Gorlans ruiner

Länk till adlibris och bokus

Spejarens lärling-böckerna är ständigt utlånade på mitt bibliotek och det är en serie som jag varit nyfiken på länge nu. Vad är det som gör den så läst? När jag fick chansen norpade jag därför ett exemplar av första delen, Gorlans ruiner, innan den hann ut i hyllan (för hamnar den ute i biblioteket hinner någon annan alltid låna den).

I kungariket Araluen växer den föräldralöse Will upp som myndling på slottet i Redmont. Alla barn vars föräldrar dött i rikets tjänst har på samma vis blivit omhändertagna på av baronen Arald i Redmont, men de flesta barn brukar veta vem deras föräldrar har varit. Will vet ingenting, men han fantiserar om att hans far var en tapper riddare. När myndlingarna fyller femton får de möjlighet att välja vad de ska skolas till och Will vill så klart följa i sin fars fotspår och gå i riddarskolan. Men Will är klen och liten till växten och riddarskolan tar inte emot honom. Det gör däremot spejaren Halt. Halt har sett kvaliteter och egenskaper hos Will som är utmärkande för de smygande och snabbfotade spejarna och så blir Will Spejarens lärling.

Efter att i ett par månader, mer eller mindre motvilligt, ha tränat på knivkastning, pilbågsskytte och att smälta in i naturen får Will följa med Halt på ett uppdrag, ett uppdrag som får Will att inse spejarnas betydelse för rikets säkerhet.

John Flanagan är skicklig. Jag kan efter att ha läst boken, inte riktigt sätta fingret på vad det är som drar in mig i berättelsen, men jag förstår definitivt varför i stort sett alla som läst första boken genast fortsätter med bok nummer två. Så kände jag själv nämligen. Gorlans ruiner känns som en rätt så klassisk berättelse med temat att tro på sig själv och att någon som inte ser ut som en hjälte ändå kan vara det. Inget originellt där, liksom. och visst är berättelsen spännande, men inte sitta-på-nålar-spännande. Min slutsats blir att Spejarens lärling helt enkelt är välskrivna och att det är Flanagans förmåga att ha skapat en fantasyvärld med karaktärer som man kan identifiera sig med tillsammans med en berättelse som sakta men säkert griper tag i en som är det vinnande konceptet.

Mitt storslagna liv

Länk till adlibris och bokus

Nej, det blev inget Augustpris för Jenny Jägerfeld i år heller, även om nomineringen av Mitt storslagna liv var välförtjänt.

Sigge, hans mamma och syskon har flyttat från Stockholm till mormor i Skärblacka utanför Norrköping. I Skärblacka driver excentriska mormor Charlotte ett pensionat (The Royal Grand Golden Hotell Skärblacka) som förutom ett otal uppstoppade djur och enda hotellgästen (Krille Maräng) numera också rymmer Sigges brokiga familj.

För Sigges del innebär det här med att flytta att han kan börja om på nytt. I förra skolan hade han inga vänner. Verkligen inga kompisar att hänga med. I Skärblacka ser han möjligheten att efter sommarlovet kunna börja 6:an i nya skolan och bli populär. Eller åtminstone kunna snacka med sina klasskompisar utan att de kollar på honom som vore han ett freak. Så, Sigge har exakt 59 dagar på sig att bli populär. Men hur gör man? Kan man ens googla det? Sigge försöker. Och de tips han får ser han till att praktisera i verkligheten.

Men hela Sigges plan riskerar att gå om intet när han kraschlandar med sina inlines i Junos rabatt. Juno, som är lika gammal som Sigge, driver nämligen Skärblackas mest följda Instagramkonto - Blacka News där hon lägger ut händelser och nyheter i Skärblacka. Och gissa om den där kraschlandningen får många likes! Det är inga smickrande bilder precis och Sigge beslutar sig för att hämnas. Han stjäl helt sonika en trädgårdstomte som står i Junos föräldrars trädgård, skapar ett Instagramkonto som han kallar Runawaygnome och börjar lägga ut bilder på tomten på äventyr. Juno blir vansinnig!

Trädgårdstomte-grejen må vara stulen från Amélie från Montmartre, men detta är bara en av alla episoder i boken som är sjukt roliga. Jägerfelds humoristiska träffsäkerhet och tajming är underbar och Mitt storslagna liv är verkligen en bok som man blir helt varm i hjärtat av. Man kan inte annat än att helt älska Sigges färgstarka familj. Lillasyster Majken som pratar så högt så att allt hon säger är skrivet med versaler, mormor Charlotte som vägrar bli kallad mormor, lillasyster Bobo som älskar Elvis Presley. Och så Krille Maräng som drömmer om att bli filmregissör. Här är så mycket att gilla!

Men precis som med Jägerfelds andra barn- och ungdomsböcker finns ett allvar i bakgrunden (om än kanske inte lika allvarligt och tungt som tidigare) som gör att man vurmar lite extra för Sigge. För Sigge är ju den här killen som inte riktigt följer normen och mallen, han som inte riktigt passar in och som därför hamnat lite utanför och som därför nu plågas av en stor osäkerhet och rädsla för att allt kommer att upprepa sig i nya skolan. Han vill så gärna bli populär men, som Krille Maräng säger: "...vad är det viktiga med att vara populär? Är det inte vänner man vill ha?" Och har Sigge inte redan fått minst en vän i Skärblacka?

Mango och Bambang

Länk till adlibris och bokus

Mango bor i en stor stad högst upp i ett högt hus. En dag fastnar Mango mitt i en trafikstockning och när hon tränger sig förbi bilar, cyklar och uppretade stressade människor upptäcker hon orsaken till trafikstockningen. På gatan ligger en tapir. En väldigt rädd och ängslig tapir som bara blir ännu räddare och ängsligare av allt oväsen runt omkring sig. Mango är den enda som verkar förstå situationen och kan tala tapiren tillrätta och få den stackars tapiren att flytta på sig så att stadens stressade människor kan fortsätta stressa vidare. Tapiren som heter Bambang får komma hem till Mango och så inleds vänskapen mellan de båda. Mango tar hand om Bambang och lär honom att vara modig. Och Bambang inger i sin tur Mango mod när det väl gäller.

Absolut ingen gris är första boken om den charmiga duon Mango & Bambang och är skriven av Polly Faber med illustrationer av Clara Vulliamy i svart, vitt och lila. Stilmässigt påminner Mango & Bambang mig om Chris Riddells Ottolina-böcker som ju också är rikt illustrerade i enkel färgskala. Och precis som Ottolina är det här en förtjusande berättelse som man blir glad av att läsa.

Världarnas krig

Länk till adlibris och bokus

H.G. Wells Världarnas krig gavs ut redan 1898 och berättar om hur marsianer invaderar jorden. Den har efter första publiceringen getts ut på nytt ett flertal gånger men också filmatiserats och dramatiserats för radio. Mest känd är kanske den radiodramatisering från 1938 som orsakade panik då dramatiseringen var så realistisk så att folk som lyssnade faktiskt trodde att den skildrade verkliga händelser.

Berättelsen börjar med att man observerar ovanlig aktivitet på Mars yta. Därefter slår ett antal plåtcylindrar ner på jorden och marsianerna försöker ta sig ut. Människor försöker närma sig, de har hissat sina vita flaggor, men marsianerna har inga fredliga avsikter och börjar utplåna allt levande i sin närhet. Paniken är total för trots att militären sätts in har människorna inget att sätta emot de tekniskt överlägsna marsianerna.

Det som till sist tar kål på marsianerna är något så obetydligt som bakterier. Marisanerna må vara överlägsna med sina stridsmaskiner, men de är inte rustade för ett liv på jorden.

Jag förstår mycket väl varför Världarnas krig har blivit en klassiker. Det går att analysera berättelsen fram och tillbaka och skulle kunna skrivas spaltmeter om den och diskuteras minst lika mycket. Och det säger jag efter att "bara" ha läst den här förkortade, lättlästa och grafiska bearbetningen från Hegas. Ta bara jämförelsen med dagens informationssamhälle. I boken tar det flera dagar för nyheterna att sprida sig. Tänk den panik som skulle utbryta om det utspelats sig i nutid. Jag är hänförd och jag tänker helt klart läsa de två andra titlarna av H.G. Wells som Hegas gett ut, Den osynlige mannen och Tidsmaskinen som kom ut nu i höst.

Alla små lögner

Länk till adlibris och bokus

Lova och hennes pappa har på grund av pappans jobb flyttat till en ny stad. Lova tycker att den nya lägenheten är liten och ful, att hon har fula kläder och hon oroar sig för att inte passa in i nya klassen. När Lova ska till skolan första dagen upptäcker hon att hunden Bästis har tuggat ett stort hål i hennes jacka. Så kan hon ju inte se ut, och därför lämnar hon jackan hemma när hon ska till skolan.

På vägen går hon förbi en butik som hängt ut ett ställ med jackor. Rätt snygga jackor. I Lovas storlek. Ett infall och så har Lova tagit en av jackorna. Det är det första misstag Lova gör och därefter är spärrarna som borta och Lova börjar trassla in sig i den ena lögnen efter den andra. Till exempel säger hon till sina nya klasskompisar att hon bor i den rosa slottsliknande villan bredvid skolan (och hon bjuder dessutom in sina nya klasskompisar!) men det hon ångrar mest av allt är att hon ljuger om sin mamma.

Alla små lögner av Anna Johansson handlar om det svåra i att komma ny till en klass och vilja passa in. Att man kanske friserar sanningen ibland är inte så ovanligt, men i Lovas fall så blir det bara katastroffel. Hennes små lögner blir gigantiska när sanningen hinner ikapp och man våndas med Lova samtidigt som man stundom tycker att hon bara borde skärpa sig. Till slut får hon tack och lov hjälp att nysta sig ur lögnerna.

Jag hade skummat några recensioner av Alla små lögner och mest läst lovande ord om boken. Men dessvärre kommer jag själv inte att fylla på med några lovord. Ämnet och själva berättelsen i sig om Lovas osäkerhet och vilja att passa in är det i och för sig inget fel på, men jag kan inte låta bli att tycka att allting blir för osannolikt och överdrivet även om tanken är att det ska vara roligt. Dessutom är delar av boken inte speciellt välskrivna med bland annat ensidiga karaktärer. Så, njä. Inga lovord från min sida.

Spöket på Canterville

En spökhistoria hann jag med att läsa under läslovet! Oscar Wildes Spöket på Canterville är en klassiker och en känd berättelse. Jag vet att jag läst denna som barn, men att den var
så rolig, det hade jag antingen glömt eller så förstod jag möjligen inte humorn när jag var liten!

Spöket på slottet Canterville har i flera hundra år fått härja fritt. På sin meritlista har Sir Simon, som han heter, ett flertal dåndimpar och ett och annat dödsfall som skrämts ihjäl efter att ha konfronterats med den huvudlöse hertigen, skeletthänder eller skrammel med kedjor. Men spökets storhetstid är ett minne blott  den dagen en amerikansk ambassadörsfamilj flyttar in på slottet. Ambassadören själv, Hiram B. Otis, avfärdar varningarna om hemsökelserna som nonsens och påhitt. Men likväl står Sir Simon en kväll framför ambassadören. Herr Otis blir dock ingalunda skrämd utan tycker istället att spöket ska smörja sina gnisslande kedjor så att de inte ska föra ett sådant förfärligt oväsen mitt i natten.

Efter flertalet fruktlösa försök att skrämma slag på slottet Cantervilles nya invånare börjar det stackars spöket istället undvika familjen och framför allt de yngsta barnen som är rent förfärliga och till och med skjuter ärtor på honom! Aldrig någonsin i spökets långa liv har han upplevt något så förfärligt och nedslående. Vad är väl ett spökes liv värt att leva om ingen tar honom på allvar?