Brown girl dreaming

Länk till adlibris och bokus

Jacqueline Woodson växte upp i South Carolina och Brooklyn , New York. Trots sitt kämpande med läsningen och bokstäverna bestämde hon sig tidigt för att det var författare hon ville bli när hon blev stor. Det var ju berättelserna hon älskade! På fri vers berättar Woodson om sin uppväxt i en religiös familj, med en frånvarande pappa, en mamma som var noga med att hennes barn inte skulle utmärka sig som "typiskt svarta" när de pratade och uttryckte sig och morföräldrar som ibland var mer föräldrar än mamma och pappa var.

Brown girl dreaming är Jacqueline Woodsons egen uppväxtskildring från 1960- och 1970-talets USA och är en berättelse om att hitta sin egen plats. Samtidigt som detta är Woodsons egen barndomshistoria så är romanen också en skildring av USA's afroamerikanska historia från slaveriets dagar, segregationer och Rosa Parks, medborgarrättskämpar som Martin Luther King och Malcolm X och fram till Black power-rörelsen.

Den som vill läsa 2018 års ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons böcker på svenska får vänta ett litet tag till. Brun flicka drömmer, som denna bok kommer att heta på svenska, är första bok att översättas och väntas släppas nu i maj.

Skriet från vildmarken

Den stora och snälla blandrashunden Buck lever ett bekvämt liv som familjehund hos domare Miller på USA's västkust. Men hans tillvaro förändras i ett slag när trädgårdsmästaren kidnappar Buck för att sälja honom vidare som slädhund i Alaska.

Buck får snabbt lära sig att frukta och underkasta sig mannen i den röda tröjan, han som utan att tveka använder sin påk för att visa vem som bestämmer. Buck säljs förvisso snart vidare till något trevligare män, men att jobba som slädhund är ett hårt liv och i Alaska är det dessutom vildmarkens lagar som råder. Om Buck ska överleva är det dessa lagar han måste lära sig att följa. Och faktiskt börjar uråldriga instinkter inom honom vakna till liv. Vildmarkens lagar och de nyvaknade instinkterna hos Buck gör att han så småningom kan besegra hundspannets grymme ledarhund Spitz. Buckblir självklart den som nu tar täten i spannet.

Buck gillar att arbeta och han gör sig snart känd som en särdeles stark och modig draghund och flera män skulle vilja ha honom i sitt spann. Och nog vet Buck att lyda sin herre, men allra helst skulle han vilja gå sin egen väg. För varje år som går lockar och pockar livet ute i vildmarken på honom allt mer. De vilda hundarnas och vargarnas yl, skrien från vildmarken, kallar på Buck.

Jack London slog igenom med Skriet från vildmarken 1903. Denna är också hans mest älskade vildmarksskildring. Att London själv följde med guldruschen till Klondyke i slutet av 1800-talet märks i de noggranna och levande skildringarna av natur och arbetsförhållande som också framstår som både våldsamma och brutala. De många blodiga och obarmhärtiga beskrivningarna bidrar så klart till framställningen av vildmarken som en oerhört tuff tillvaro där allt handlar om att överleva. Skriet från vildmarken är spännande att läsa och jag tycker också det är intressant hur tydligt Londons influenser från bland annat Darwin och Kipling lyser igenom i romanen.

Tur gånger tre

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Långt nere i amerikanska södern i North Carolina ligger den lilla hålan Tupelo Landing. Här bor elvaåriga Mo LoBeau. Som nyfödd hittades hon uppsköljd på flodstranden efter en orkan. Översten som fann henne gav henne namnet Moses (han visste inte då att det var en flicka) och det namnet har hängt med Mo ända sedan dess. För trots att man letade och efterlyste Mos riktiga mamma så hittade man henne aldrig och Mo har alltsedan dess bott hos Översten och Miss Lana som driver byns café.

Vissa tycker att Mo har haft otur i livet som föddes under orkanen och som inte vet vem sin riktiga mamma är. Det går inte en dag utan att Mo försöker lösa gåtan med vem hennes mamma är. Regelbundet slänger Mo flaskpost i floden med brev adresserade till Mamma bortom floden med förhoppningen om att en dag finna sin mamma som kanske finns någonstans där bortom floden. Men trots att Mo ännu inte fått svar på gåtan om vem hennes mamma är så anser Mo själv att hon faktiskt har haft tur i livet. Hon blev ju trots allt hittad och hon har ju trots allt fått bo hos Miss Lana och Översten.

Den här sommaren händer det grejer i lilla Tupelo Landing. En polis kommer en dag till byn för att utreda ett mord. Mo, som ju faktiskt har en del erfarenhet av att göra detektivefterforskningar tack vare sökandet efter Mamman bortom floden, tycker att hon och kompisen Dale kan hjälpa polisen i jakten på mördaren. Polisen är måttligt road, men faktiskt så får lösningen på mordgåtan en skjuts framåt tack vare Mo. Men Mo råkar också snubbla över en rad omvälvande hemligheter som under flera år väntat på att bli avslöjade.

Tur gånger tre är ett riktigt sommaräventyr med fart och fläkt och härliga miljöer och intressanta och annorlunda karaktärer. Jag hade bara hört gott om Sheila Turnages bok och hade därför en del förväntningar när jag till sist äntligen började läsa. Och till min lättnad kan jag skriva under på allt det goda jag hört: Tur gånger tre bjuder på en riktigt bra historia med roliga händelseutvecklingar - ett läsäventyr som definitivt också skulle passa som högläsning.

Lättsamt. Men fruktansvärt tröttsamt.

Läs mer på adlibris eller bokus

ttyl av Lauren Myracle uppmärksammades när den gavs ut 2004 som första bok som helt och hållet är skriven i chatt-form. Men det var inte bara stilen som väckte uppmärksamhet, dess språkbruk och innehåll av sexuell karaktär gjorde nämligen att boken också kommit att toppa listan över böcker som amerikanska medborgare velat bannlysa. Förutom det här med att det snackas om att raka sig mellan benen, som jag innerligt hoppas är en dålig översättning av raka bikinilinjen, så stör inte språkbruket mig så mycket. Men formen, däremot...

De tre femtonåriga tjejerna Angela "SnowAngel", Zoe "Zoegirl" och Maddie "MadMaddie" är bästisar och går på high school. De träffas dagligen i skolan och kvällsligen och på helger på chatten. Här snackar de om dagens eller veckans händelser, förälskelser, skola, tv-serier, allmänt skitsnack och annat som är viktigt i en tonårings liv. Det är väldigt lättsamt. Men fruktansvärt tröttsamt .

Att läsa sida upp och ned med chattkonversation blir ungefär som att spionera på någon man inte känner genom att att läsa deras chattloggar. Och det kanske låter lite spännande. Men det är det inte! Jag känner absolut inget engagemang för de tre tjejkompisarna. Överhuvudtaget. Det är fruktansvärt ytligt och handlar egentligen mest om skvaller, snygga killar och vilka kläder tjejerna ska ha på sig, inklusive parfym och smink. Visst vänjer man sig vid att läsa i chattform, men det är så själlöst. Det positiva är dock att det går undan att läsa eftersom det mesta kan skummas.

Champion

snart på svenska hos adlibris och bokus

Det är inte länge kvar nu tills Marie Lus avslutande bok i Legend-trilogin kommer ut på svenska. Jag kunde inte hålla mig tills Prodigy var översatt och inte heller ville jag vänta på att läsa Champion (hade bara tiden funnits så hade jag antagligen slukat Champion redan när den kom ut på engelska i våras, men bättre då att som nu läsa den under semestern och njuta!)

Dock gav jag mig tid till att läsa om Prodigy på svenska (stort tack till Modernista för recexet!) innan jag tog tag i Champion. Jag tror i och för sig inte direkt att jag hade behövt läsa om Prodigy, men det var hur som helst lika spännande den här gången och ökade mitt sug efter att få veta upplösningen.

Republiken håller så sakteligen på att återvinna folkets förtroende under Elektor Andens styre och arbetar hårt för att göra Republiken till en öppen stat. June arbetar direkt under Anden som hans preses (Princeps Elect) och ingår i hans närmsta krets som rådgivare. Day däremot, har förvisso tilldelats en hög militär position, men han har dragit sig undan med sin bror och kämpar med behandlingen av den hjärntumör som sakta håller på att släcka hans liv, något som June hålls helt ovetandes om.

Det verkar som att landet håller på att återhämta sig, ett fredsfördrag håller på att tas fram mellan Republiken och Kolonierna när det plötsligt bryter ut en svår pestepidemi ut vid Kolonierna gränser. Kolonierna anklagar Republiken för att medvetet sprida smittan och står på randen till att förklara krig mot Republiken om de inte kan stoppa pestsmittan. Men något botemedel existerar inte. Åtminstone inte än. Nyckeln till botemedlet ligger hos Eden, Days bror, och June måste övertyga Day om att släppa ifrån sig sin bror för att finna ett botemedel, vilket å andra sidan innebär att Day riskerar att förlora allt. 

Marie Lu knyter ihop sin Legendtrilogi på ett bra vis, tycker jag. Det händer mycket i sista delen och både Junes och Days karaktärer fortsätter att utvecklas. Jag tycker Lu lyckas bra med att hålla sina karaktärer komplexa. Ingen är helt svart eller vit, god eller ond. De är människor med både svagheter och styrkor.

Men det jag allra mest gillar med Lus trilogi, och som i mitt tycke gör att Legend sticker ut från många andra dystopier som toppat försäljningslistorna de senaste åren, är att Lu verkligen sett till The big picture. Den värld hon skapat som bakgrund till sin berättelse omfattar HELA världen; hennes värld ingår i ett större sammanhang. Vi ser inte bara ett framtida USA som i Hungerspelen eller ett Chicago som i Divergent. Klimatförändringar och politiska och ekonomiska omständigheter har gjort Antarktiskt beboeligt och Afrika är en ledande kontinent. Marie Lu har tänkt ett steg längre än både Suzanne Collins och Veronica Roth gjort och det tycker jag, gör att Legend faktiskt placerar sig ett snäpp högre än dessa två andra bästsäljardystopier. Det och att den framtid som hon beskriver känns klart trovärdig, både supermaktmässigt, miljömässigt och tekniskt (många prylar som beskrivs låter helt klart som något som skulle kunna existera inom en inte alltför avlägsen framtid) . Det här är bra sci fi utan att bli det minsta utflippat.

Halvtidsindianen

I pocket hos bokus och/eller adlibris

Så kan jag stryka en bok till från listan över böcker jag länge velat läsa;  Sherman Alexies Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian.

Fjortonårige Arnold Spirit Junior, eller kort och gott Junior, är den töntigaste indianen i Spokanereservatet. Han är tunn som en sticka, föddes med vattenskalle och en extra uppsättning tänder, både läspar och stammar, har skev syn (långsynt på ena ögat och kortsynt på andra) och börjar lipa för allt och inget. Han blir kallad miffo flera gånger om dagen, men han är ändå reservatets smartaste indian. Och en sak förstår han; han måste ta sig ut ur reservatet för att bli någon, för att inte bli kvar i hopplösheten och för att överleva.

Reservatet präglas av fattigdom och alkoholism och hopplöshet framför allt. De flesta har resignerat och accepterat sin situation innan de ens börjat skolan. Juniors lärare Mr P pushar på Junior att söka sig till en skola utanför reservatet - en bra skola. En skola som kan ge honom ett rättvist betyg och som kan tillgodose hans utbildningsbehov.

Så Junior byter till Reardan, landsortsskolan för den vita medelklassen, som ligger 35 kilometer från reservatet. Den enda indianen på skolan, utom han själv, är skolans maskot. Behöver jag säga att en identitetskris är i antågande?

Sherman Alexie har använt mycket stoff från sitt eget liv när han skrev Den absolut sanna historien... Bland annat växte också han upp i ett reservat, men bytte till en skola utanför reservatet för att få en chans att komma bort från hopplösheten. Och precis som han själv blev, blir också Junior stjärna i skolans basketlag, bara för att nämna några saker. (Här kan man läsa mer om författaren och likheterna mellan honom och Junior)

Alexie är rapp och rå i tonen, det är vansinnigt roligt på sina ställen, men det är en tragikomisk humor som präglar romanen, för samtidigt som det är roligt så ligger allvaret och en bister verklighet högst påtagligt under ytan och griper tag i läsaren.

De serietecknade illustrationerna bidrar också till lättsamheten och ger boken en luftig och lättläst känsla. Jag kunde inte låta bli att tänka på Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans och att han väl nog måste använt Alexies roman som inspiration, för även om deras böcker nu skiljer sig åt en hel del så känns stilen liknande.