan (för hamnar den ute i biblioteket hinner någon annan alltid låna den).

I kungariket Araluen växer den föräldralöse Will upp som myndling på slottet i Redmont. Alla barn vars föräldrar dött i rikets tjänst har på samma vis blivit omhändertagna på av baronen Arald i Redmont, men de flesta barn brukar veta vem deras föräldrar har varit. Will vet ingenting, men han fantiserar om att hans far var en tapper riddare. När myndlingarna fyller femton får de möjlighet att välja vad de ska skolas till och Will vill så klart följa i sin fars fotspår och gå i riddarskolan. Men Will är klen och liten till växten och riddarskolan tar inte emot honom. Det gör däremot spejaren Halt. Halt har sett kvaliteter och egenskaper hos Will som är utmärkande för de smygande och snabbfotade spejarna och så blir Will Spejarens lärling.

Efter att i ett par månader, mer eller mindre motvilligt, ha tränat på knivkastning, pilbågsskytte och att smälta in i naturen får Will följa med Halt på ett uppdrag, ett uppdrag som får Will att inse spejarnas betydelse för rikets säkerhet.

John Flanagan är skicklig. Jag kan efter att ha läst boken, inte riktigt sätta fingret på vad det är som drar in mig i berättelsen, men jag förstår definitivt varför i stort sett alla som läst första boken genast fortsätter med bok nummer två. Så kände jag själv nämligen. Gorlans ruiner känns som en rätt så klassisk berättelse med temat att tro på sig själv och att någon som inte ser ut som en hjälte ändå kan vara det. Inget originellt där, liksom. och visst är berättelsen spännande, men inte sitta-på-nålar-spännande. Min slutsats blir att Spejarens lärling helt enkelt är välskrivna och att det är Flanagans förmåga att ha skapat en fantasyvärld med karaktärer som man kan identifiera sig med tillsammans med en berättelse som sakta men säkert griper tag i en som är det vinnande konceptet.

Solstenen

Länk till adlibris och bokus

Tomi Adeyemis fantasyroman Children of blood and bone har väckt uppmärksamhet för att utspela sig i en afrikansk kulturkontext med endast svarta karaktärer och för att Adeyemi byggt sin fantasyvärld utifrån västafrikansk mytologi. Adeyemi, som själv har nigerianskt ursprung, ville skriva en bok med hjältinnor som hon själv hade kunnat känna igen sig i som barn. Första delen, Solstenen, har tagits emot väl och redan innan fortsättningen på första boken släppts är filmrättigheterna sålda. Även jag instämmer i att det känns "nytt och fräscht" med den afrikanska kulturkontexten som gör Children of blood and bone läsvärd enbart av denna anledning. Storyn i sig håller dock en mer traditionell fantasykaraktär och känns därför tyvärr inte lika intressant som landet Orïsha med sina enorma mytologiska djur och den magi som majierna kan åstadkomma.

En gång i tiden var Orïsha ett rike där magin fanns överallt i samhället. Majierna, som utmärker sig genom sitt vita hår och ljusa ögon, var det folk som gudarna hade skänkt magiska gåvor. Majiernas förmågor kunde vara alltifrån att styra eld eller vatten till att väcka de dödas själar. Men kungen i Orïsha fruktade magin och beslutade därför om att utplåna alla vuxna majier för att magin skulle försvinna från landet. Divinerna, det folk majierna tillhörde, samt majiernas barn, vars magiska förmågor ännu inte vaknat, skonades men lever nu i fattigdom som en andra klassens medborgare med ständiga förtryck från kungens soldater.

Zélie var bara ett barn när hennes mamma skoningslöst dödades av kungens soldater, och hade kungen inte förintat magin skulle hennes magiska förmågor vid det här laget ha börjat spira. Under ett tumult inne i stan vädjar en flicka till Zélie om hennes hjälp att fly kungens soldater och ovetandes om att flickan är självaste prinsessan Amari, dotter till den person Zélie avskyr mest här i världen, hjälper Zélie prinsessan att lämna staden med en artefakt vars krafter kan återuppväcka majiernas magi. Och på den vägen startar äventyret för Zélie och Amari att slå tillbaka mot kungens förtryck och föra tillbaka magin till Orïsha.

Solstenen har ett växlande berättarperspektiv och vi får ömsom följa Zélie, ömsom Amari, men också Inan, Amaris äldre bror kronprinsen som lovat kungen att föra tillbaka både Amari och stoppa den gryende magi som Zélie börjar känna av. I och med att Inan ständigt befinner sig hack i häl på Amari och Zélie trappas spänningen upp, men dessvärre är en del passager också relativt förutsägbara och Adeyemi lägger, i mitt tycke, ut lite väl många hinder i vägen för Zélie och Amari. Dessa hinder tillsammans med en hel del upprepningar av huvudpersonernas känslor och tankar bidrar därför också till att Solstenen blir lite tröttsam att läsa. Och varför dessa obligatoriska kärlekshistorier som bara känns så oerhört banala? En annan invändning är att det förekommer en del citat på yoruba, det heliga majispråket, som tyvärr inte alltid översätts, vilket får mig att känna att jag missar något. Och att romanen inleds med att lista de olika majiklanerna som sedan inte berörs överhuvudtaget känns bara förvirrande. Säkerligen är detta något som kommer att följas upp i nästa del, men nu resulterar det bara i desto fler frågor.

Jag gillar dock världen som Adeyemi skriver om och det faktum att den utspelar sig i en afrikansk kontext, men i övrigt så sällar jag mig alltså inte till skaran som lovordar Solstenen som extraordinär.

Morrigan Crows magiska förbannelse

Länk till adlibris och bokus

Morrigan Crow är född med en förbannelse. Född på Mörkerafton för elva år sedan är hon dömd att föra otur med sig och hon får därmed skulden för precis allt dåligt som händer i staden där hon bor. Såväl hjärtattacker som misslyckande i stavningstävlingar till katter som dör och sylt som blir misslyckad är Morrigans fel och eftersom hennes pappa, Corvus Crow, är en högt uppsatt politiker i Republiken, tvingar han henne att skriva brev och be om ursäkt till de som drabbats av Morrigans förbannelse, trots att Morrigan själv är övertygad om att hon knappast kan ligga bakom exakt allt dåligt som händer.

Men det värsta med Morrigans förbannelse är att hon lever på lånad tid. Hon är dömd att dö nästa Mörkerafton när hon fyller tolv. Men Mörkerafton visar sig komma tidigare och redan på Morrigans elfte födelsedag vet hon att döden kommer för att hämta henne. Men nu blir det inte döden som hämtar henne för istället räddas hon i allra sista stund av en man vid namn Jupiter North. Han för Morrigan till en magisk plats, staden Nevermoor, en plats Morrigan aldrig hört talas om tidigare.

Men Jupiter North har också en baktanke med att rädda Morrigan Crow. Han har nämligen valt ut Morrigan som kandidat till Wundersamfundet, en slags skola för väldigt speciella elever och Morrigan får ställa upp på diverse inträdesprov där hon tillsammans med hundratals andra kandidater tävlar om blott nio platser. Slutprovet är att visa upp en speciell talang. Det är bara det att Morrigan inte besitter någon speciell talang, eller grej, som man kallar det i Nevermoor och hon är övertygad om att hon kommer att misslyckas. Men Jupiter North är däremot helt säker på att hon kommer att klara alla prövningar. Och vad annars kan hon göra än att lita på sin mecenats övertygelse? Morrigan har nämligen allt att vinna eller förlora. För kommer hon inte in måste hon återvända till Republiken och därmed kommer även Morrigans öde att beseglas med en säker död.

Nevermoor. Morrigan Crows magiska förbannelse är Jessica Townsends debutroman som med all säkerhet kommer att finna mängder med läsare. Det finns, medvetet eller omedvetet, en hel del Harry Potter-drag över Nevermoor (samt en del flirtar med bland annat Mary Poppins). Här finns till exempel den parallella magiska världen som vanliga människor inte känner till, det ensamma barnet, uppvuxen i en kärlekslös familj som äntligen får en familj som hon kan känna tillhörighet med och här finns en mytomspunnen skurk (som förvisso inte är i närheten så ondskefull som Voldemort, men ändå) som vår hjältinna visar sig kunna utmana. Sen kryllar berättelsen av magi och fantasi och jag älskar verkligen det fantastiska hotell Deucalion och dess gäster. Nevermoor är en riktigt mysig bok att gotta ner sig i och bara sluka och ta in. Här kan vi verkligen snacka sann läsglädje och ja, faktiskt en värdig arvtagare till Harry Potter.

Maximus ring

Länk till adlibris och bokus

Maximus ring av Patrik Bergström är första delen i serien Legenden om örnfolket, en fantasyserie för lågstadiet. Remus tillhör örnfolket, ett folk som ser ut precis som människor, bara det att de är en knappt tvärhand höga. Örnfolket lever uppe i bergen på en ö som heter Argonia och som är delad i två riken. Örnfolket kan kommunicera med örnar och Remus bästa vän är också en örn som heter Aquila. Nere i dalen, i Flodhem, lever vanliga människor och dessa skyr Remus. Människorna jagar nämligen örnar och Remus anklagar också människorna för hans föräldrars död.

Men när vulkanen på ön vaknar hotas inte bara örnfolket, utan även människorna befinner sig i stor fara. Det enda som kan stoppa vulkanen från att få ett utbrott är en ring som tillhörde den mäktige trollkarlen Maximus och Remus får veta att han är den enda som skulle kunna finna ringen och med ringens hjälp stilla vulkanen som hotar att utplåna allt.

Tillsammans med örnen Aquila ger sig Remus av på jakt efter Maximus ring som finns gömd bland människorna. Det första som händer är att Remus och Aquila blir nedskjutna och Remus tvingas förlita sig på hjälpen från en människa.

I Maximus ring bjuds läsaren in till en, vad som känns som, en rätt så omfattande fantasyvärld. Texten och meningarna i boken är i och för sig lättlästa, men här är många svåra namn att hålla reda på och det känns som att här finns en hel del bakgrundsinfo som man måste ha koll på och hålla i huvudet när man läser. Det här är inte riktigt min typ av bok, men jag kan tänka mig att Legenden om örnfolket kan funka som inkörsport för blivande fantasyälskare.

Glastronen

Länk till adlibris och bokus

Celaena Sardothien är kungariket Adarlans farligaste och skickligaste lönnmördare. Alla har hört talas om henne men få vet att denna livsfarliga lönnmörderska är blott arton år gammal. Efter att ha blivit förråd har dock Celaena tillbringat det senaste året som slav i Endoviers saltgruvor där hennes fysik, dock inte hennes psyke, sakta men säkert börjat brytas ner och hon är bara en skugga av sitt gamla jag när hon erbjuds en ny chans. Kungen behöver utse en ny kämpe och detta ska göras genom en tävling där 24 av rikets värsta mördare, tjuvar eller soldater ska kämpa mot varandra. Den som vinner får efter att först ha tjänat kungen i sex år sin frihet åter och detta blir alltså även Celaena lovad.

Tävlingarna är utformade som prövningar i vilka en kämpe i taget blir utslagen. Det är bara det att de tjugofyra kämparna försvinner snabbare än väntat. Något annat tar kål på kämparna utanför tävlingsarenan, något ohyggligt som lämnar sargade kroppar efter sig. Det står snart klart för Celaena att hon inte enbart kämpar för sin frihet utan också för sin överlevnad.

Glastronen av Sarah J. Maas var überhypad när den kom, vilket så klart leder till en del förväntningar. Men jag tycker den börjar segt. Dock tar det sig och halvvägs in i boken blir det faktiskt riktigt spännande. Fast innan berättelsen tagit mig dit så stör jag mig extremt mycket på att jag tycks ha hamnat mitt i en modevisning där sida upp och sida ned i detalj beskriver Celaenas och de andra hovkvinnornas vackra klänningar. För att vara en farlig lönnmörderska så bryr sig Celaena väldigt mycket om sitt yttre och hon framställs mer som en tonårig ung kvinna som älskar fina tyger och konstfulla håruppsättningar. Men ok, det är fint att hon är komplex. Fast när Celaena dessutom framstår som nån form av übermensch så blir det lite för mycket. Celaena är både snygg, stark och atletisk och tillbringar helst fritiden åt de ädla konsterna såsom läsning och musik.

Och såklart har vi det sedvanliga triangeldramat som mer eller mindre tycks obligatorisk för denna typ av genre: En kvinnokarl till prins som ännu inte hittat sitt hjärtas dam, men som utan tvivel dras till lönnmörderskan och lönnmörderskan tycker minsann att prinsen är bra stilig. Men här finns ju också Chaol, gardeskapten, som utsetts till att träna Celaena och som så uppenbart också är attraherad av den sköna men ack livsfarliga lönnmörderskan. Och Celaena tycker minsann att han är lite spännande han med. Men bortser man från allt detta så blir Glastronen faktiskt mycket spännande så fort monstret som mumsar hjärna i korridoren gjort sin entré. Men fortsättningarna tror jag inte att jag bryr mig om att läsa.

Stort tack till Modernista för rec.exet!

Skämmerskans dotter

Länk till adlibris och bokus

Tioåriga Dina har ärvt sin mammas gåva. Hon är skämmerska. När en skämmerska tittar någon i ögonen kan hon se den personens dåliga handlingar, hon kan se allt som den personen skäms för - det dåliga samvetet. Därför är det inte många som vill titta en skämmerska i ögonen och Dina, som ganska nyligen upptäckt sin skämmarförmåga har redan fått uppleva de negativa sidorna med att vara skämmerska och hon ser snarare på gåvan som en förbannelse. Hon är numera utfryst av traktens barn och ingen vill längre leka med henne.

Skämmerskors förmåga kommer till användning när skuld ska bevisas då brott blivit begångna. Dinas mamma, blir hämta av en man från staden Dunark för att lösa ett mordfall i borgen Dunark. Den mordanklagade nekar till brott och en skämmerska behövs nu för att kunna fastställa mannens skuld.

Dunark ligger en bra bit från Björkåsen där Skämmerskan bor med sin familj och Skämmerskan lovar att vara tillbaka senast nästa dag. Men dagen därpå kommer istället ett nytt bud från Dunark för att hämta Dina. Och Dina som tror att hennes mamma behöver hjälp följer med till borgen, men det visar sig vara en fälla.

Skämmerskan kan inte styrka det brott som den anklagade mördaren påstås ha begått. Det är borgfursten själv som blivit mördad och den anklagade är ingen mindre än borgfurstens egen son, Nico, och Drakan, borgfurstens oäkting, kräver att Nico ska utropas som den skyldige. Drakan har nämligen allt att vinna på att den mordanklagade Nico döms. Dina tas därför som gisslan för att få skämmerskan på andra tankar och Dina blir nu tvungen att lära sig att använda sin gåva för att kunna rädda både den mordanklagade Nico, men också sig själv och sin mamma.

Lene Kaaberböls Skämmerskans dotter är en mörk fantasy, hcg-klassad, men jag tycker nog den passar för lite äldre läsare. Här finns till exempel några riktigt brutala och blodiga scener med drakar som sliter sönder sina byten. Det är en riktigt bra och originell historia med stämningsfulla medeltidsaktiga miljöer och jag riktigt sögs in i boken. Det är inte ofta jag sträckläser fantasy, men Skämmerskans dotter gick inte att sluta läsa. Och det är ett mycket gott betyg från mig på en fantasybok.

Vren

Vren - De glömda rummen utspelar sig på jorden på 2400-talet. Aha, tänker kanske en del när de hör detta: det här är alltså en sci fi med flygande bilar och androider och annat högteknologiskt bjäfs, men ingalunda. Jorden blomstrade förvisso bara några generationer tidigare till följd av att man på 2100-talet kom på hur man skulle färdas mellan galaxerna och därmed upptäckte hela tretton solsystem med beboeliga planeter. Planeterna koloniserades snabbt och under ett par hundra år levde jorden gott på den handel och det kulturutbyte man hade med de andra planeterna. Men så småningom började de koloniserade planeterna att tröttna på jordens överhöghet och ett krig bröt ut varpå jorden förlorade kontrollen över sina kolonier. Vad värre var, för jordens befolkning, var att jorden isolerades och kriget slog ut all avancerad teknologi. Jorden gick tillbaka i utvecklingen och påminner på 2400-talet snarare om ett medeltida samhälle.

Anya, en sextonårig tjej, är på väg hem för ett par dagars skollov när hon stöter på en Vren. Vrenarna var den enda utomjordiska art som blev kvar på jorden efter kriget och de ser ungefär ut som en jättestor varg med grårandig päls och vassa tänder. De är livsfarliga, men intelligenta, djur och har förslavats av människorna som använder dem i strider eller som rena mördarredskap. En vren som lovar att lyda en människa och svär ägareden är bunden att lyda och följa sin ägares minsta befallning tills dess att den blir löst från sin ed.

Den här vrenen som Anya stöter på är nära på död, fastbunden vid ett träd håller den på att törsta ihjäl, och en bit bort ligger dess ägare som uppenbarligen råkat ut för något mycket otrevligt. Anya får vrenen att svära ägareden och vågar först därefter hjälpa honom och tar med honom hem till sina föräldrars förskräckelse. Men Kirvan, som vrenen heter, är en mördarvren på väg till ett uppdrag och det dröjer inte länge förrän en budbärare kommer för att hämta honom. Men Kirvan och Anya ska mötas igen. För utan att Anya till en början vet om det har hon omedvetet lagt Kirvans öde i sina händer och därmed blir hon också indragen i en livsfarlig sammansvärjning som hotar inte bara det kungadöme som Anya lever i, utan även hela jordens befolkning. För vad vore Vren - de glömda rummen för en sci fi-/fantasyroman utan elakingar som smider onda planer?

Jag blev helt fascinerad av vrenen som beskrivs som en mördarmaskin, en varelse som man håller sig så långt borta från som möjligt då de med en enda snabb rörelse kan ta livet av en annan varelse med sina sylvassa tänder eller sina långa klor. Och samtidigt som de är ett mäktigt djur, som borde befinna sig högt över människan, intelligenta som de också är, så har de blivit totalt kuvade på jorden och får utstå förskräcklig behandling av sina ägare. Och åh, vad jag gillar Lotta Olivecronas beskrivning av relationen mellan Anya och Kirvan där rädsla och misstänksamhet sakta går över i en ömsesidig respekt för varandra. Och händelseförloppet i sig är också spännande. Två till delar om Vren finns för den som vill fortsätta läsa detta spännande och genomtänkta sci-fi-fantasyäventyr. Tyvärr går Vren-böckerna inte längre att köpa, annat än som e-böcker eller ljudböcker, men det finns ju bibliotek!

Drakväktaren

Carole Wilkinsons Drakväktaren är första delen i en trilogi om den kinesiska flickan Ping som kan tala med drakar. Handlingen utspelar sig för länge sen i Kina, närmare bestämt år 141 f.Kr, då Kina styrdes av kejsare och då drakar fortfarande levde.

Ping är en slavflicka som arbetar för den kejserliga drakväktaren. Hon hjälper till med att ta hand om djuren, att laga mat, städa, ja, hon gör det mesta och hon får utstå hård behandling av sin herre, Mäster Lan. Hennes enda vän är råttan Hua som hon håller gömd för sin Mäster. Det är egentligen Mästern som ska ta hand om drakarna, men han är lat och Ping har fått ta över även denna syssla. Ursprungligen hade drakväktaren hand om ett dussintal drakar, men endast två återstår nu. När den ena av dem dör förstår Ping att den andre drakens liv är i fara och hon bestämmer sig för att hjälpa draken fly.

Ping märker att hon har en sällsynt förmåga: hon kan kommunicera med draken. Draken, som berättar att han heter Danzi, är svag efter att i många år varit inlåst i en fånghåla och efter att ha skadat sina vingar under flykten, men han är fast besluten om att han måste ta sig till havet. Havets vatten har en helande förmåga på drakar och att ta sig till havet är enda sättet för Danzi att få ny kraft. Ping blir hans följeslagare på den långa och farliga vandringen. De måste hålla sig gömda för att inte skrämma människor som inte är vana vid att se drakar, och de måste också hålla sig undan från drakjägaren som lovat kejsaren att fånga in draken. Men viktigast av allt är att skydda drakstenen som Danzi så noga vaktar över.

Jag tycker väldigt mycket om beskrivningen av draken som en uråldrig och vis varelse, beskrivningen av hur han gör olika ljud beroende på sinnesstämning är fascinerande, hur han pinglar som bjällror när han är nöjd eller glad och hur ljudet förvandlas till gälla metalliska knivskärande ljud när draken är missnöjd. När jag föreställer mig både draken och ljuden tänker jag på kinesiska eller andra asiatiska skådespel där utklädda skådespelare i stora masker agerar drakar och har bjällror kring fotlederna som låter för varje steg de tar. Drakväktaren är en annorlunda fantasy som snarare är en blandning av fantasy och historisk roman, något som jag uppskattade även hos Naomi Noviks Hans majestäts drake och som jag finner väldigt fängslande. Wilkinsons ambition tycks också vara att introducera sina läsare till österländsk filosofi och draken fungerar nästan som en vis guru som vägleder Ping med sin livskunskap och kryptiska meningar.

Urchin och de dansande stjärnorna

Finns på adlibris eller bokus

Urchin och de dansande stjärnorna inleder M.I. McAllisters serie om ekorrarna, uttrarna, igelkottarna och mullvadarna i Berättelser från Dimslöjornas ö. Tre böcker var det planerat att det skulle bli. Men sen blev det två till, så in alles finns det fem delar i serien om Urchin.

Det händer att stjärnorna lämnar sina banor på himlavalvet och dansar över himlen. Det händer inte ofta, men det händer och alla på Dimslöjornas ö vet att det är under dessa nätter som viktiga och betydelsefulla saker inträffar. Det är under en av dessa stjärndansande nätter som en liten nyfödd ekorrunge med ovanligt ljus päls faller ner från skyn och hamnar i vattenbrynet. Det är den äldre och kloke Silver och Crispin, en av kungens tre kaptener, som upptäcker den lille ekorrungen. De döper honom till Urchin och ger honom till en ekorrhona att ta hand om. När Urchin vuxit upp till en ung ekorrpojke får han erbjudande om att tjäna som Crispins page. Men samma dag som Urchin ska börja sitt arbete som tjänare till Crispin inträffar något fasansfullt. Den lille prins Tummel, tronarvinge till Kung Kvast, hittas död i slottet, knivhuggen i hjärtat. Det finns inga som helst spår efter förövaren och för att finna den skyldige mördaren kommer kungens kaptener, som fungerar ungefär som kungens närmste män, överens om att man ska tillämpa den urgamla sedvänjan lottdragning för att finna den skyldige. Men lotten pekar ut Crispin som mördare, och trots att han hävdar sin oskuld, blir han landsförvisad.

Varken Urchin och flera andra med honom tror på Crispins skuld i det hela och under tiden kung Kvast blir allt mer förlamad av sin sorg över den döde sonen börjar en av de andra kaptenerna, Husk, att få allt mer inflytande över hur ön ska styras och manipulerar snart enkelt kungens vilja. Urchin, Silver och den andre kaptenen, Padra, smider planer för hur de ska kunna stoppa och utmanövrera kapten Husk. Men går det att stoppa Husk och den ondska som tycks driva honom? 

Urchin och de dansande stjärnorna är rätt så enkel i sin uppbyggnad, det är svart mot vitt, gott mot ont, men det gör mig inte så mycket, det är, trots att en del är rätt förutsägbart, trevlig och underhållande läsning. Det är lite mysigt att läsa om de förmänskligade djuren, som får ha kvar mycket av sina arters särdrag. Det är bara detaljer, som att uttrarna bara måste simma ibland eller att ekorrarna sover ihoprullade, men som ändå bidrar med att karaktärisera djuren även som olika individer. Stämningen i boken är fantasifull och miljöerna är hemtrevliga. Det är kort och gott mysigt. 

Middagsmörker

Du hittar boken hos bl.a. adlibris och bokus

Titeln till sin debutbok har Charlotte Cederlund plockat från det uttryck man använder när solen i polarområdena under vintern inte stiger över horisonten. Middagsmörker är alltså när är mörkt mitt på dagen. Till detta midvintermörker kommer sextonåriga Áili för att bo med sin morfar i den lilla samebyn Idijärvi. Áili som inte har haft någon som helst kontakt med sin morfar, eller någon annan släkting på sin mammas sida (uppenbarligen inte heller på sin fars sida), är mer eller mindre tvingad att flytta upp till Norrland efter att hennes pappa gått bort i cancer och ingen annan nere i Skåne, som hon är uppvuxen i, finns att ta hand om henne.

Första mötet mellan Áili och morfar Egil är knappast översvallande. Det är precis som att morfarn anklagar Áili för sin dotters död. Hon dog ju trots allt vid Áilis födsel. Och inte heller tas hon emot med öppna armar i den lilla samebyn. Áili har fördomar mot byborna och byborna har fördomar mot Áili. Bland annat har de åsikter om att hon ska komma dit och kalla sig same utan att vare sig kunna språket eller känna till någonting om den samiska kulturen. Áili tänker tyst för sig själv att hon bara behöver stå ut två år. Sen är hon arton, kan flytta och rå om sig själv.

Men det räcker inte med att Áili känner sig ovälkommen i byn, här finns något annat som påverkar henne. Något oförklarligt. Något magiskt? Hon får plötsliga anfall, märkliga drömmar och en vit varg dyker upp i hennes närhet. Det visar sig att Áilis samiska arv går djupare än vad någon hade kunnat ana. Áili visar sig vara noaidi - nåjd, alltså en person som har kontakt med andevärlden. En av få personer som verkligen välkomnar Áili är hennes gammelfarmor Ráijá och hon får också en vän i Olivia som inte heller är uppvuxen i byn samt den vänlige Valde. De och vargen, som visar sig vara Áilis hjälpande, är de enda som kan stötta Áili när hon nu som nåjd dras in i en flera hundra år gammal konflikt och där Áili är den enda som har makt att stoppa ondskan från att invadera samebyn Idisjärvi.

Charlotte Cederlund har skrivit en rysligt spännande debutbok och jag tycker hemskt mycket om allt jag får veta om det samiska. Det finns knappast många ungdomsböcker som utspelar sig i en samisk miljö (Ann-Helén Laestadius böcker om Agnes är i och för sig ett gott exempel på böcker med samekultur) och för mig som skåning är det snudd på exotiskt.

Middagsmörker är som sagt jättespännande, om än rätt förutsägbar. Och Cederlund går lite för snabbt framåt i händelseutvecklingen tycker jag också. Knappt har Áili kommit till Idisjärvi förrän hon helt accepterat att hon kan se sin döda mamma, slutat sörja sin far och är en fullfjädrad nåjd. Sen är här alldeles för många korrekturfel i texten för att det ska vara ok. Överhuvudtaget hade Charlotte Cederlund behövt en bättre redaktör som också kunnat stryka många floskler och krystade liknelser. Men kan man ha överseende med det språkliga så är Middagsmörker en väldigt spännande och helt ok ungdomsdebut.

Isdraken

Finns hos adlibris och bokus

Adara är ett vinterbarn. Hon föddes en av de kallaste vintrarna och det sägs att det var köldknäppen under förlossningen som tog livet av hennes mor och att det var kylan som påverkade Adara till att bli den hon blev. Hon är ett annorlunda barn - allvarlig och blek, leker aldrig men gråter heller aldrig. Och medan andra barn ser fram emot sommaren ser Adara istället fram emot vintern, kylan och frosten. För det är under vintern som Isdraken kommer fram. Hon minns inte när hon såg Isdraken första gången, men när hon är fem år får hon rida på dess rygg för första gången. För medan andra skyr Isdraken så känner Adara istället ett starkt band till den.

Men kriget närmar sig och hotar snart hela trakten. Men Adaras pappa vägrar lämna sin mark och sin gård. Trots att fienden med sina eldsdrakar hotar med förödelse.

George R.R Martins Isdraken är stämningsfullt berättad och har drag av sagan. Delar av berättelsen är både våldsam och brutal och jag förvånas lite över att förlaget säljer in boken att passa för åldern sex till nio år, jag sätter hellre en hcg-märkning på Isdraken. Illustrationerna Luis Royo måste jag säga något om också! Så vackra och så omsorgsfullt tecknade. En absolut fröjd för ögat.

Odinsbarn

Boken hos adlibris eller bokus

Jag tror knappast att jag är den enda som anser att omslagen till de tre böckerna i Korpringarna är nåt av det snyggaste som kommit ut på jag vet inte hur länge. Och samtidigt som de är snygga är de djupt obehagliga och väcker definitivt nyfikenheten hos mig. Nu har jag äntligen läst första delen, Odinsbarn, och jag är imponerad men kanske inte helt begeistrad.

Hirka har ingen svans. Den svanslösa kallas hon. Vargarna tog den, slet av svansen på henne när hon bara var ett litet spädbarn och där svansen borde sitta har Hirka istället ett fult ärr. Hela sitt liv har hon fått kämpa för att visa vad hon går för trots att hon är annorlunda. Ingen svans har hon, och inte heller kan hon famna. Hon kan inte känna kraften som strömmar genom jorden, kraften som alla av ymsätt kan famna. Och man måste kunna famna vid riten som alla genomgår när man fyllt sexton.

Hirka är femton vintrar gammal när hennes pappa börjar packa ihop allt de äger och har, han vill ge sig av. Det är något med den stundande riten som gör honom orolig och rädd och det är nu Hirka får veta sanningen om vem hon är. Hon är en sådan som man i Ymslandet fruktar, en sådan som det berättats sagor om i århundraden, en sådan som sprider rötan. Hon är ett mytologiskt missfoster - ett odinsbarn, en menskr. Det var inte alls några vargar som slet av svansen. Hirkas far hittade henne, ett litet svanslöst människo-odjur, i en korpring och han tog hand om henne och fostrade henne som sin egen dotter, trots att han borde lämnat in henne till Rådet för avrättning.

Trots det Hirka nu fått veta är hon ändå angelägen om att genomföra riten. Nu mer än någonsin är det viktigt att få alla att tro att hon är som de, att hon inte är en sådan som bör avrättas. Med hjälp av sin bästa vän Rime börjar hon sätta en plan i verket. Rimes kraft är stark och genom att låna av hans kraft finns det en chans att hon kan lura Rådet så att det ser ut som att det är hon som famnar.

Men Hirka vet inte att det är fler än hennes far som känner till, eller åtminstone anar att hon existerar. Och hur har hon egentligen hamnat i Ymslandet? Om hon färdats genom korpringarna så kanske även andra Odinsbarn kan komma in? Eller något mycket värre?

Siri Pettersen har skapat en intressant och fantastisk värld grundad på nordisk folktro. Jag gillar idén med att det är människan som är den udda fågeln i berättelsen, att det är Hirka som är det abnorma och ovanliga. Men kampen - det goda mot det onda, som i stort sett alltid ingår i fantasyberättelser intresserar mig inte lika mycket. Och även om jag finner berättelsen intressant, så går det inte att förneka att Odinsbarn är segstartad, det tar ett tag innan själva handlingen kommer igång. Jag är lite osäker på om jag kommer att läsa följande delar, här finns element som lockar väldigt, men samtidigt hade jag önskat ett lite högre berättartempo.