Sången från berget

Länk till adlibris och bokus

Jonna är en urban explorer och tillbringar mycket av sin tid med att tillsammans med sin servicehund Bonnie köra runt i Sverige med sin ombyggda skåpbil och besöka nya spännande platser. På sociala medier lägger hon upp inlägg och bilder på när hon utforskar allt från ödehus, tomma industriområden till, som i det här fallet, nedlagda gruvor. Jonna har nyligen fått erbjudande om sponsorkontrakt, vilket gör att hon då skulle kunna resa utomlands och utforska ställen i andra länder. Jonna är sjukt sugen på detta, men samtidigt vill hon inte behöva vara ifrån bästa vännen Emil som delar hennes intresse och som ofta följer med och utforskar. Relationen till Emil har också på senare tid fördjupats och det är med pirr och fjärilar i magen som Jonna väntar på att Emil ska ansluta.

Jonna har åkt i förväg och i väntan på att Emil ska komma väljer hon att på egen hand gå in i gruvan. Delar av gruvan är vattenfyllda och vassa föremål sticker upp på marken, vilket gör att Jonna låter sin hund Bonnie vänta utanför. Inne i gruvgången möts hon av en stank som av förruttnelse som är så slående att Jonna först tror hon ska svimma, men hon värjer sig och hinner fota lite innan Bonnies panikslagna skällande vid gruvöppningen tvingar Jonna att vända om. Det Jonna inte vet är att genom att träda in i gruvan så har hon väckt något uråldrigt och ondskefullt och snart hör Jonna ett nynnande som lockar och kallar på henne, ett nynnande som sakta men säkert allt mer fyller hennes sinnen och väcker ett begär att återvända in i gruvan. 

Sången från berget har ett alldeles underbart bokomslag som inte på minsta vis korrelerar med bokens handling eller innehåll som istället är fylld av smuts, förruttnelse och krälande maskar. Elina Kangas lyckas verkligen med att skriva fram känslor av äckel, avsmak och förfäran. Det är stundom så obehagligt att läsa att jag sitter och vrider mig, men samtidigt är det så spännande att det inte heller går att sluta läsa. Kvalitetsmässigt hade berättelsen dock vunnit på ytterligare en genomarbetning för att i synnerhet detaljerna kring Jonnas diabetes ska kännas trovärdiga. 

Lejonflock

länk till adlibris och bokus

Vera, Minna och Jasse har känt varandra sedan lågstadiet och det har alltid varit de tre som hållit ihop. De hatar tjejiga tjejer som kallar varandra för gulliga eller gumman, de stör sig på tjejer som slänger med håret och som inte vågar bli svettiga på idrotten. Nu ska de börja högstadiet och trots att de lovat varandra att alltid hålla ihop blåser förändringens vindar kring dem. 

På skolan råder ett hårt klimat, killarna som låter högst och beter sig värst sätter normen och tjejerna får finna sig i att få sina kroppar kommenterade. Ingen vågar säga emot. Och lärarna verkar varken se eller höra eller bara inte bry sig. Men bland alla tjejer som bryr sig och som inte vågar säga ifrån så att det hörs finns det också de som planerar att hämnas.

Rätt så tidigt in på terminen tar tre äldre tjejer kontakt med Jasse. Tjejerna kallar sig för Bunny och de har en tydlig plan för hur man ska straffa killarna och ta hämnd på dem. Bunny bjuder in Jasse och Vera att vara med. Minna är varken välkommen att delta eller veta något överhuvudtaget om Bunny. Och det här skapar så klart splittring mellan tjejerna. Jasse har inga problem att överge Minna, men Vera vet till en början inte vilken sida hon ska välja, men när hon väl gör det måste hon löpa hela vägen ut. 

Lejonflock av Linda Jones handlar om vänskap, om grupptryck, om att växa upp, om syskon och om första kärleken. Och om att gå i högstadiet. Det är spännande och engagerande och berättelsen har ett driv som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Jag gillade Lejonflock mycket, omslaget däremot ställer jag mig tveksam till då jag inte tror att det går hem hos målgruppen.

Lögnernas träd

Länk till adlibris och bokus

Lögnernas träd är ingenting av vad vare sig bokomslag eller baksidestext ger sken av att vara. Jag hade förväntat mig magi och mystik, kanske lite gotisk skräck, men Frances Hardinges bok bjuder på något helt annat. Det hon istället presenterar är mycket mer storslaget och både fängslande och intresseväckande.

Lögnernas träd utspelar sig under vetenskapens tid i slutet av 1800-talet. Allt som kan mätas, undersökas eller forskas på görs just så, metodiskt och noggrant. Det är inte länge sen Darwin gav ut Om arternas uppkomst som både revolutionerade och orsakade splittringar med kyrkan och människors tro på sig själv som Guds främsta skapelse. Det är i denna tidsanda som Faith växer upp i. Hon är fjorton år när det blir bestämt att Faiths pappa, pastor och erkänd arkeolog och vetenskapsman, ska delta i en utgrävning på en liten ö utanför Englands kust. Att hela familjen får följa med när pastor Sunderly är på uppdrag är ovanligt, men Faith tycker det ska bli spännande eftersom hon delar sin fars intresse för det naturvetenskapliga. Hon försöker ständigt hålla sig nära sin far för att suga i sig lite kunskap, imponera på honom, men det är svårt i en tid då kvinnor inte anses vara lämpade för vetenskaper och forskning. Faktum är att det var ett tag sen Faiths far lät henne hjälpa till, men strax efter det att familjen flyttat till den lilla ön behöver han Faiths hjälp att gömma en speciell och värdefull växt och Faith hjälper gladeligen till.

Redan dagen därpå påträffas pastorn död. Det surrar i byn om självmord, ett skamligt brott vid denna tid, men det är något Faith med bestämdhet utesluter. Hon blir mer och mer övertygad om att någon har bragt fadern om livet och att denna någon också velat komma åt den värdefulla växten som nu bara Faith vet var den är. Det speciella med trädet, för det är faktiskt ett träd, är att det inte tål ljus och att det livnär sig på lögner. För varje lögn trädet får höra desto större växer det sig men i utbyte kan man genom att äta dess frukter få veta sanningen. Faith förstår att trädet kan vara hennes enda chans att få veta sanningen om hur hennes pappa har dött och vem som vill komma åt trädet. Hon börjar därför berätta lögn efter lögn som hon sprider vind för våg över den lilla ön. Och snart nog kan hon börja skörda frukterna av lögnerna.

Lögnernas träd är som en kombination av pusseldeckare och historisk roman med vaga övernaturliga inslag. Och det är så spännande och fängslande att läsa, kanske inte från allra första sidan, men när jag väl tagit mig in i berättelsen så är jag fast. Och det är otroligt intressant att få läsa om den här tiden med sin, minst sagt, gubbiga kvinnosyn och alla kvinnor som viftas bort då de ju ändå inte förstår - de ska ju bara vara där för att behaga. Fast lyfter man på en och annan sten så förstår man att det finns kvinnor som förvisso finner sig i att vara osynliga, men som i själva verket styr i den värld männen tror sig äga. Och det här går så klart att dra paralleller till under hela vår historieskrivning, men det är just detta - att Hardinge lyfter fram historiens osynliga kvinnor som gör Lögnernas träd så genial!

Röd drottning

Se mer på adlibris eller bokus

Sjuttonåriga Mare Barrows lever i en segregerad framtid, men hennes värld är inte segregerad på grund av rikedom, ras eller religion. Nej, hon lever i en tid där man delat in människor efter vilket blod man tillhör: vanliga rödblodiga eller silverblodiga. De röda är underkuvade de silvriga och lever i kåkstäder, mer eller mindre, och tjänar de silvriga som styr riket och som förutom att de innehar makten även har speciella förmågor, superhjälteförmågor kan man närmast beskriva dessa som. Vissa silvriga kan till exempel läsa tankar och styra någon annans sinne, vissa är övermänskligt starka och andra kan styra vatten eller eld eller få växter att prunka och växa.

Som röd räknas man som ingenting. Har man inte tur att få lärlingsplats någonstans är man åtminstone förvissad om att man när man fyller arton med all säkerhet kommer att skickas som soldat till de silvrigas armé. Alla Mares äldre bröder är soldater vid fronten och snart kommer hon själv att åka. Men av en tillfällighet hamnar hon som tjänare vid det kungliga Solpalatset och där upptäcks det att Mare besitter förmågor som endast en silvrig borde kunna ha. 

Mare hamnar omedelbart mitt i det kungliga maktspelet. Ingen kan få veta att hon inte är en silvrig - det skulle hon kunna bli avrättad för och kungen börjar istället göra planer för att använda Mare för sin egen vinnings skull. Men tack vare sin unika ställning blir Mare kontaktad av den röda motståndsrörelsen som vill krossa de silvrigas makt. Självklart ställer Mare upp även om det faktiskt finns silvriga som hon faktiskt gillar och trots att hon då kommer att få flera liv på sitt samvete.

Röd drottning är Victoria Aveyards debutroman som blivit en bestseller i USA. Och visst låter det som att den här romanen har något alldeles extra? Men, tyvärr, säger jag. Bokomslaget är faktiskt det bästa med den här boken (fantastiskt fint att titta på!). Jag tycker Röd drottning påminner om en blandning av Collins Hungerspelen (underdogen Mare som en Katnis som blir sitt folks stora hopp) och Sandersons Sista riket (superhjälteförmågorna, det segregerade samhället etc). Den har faktiskt förutsättningarna att bli något riktigt bra, men Aveyard når inte hela vägen. Det är, jag vet inte, för mycket hon vill få med? Det händer saker hela tiden, det är twists and turns och action och komplotter så att man blir nästan vimmelkantig. Eller uttråkad, som jag. Det är till och med så att jag tycker den är seg, vilket den absolut inte borde vara med tanke på hur mycket som händer. I och för sig blir det riktigt spännande mot slutet, där fastnade jag och slutade skumläsa som jag gjorde ett tag i mitten, men tyvärr tycker jag inte det väger upp. För även om Aveyard försökt få till en nyanserad hjältinna så är hon inte nog nyanserat skildrad eller gestaltad för att jag ska känna något för henne. Och inte heller får vi veta så mycket om de där krigen som pågår i fjärran. Precis som med många liknande dystopiska romaner så förmodar jag att man får veta mer om hur saker och ting förhåller sig, varför världen ser ut som den gör och så vidare, först i nästa bok. Det är frustrerande å ena sidan. Å andra sidan så bryr jag mig nog inte den här gången.

Tack till Modernista för rec.exet!

Önskestjärnan

Läs mer på adlibris eller bokus

Hur länge som helst har jag nu velat läsa Ingelin Angerborns Önskestjärnan. Visst ser den vintrig, mysig och lite sådär magisk ut? Jag tänkte mig att detta skulle vara som en lågstadievariant av de typiska Angerbornska böckerna med magisk realism. Det var det inte! Önskestjärnan var inte alls som jag tänkt mig och jag hade allra minst föreställt mig att det här skulle vara en absurt rolig bok!

Astrid har bråkat med sin bästa kompis Vera. Det sades en massa elaka saker och även om det kändes bra att säga allt det där dumma precis där och då så kändes det precis lika hemskt alldeles precis efteråt när allt det där dumma var sagt. Och nu är det liksom för sent och det dåliga samvetet ligger och maler som en tung sten i magen. Att sen mamma kommer och tjatar om mjölken som Astrid glömde köpa gör ingenting bättre och Astrid känner sig eländigare än eländigast. Tänk vad skönt det skulle vara om hon kunde få vara någon annan istället. Vara någon som är omtyckt och älskad och som ingen tjatar eller är dum mot.

Nya upplagan med ny framsida

När Astrid en stund senare är ute med sin mamma för att handla stannar de för att titta på stjärnorna. Det är en sån där gnistrande stjärnklar kväll och plötsligt ser de en fallande stjärna! Och när man ser en fallande stjärna får man ju önska sig något. Astrid som fortfarande känner sig låg efter eftermiddagens allt bråk önskar att hon var någon älskad och omtyckt. Tänk till exempel att få vara en... hund. Det önskar sig Astrid!

Tyvärr, för Astrid, är det nu faktiskt så att önskan slår in. Ingen verkar sakna flickebarnet Astrid, och Astrid får istället finna sig i en vardag som hunden Astrid. Och det är inte helt lätt att ställa om sig från människa till att vara hund. Ta bara maten till exempel. Hur kul och gott är det att knapra torra kulor torrfoder vareviga dag, eller att aldrig få sitta i soffan. Och det här med att gå på toaletten, sen. Glöm att Astrid tänker kissa utomhus när alla kan se. Men det är inte heller helt enkelt för en hund att klättra upp på toalettstolen.

Astrid vet inte vad hon ska ta sig till för att bli sitt vanliga jag igen. Men hon vet att det är bråttom, sakta börjar nämligen vartenda mänskligt drag som finns inom hennes hundkropp att försvinna och snart har hon kanske glömt bort vem hon egentligen är!

Även om Önskestjärnan nu inte var som jag tänkt mig, så gillade jag den skarpt. Den är faktiskt riktigt, riktigt rolig. Nyligen gavs boken ut igen med ett nytt omslag, men även detta tycker jag är lite missvisande i förhållande till innehållet. Det antyder fortfarande mer magisk och mörk stämning än vad man faktiskt får. Eller är det bara jag som tycker så?

Sista riket

Finns hos adlibris och bokus

Jag vill börja med att berömma första boken i Mistborn-serien, Sista riket för ett fantastiskt snyggt omslag! Och sen vill jag säga hur imponerad jag blev av Brandon Sandersons världsbygge. Men (yes, nu kommer men:et) det ofantliga omfånget (742 sidor om man räknar med det tre sidor långa appendixet!) ligger enligt min mening boken lite i fatet. Det var helt ärligt den största anledningen till att jag lät boken ligga och samla damm så länge innan jag tog tag i den. Och fortfarande, med boken väl utläst, så tycker jag att Sista riket har något för många sidor, en del partier hade kunnat kortas ned och tempot hade kunnat skruvas upp lite oftare.

I en totalitär värld, styrd av den odödlige Överstehärskaren lever folket uppdelade. Aristokratin har Överstehärskarens välsignelse att leva i lyx och flärd och framför allt har de privilegiet att räknas som människor, medan vanligt folk, så kallade skaa, är tvingade till ett liv i total underkastelse. De är adelns tjänstefolk, deras arbetskraft - deras slavar.

Skaanas liv präglas till stor del av hopplöshet, men mitt i allt detta missmod dyker Kelsier upp. Kelsier skickades av Överstehärskaren till hålorna, en dödsdom som han trots allt överlevde och som dessutom födde hans allomantiska förmågor. Det här med allomanti kräver en förklaring: Personer som kan använda sig av allomanti kan med hjälp av metaller uppnå olika magiska styrkor. Många ur adeln är så kallat dimfödda, det vill säga de föds med dessa förmågor, men man kan också "knäckas", alltså genom att på något vis bryta ihop psykiskt (om jag förstått det rätt) få kontakt med sina allomantiska egenskaper, och sådana personer kallas för dimmingar. Kelsier är alltså en sådan här "dimming" och han har en plan. Han ska skipa rättvisa för alla skaa men då måste han först störta Överstehärskaren.

Vin är en ung tjej som vuxit upp på gatan. Hon vet inte om det själv, men hon är dimfödd. När hon upptäcks av Kelsier och hans gäng blir hon indragen i Kelsiers planer. Hon tränas och utvecklar sina allomantiska förmågor så snabbt att till och med Kelsier häpnar, och tilldelas en viktig uppgift i att infiltrera adeln för att kunna skapa oro inom adelsfamiljerna, något som i sin tur är ett led i Kelsiers plan att störta Överstehärskaren.

Handlingen går alltså i stora drag ut på att störta Överstehärskaren och adeln, men mycket handlar romanen också om Vin och hennes personliga utveckling. Och överhuvudtaget är det mycket kring de allomantiska förmågorna. Det knuffas och dras i metaller på var och varannan sida och ja, jag tycker den biten hade kunnat kortas ned. Men det är trots detta en intressant värld Sanderson skapat med ett i allra högsta grad kuvat folk - både skaana som inte är värda någonting, men också adeln som utan att förstå det själva också kuvas av Överstehärskaren. Detta skapar en speciell ödesmättad stämning genom hela romanen. Jag gillar som sagt och imponeras av hur omfattande det rike Sanderson skapat är, även om vi i denna bok inte får en fullständig bild av hans värld. För varför finns det inga blommor  eller gröna träd? Varför faller det askregn? Och vad är Djupet?

Stort tack till Modernista för recexet!

Otopia

Finns att köpa på adlibris eller bokus

Jag var riktigt taggad på att läsa Per Nilssons Otopia när den först kom ut. Det lilla jag läst om boken verkade lockande och omslaget tyckte jag var riktigt sketasnyggt! Stilfullt och mörkt: Dystopiskt. Boken köptes in till min skola och jag trodde att dystopidiggarna skulle norpa den här boken direkt. Men den har knappt rört på sig alls under hösten och jag har förstått att det faktiskt beror rätt så mycket på just omslaget. Det är för intetsägande. Och i kombination med att baksidestext saknas, så blir det liksom ännu svårare att få någon att spontant plocka med sig boken.

Så nu när jag själv läst den så borde jag väl kunna få den att röra på sig lite? Nja. Kanske. Det här är en berättelse som kräver lite mer av sin läsare. Jag tyckte för egen del att det var svårt att komma in i berättelsen. Det börjar segt och långsamt och det var snarare min envishet än lusten att läsa vidare som gjorde att jag trots allt fortsatte.

Miqi är en tjej i tonåren som växer upp i Otopia. Ett framtida samhälle där barnen är allas barn, enskild egendom finns inte; man delar på allt vare sig det är cyklar eller kläder, barnuppfostran, arbete eller kärlek. Tillsammans bygger invånarna i Otopia världen på nytt. För allt förstördes ju i den stora katastrofen. I Otopia har man kommit överens om att ta bort allt som kan orsaka konflikter; religion, pengar, egendom. Man lever jämställt, utan kriminalitet, utan våld och utan lidande. Otopia är ett tillåtande samhälle, kärlek är fritt och tillåtet och därför existerar inte heller svartsjuka och avundsjuka. Så länge man inte ställer fel frågor så är Otopia den bästa platsen att leva på. Men Miqi är av den nyfikna sorten.

Det är när fåglarna börjar dyka upp igen som allt börjar. Fåglar har man inte sett på evigheter i Otopia. Samma dag möter nämligen Miqi en tjej som bara måste vara hennes egen syster. Men eftersom barnen som nyfödda tas ifrån sina biologiska föräldrar, så kan hon inte veta helt säkert. Men de bara MÅSTE vara systrar. De är så lika. Och Miqi känner både en nyfikenhet och samhörighet med den här unga kvinnan. Om det här nu är Miqis syster, varför har de inte fått känna till varandra? Miqis fundering leder till fler frågor. Är det samhälle hon lever i så perfekt och fritt som det utger sig för att vara?

Jag får väl erkänna att jag inte läst så himla mycket av Per Nilsson tidigare, framför allt inte hans ungdomsböcker, och har jag förstått saken rätt så är detta en bok i Per Nilsson-stil med korthuggna meningar och en berättelse som kräver läsarens totala uppmärksamhet, både stilmässigt och berättartekniskt. Det är snarare en bok som passar för gymnasiet än högstadiet.

Tyvärr är Otopia en mer ogilla- än gilla-bok för mig. Jag tycker i och för sig den är ambitiös och den väcker sannerligen funderingar och skulle kunna rendera fantastiska diskussioner. Jag gillar på sätt och vis också Per Nilssons stil, men jag känner knappt något alls för Miqi. Hon blir aldrig helt levande för mig; hon är för robotlik. Det tillsammans med svårigheten att komma in i berättelsen drar ner betyget från min sida.

Blandband

Finns t.ex. på adlibris och bokus

Steven Camdens Blandband är lätt en av årets snyggast förpackade böcker! Omslaget är utformat som ett kassettband med en A-sida och B-sida. Till och med insidan av pärmarna är tänkta att likna ett kassettbandsfodral med plats för att skriva låtlistor på. Och det stannar inte där heller; även bokens sidor påminner om att kassettband spelar en mycket viktig roll i berättelsen med paustecken som markerar perspektivbyte och sidnummer som är inbäddade med bandtejp, som spelar framåt och rullas upp på en sida efterhand som man läser. Det är så himla snyggt och så himla genomtänkt så jag blir alldeles sprittig! Och så blir jag alldeles nostalgisk när jag tänker på mina egna blandband inspelade från radio när jag gick på mellan- och högstadiet. För inte fanns något Spotify eller låtlistor då, inte. Ville man spela sin favoritmusik så fick man allt anstränga sig och lägga tid på att sitta vid radion och trycka rec och paus på exakt rätt ställe.

Tyvärr är inte utsidan allt och jag känner mig på nåt vis lurad av förpackningen. För innehållet är på långa vägar inte lika bra.

2013 har trettonåriga Ameliah nyligen flyttat in hos sin mormor efter att båda hennes föräldrar nu dött. Sommarlovet har precis börjat och Ameliah gör det till sin uppgift att gå igenom alla grejer som tillhört hennes mamma. Mamman var en stor musikälskare och bland alla hennes saker finns flera skokartonger fyllda med kassettband, alla prydligt märkta med namn på artist. Det är allt från James Brown till Nirvana och Ameliah bestämmer sig för att lyssna igenom precis allt. Men ett av banden är annorlunda; etiketten är avskavd och när hon trycker i bandet i bandspelaren är hon inte beredd på att höra en pojkes röst som dessutom tycks tala direkt till henne.

Tjugo år tidigare, 1993, är Ryan tretton år. Ryan och Ryans pappa flyttar ihop med pappans flickvän och son, Nathan, som är i samma ålder som Ryan. Det blir en turbulent omställning som varken Nathan eller Ryan är så glada över. Ryan sörjer dessutom fortfarande sin mamma som dött ett år tidigare och har börjat spela in en slags dagbok på kassettband som ett sätt att bearbeta sorgen. På bandet pratar han om den nya familjesituationen och om sin döda mamma men också om tjejen som han blivit över öronen förälskad i men som inte ens vet vem han är.

Självklart finns det ett band som förenar Ryans och Ameliahs liv. Men vad och på vilket sätt är den stora frågan som hela berättelsen tycks gå ut på. Trots tydliga avsnittsmarkeringar och till och med olika typsnitt så tycker jag hoppandet mellan Ryans och Ameliahs perspektiv blir rörigt och onödigt hoppigt. Och till skillnad från många andra böcker med korta avsnitt, som jag ofta upplever ger ett större driv i berättelsen, så tycker jag att Blandband är seeeg...

Det vita mörkret

Finns inte längre att köpa

Jösses, vilken tid det har tagit mig att komma igenom Geraldine McCaughreans bok! Jag försökte läsa Det vita mörkret redan i somras, men gav faktiskt upp redan efter ett par sidor. Nu gjorde jag ett nytt försök och återigen kände jag flera gånger starkt för att bara lägga boken åt sidan och glömma den. Det vita mörkret är en slow starter, minst sagt, personligen tycker jag inte heller att det är en bok som man bara kan läsa kortare avsnitt ur då och då - jag behövde läsa stora sjok i taget för att komma in i berättelsen. Men det var faktiskt värt att kämpa sig igenom första halvan för sen tar det sig nämligen ordentligt mot slutet.

Sym är fjorton år, kan allt om polartrakterna och är kär i en man som har varit död i snart hundra år. Hon för fantasisamtal med sin hjälte och idol, tillika stora kärlek, Titus Oates (minsann en stilig karl, får jag hålla med om!), som deltog i Scotts expedition till Sydpolen i början av 1900-talet. Syms relation till den nu döde fadern har varit ganska komplicerad då hon alltid känt att han inte tyckt om henne. Istället har en god vän till fadern, Farbror Victor, fungerat som hennes fadersfigur. Det är också Farbror Victor som matat Syms intresse för Antarktis, försett henne med fakta, berättelser och böcker om nordpolen och sydpolen och olika expeditioner. Efter faderns död flyttar också denne Victor in hos Sym och hennes mamma för att, som han säger, ta hand om dem.

En dag bjuder Victor Sym till Paris. Egentligen är det meningen att även Syms mamma ska med på resan, men just när de ska gå på tåget upptäcker mamman att hennes pass är borta. Hon kan ju inte åka utan sitt pass! Och biljetterna är inte ombokningsbara heller. Så det slutar med att bara Sym och Victor åker till Paris. Lite synd om mamman är det ju, men de ska ju bara vara borta ett par dagar. Eller det är i varje fall vad Sym tror, men väl i Paris väntar nästa överraskning. Victor har nämligen bokat en annan resa: en guidad turistexpedition till Antarktis! Sym blir så klart överförtjust! Det är en once in a life time opportunity och Sym förstår att hon inte kan tacka nej till att följa med, även om hon är orolig för vad hennes mamma ska säga när de ska vara borta så mycket längre.

Och det är egentligen först när turistexpeditionen slagit läger på Antarktis som Sym börjar ana ugglor i mossen, trots en rad märkliga beteenden från Farbror Victors sida (vad hände till exempel med mammans pass?) - men Sym tycks förlåta honom för alla möjliga oegentligheter. Som läsare tvivlar man rätt så tidigt in i boken på farbror Victors uppsåt med resan. Han har knappast rest hela vägen till Antarktis med Sym bara för att göra henne glad. Men vad har han i baktanken egentligen?

Det här är en bok som kräver en ganska så van läsare. Och trots en seg början så blir det som sagt en rejäl islossning mot slutet. Och med boken väl utläst så ändras faktiskt hela min uppfattning om Det vita mörkret. McCaughrean har ett målande språk med humoristisk ton och jag tycker framför allt om hennes beskrivningar av den karga och köldslagna sydpolen. Och porträttet och karaktärsutveckling av Sym är lysande och trovärdigt. Det är inte konstigt att Sym har svårt att säga ifrån när det gäller hennes karismatiske farbroder - som ju är ett geni dessutom, samtidigt som hon själv hela tiden blivit matad med att hon är klumpig och har en far som inte tycker om henne. Men ute på isen växer hennes insikt om farbroderns tillkortakommande och hennes självförtroende ökar bit för bit.

För övrigt så tycker jag att Det vita mörkret är förpackad med ett snyggt omslag och som alltid är det också kul att få läsa en bok som gör en lite mer allmänbildad; det avslutande kapitlet berättar om Scotts expedition till Antarktis.

Oceanen vid vägens slut

finns bl.a. hos adlibris och bokus

Låt mig börja med att säga: Vilket bokomslag! Bara det skulle gjort mig sugen på att läsa Oceanen vid vägens slut. Och så är det dessutom en skicklig berättare som Neil Gaiman som står bakom innehållet. Lyckträff!

En man i övre medelåldern (det slår mig faktiskt först nu att Gaiman inte ger oss ett namn på bokens huvudperson!) har precis begravt sin far och behöver samla sina tankar. Han sätter sig i sin bil och kör till synes planlöst omkring, men hans undermedvetna styr honom till hans barndomstrakter. Närmare bestämt till familjen Hempstocks gård, den med ankdammen på baksidan. Fru Hempstock, som fortfarande bor kvar på gården, hälsar honom välkommen att sitta på bänken vid dammen. Och genast när han sätter sig minns han tillbaka till det året då han fyllde sju år.

Det var året då den inackorderade gruvarbetaren från Sydafrika tog livet av sig i familjens bil. Det var året då pojkens föräldrar skaffade en barnflicka till honom och hans lillasyster. Det var det året då han träffade Lettie Hempstock och lärde känna henne, hennes mor och mormor. Och det var också det året då den här pojkens barndom tog ett abrupt slut när ondskan trädde in i hans liv.

Oceanen vid vägens slut ger mig starka Coraline-vibbar. Det är åter igen det för vuxenvärlden utlämnade barnet som är i centrum. Det är otäck som i Coraline, men Oceanen vid vägens slut kryper ännu mer under huden på mig. För här saknas det framåtblickande lyckliga hoppfulla slutet. Det är bara konstaterande; Så här är det att vara barn och inte kunna hävda sin rätt gentemot vuxna. Bara det leder till eftertanke. Men Gaiman väcker också andra självrannsakande tankar till liv hos läsaren. Vårdar vi våra egna liv till exempel?

Jag har faktiskt redan läst den här boken två gånger nu. Och den var minst lika bra andra läsningen, om inte bättre! Språket är magiskt och fantasi och verklighet flyter ihop när otäckheter tar sig in i pojkens vardagsmiljö. Bara efterordet, där Gaiman skickar tacksamma tankar till än den ena än den andra är värt att läsa. Allt med den här romanen känns så väl genomarbetat! Oceanen vid vägens slut kommer att stanna kvar i mina tankar länge. Det är en fantastisk bok!

Som om hösten kom på sommaren

Läs mer på bokus eller adlibris

Jag gillar titeln på norrmannen Jan Henrik Nielsens debut, Som om hösten kom på sommaren. Det är något ödesmättat och poetiskt över den, vilket även det snygga bokomslaget signalerar. Det är överlag en synnerligen snyggt förpackad bok, vars yta går hand i hand med innehållet. 

Nanna och Fride bor med sin pappa i en bunker under jorden. I nästan sex år har de levt instängda och isolerade. Allt för överleva smittan som förpestade världen. Smittan som först fick växterna och naturen att dö, som sedan angrep djuren och till sist fick människor att insjukna och dö. För Frides del, som bara var en bebis när de gick ner i bunkern, innebär det att hon inte ens har några minnen eller erfarenheter av livet ovan jord. Och Nanne, som nu är tolv år, har mest vaga minnen. Deras enda länk till omvärlden sker genom ett periskop och i det tittar de ofta och längtansfullt för att se om någon förändring skett där uppe och utanför. Men världen ovanför ser lika död ut nu som för sex år sedan.

Men så börjar maten ta slut och en dag insjuknar Nannas och Frides pappa. Det kan vara samma smitta som så många dog av. Enligt systrarnas pappa kan det finnas medicin undangömt i deras gamla lägenhet. Men pappa är alldeles för sjuk för att kunna lämna bunkern och även om de inte är säkra vad som kommer att möta flickorna där uppe, så berättar han för dem hur de ska ta sig tillbaka in till stan.

Nanna och Fride ger sig ut på sitt livs uppdrag, för medicinen är pappas enda chans och pappa är allt flickorna har, och världen utanför tycks trots allt bära på små spår av liv.

Som om hösten kom på sommaren är rätt långsam i tempot, det betyder emellertid inte att romanen saknar spännande inslag, men det är uppenbart att Nielsen jobbat med att bygga upp stämningen; det ödsliga, ensamma, tysta. Och trots de övergivna, vissna och ödsliga platser som boken beskriver och trots ett sorgligt slut, så läser jag ut den här boken med en känsla av hoppfullhet som känns bra.

20 över 7

se mer på adlibris eller bokus

Ewa Christina Johansson är ett säkert kort om man vill läsa något spännande! Jag tycker hennes böcker om Ella som är utgivna på Hegas förlag är väldigt bra, och jag är riktigt sugen på att läsa Anden i glaset, som kom ut i början av hösten och som jag ännu inte hunnit läsa, men som jag hoppas få in när jag kallar in utlånade böcker inför sommarlovet. Med tanke på det tilltalande omslaget till Johanssons senaste bok, 20 över 7, så passade jag på att utnyttja min bibliotekariska förmån att låna hem boken innan den ens hamnat på nya-böcker-snurran. För med det omslaget tror jag det kommer att dröja innan jag kan lägga vantarna på den. 20 över 7 ser ut som en bok inom skräckgenren, men är snarare en deckare med övernaturliga inslag. Och helt ärligt så blev jag faktiskt lite besviken.

Luddes kusiner Mille och Hella är spårlöst försvunna efter att det brunnit i ladan på den gård de bor på. Det verkar som att Luddes kusiner är borta för alltid, men Ludde kan inte riktigt tro att det är sant. När hans mamma och pappa åker ut till gården för att titta på förödelsen följer Ludde med. Uppe på vinden ser han hur någon nyligen ristat in texten 20 över 7 på en planka. Vad betyder det? Har det något med försvinnandet att göra?

Berättelsen är både intresseväckande och spännande fram till upplösningen då gärningsmannen både bekräftar att han är den skyldige, exakt vad han gjort samt helt utan förekommen anledning (annat än att läsaren ska få veta vad som hänt) avslöjar hela sitt motiv för huvudpersonen. Det blir en typisk nu-avslöjar-jag-allt-innan-jag-dödar-dig-med-scen. Jag hade mycket hellre läst några sidor till för att få till ett smartare och skickligare avslöjande. Slutet tillåter läsaren att själv fundera kring oförklarliga och/eller övernaturliga företeelser, men personligen tycker jag mest att det är konstigt och ologiskt och jag funderar över om Johansson helt enkelt bara försökt komma runt ett givet eller traditionellt slut på sin berättelse.

Alice i Zombielandet

Finns tex på adlibris eller bokus

Det här boken av Gena Showalter fick jag nys om via en elev på min skola. Håll med om att titeln låter intressant; Alice i Zombielandet, speciellt om man som jag gillar zombieböcker. Och visst låter det som att författaren har kommit på nåt riktigt spännande genom att parafrasera Lewis Carolls klassiska och fantasifulla saga, Alice i Underlandet. Och håll med om att omslaget till boken är snyggt!

Alice Bells pappa har alltid varit lite egen. Konstig, skulle nog många säga. Alice och hennes lillasyster Emma har aldrig fått vara ute efter mörkrets inbrott eftersom deras pappa insisterat på att de kan bli tagna av monsterna. Monsterna som i och för sig bara pappa kan se, men som likväl sätter reglerna för hela familjen Bell.

Så en dag vänds Alice liv upp och ned på ett ögonblick när de monster som pappan alltid fruktat faktiskt visar sig existera och dödar hela Alice familj. De äter av Alice mamma och pappa. Alice vill först inte tro på vad hon sett, men tecknen på att hennes pappa trots allt inte var galen blir hela tiden allt tydligare. Alice tänker dock inte gömma sig som hennes pappa gjorde under så många år. Alice plan är istället att hämnas på zombiemonsterna, men då måste hon lära sig att slåss mot dem också. Och den som skulle kunna lära henne är en av skolans snyggaste, men också farligaste killar, Cole Holland, en kille som också bär på en och annan hemlighet.

Jag tror inte någon blir direkt förvånad om jag påstår att Alice i Zombielandet inte direkt är nån litterär upplevelse, det är en väldigt pratig bok, vars översättning dessutom är aningens ojämn, men med detta sagt så tror jag ändå att detta är en roman som absolut går hem hos den tänkta målgruppen, det vill säga tonårstjejer som längtar efter både romantik, action, flärd och lättsmält underhållning. Det är rätt mycket Twilight över det hela; det är väldigt stereotypisk och amerikanskt. Alice är en sketasnygg tjej med dåligt självförtroende, som får suga i sig bekräftelse från alla håll och kanter och som för första gången får uppleva den första stora elektriska attraktionen. Showalter bjuder på mycket av varan muskulösa manskroppar och unga snygga människor som gnider sig mot varandra för att i nästa mening moraliserar över att dricka alkohol och ha sex. Och varje söndag går man i kyrkan, det är en självklarhet!

Precis som man kan ana så berättar författaren i en Q & A på sista sidorna att hon först kom på titeln, Alice in Zombieland, sen fick innehållet komma. Förutom att parafrasera på titeln till Alice i Underlandet, så har innehållet föga med Lewis Carolls bok att göra. Tyvärr, för det hade faktiskt kunnat göra den här romanen riktigt kul och skruvad. Ett ständigt återkommande fluffigt vitt kaninmoln förekommer förvisso, och även om detta är en blinkning åt original-Alice, så känns det mest av allt bara krystat.

Stämningsfull spökhistoria

Läs mer på adlibris eller bokus

Den svenska upplagan av Susan Hills Kvinnan i svart har ett fantastiskt snyggt bokomslag som passar synnerligen väl till bokens innehåll. Kvinnan i svart utkom redan 1983 och räknas redan som en av de stora moderna skräckklassikerna, men det har dröjt tjugo år innan Susan Hills roman kommit ut i svensk översättning. Att det dröjt så länge känns lite synd, och min gissning är att en översättning påskyndats först efter att filmen baserad på boken, med Daniel Radcliff  - allas vår Harry Potter, i huvudrollen, gick upp på bio 2012. Men den som väntar på nåt gott...

Arthur Kipps, ung advokat från London, skickas norrut för att representera advokatfirman han jobbar för vid Mrs Drablows begravning och för att gå igenom hennes papper och reda ut hennes affärer. Han får veta att Mrs Drablows var något av ett original medan hon levde och att hon levde ensam i en ensligt belägen egendom, Eel Marsh house, som bara går att nå vid lågvatten. Runt om huset finns ett vidsträckt landskap av sankmarker som man, om man är oaktsam, lätt kan gå ner sig i.

När Kipps anländer till byn möts han av märkliga reaktioner på sitt ärende. Samtalet liksom upphör när Kipps berättar varför han kommit till byn. Han förstår att byborna vet mer om Mrs Drablow än vad de vill säga, men vad är det för hemligheter som inte får yppas och varför är alla så måna om att Kipps måste återvända till värdshuset varje kväll när hans arbete onekligen hade blivit mycket mer effektivt om han fick möjlighet att övernatta på Eel Marsh house? Och vem är kvinnan i svart som bara han tycks kunna se?

Hill har ett mycket målande språk och tecknar en tydlig miljö och stämning. Dis och dimma som gör att man lätt tappar bort sig, sankmarker och tidvatten med salta stänk. Det är grått och mjölkvitt och inte ens ljuden färdas som de ska i de tjocka dimmorna. Var kommer barnskriken och hästens förtvivlade gnäggningar från? Och det är alldeles rysligt och kusligt stämningsfullt!

Stort tack till Modernista för recensionsexet!

Ego-boost!

Med den sjätte Semlan och Gordon-boken utläst, så kan jag igen skriva under på nedanstående "blurb". (Varför heter det förresten "blurb"?!) Citatet nedan är för övrigt hämtat från mitt blogginlägg och recensionen av bok nummer fem; Två steg fram och ett tillbaka. Recension av Meningen med ett (mitt) liv kommer att dyka upp här på bloggen inom en snar framtid!

Kretsen

Finns hos bl.a. adlibris och bokus

Kretsen av Maggie Stiefvater är första delen i hennes nya serie om fyra böcker, Stiefvater har ju tidigare gjort succé med böckerna om Mercy Falls vargar, och för inte så länge sedan läste jag Dödsritten, som jag tyckte väldigt bra om. Jag har varit sugen på att läsa Kretsen ett tag, men inte riktigt haft tid/tagit mig tid till att läsa just denna. Men så valdes boken i en av mina bokcirklar. Lucky me! Nu blev jag ju "tvungen" att läsa den.

Blue bor med sin mamma, sina mostrar och mammans väninnor i ett litet klarblått hus i Henrietta, en mindre ort i Virginia. Alla kvinnor i Blues familj har siandets förmåga och försörjer sig på att läsa andra människors framtid. Spådomar och förutsägelser tillhör alltså Blues vardag, men själv är Blue den enda i sin familj som inte har några synska förmågor. Hon har förvisso en gåva som gör att hon kan förstärka andra mediers förmågor, men själv är hon hopplöst omagisk.

Ända sen Blue var liten har hon fått höra av sina mostrar och sin mor att om hon kysser sin sanna kärlek kommer han att dö. Detta faktum besvärade Blue väldigt länge, men nu vid sexton års ålder har hon helt enkelt bestämt sig för att aldrig bli kär, det finns förresten ändå inga vettiga killar i Henrietta att bli kär i, allra minst de rika och dryga killarna med korpemblem som går på den prestigefulla pojkskolan Aglionby.

På pojkskolan Aglionby (kan nån hjälpa mig med hur man ska uttala detta?!) går Gansey och hans kompisar Adam, Ronan och Noah. Gansey har vigt sitt liv åt leylinjer, det vill säga energilinjer, sådana man förr i tiden letade efter med exempelvis en slagruta, och framför allt åt att finna Glendowers grav. Enligt legenden ska den siste walesiske konungens kropp ha förts till Amerika och i själva verket är Glendower inte alls död - han sover bara väldigt, väldigt djupt. Och den som en gång väcker Glendower ska få alla sina önskningar uppfyllda.

Blues och de fyra pojkarnas vägar korsas, första gången under ett suddigt möte på en likstig under Sankt Marcus afton, och senare under en seans som äger rum hemma hos Blue. Blues intresse väcks och hon slår följe med killarna i deras jakt efter den slumrande konungen. Men det är inte enbart intresset för leylinjer och sovande kungar som får Blue att ansluta sig till gruppen. Blues förutbestämda öde verkar av allt att döma vara förknippat med åtminstone en av pojkarna. Kanske flera?

Stiefvater kombinerar gamla legender och magi med det vardagliga och nutida och jag gillar tanken på hur den uråldriga magin fortsätter leva vid vår sida trots den moderna människans skepticism. Och så gillar jag Stiefvaters skriftliga hantverk. Hon kan skriva hon, och Kretsen börjar på en gång väldigt bra och fängslande. Tyvärr tröttnade jag dock fram emot slutet. Det är möjligt att jag bara plöjde igenom för snabbt och otåligt, för ju mer jag nu i efterhand tänker på berättelsen, så kan jag se hur skickligt Stiefvater väver ihop dess delar. Och det kommer mer! Kretsen slutar med ett halvt avslöjande om att mer magi och oförklarligheter är att vänta i nästa bok, Drömtjuvarna, som kommer under våren 2014.

Otroligt snyggt bokomslag också, förresten!

Kodnamn Verity

bl.a. adlibris eller bokus har boken

Tema Andra Världskriget är en ständig favorit i repris på högstadiet och det finns mängder med romaner som utspelar sig under denna tid. Men det var ett tag sedan det dök upp något nytt inom ämnet som riktar sig till ungdomar (senaste boken jag kan komma på är John Boynes Pojken i randig pyjamas från 2007). Jag blev därför jätteglad när jag fick nys om Elizabeth Weins Kodnamn Verity. Äntligen något nytt att erbjuda niorna när de läser om Andra Världskriget i skolan! Och vad häftigt att det dessutom är kvinnliga hjältar i boken! Och gud, vilket snyggt bokomslag!

Kodnamn Verity handlar om piloten Maddie och radiotelegrafisten Julie som lär känna varandra i WAAF (Women's Auxiliary Air Force) alldeles i början av 1940-talet och de kommer att bli de bästa av vänner. Julie värvas så småningom till den brittiska underrättelsetjänsten men under en flygning till ett uppdrag i det nazistockuperade Frankrike, som utförs av Maddie, blir Julie och Maddie nedskjutna. Och medan Maddie håller sig gömd i en lada, i väntan på att kunna ta sig tillbaka till England, så tillfångatas Julie av Gestapo. Julie blir torterad och till slut går hon med på att avslöja sitt uppdrag och skriva ned sin bekännelse. Och det är genom den här bekännelsen som vi också får ta del av sanningen om Verity.

Visst låter detta spännande! Men. Det var längesedan det tog mig sådan tid att ta mig igenom en bok. Inte för att Kodnamn Verity är speciellt tjock med sina 330 sidor, jag har läst ut tjockare böcker på kortare tid, utan för att jag tycker att berättelsen är så seg. Det är lösryckta delar, en massa nonsens (kom till saken, liksom) och det är mycket tekniska beskrivningar av flygplan och flygplansmodeller, redogörelser för flygningar, och jag kan bara inte engagera mig tillräckligt.

Det är först i andra halvan, efter nästan 200 sidor, som jag börjar bli genuint intresserad och förstå romanens storslagenhet. För det är med den andra delen av boken, som berättas av Maddie, som allt faller på plats, berättelsen blir fullständig och jag börjar förstå hur skickligt Wein har komponerat ihop sin roman. Men det uppväger tyvärr inte helt och hållet det faktum att första delen av boken är lösryckt och låååång. Tyvärr tror jag nämligen att Kodnamn Verity vid det här laget redan tappat de flesta av sina läsare, speciellt tonårsläsaren. Det här är en bok som definitivt kräver läsvana. Det är faktiskt först med facit i hand, när sista sidan av boken är läst, som jag får någon form av Aha-känsla och kan förstå att boken legat på New York Times topplista, som det skvallras om på omslaget. 

Författaren visar sig, när man läser hennes efterord, själv vara pilot (vilket man nästan kan ana utifrån hennes entusiastiska flygplansbeskrivningar). Och Wein har gjort noggrann research inför sin bok, vilket hon ska ha cred för. Nu, med boken utläst, är jag glad för att jag inte gav upp min läsning där i början, men jag hade bra gärna önskat att någon berättat för mig hur tålamodsprövande läsningen skulle bli innan jag gav mig på Kodnamn Verity.

Värt att kämpa för

Pelle Sunvisson är fredsaktivist och högstadielärare och Värt att kämpa för är hans debutroman. En debutroman som jag känner mig väldigt kluven inför.

hos adlibris eller bokus

Värt att kämpa för utspelar sig under en hösttermin första året då Anna-Maria, Ania och Mateusz börjar gymnasiet. Anna-Maria och Mateusz är bästa kompisar och kan prata om precis allt. Nästan i alla fall. Alla runt omkring dem tycker att de vore det perfekta paret, men för Anna-Maria och Mateusz själva är det ett för riskfyllt steg att ta.

Anna-Maria är en ambitiös elev, men redan under uppropet med nya klassen skär det sig mellan henne och mentorn och resten av terminen blir ett återkommande uppvisande i orättvis behandling och maktmissbruk från lärarens sida.

Ania, som byter klass till Anna-Maria och Mateusz för att undvika killen som utnyttjade hennes kompis, berättar till slut för Anna-Maria om vad hon vet och tillsammans försöker tjejerna hjälpa Anias kompis, men framför allt se till så att inga andra tjejer råkar illa ut.

Jag gillar Sunvissons berättelse, som lockar till eftertanke, de mest spännande partierna är de som utspelar sig i klassrummet med den kantige och osympatiske läraren och Anna-Marias och Anias kamp för att synliggöra hans maktmissbruk, och jag gillar hur inkännande hans gestaltningar av gymnasieungdomarna är. Men det känns som att Sunvisson satt ribban lite för högt; ambitionerna är lite för höga. Jag tycker det spretar med för många karaktärer att lära känna och läraren Sunvisson lyser igenom lite för mycket på sina ställen och kärlekshistorien mellan Anna-Maria och Mateusz berör mig inte för fem öre. Tyvärr.

Stora delar av Värt att kämpa för består av dialoger med mycket talspråk och sms- och chattkonversationer. Däremellan inflikas väldigt målande och välskrivna miljöbeskrivningar, Sunvissons språk är verkligen jättevackert och poetiskt, men jag tycker inte att dessa styckena funkar ihop med resten av boken. Det blir för pretentiöst och jag tycker de här stycken känns för distanserade i förhållande till det vardagliga snacket som upptar merparten av boken. Det är lite som att Sunvisson skrivit två böcker.

Till sist måste jag säga nåt om bokomslaget också. Det är en katastrof! Jag förstår tanken bakom med pappersplanen, och det är på ett sätt jättesmart av Sunvisson att på det här viset även marknadsföra sitt förlag PS. Förlag, som använder samma pappersplan i sin logga. Men det går ju inte att se titeln! Dessutom är framsidan så intetsägande så att jag nästan kan slå vad om att inte någon tonåring skulle bli intresserad eller nyfiken på att titta närmare på denna bok.

Jag inser att jag låter jättenegativ, och jag ger förvisso mycket ris till Värt att kämpa för, men här finns stor potential till att nästa bok kan bli riktigt bra.

Saeculum

om boken på adlibris
om boken på bokus

Ursula Poznanski gör det igen! Saeculum är helt klart en värdig uppföljare till Erebos. Poznanski kan verkligen det här med att komponera ihop en spännande historia och precis som med Erebos är det svårt att lägga ifrån sig Saeculum när man väl börjat läsa.

Den tjugoårige läkarstudenten Bastian har nyligen lärt känna Sandra och han hoppas att vänskapen ska leda till något mer än bara vänskap. Medan Bastian tillbringar större delen av sin fritid åt att plugga medicin, så håller Sandra på med lajv. Hon är med i ett lajvsällskap, Saeculum, som regelbundet träffas och spelar rollspel. Reglerna är enkla; Saeculums rollspel utspelar sig under 1300-talet, alltså får deltagarna inte använda sig av något som är uppfunnit efter år 1400. Kläder, mat och levnadssätt - allt ska var så genuint som möjligt under rollspelen.

Under ett besök på en medeltidsmarknad får Bastian träffa Sandras lajvkompisar och Sandra lyckas övertala Bastian att följa med på ett lajvkonvent som ska hållas på hemlig ort under pingsthelgen. Saeculums rollspelsledare Paul tar emot Bastian med öppna armar medan den mer vaksamma Iris ställer sig mer tveksam till Bastians deltagande. Just det här lajvkonventet är tydligen extra speciellt och det är bara en liten utvald skara som får vara med. Det som är lite underligt är att Bastian, som aldrig tidigare varit med på ett lajv, ska få vara med på just detta konvent, medan andra mer erfarna lajvare får stanna hemma.

Orosmolnen hopar sig när Bastian får ett mystiskt telefonsamtal med en uppmaning om att stanna hemma. Och när det på väg till konventet, avslöjas var lajvet ska äga rum, får en tjej i gruppen, Doro, spel och varnar alla att detta kommer att sluta i en katastrof. Tydligen vilar det, enligt en gammal sägen, en förbannelse över platsen och Doro, är övertygad om att det spökar i skogen. Hon, som bejakar sina övernaturliga förmågor och själv kallar sig för häxa, menar att hon omöjligen kommer att kunna skydda gruppen från de oheliga andar som vilar i skogen. Förra årets lajvkonvent höll rum på samma plats, och redan då var det mycket som gick snett. Doro försöker övertala de andra om att man ska ta förra årets varningssignaler på allvar, men gruppen åker trots detta. Om än något mer illa till mods.

Och när en efter en av deltagarna försvinner spårlöst, börjar förbannelsen, som alla utom Doro tidigare skrattat åt, allt mer framstå som ett faktum. Men alldeles för sent inser gruppen att de måste söka hjälp utifrån om de någonsin ska ta sig därifrån levande.

Plotten i Saeculum är måhända inte så värst originell. Överlevnad i skogsmiljö känns igen från bland annat Hungerspelen, och det här med att låta en efter en av sina karaktärer försvinna får mig att tänka på Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men Poznanski kan sitt hantverk och hon bygger skickligt upp spänningen. Förutom Bastian, får man även följa Iris. Iris gömmer sig för någon, någon som kanske har lyckats spåra henne hela vägen ut i skogen, och som sår små tvivelfrön hos läsaren. Vad är det som gömmer sig där ute i skogen? Är det en förbannelse? Eller är det bara någon som vill hämnas på Iris?

Saeculum är en riktig bladvändare! För övrigt också en otroligt snygg sådan. Bara omslaget lockar ju till att ta reda på vad det här är för en bok. Förutom att Poznanski har en god berättarteknik gillar jag även hur hon bygger upp stämningen med hjälp av skogens mörker, tystnaden och illusionen av att lajvarna är helt ensamma i skogen. När det då plötsligt börjar ske en massa oförklarliga saker triggar detta fantasin, både hos bokens karaktärer och hos mig som läsare.

Barnkolonin

Boken hos adlibris
Boken hos bokus

Det är alldeles i början av sommaren som Joels familj flyttar från stan och ut på landet. Där, alldeles vid en sjö och i utkanten av en skog, har Joels föräldrar köpt ett gammalt vandrarhem som de nu tänker driva under namnet Frid & Fröjd.

Det första Joel lägger märke till när han stiger in i vandrarhemmet första gången, är det stora glasskåpet med uppstoppade djur och djurkranium.  När sen Joel hittar ett stort djurkranium, kanske är det kraniet av en varg, nedgrävt ute i skogen tar han med sig detta för att placera i glasskåpet. Strax därefter träffar han mannen i den rutiga skjortan för första gången. Han håller på att laga en källardörr och Joel hjälper honom. Joel tar för givet att den tystlåtne mannen är en vaktmästare eller nåt, men när han nämner detta för sina föräldrar blir de förbryllade; här finns ingen vaktmästare.

Men Joel fortsätter att stöta på mannen i den rutiga skjortan. Men alltid när han är ensam, och mannen är vänlig, men han utstrålar en kyla som får Joel att känna obehag. Och det är inte bara mannen som får Joel att känna sig olustig på vandrarhemmet. Joel är säker på att han kan höra ljudet av ett barn som gråter och i vissa rum ser Joel solkatter som fladdrar på väggarna, i rum där solens strålar inte kan nå in. Och när hans treåriga tvillingsmåsyskon nämner en pojke de lekt med, under tiden de av misstag blev inlåsta i källaren, bekräftar detta Joels misstankar om att det spökar på vandrarhemmet.

Vandrarhemmet har tidigare varit en barnkoloni, dit fattiga och sjuka barn förr i tiden fick komma om somrarna för att vila upp sig och få andas frisk lantluft. Grannflickan Ninas mormor, som jobbade på barnkolonin i sin ungdom, kan berätta mer om vandrarhemmet och dess historia, men när Joel råkar nämna mannen i den rutiga skjortan vägrar hon säga något mer.

Barnkolonin av Kerstin Lundberg Hahn är en riktigt kuslig rysare - en bladvändare! Berättelsen innehåller alla ingredienser som gör detta till en bra skräckhistoria. Här finns sommaridyllen med det ensligt belägna vandrarhemmet med en historia från förr, djupa och mörka skogar och sjöar, gråtande barn och en gammal kvinna som bär på svaret, men som inte vill eller kan prata om det förflutna.

Jag var faktiskt lite tveksam till Lundberg Hahns första ungdomsbok till en början med. Hon har ju tidigare skrivit mystik- och rysarböcker för mellanåldern och när jag började läsa Barnkolonin tyckte jag först att tonen kändes lite barnslig för att handla om en kille på fjorton år. Men det beror nog mer på att Joel är en ganska lugn tonåring, som varken är tuff, populär eller erfaren, och han hamnar därför i skymundan för sin mer typiska-tonårs-storasyster. Efter de inledande kapitlen och i takt med att man lärde känna Joel var detta inte längre något jag tänkte på och jag lät mig istället helt och hållet uppslukas av mystiken.

Jag älskar stämningen i Barnkolonin. Det kusliga smyger liksom på en, emellanåt dominerar det vardagliga med passning av småsyskon, Joels storasyster Agnes som surar och klagar över den dåliga täckningen ute i skogen, Joels försiktiga förälskelse i Nina och sköna slappa sommarlovsdagar ute i solen. Men så påminner Lundberg Hahn om att Barnkolonin minsann inte bara är en idyllisk sommarlovsbeskrivning och låter istället de kalla kårarna krypa längs ryggen på en. Underbart läskigt bokomslag dessutom!