När jag vaknar finns du inte

Länk till adlibris och bokus

Sextonåriga London Lane har en hemlighet som bara de som står henne allra närmst känner till. Londons minnen suddas ut varje natt och på morgonen när hon vaknar minns hon ingenting av vad som hände under gårdagen. Eller under någon annan dag som passerat sen hon var ungefär fem år gammal. Så för att klara av vardagen för London anteckningar och skriver upp i en loggbok vad som har hänt, men också sådant som ska hända under nästa dag. För även om Londons minne inte fungerar bakåt, så fungerar det framåt. Hon minns alltså sådant som kommer att hända ungefär som vi minns saker som har hänt.

En dag träffar London en kille i skolan, Luke. Han är sjukt snygg och det märkliga är att London inte har några framtrida minnen av honom, trots att han gör ett så stort intryck på henne. Den här killen kommer att bli hennes pojkvän, men trots detta är Londons framtida minne helt blankt när det gäller Luke. Det enda London minns av honom är sådant hon skrivit ned kvällen innan och varje dag är hon som nykär. Men varför finns Luke inte med i hennes framtid? De är ju superkära i varandra. Är det för att han kommer att dumpa henne? Eller är det värre än så? London har återkommande mardrömmar om att hon är med på en begravning. Hon vet inte vems begravning det är, bara att det är någon närstående person. Tänk om det är Lukes framtida begravning hon drömmer om!

Cat Patrick har skrivit denna något originella och romantiska ungdomsroman med titeln När jag vaknar finns du inte. Trots den originella idén så är jag inte speciellt imponerad. Londons minnesstörning känns inte helt konsekvent, det finns luckor i förklaringarna som också känns omständliga. Det är en kul idé som Patrick kommit på, men det blir för märkligt. Miljöerna är typiska amerikanska high school-miljöer och den romantiska berättelsen blir i min smak lite för sentimental och sliskig. Inte min typ av bok, alltså.

Jag är Solace

Atrium förlag. Finns hos adlibris och bokus

Holly Hogan är fjorton år och har efter en längre tid på ett ungdomsboende fått komma till en ny fosterfamilj. Paret hon bor hos är schyssta, men Holly tycker också att de är fruktansvärt tråkiga och falska. Hon är redan trött på dem, hon är utless på den tråkiga skolan - hon är trött på det mesta. Det enda som kan få henne att ljusna är minnena av hennes mamma. En mamma som visserligen lämnade henne som liten - men som också lovat att komma och hämta henne för att flytta tillbaka till Irland.

När Holly hittar den askblonda peruken undangömd i en byrålåda hos fosterfamiljen öppnar sig en möjlighet. Med peruken på hjässan förvandlas tråkiga musgråa Holly till Solace - en smidig och spännande partybrud med hipp-vipphöfter. Och som Solace rymmer Holly från fosterfamiljen och börjar lifta sig fram från London till Wales för att ta båten över till Irland och leta upp sin mamma.

Solace får lift med lastbilschaffisar, nån kille på motorcykel, nån kvinna som är sen till jobb. För varje ny person hon får lift med drar hon en ny version av sin historia. Men i alla versioner är hon på väg till sin mamma på Irland - och oj, vad de längtar efter varandra! Jag funderar till en början inte så mycket över Hollys bakgrund utan tar för givet att det är så som hon berättar: Under hela sin uppväxt har vuxenvärlden svikit henne, men Hollys mamma ville aldrig lämna sin dotter, hon var tvungen helt enkelt, och det är meningen att mor och dotter ska återförenas en dag. Men en bit in i boken inser jag att Hollys minnen snarare består av de minnesbilder hon vill komma ihåg än vad som faktiskt har varit. Detta är en insikt som i små, små portioner även drabbar Holly och ju mer påtaglig denna insikt blir för Holly/Solace desto mer börjar hopplösheten ta över. Det är riktigt jobbigt att läsa om vuxenvärldens svek gentemot små barn och att föreställa sig den utsatthet som en del barn ställs inför. Men även om detta är en berättelse som tynger sinnet mot slutet, så slutar det med en försiktigt ljusnande framtid som inger hopp.

Jag är Solace är Siobhan Dowds första roman att översättas till svenska (om man inte räknar med Sju minuter över midnatt, som visserligen är skriven av Patrick Ness men som bygger på Dowds manus), men förhoppningsvis inte den sista. Dowd började skriva på allvar först när hon drabbades av bröstcancer. På engelska hann Dowd skriva fyra romaner, alla utom en utgivna postumt efter att Dowd avled i sin cancer 2007.

Kanske är det allt du behöver veta

Läs mer eller köp hos adlibris eller bokus

På förlaget Lavender LIT's hemsida står det i beskrivningen till Kanske är det allt du behöver veta:

"Läs den. Och om någon frågar hur den slutar - LJUG". 

Japp, det här är en berättelse med en twist som man får akta sig för att inte avslöja om man inte vill spoila hela boken. Men jag avslöjar gärna att jag tyckte mycket om E. Lockharts Kanske är det allt du behöver veta. Det här var precis rätt bok för mig att läsa efter några segisar och jag slukade den på bara två kvällar.

Cadence har tillbringat alla sina somrar på sin morfars privatägda ö utanför Martha's Vineyard, Massachusets. Alla somrar utom de två senaste somrarna. Det var nämligen något fruktansvärt som hände på ön den femtonde sommaren. Någon slags olycka som lämnat spår hos Cadence i form av svåra migränanfall och förlorade minnen. Cadence minnesbilder från den här femtonde sommaren är bara fragmentariska glimtar som ibland fladdrar förbi. Vad som hände är det ingen som vill prata om, det är ingen som vill berätta för Cadence vad hon var med om, ingen som vill fylla i hennes minnesluckor. Läkarna säger ju att det är bättre om hon får minnas i sin egen takt.

Nu ska Cadence snart fylla arton år och hon ser fram emot att återvända till ön, kanske kommer det att hjälpa henne komma ihåg. Men framför allt ser hon fram emot att äntligen få träffa Lögnarna som hon har saknat så mycket. Det är så de kallar sig, de tre jämngamla kusinerna Cadence, Mirren och Johnny. Och Gat, han som är Cadence stora kärlek och som egentligen inte tillhör familjen, men som ändå gör det.

Kanske är det allt du behöver veta är en äkta familjetragedi där den välbärgade familjen Sinclair, med Cadences morfar som familjens starka överhuvud, utåt sett är den perfekta familjen. rika, smarta, vackra och framgångsrika. Men skrapar man på ytan träder ett lager av bortskämdhet, föraktfullhet och meningsskiljaktigheter fram. Det är lika vackert och smäktande som det är överraskande och hemskt. Lockhart får ihop det riktigt snyggt - språket gränsar ibland till det poetiska och det är dessutom smart skrivet - med facit i hand så kan jag visserligen se precis vartåt det barkade, men under läsningens gång hölls jag i ovisshet länge länge.

Oceanen vid vägens slut

finns bl.a. hos adlibris och bokus

Låt mig börja med att säga: Vilket bokomslag! Bara det skulle gjort mig sugen på att läsa Oceanen vid vägens slut. Och så är det dessutom en skicklig berättare som Neil Gaiman som står bakom innehållet. Lyckträff!

En man i övre medelåldern (det slår mig faktiskt först nu att Gaiman inte ger oss ett namn på bokens huvudperson!) har precis begravt sin far och behöver samla sina tankar. Han sätter sig i sin bil och kör till synes planlöst omkring, men hans undermedvetna styr honom till hans barndomstrakter. Närmare bestämt till familjen Hempstocks gård, den med ankdammen på baksidan. Fru Hempstock, som fortfarande bor kvar på gården, hälsar honom välkommen att sitta på bänken vid dammen. Och genast när han sätter sig minns han tillbaka till det året då han fyllde sju år.

Det var året då den inackorderade gruvarbetaren från Sydafrika tog livet av sig i familjens bil. Det var året då pojkens föräldrar skaffade en barnflicka till honom och hans lillasyster. Det var det året då han träffade Lettie Hempstock och lärde känna henne, hennes mor och mormor. Och det var också det året då den här pojkens barndom tog ett abrupt slut när ondskan trädde in i hans liv.

Oceanen vid vägens slut ger mig starka Coraline-vibbar. Det är åter igen det för vuxenvärlden utlämnade barnet som är i centrum. Det är otäck som i Coraline, men Oceanen vid vägens slut kryper ännu mer under huden på mig. För här saknas det framåtblickande lyckliga hoppfulla slutet. Det är bara konstaterande; Så här är det att vara barn och inte kunna hävda sin rätt gentemot vuxna. Bara det leder till eftertanke. Men Gaiman väcker också andra självrannsakande tankar till liv hos läsaren. Vårdar vi våra egna liv till exempel?

Jag har faktiskt redan läst den här boken två gånger nu. Och den var minst lika bra andra läsningen, om inte bättre! Språket är magiskt och fantasi och verklighet flyter ihop när otäckheter tar sig in i pojkens vardagsmiljö. Bara efterordet, där Gaiman skickar tacksamma tankar till än den ena än den andra är värt att läsa. Allt med den här romanen känns så väl genomarbetat! Oceanen vid vägens slut kommer att stanna kvar i mina tankar länge. Det är en fantastisk bok!

Känslan av ett slut

Känslan av ett slut av Julian Barnes växer efterhand som man förstår dess komplexitet. Boken fångade mig faktiskt inte alls inledningsvis, och jag fick ärligt talat tvinga mig till att läsa vidare. Som tur är så hintar baksidestexten om att något stort kommer att ske och det blir faktiskt mycket mer intressant efterhand som man får börja lägga pussel med Tonys minnesfragment och själv försöker förstå sig på exakt vad som hände för länge sen.

Boken hos adlibris eller bokus

Tony Webster är en relativt nybliven pensionär. Han trivs med sin lugna tillvaro; att träffa dottern och barnbarnen, och även om han inte längre lever tillsammans med dotterns mor, så har han en mycket god relation till sin före detta hustru. Tonys fridfulla pensionärsliv rubbas den dag då han får reda på att han testamenterats sin gamle ungdomskamrat Adrians dagbok, vilket i sig kanske inte höjer så många ögonbryn. Men den som testamenterar den till honom är ingen mindre än Adrians före detta flickväns mamma. Hur har hon kommit över dagboken? Och varför anser hon att han bör ha den?

Vi börjar från början. Under gymnasiet ingick Tony i ett sammansvetsat gäng om fyra killar. Adrian, den filosofiskt lagde och mest begåvade av dem, var den som sist kom med i gänget, och den som Tony, enligt honom själv, stod närmst. Under universitetstiden träffar Tony en flicka, Veronica, och de två blir ett par. Men förhållandet tar slut och Veronica börjar istället träffa Adrian. Tony blir upprörd, skriver ett mycket argt brev och säger upp vänskapen med både Veronica och Adrian. En kort tid därefter tar Adrian sitt liv.

Allt detta hände för så länge sen, men minnena från ungdomstiden vänder nu långsamt tillbaka. När Veronica vägrar överlämna dagboken till Tony kan han på sätt och vis förstå om hon inte har några högre tankar om honom, men han kan omöjligen förstå hennes tvära sätt och varför hon så envetet vägrar att lämna ifrån sig dagbok, den som nu rätteligen tillhör honom.

Det är skildringen av den mänskliga psykologin som är det intressanta med den här boken. Varför väljer man att lägga vissa saker på minnet, och är ens egen tolkning av det man upplevt alltid den rätta? Vad man minns och hur man minns något kan säga en hel del om hur man ser på sig själv och sin egen roll i det stora hela.

Julian Barnes tilldelades Bookerpriset 2011 för Känslan av ett slut och har av Daily Telegraph beskrivits som en psykologisk thriller. Psykologisk, ja. Men thriller? Nja. Visst blir det lite mer spännande efter ett tag, men inte bita-på-naglarna-spännande, utan det som får mig att läsa vidare är helt enkelt att jag vill få en förklaring till det mysterium som byggs upp under berättelsens gång.