torsdag 16 oktober 2014

Det vita mörkret

Finns inte längre att köpa
Jösses, vilken tid det har tagit mig att komma igenom Geraldine McCaughreans bok! Jag försökte läsa Det vita mörkret redan i somras, men gav faktiskt upp redan efter ett par sidor. Nu gjorde jag ett nytt försök och återigen kände jag flera gånger starkt för att bara lägga boken åt sidan och glömma den. Det vita mörkret är en slow starter, minst sagt, personligen tycker jag inte heller att det är en bok som man bara kan läsa kortare avsnitt ur då och då - jag behövde läsa stora sjok i taget för att komma in i berättelsen. Men det var faktiskt värt att kämpa sig igenom första halvan för sen tar det sig nämligen ordentligt mot slutet.

Sym är fjorton år, kan allt om polartrakterna och är kär i en man som har varit död i snart hundra år. Hon för fantasisamtal med sin hjälte och idol, tillika stora kärlek, Titus Oates (minsann en stilig karl, får jag hålla med om!), som deltog i Scotts expedition till Sydpolen i början av 1900-talet. Syms relation till den nu döde fadern har varit ganska komplicerad då hon alltid känt att han inte tyckt om henne. Istället har en god vän till fadern, Farbror Victor, fungerat som hennes fadersfigur. Det är också Farbror Victor som matat Syms intresse för Antarktis, försett henne med fakta, berättelser och böcker om nordpolen och sydpolen och olika expeditioner. Efter faderns död flyttar också denne Victor in hos Sym och hennes mamma för att, som han säger, ta hand om dem.

En dag bjuder Victor Sym till Paris. Egentligen är det meningen att även Syms mamma ska med på resan, men just när de ska gå på tåget upptäcker mamman att hennes pass är borta. Hon kan ju inte åka utan sitt pass! Och biljetterna är inte ombokningsbara heller. Så det slutar med att bara Sym och Victor åker till Paris. Lite synd om mamman är det ju, men de ska ju bara vara borta ett par dagar. Eller det är i varje fall vad Sym tror, men väl i Paris väntar nästa överraskning. Victor har nämligen bokat en annan resa: en guidad turistexpedition till Antarktis! Sym blir så klart överförtjust! Det är en once in a life time opportunity och Sym förstår att hon inte kan tacka nej till att följa med, även om hon är orolig för vad hennes mamma ska säga när de ska vara borta så mycket längre.

Och det är egentligen först när turistexpeditionen slagit läger på Antarktis som Sym börjar ana ugglor i mossen, trots en rad märkliga beteenden från Farbror Victors sida (vad hände till exempel med mammans pass?) - men Sym tycks förlåta honom för alla möjliga oegentligheter. Som läsare tvivlar man rätt så tidigt in i boken på farbror Victors uppsåt med resan. Han har knappast rest hela vägen till Antarktis med Sym bara för att göra henne glad. Men vad har han i baktanken egentligen?

Det här är en bok som kräver en ganska så van läsare. Och trots en seg början så blir det som sagt en rejäl islossning mot slutet. Och med boken väl utläst så ändras faktiskt hela min uppfattning om Det vita mörkret. McCaughrean har ett målande språk med humoristisk ton och jag tycker framför allt om hennes beskrivningar av den karga och köldslagna sydpolen. Och porträttet och karaktärsutveckling av Sym är lysande och trovärdigt. Det är inte konstigt att Sym har svårt att säga ifrån när det gäller hennes karismatiske farbroder - som ju är ett geni dessutom, samtidigt som hon själv hela tiden blivit matad med att hon är klumpig och har en far som inte tycker om henne. Men ute på isen växer hennes insikt om farbroderns tillkortakommande och hennes självförtroende ökar bit för bit.

För övrigt så tycker jag att Det vita mörkret är förpackad med ett snyggt omslag och som alltid är det också kul att få läsa en bok som gör en lite mer allmänbildad; det avslutande kapitlet berättar om Scotts expedition till Antarktis.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar