Glastronen

Länk till adlibris och bokus

Celaena Sardothien är kungariket Adarlans farligaste och skickligaste lönnmördare. Alla har hört talas om henne men få vet att denna livsfarliga lönnmörderska är blott arton år gammal. Efter att ha blivit förråd har dock Celaena tillbringat det senaste året som slav i Endoviers saltgruvor där hennes fysik, dock inte hennes psyke, sakta men säkert börjat brytas ner och hon är bara en skugga av sitt gamla jag när hon erbjuds en ny chans. Kungen behöver utse en ny kämpe och detta ska göras genom en tävling där 24 av rikets värsta mördare, tjuvar eller soldater ska kämpa mot varandra. Den som vinner får efter att först ha tjänat kungen i sex år sin frihet åter och detta blir alltså även Celaena lovad.

Tävlingarna är utformade som prövningar i vilka en kämpe i taget blir utslagen. Det är bara det att de tjugofyra kämparna försvinner snabbare än väntat. Något annat tar kål på kämparna utanför tävlingsarenan, något ohyggligt som lämnar sargade kroppar efter sig. Det står snart klart för Celaena att hon inte enbart kämpar för sin frihet utan också för sin överlevnad.

Glastronen av Sarah J. Maas var überhypad när den kom, vilket så klart leder till en del förväntningar. Men jag tycker den börjar segt. Dock tar det sig och halvvägs in i boken blir det faktiskt riktigt spännande. Fast innan berättelsen tagit mig dit så stör jag mig extremt mycket på att jag tycks ha hamnat mitt i en modevisning där sida upp och sida ned i detalj beskriver Celaenas och de andra hovkvinnornas vackra klänningar. För att vara en farlig lönnmörderska så bryr sig Celaena väldigt mycket om sitt yttre och hon framställs mer som en tonårig ung kvinna som älskar fina tyger och konstfulla håruppsättningar. Men ok, det är fint att hon är komplex. Fast när Celaena dessutom framstår som nån form av übermensch så blir det lite för mycket. Celaena är både snygg, stark och atletisk och tillbringar helst fritiden åt de ädla konsterna såsom läsning och musik.

Och såklart har vi det sedvanliga triangeldramat som mer eller mindre tycks obligatorisk för denna typ av genre: En kvinnokarl till prins som ännu inte hittat sitt hjärtas dam, men som utan tvivel dras till lönnmörderskan och lönnmörderskan tycker minsann att prinsen är bra stilig. Men här finns ju också Chaol, gardeskapten, som utsetts till att träna Celaena och som så uppenbart också är attraherad av den sköna men ack livsfarliga lönnmörderskan. Och Celaena tycker minsann att han är lite spännande han med. Men bortser man från allt detta så blir Glastronen faktiskt mycket spännande så fort monstret som mumsar hjärna i korridoren gjort sin entré. Men fortsättningarna tror jag inte att jag bryr mig om att läsa.

Stort tack till Modernista för rec.exet!