Förvandlingen

länk till adlibris och bokus

Att läsa Franz Kafka har jag alltid associerat med något svårt. Jag har tänkt att det är obegripligt, tungt och typisk svår litteratur. Men jisses vad överraskad jag blev av Förvandlingen! Det är absurt och fascinerande och möjligen en svårtolkad berättelse, men om man bara vill läsa Förvandlingen som en berättelse utan att försöka sig på alltför djupgående tolkningar, så har man en otrolig historia framför sig. 

När Gregor Samsa vaknar en morgon så har han förvandlats till en skalbagge. Inte en liten insekt utan en enorm skalbagge som har svårt att ta sig upp ur sängen och som är fokuserad på att lösa detta prekära problem (både att komma upp ur sängen och att han har antenner och ett hårt skal på ryggen) för han är ju redan sen till jobbet! Samsa arbetar som handelsresande och är den som försörjer sin mor, far och syster. Han har köpt den vackra våning som familjen bor i och i denna har han ett rum när han väl är hemma. Och när Samsa dröjer med att stiga upp denna morgon så börjar så klart familjen undra. När de väl upptäcker att Gregor är försvunnen och en jättelik skalbagge huserar rummet i hans stället reagerar de med förskräckelse och avsky. 

Nog hade de gärna gjort sig kvitt denna varelse, men också detta hade väckt uppmärksamhet, för inte kan man smuggla ut en jättelik insekt utan att grannarna reagerar. Och inte heller kan man säkert veta om den där insekten faktiskt är Gregor. Gregors öde är så klart oerhört sorgligt och hans förvandling till insekt leder i sin tur till en annan slags förvandling hos hans familj. Som sagt, fascinerande.

Anne på Grönkulla

Veckorna innan påsk hade jag L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla som pendlingsbok i öronen. När jag var liten så hade vi Anne på Grönkulla på VHS som jag och min syster ofta tittade på och scenerna från denna inspelning från 1980-talet poppade så klart fram när jag lyssnade.

Anne är barnhemsflickan som av misstag hamnar hos syskonen Marilla och Matthew Cuthbert. Syskonen som börjar komma upp i ålder har bett om en pojke som kan läras upp och hjälpa Matthew med arbetet på gården. Men när Matthew ska hämta den förmodade pojken på tågstationen sitter där bara en flicka och väntar. En väldigt förväntansfull flicka. Matthew kan ju inte lämna henne där så hon får följa med till Grönkulla och där blir hon trots omständigheterna kvar.

Anne, flickan med de morotsfärgade flätorna och en mun som sällan tiger still, är en drömmare, en romantiker med nära till känslorna och ett fantasifullt inre. Men hon är också den studiebegåvade flickan som konkurrerar med Gilbert Blythe om att vara bäst i klassen. Och så är hon flickan som har en enastående förmåga att ställa till det för sig och hamna i besvärliga situationer. Det är underhållande att lyssna/läsa om den färgstarka Anne och de missdåd hon hamnar i. Det är hjärtevärmande att läsa om relationen mellan henne och det äldre syskonparet; Matthew som genast tar henne till sitt hjärta och den kärva Marilla som snart nog också låter Anne vinna hennes hjärta. Att Anne på Grönkulla var en av 1900-talets mest lästa flickböcker förvånar inte. Och fortfarande kommer Anne i nya litterära och filmiska versioner.

Musgraves ritual

Länk till adlibris och bokus

Musgraves ritual av Arthur Conan Doyle är ett Sherlock Holmes-fall som ursprungligen gavs ut i en tidskrift 1893. Reginald Musgrave söker upp den berömde detektiven för att få hjälp med att lösa ett  besynnerligt fall på sitt gods Hurlstone. Två av hans tjänare har försvunnit spårlöst. Dagarna innan försvinnandet har märkliga incidenter utspelat sig, incidenter som den nu försvunna butlern och husjungfrun varit inblandade. Kan någon hjälpa till med att återfinna tjänarna och gåtan med varför de försvunnit så är det Sherlock Holmes.

Musgraves ritual skiljer sig från de flesta Sherlock Holmes-berättelserna då detta fall berättas av detektiven själv och inte av hans medarbetare Dr Watson. Dessutom innehåller fallet några logiska luckor , som en uppmärksam läsare nog lägger märke till. Den här utgåvan av Argassos förlag avslutas med en text om själva fallet Musgraves ritual samt en biografi över Sir Arthur Conan Doyles liv. 

Monster i terapi

Länk till adlibris och bokus

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg har undertiteln Skräcklitteraturens ikoner hos psykologen och är något av de mest originella jag läst på länge. Och snyggaste dessutom.

Psykologen J är försvunnen. På hennes mottagning hittar man hennes arbetsdagbok, transkriberade terapisessioner, brev och researchmaterial som ligger till grund för ett blivande bokprojekt. Genom att ta del av detta material rullas historian upp om psykologen som kommit i kontakt med några av skräcklitteraturens ikoner och som låtit sig gå i terapi hos denna.

En viss Dr Jekyll har sökt sig till psykologen för att få hjälp med att hantera en Mr Hyde som börjar ta över mer och mer av Dr Jekylls liv. En ung fröken vid namn Laura har fått sin väninna Carmilla att följa med på parterapi. Dr Frankenstein har med sig sin fästmö då han känner att han måste berätta om sina hemligheter kring det liv han skapat under sin fleråriga bortavistelse. Och den unge vackre Dorian Gray besöker psykologen efter inrådan från en god vän som vill rädda honom från sitt eget fördärv. Men vill han ha hjälp egentligen?

Det faktum att klienterna uppenbarligen rest i tiden borde egentligen vålla både psykologen och läsaren huvudbry, men detta låter man (kanske) som tur är passera. Det är hur som helst ofrånkomligt att det blir en och annan kulturkrock mellan psykologen och hennes klienter, vilket så klart också leder till en del munterheter. En fördel kan vara att ha läst de faktiska klassiska verken innan man börjar läsa Monster i terapi (om inte annat för att slippa spoilers om man väl blir sugen på att läsa verken efter att ha läst Jägerfelds och Strandbergs bok), men inget måste. Monster i terapi är i vilket fall en seriöst skriven bok som blandar den skönlitterära romanen med litteraturhistoria och populärvetenskaplig psykologi och som gör detta med en portion humor och glimten i ögat. Fruktansvärt snyggt formgiven är den också!

Sci-fi-klassiker

Länk till adlibris och bokus

För inte så länge sen läste jag Per Demvalls bearbetning av H.G. Wells Världarnas krig och blev mycket förtjust. Så pass så att jag lovade mig själv att läsa Per Demervalls två andra bearbetningar av Wells klasiker, nämligen Den osynlige mannen och Tidsmaskinen. Jag blev möjligen inte lika hänförd nu, men båda berättelserna är intressant läsning och snyggt bearbetade.

Den osynlige mannen kom första gången ut 1897 och handlar om vetenskapsmannen som undersöker varför vissa vattenlevande djur är genomskinliga och som blir nyfiken på om man inte skulle kunna göra däggdjur genomskinliga på samma vis. Han genomför ett experiment på sig själv som slutar med att han blir helt osynlig. Tyvärr blir han av med sina anteckningar om experimentet och kan inte hitta ett botemedel, men han lider inte särskilt av detta. För istället upptäcker han vilka fördelar han får såsom osynlig och allt han kan göra och komma undan med ostraffat.

Länk till adlibris och bokus

Tidsmaskinen som gavs ut redan 1895 anses vara den första berättelsen om tidsresor och berättar om tidsresenären, en man som skapat en maskin som kan resa framåt eller bakåt i tiden. Efter att ha gjort en sådan här tidsresa som slutar 800 000 år fram i tiden lyckas han efter många om och men återvända till sin tid för att berätta om det förskräckliga han har upplevt i framtiden. Det är en framtid där utvecklingen gått åt fel håll och människorna inte längre är herrar över sig själva.

Trots att Wells möjligen tog i aningens (en smula bara) när han placerade sin tidsresenär 800 000 år fram i tiden så är detta ändå ett framtidsscenario som otroligt nog, och säkert mycket tack vare Demervalls illustrationer, gör berättelsen greppbar.

Världarnas krig

Länk till adlibris och bokus

H.G. Wells Världarnas krig gavs ut redan 1898 och berättar om hur marsianer invaderar jorden. Den har efter första publiceringen getts ut på nytt ett flertal gånger men också filmatiserats och dramatiserats för radio. Mest känd är kanske den radiodramatisering från 1938 som orsakade panik då dramatiseringen var så realistisk så att folk som lyssnade faktiskt trodde att den skildrade verkliga händelser.

Berättelsen börjar med att man observerar ovanlig aktivitet på Mars yta. Därefter slår ett antal plåtcylindrar ner på jorden och marsianerna försöker ta sig ut. Människor försöker närma sig, de har hissat sina vita flaggor, men marsianerna har inga fredliga avsikter och börjar utplåna allt levande i sin närhet. Paniken är total för trots att militären sätts in har människorna inget att sätta emot de tekniskt överlägsna marsianerna.

Det som till sist tar kål på marsianerna är något så obetydligt som bakterier. Marisanerna må vara överlägsna med sina stridsmaskiner, men de är inte rustade för ett liv på jorden.

Jag förstår mycket väl varför Världarnas krig har blivit en klassiker. Det går att analysera berättelsen fram och tillbaka och skulle kunna skrivas spaltmeter om den och diskuteras minst lika mycket. Och det säger jag efter att "bara" ha läst den här förkortade, lättlästa och grafiska bearbetningen från Hegas. Ta bara jämförelsen med dagens informationssamhälle. I boken tar det flera dagar för nyheterna att sprida sig. Tänk den panik som skulle utbryta om det utspelats sig i nutid. Jag är hänförd och jag tänker helt klart läsa de två andra titlarna av H.G. Wells som Hegas gett ut, Den osynlige mannen och Tidsmaskinen som kom ut nu i höst.

Spöket på Canterville

En spökhistoria hann jag med att läsa under läslovet! Oscar Wildes Spöket på Canterville är en klassiker och en känd berättelse. Jag vet att jag läst denna som barn, men att den var
så rolig, det hade jag antingen glömt eller så förstod jag möjligen inte humorn när jag var liten!

Spöket på slottet Canterville har i flera hundra år fått härja fritt. På sin meritlista har Sir Simon, som han heter, ett flertal dåndimpar och ett och annat dödsfall som skrämts ihjäl efter att ha konfronterats med den huvudlöse hertigen, skeletthänder eller skrammel med kedjor. Men spökets storhetstid är ett minne blott  den dagen en amerikansk ambassadörsfamilj flyttar in på slottet. Ambassadören själv, Hiram B. Otis, avfärdar varningarna om hemsökelserna som nonsens och påhitt. Men likväl står Sir Simon en kväll framför ambassadören. Herr Otis blir dock ingalunda skrämd utan tycker istället att spöket ska smörja sina gnisslande kedjor så att de inte ska föra ett sådant förfärligt oväsen mitt i natten.

Efter flertalet fruktlösa försök att skrämma slag på slottet Cantervilles nya invånare börjar det stackars spöket istället undvika familjen och framför allt de yngsta barnen som är rent förfärliga och till och med skjuter ärtor på honom! Aldrig någonsin i spökets långa liv har han upplevt något så förfärligt och nedslående. Vad är väl ett spökes liv värt att leva om ingen tar honom på allvar?

Ett veck i tiden

Länk till adlibris och bokus

Jag lästeMadeleine L'Engles A wrinkle in time för ett par år sedan och jag var inte speciellt begeistrad. Bara ett litet tag efter att jag läst boken fick jag ett recex av boken på svenska, och jag var ju så där sugen på att läsa om boken då. Därför har Ett veck i tiden legat och samlat damm i högen med olästa böcker fram till nu då jag fick en ingivelse. 

Tyvärr har min uppfattning om boken inte ändrats ett skvatt. Det är nog så att vissa böcker ska läsas i en speciell ålder eller så är jag helt enkelt inte rätt person att uppskatta Ett veck i tiden. Jag stör mig fortfarande på hur oerhört sentimental berättelsen är, hur lillgamla barnen är (okej att L'Engle skrev boken 1962, men ändå!) och det kristna budskapet får mig tyvärr att himla med ögonen både en och två gånger. 

Ett veck i tiden är dock en av många älskad barnboksklassiker och det var säkert en av anledningarna till att Disney satsade på en filmatisering som kunde ses på biograferna i våras. Dock, vad jag kunnat läsa mig till, så tycks filmrecensenterna långt i från begeistrade, och betygen har varit minst sagt ljumma. Ungefär som min inställning till boken varit och förblir. 

Tack ändå till Modernista för recensionsexet!

Mordet på Orientexpressen

I pocket hos adlibris och bokus

Jag läste en hel del Agatha Christie i mina tidiga tonår, redan då räknades Christies böcker som deckarklassiker och det gläder mig, nu efter att ha läst Mordet på Orientexpressen, att historierna håller än än idag och fortsättes bli lästa.

Hercule Poirot är på väg till London efter ett uppdrag i Syrien och snabbaste vägen hem går med Orientexpressen från Istanbul till Calais. Vad som borde ha blivit en rätt så lugn och angenäm tågresa i förstaklassvagnen utvecklar sig dock till ett synnerligen svårlöst mordmysterium. Mitt i natten fastnar tåget i djupa snödrivor på Balkan och strax därpå upptäcks att en av passagerarna, Mr Ratchett, har knivhuggits till döds i sin kupé. Mr Ratchett har av en händelse kvällen innan avslöjat för Hercule Poirot att han känner sig hotad och förföljd. Eftersom mördaren nu omöjligen kan ha flytt i snöstormen blir alla resenärer i vagnen misstänkta förövare. Men vem bland konduktörer, barnflickor, grevar och grevinnor och nöjesresenärer kan tänkas ha haft motiv att döda Mr Ratchett? Finns det någon som kan lösa gåtan så är det Hercule Poirot!

Detta är pusseldeckare när den är som bäst. Och förresten, för den som missat det, så går Mordet på Orientexpressen i höst upp på bio i en ny filmatisering med flera tunga namn. Den ska jag se!

Vi på Saltkråkan

Länk till adlibris och bokus

Merparten av mina Astrid Lindgren-upplevelser som barn har skett via de många filmatiseringar som finns av hennes böcker. Jag älskade att titta på Pippi Långstrump, Madicken, Karlsson på taket och alla andra filmer vi hade på VHS när jag var barn. Vi på Saltkråkan tillhörde givetvis samlingen och jag älskade dessa filmer lika mycket som de andra, men det är först nu i vuxen ålder som jag ens intresserat mig för att läsa Vi på Saltkråkan.

Handlingen kunde jag ju redan nästan utantill, och därför slog det mig mest under läsningen hur noga och omsorgsfullt man valt att följa Lindgrens berättelse när man filmatiserat Vi på Saltkråkan. Både scener och repliker känner jag igen och läsningen blir en riktig nostalgiresa med barndomsminnen från när jag och min syster kollade på video på tjock-tv:n hemma. Men jag lägger också märke till en del karaktärsdrag hos personerna som jag vet att jag inte uppfattade som barn. Farbror Melker var till exempel i mina barnaögon en lustig, ibland lite vresig gubbe men nu ser jag istället den ensamstående och kärleksfulle fadern som kan tänka sig att göra allt för sina barn. Han är tecknad med ofantligt mycket kärlek och bara det faktum att Lindgren skildrar en ensamstående fader måste ha varit normbrytande på sin tid. Och Tjorven sen, hon var ju inte alls alltid så oskuldsfull eller ovetandes om de upptåg hon ställde till med, som jag trodde, hon visste precis vad hon gjorde och hur hon skulle göra för att vara en riktig retsticka.

Jag blir så klart nyfiken på att läsa fler Astrid Lindgren-böcker, för trots att jag kan berättelserna mer eller mindre utantill så finns här ju uppenbarligen många detaljer, perspektiv och bottnar i berättelserna att upptäcka.

Det lilla huset i den stora skogen

Länk till adlibris och bokus

Ibland blir man sugen på att återuppleva och läsa om någon av ens barndoms favoritböcker. Men ibland är det så att man helt enkelt borde låta bli att ge efter för det infallet. Laura Ingalls Wilders serie om Lilla huset på prärien har ju de senaste åren kommit ut i nyutgivning på Rabén&Sjögren med nya fina bokomslag och jag har länge känt mig manad att läsa om böckerna som jag ju läste som barn. Nu har jag läst om (ok, det blev en del skummande) första boken, Det lilla huset i stora skogen och kan inte låta bli att känna mig snuvad på nåt vis. Var det det här jag tyckte var bra som barn? Det händer ju nästan ingenting mer än att man tillreder en himla massa mat och beskriver hur man tar tillvara allt som naturen och lantbruket kan erbjuda (ett hipsterbarns drömbok!). Och sen tar pappa Charles fram sin fiol varje kväll i slutet av varje kapitel och spelar och sjunger en liten trudelutt.

I och för sig så var jag som barn väldigt nyfiken och intresserad (och är fortfarande) av hur det var förr i tiden, och Lilla huset på prärien-böckerna är ju en romantiserad förr-i-tiden-idyll, på samma vis som många av Astrid Lindgrens böcker och berättelser, så visst kan jag köpa att jag gillade det här. Men som vuxen tänker jag mest på vilken mossig och konventionell bild böckerna förmedlar där barn som är stygga får smaka på riset, flickor ska vara osjälviska och det är bara de ljushåriga små flickorna som räknas som söta. (jag ryser nästan!) Och mamma och pappa är bäst och har alltid rätt.

En annan ska jag tänker på är att tempot är ett helt annat än många av dagens barnböcker. Saker och ting berättas och beskrivs med omsorg och tempot är därefter väldigt långsamt. Men de barn som, liksom jag var, är intresserad av hur det var förr i tiden och som kanske gillar berättelser som är lite lugnare i sitt tempo och har det här mysiga och romantiserande draget kan säkerligen fortfarande uppskatta en bok som denna. Och som högläsning kan den nog göra sig ännu bättre.

Nåja, lärdomen blir att en del barnböcker helt enkelt inte bör läsas om i vuxen ålder.

Rebecca

Länk till adlibris och bokus

Daphne Du Mauriers Rebecca från 1938 har kallats ett gotisk mästerverk och blev Du Mauriers mest framgångsrika roman. Inledningen till romanen tillhör en av litteraturvärldens mest kända: "I natt drömde jag att jag kom till Manderley igen." Mig har dock romanen gått ganska obemärkt förbi och det var först i och med Petter Lidbecks Becca som jag "upptäckte" Rebecca och jag får nog påstå att jag uppskattar Lidbecks bok lite mer nu när jag även har läst förlagan.

Huvudpersonen och berättarröst i Rebecca är en ung och fattig kvinna, vars namn aldrig nämns och som har tagit anställning som sällskapsdam åt en rik och oförskämd dam. De befinner sig i Monte Carlo när de stöter på Max de Winther som flytt sitt hem, herrgården Manderley i England, för att komma över sin hustru, den vackra och omtyckta Rebeccas tragiska död. Max och huvudpersonen fattar tycke för varandra och det slutar med att Max friar.

Huvudpersonen tvivlar på att hon någonsin kommer att kunna fylla den roll som Rebecca hade på Manderley, hon vill ändå verkligen göra sitt bästa för att anpassa sig till sitt nya liv. Men det är som att hela Manderley är emot henne, och framför allt hushållerskan fru Danvers ser gärna till att den nya unga fru de Winther känner sig obekväm och ovälkommen. För unga fru de Winther vilar minnet av Rebecca som en osalig ande över hennes nya hem och påverkar både henne själv och hennes make som blivit en helt annan man än den hon träffade i Monte Carlo.

Berättartempot i Rebecca är långsamt, men den krypande stämningen intensifierar berättelsen som tar karaktären av ett svartsjukedrama och psykologisk thriller. Gotisk skräckberättelse är en beskrivning som tillskrivs Rebecca, men det håller jag inte med om.

Den här nyutgåvan innehåller ett förord som jag helst hade sett som ett efterord istället. För jag läste ju förordet eftersom det alltid kan vara intressant att känna till lite om författaren, men dessvärre behandlades själva romanen också lite väl utförligt. Jag kände mig faktiskt snuvad på konfekten när stora delar av handlingen avslöjades redan innan jag börjat läsa boken.

Den otroliga vandringen

Jag vet inte hur gammal jag var när jag första gången läste Den otroliga vandringen av Sheila Burnford, jag kan ha varit i tolvårsåldern kanske, och hur som helst så var det här en bok som gjorde djupt intryck på mig. Nu har jag nyligen läst om boken och känner mig kanske inte riktigt så sentimental som jag gjorde när jag läste den första gången, men jag tycker nog allt att berättelsen fortfarande håller. Det är en fantastisk djurskildring som framför allt kan tilltala den som en gång haft eller som har hund eller katt.

Den otroliga vandringen skrevs på 1960-talet och utspelar sig i nordvästra Kanada. När pappan i familjen Hunter erbjuds ett jobb i England blir barnen Elisabeth och Peter förkrossade när de inser att familjens labrador, den gamla bullteriern och siameskatten inte kan följa med. Istället får djuren flytta till Mr Longridge, god vän till familjen Hunter, för att bo där.

Tiden börjar närma sig för att familjen Hunter ska återvända, men det är nu också så att Mr Longridge ska iväg en, två veckor och kan inte ta med sig djuren, så istället anordnar han så att hans hushållerska ska komma till huset och vara där och ta hand om katten och hundarna. Men istället möts hon av ett tomt hus. Utan att någon vet om det har de tre djuren gett sig av. Och på grund av ett missförstånd är det heller ingen som märker att djuren är borta förrän det är för sent att börja leta efter dem.

Djuren, och framför allt då labradoren, styrs av en instinkt att hitta hem - han känner på sig att hans älskade husse snart är tillbaka och det är till honom han vill ta sig. Det något udda sällskapet börjar vandra genom de kanadensiska skogarna för att möta sin familj - sin flock. Det blir en äventyrlig vandring och visserligen möter de och får hjälp av flera vänligt sinnade människor, men livet i vildmarken tär hårt på de tre husdjuren och samtidigt får de uppleva hur gamla instinkter vaknar till liv.

Utvandrarna

I pocket bl.a. hos adlibris och bokus

Sommarens klassikerläsning blev första delen i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Jag önskar att jag hade tid att läsa hela sviten för Utvandrarna är ett verk som gjort stort intryck på mig sedan unga år. Jag har minnen från när jag som liten såg Jan Troells Utvandrarna på tv med mamma och pappa och redan då blev berörd. Senare såg vi musikalen Kristina från Duvemåla på Malmö opera (två gånger till och med!). Och nu under läsningens gång kunde jag riktigt höra sångerna och musiken från musikalen.

Utvandrarna är berättelsen om Kristina och Karl-Oskar, Karl-Oskars bror Robert och en rad andra starka personligheter från Ljuders socken i Småland som fattar beslutet att utvandra till Amerika. För Kristina och Karl-Oskars del handlar det om att de inte längre klarar av fler svältår, de har ju barnen att tänka på, och i Amerika lovas feta och rika jordar till skillnad från de torftiga steniga åkrarna hemmavid. Robert vill vara fri, han vill vara sin egen dräng och slippa kuvas under någon annan. Och sen är det åkerianerna som vill utöva rätten att praktisera sin tro men som finner det omöjligt i Sverige. Alla har sina skäl och tillsammans följs de åt över oceanen.

Jag visste inte att dialogen skulle vara skriven på småländska, men det sätter sin prägel, det är kul att läsa. Roberts studerande av förenta staterna och språket, amerikanskan, är också ett lustigt inslag i en annars rätt så allvarstyngd berättelse. Rädslor och ånger blandas med nyfikenhet och framtidstro. Somliga har tillit till Gud, andra hyser tvivel. Det är människoöden som berör. Och det går inte att läsa Utvandrarna idag utan att tänka på dagens flyktingar som kommer över haven i båtar som är ännu mer packade än briggen Charlotta, och vars resor är ännu mer farliga.

Det mest förbjudna

Läs mer på adlibris eller bokus

Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna räknas väl som en modern klassiker idag, men när den gavs ut första gången på 1970-talet orsakade den moralpanik! En mogen kvinna som bejakar sin sexualitet! Usch och fy! Fast själv kan jag tycka att det mest anmärkningsvärda är att boken orsakade moralpanik under ett i övrigt rätt så fritt årtionde.

I boken, som har självbiografiska inslag, får vi följa Anna (=Thorvall) från uppväxten med en överbeskyddande mamma och en manodepressiv pappa som går bort när Anna är i tio-års åldern. Annas mamma är hemskt orolig att Anna ska bli som pappan - och hon verkar mer orolig för att dottern ska bli lika "översexualiserad" som sin far än psykiskt sjuk. Moderns överbeskyddande roll sätter spår hos Anna som är rädd för mycket. Hon är rädd för döden och hon är rädd för att begå synd men samtidigt vill Anna njuta av livet, hon vill leva, och njutningsdriften spiller över och Anna tillåter sig "det mest förbjudna". Om och om igen. För när hon väl "erövrat" en "förbjuden" karl, när han blivit "tillåten", så tappar hon intresset och måste söka nya kickar. Hon är notorisk otrogen, en manslukerska. Och Annas förhållande till såväl männen som hennes egen lust är inte okomplicerat. Hon går i terapi, avverkar minst tre psykologer, tror sig finna orsaker i barndomens relation till mamman och pappan, blir utnyttjad av män, ber om ursäkt för sina barn och lider kval i årtionde innan hon till slut försonas med sitt, som hon själv upplever det, tvångsmässiga behovet att göra det mest förbjudna.

Mångas åsikt om Kerstin Thorvall och Det mest förbjudna har varit att, ja, hade huvudpersonen varit en man som knullade runt så hade det inte varit något särskilt med det. Och det har man väl rätt i. Det är självklart att även kvinnor ska vara fria till att bejaka sin sexualitet. Men oavsett om det är en man eller en kvinna som knullar runt så tycker jag hela otrohetsbiten är hemsk och därför sympatiserar jag inte det minsta med Anna (Thorvall) i boken. Att Anna (Thorvall) är notoriskt otrogen har ingenting att göra med att hon bejakar sin sexualitet. Visst kanske man kan skylla hennes beteende på uppväxt, arv och miljö, men det ursäktar inte alla de som såras av hennes handlingar. Det ligger ett desperat drag över Annas handlingar och i mångt och mycket framstår Anna som någon man tycker synd om, någon man önskar kunde ha fått hjälp med sin ångest. Det mest förbjudna väcker intressanta frågor och mest nyfiken just nu är jag på hur Thorvall skildras i SVT:s serie som också fått titeln Det mest förbjudna. 

Svindlande höjder

Emily Brontës Svindlande höjder är en klassiker jag länge sett fram emot att läsa och som jag dessutom tagit för givet att jag skulle tycka mycket om. Men Svindlande höjder var nu inte så svindlande som jag föreställt mig. Jag hade hoppats få uppleva liknande himlastormande känslor som Catherine och Heathcliff och jag trodde att jag skulle känna både med och för deras karaktärer, men jag kan omöjligen hysa sympatier med någon av deras tarvliga och för det mesta elaka karaktärer. De tu hade egentligen förtjänat att få varandra till slut.

För den som nu inte känner till handlingen i Svindlande höjder så är den i korta drag denna: Heathcliff kommer som hittebarn till familjen Earnshaw när han är i sju-års åldern och Catherine och Heathcliff kommer på så vis att växa upp som fostersyskon. De blir genast bästa vänner och älskar varandra högt redan från barnsben. Men Catherines bror, Hindley, avskyr sin fosterbror och efter att Catherines och Hindleys far dött förpassas Heathcliff till att leva som dräng i huset. Bandet mellan Catherine och Heathcliff är dock fortfarande orubbligt men ödet ska skilja de båda åt och såväl Catherines som Heathcliffs handlingar och livsval får konsekvenser för deras egna liv men drabbar även kommande generationer på förödande vis.

Finns på adlibris eller bokus

Svindlande höjder är snarare en tragedi än en kärlekshistoria och även om jag nu inte fick de här förväntade svallande känslorna under min läsning så tyckte jag om romanen. Jag gillar berättargreppet, som måste känts otroligt fräscht och nytt på sin tid, och jag gillar även det tragiska - det är nästan så att det vilar en förbannelse över de båda husen Wuthering Heights och Thrushcross Grange. Så många olyckliga liv, så många för korta liv och så mycket missriktad kärlek.

Jag passade på att även läsa seriealbumet Svindlande höjder strax efter att jag läst klart romanen och jag blev riktigt imponerad av hur väl serieromanen följer originalet. Seriealbumet Svindlande höjder ingår i serien klassiska seriealbum som även gett ut bland annat Dracula och Frankenstein och som definitivt kan utgöra ett viktigt komplement när man läser klassiker på högstadiet.

Ivanhoe

Vem har inte sett filmen Ivanhoe? Kanske inte hela, men åtminstone scener ur den. Och har man nu missat att se ens en liten snutt av den när man zappat mellan tv-kanalerna på nyårsdagen så känner ändå de allra flesta till att det varje nyårsdag går en evighetslång riddarfilm på tv.

Jag har aldrig sett hela filmen, men väl många snuttar och scener. Har dock aldrig fastnat så pass länge att jag funnit det värt att se hela. Och eftersom filmen aldrig fallit mig i smaken så hade jag därför inga större förväntningar på boken när jag nu tog tag i den. Men döm om min förvåning när jag märkte att jag faktiskt gillade Walter Scotts klassiska riddarroman! Och att Ivanhoe faktiskt både är spännande och stundtals humoristisk!

Det jag däremot var förberedd på var alla ädla och nobla känslouttryck, den så kallade ridderligheten, de fagra möerna och de bryska männen samt makthunger från både adel och kyrka. Faktiskt var det lite som att kolla på ett avsnitt av Game of thrones. Minus drakarna då. Och något mindre mängd blodspillan också. Men det händer minst lika mycket som i ett avsnitt av nämnda serie. 

Ivanhoe utspelar sig i 1100-talets England under en tid då England befolkades av både saxare och normander som båda ville sitta på makten. Kung Richard Lejonhjärta har gett sig ut på korståg men på vägen hem har han tillfångatagits. Under tiden försöker hans egen bror, prins Johan, utmanövrera kungen och ta hans plats istället. Prinsen är dock illa omtyckt och för att vinna över befolkningen på sin sida anordnar han tornerspel. Det är under en sådan tornering som en okänd riddare, som senare ska visa sig vara Ivanhoe, går vinnande ur striderna med hjälp av den mystiske Svarte riddaren.

Ivanhoe är son till Cedric, saxarnas ledare, som förvisat sin son då han förälskat sig i den vackra lady Rowena och istället anslöt sig Ivanhoe till Richard Lejonhjärtas korståg. Lady Rowena har under tiden blivit bortlovad till Athelstane, Cedrics tronarvinge, men lady Rowenas hjärta tillhör Ivanhoe och hon försöker få Cedric att förlåta sin son.

Ivanhoe blir under torneringens andra dag svårt sårad men tas omhand av juden Isak och hans sköna dotter Rebecka. Av den anledningen blir han därför också tillsammans med dessa samt Cedric, den undersköna lady Rowena och hennes trolovade Athelstane bortrövad av några normandiska herrar som kärat ned sig i de vackra kvinnorna och som därför beslutat sig för att helt enkelt vinna kvinnornas hjärtan med våld. Men med lite list från Cedrics narr, en viss fribonde vid namn Locksley och den mystiske Svarte riddaren lyckas man rädda livet på både saxar och judar. 

Att Ivanhoe gett romanen dess titel förvånar mig lite då han egentligen bara förekommer inledningsvis. Merparten av romanen ligger han skadad och orörlig medan istället juden Isak och hans starka dotter Rebecka tar desto större plats i handlingen. Det är hjärtskärande att läsa om hur Rebecka blir olyckligt kär i Ivanhoe, för hon vet att han aldrig kan bli hennes. Istället väljer hon att ge upp sin kärlek för all framtid. Fortsättningsvis när jag hör titeln Ivanhoe kommer det snarare att vara Rebecka jag tänker på, för enligt mig är det hon som är romanens starkaste karaktär. 

Oliver Twist

Oliver Twist tillhör en av Charles Dickens mest lästa och omtyckta romaner och skildrar fattigEnglands liv och orättvisor utifrån en föräldralös pojkes perspektiv.

Olivers mamma dör då hon föder Oliver på fattighuset. Då fadern är okänd får Oliver växa upp på barnhem. Oliver är klen och liten till växten men anses, precis som alla olyckliga föräldralösa barn, ställa till besvär och droppen för föreståndarna på barnhemmet blir då han ber om extra portioner av fattigmansvällingen. Hur har han mage att! Så vid tio års ålder kickas han ut från barnhemmet för att istället bli lärling hos en begravningsentreprenör. Hos denne blir han, om möjligt, än mer illa behandlad och rymmer därför. Men inte heller nu får den stackars ensamme och olycklige Oliver det bättre. I London hamnar han nämligen i klorna på skurken och hälaren Fagin - juden, som vill lära upp Oliver till att bli en riktigt lönsam ficktjuv.

Tyvärr, för Fagin, är nu Oliver inte riktigt lämpad för detta kriminella liv och olika omständigheter gör att Oliver lyckas smita och blir istället omhändertagen av godhjärtat folk. Men lyckan för Oliver är dock endast kortvarig och snart har Fagin dragit in honom i sitt skurknät igen.

Oliver Twist skrevs som följetong som med jämna mellanrum kom ut i små häften. Oliver Twists äventyr och lidande engagerade och gjorde följetongen till en succé. Klart att man ville läsa om stackars Oliver som försöker ta sig ur sitt elände. Och Oliver Twist var såklart bästa underhållning också med alla sina stereotyper till karaktärer. Man bör alltid läsa en klassiker med glasögon från den tid då romanen blev till, men det är svårt att i nutid inte reagera över en del av karaktärsbeskrivningarna. Herregud vilken människosyn! Och alla stereotyper sen! Oliver är den genomgodaste av genomgoda och Fagin är den girige ondskefulle juden. Inte mycket till nyanser här inte. Men det är något jag får försöka ha överseende med. Berättelsen står sig helt klart fortfarande, vilket inte minst alla adaptioner, nytolkningar, filmatiseringar och dylikt skvallrar om, tänk till exempel bara tillbaka på SVT's julkalender Tjuvarnas jul för ett par år sen.

Baskervilles hund

Arthur Conan Doyle skapade mer eller mindre den moderna detektivromanen i och med sin karaktär Sherlock Holmes, en karaktär som gjorts odödlig och som fortfarande idag är aktuell i diverse media. The Hound of the Baskervilles, eller på svenska: Baskervilles hund, publicerades ursprungligen som följetong i en tidning 1901-1902 och har, enligt baksidestexten på den utgåva jag läste, av många deckarkännare kallats för den bästa detektivromanen. Nånsin! Ett mästerverk alltså.

Ett klurigt fall med en död adelsherre, en gammal släktförbannelse och en ogästvänlig hed som sätter fart på fantasin. Och självklart en observant och skicklig detektiv med kusligt skicklig slutledningsförmåga. Dessa ingredienser utgör grunden till Baskervilles hund som inleds med att Sherlock Holmes och hans gode vän och assistent Doktor Watson får besök av Doktor Mortimer på Baker Street i London. Doktor Mortimer är bekymrad över ett plötsligt dödsfall på en av hans patienter och bekanta, slottsherren Sir Charles Baskerville. Denne Baskerville hittades nyligen död alldeles vid heden som gränsar till hans ägor. Då inga yttre tecken på våld går att finna, förmodas det att den gamle mannen dött av hjärtsvikt. Men det uppskrämda ansiktsuttryck som man fann honom med och det faktum att grannarna hört ylanden och även sett en jättelik hund stryka omkring ute på heden nattetid väcker liv i den gamla sägnen om en jättelik spökhund som är starkt förknippad med familjen Baskervilles historia.

Mortimer har före det här fallet aldrig ansett sig vidskeplig, men nu vet han inte längre vad han ska tro på. Att forska mer i dödsfallet tycker Mortimer verkar lönlöst, men han är desto mer angelägen om att få hjälp och råd med vad han ska göra med den unge avlägsne släkting som nu kommit hela vägen från Amerika för att ta över godset. Mortimer fruktar nämligen att även den unge arvingens liv är i fara.

Doyle skriver med humor och list och lägger upp fallet med flera ledtrådar som den uppmärksamme läsaren kan fånga upp och som pusslas ihop i bokens sista kapitel. Det är spännande läsning och jag både gillar och ogillar den geniala men också oerhört dryge Holmes. Jag blir, vilket jag verkligen inte trodde, klart sugen på att läsa fler Sherlock Holmes-berättelser.

Dr Jekyll & mr Hyde

Finns hos adlibris och bokus

Robert Louis Stevensons psykologiska skräckberättelse Dr Jekyll & mr Hyde må vara kort, men helt enkelt är den inte, i både den ena och andra bemärkelsen.

Romanens handling är i stora drag välkänd och berättar om hur advokaten Utterson bekymrar sig över sin gode vän Dr Henry Jekylls testamente som denne bett Utterson förvara åt honom. I händelse av Jekylls död ska Jekylls ägodelar tillfalla en viss Mr Edward Hyde, en man Utterson inte känner till trots sin mångåriga vänskap med Jekyll.

Det som är mest bekymmersamt är dock att denne Mr Hyde, när Utterson väl får lära känna honom, visar sig vara en synnerligen obehaglig man. Han är elak till sinnet, våldsutövare och dessutom efterlyst av polisen! Utterson misstänker att denne Hyde har en hållhake på Jekyll, men han kan inte för sitt liv komma på vad denna hållhake skulle bestå i. Dr Jekyll har rykte om sig att vara en god och skötsam medborgare, en yrkeskunnig och mycket omtyckt läkare och därför framstår Jekylls samröre med Mr Hyde som en fullkomlig gåta.

Men sanningen om Dr Jekyll och Mr Hyde uppdagas så småningom i takt med att Jekylls hälsa börjar svikta och det visar sig att Jekyll inte enbart blivit slav under Hyde utan framför allt under sina egna experiment.

Dr Jekyll & mr Hyde är långsam inledningsvis, tråkig skulle jag till och med kunna tillstå. För min del kände jag hyfsat stort motstånd första gången jag läste romanen. Jag tycker fortfarande romanen är rätt seg i början, men med vissheten om att både spänning och tempo stiger så småningom så är motivationen att läsa vidare större nu. Och trots en seg inledning så är det ett faktum att Dr Jekyll & mr Hyde är en oerhört läsvärd och för sin tid genial roman. Ett mästerverk till och med.