Bäckahästen

länk till adlibris och bokus

Kompisarna Jakob, Idriz och Roya brukar träffs på Bäckbys 4H-gård. Där hjälper de till at ta hand om djuren och hästarna och så gillar de att berätta spökhistorier för varandra. 

En dag kommer det en ny häst till Bäckby. Loke är den största och snabbaste häst kompisarna sett. Jakob som kan historien om bäckahästen är inte lika entusiastisk över Loke som Idriz Roya är. En bäckahäst lever i vattendrag och äter inte gräs som vanliga hästar utan människokött. Genom att göra sin rygg längre kan den locka upp fler barn att rida och sen rusa till närmsta vattendrag för att dränka dem. Jakob ser likheterna med Loke och en bäckahäst men hans kompisar viftar bara bort hans oro. För att övertyga dem om faran måste han hitta bevis.

Bäckahästen är första boken i Angelica Öhrns serie om Kompisarna i Bäckby och den är faktiskt mycket läskigare än vad omslaget utger sig för att vara. Det här är lättläst och väldigt spännande för lågstadiet. 

Den röda pyramiden

Rick Riordan, succéförfattaren bakom Percy Jackson som bidragit till flera ungdomars allmänbildning vad gäller grekisk mytologi, är uppenbarligen även intresserad av det forntida Egypten. Första delen i Kanekrönikan, Den röda pyramiden gavs ursprungligen ut redan 2010 men nu har den alltså kommit i svensk översättning.

Läs mer på adlibris eller bokus

Carter och Sadie Kane är syskon men uppvuxna på två olika kontinenter. Alltsedan deras mamma dog så har Carter fått vara med sin pappa, en framstående egyptolog, som flängt världen runt på olika uppdrag medan Sadie vuxit upp i London med sina morföräldrar. Syskonen har under fem år bara träffats ungefär två gånger om året, men nu vill deras pappa försöka ställa allt till rätta igen så att de blir en hel familj. Pappa Julius tar med sig sina barn till British museum där han tänker utföra ett experiment. Men experimentet går tokfel och Julius råkar släppa lös den uråldriga onda egyptiska guden Set och samtidigt förpassa sig själv till andra sidan. Syskonen tvingas fly för sina liv samtidigt som de dels måste ställa sin fars missöde till rätta och rädda honom. Men framför allt måste de hindra Set från att förgöra världen!

Den röda pyramiden påminner om ett riktigt Indiana Jones-äventyr (jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till filmen The Librarian) och till en början tycker jag det är spännande och även kul att få lite lättare kunskap om egyptisk mytologi. Men tyvärr tappar jag bort mig lite bland alla egyptiska namn och uttryck och att vartenda sida är fullkomligen dränkt av nya händelser, katastrofer eller äventyrligheter. För min del får denna fartfyllda berättelse endast motsatt effekt; jag tröttnar och inte ens berättargreppet med att låta Carter och Sadie växelvis berätta bidrar till något större driv för min del.

Jag kan ärligt säga att jag inte har läst ut Den röda pyramiden än. De senaste hundra sidorna har jag skummat en del och nu med lite mindre än hundra sidor ger jag nog faktiskt upp. Jag tycker det är tjatigt och långdraget med ständiga hinder och förvecklingar vars syfte endast verkar vara att plussa på x antal sidor till den redan tjocka romanen. Och apropå berättargreppet så är tanken den att det ska verka som att man lyssnar på en inspelning, vilket jag tyckte var fräscht och smart de första kapitlen, men tyvärr funkar det inte i längden och det blir mest konstlat, tycker jag. Riordans humor gillar jag dock samt de allmänbildande elementen i hans romaner, men i övrigt är Den röda pyramiden inte min tekopp.

Sammanlagt finns det tre delar i Kanekrönikan på engelska (plus en Survival guide), men jag lägger mycket hellre tid på att läsa om Percy Jackson än att fortsätta läsa om Carter och Sadie.

Tack till Modernista för recexet!

Dödsritten

I en avslutande kommentar till Dödsritten skriver Maggie Stiefvater att hon länge försökt skriva en bok om det mytologiska väsen som Dödsritten handlar om; vattenhästar. Vattenhästarna härstammar från den keltiska mytologin och finns i flera olika varianter, alla med namn lika omöjliga att uttala som det Stiefvater valt för sina varelser i boken, capaill uisce. Jag kände tidigare inte alls till myten om vattenhästarna som beskrivs som farliga sagohästar från havet, men lät mig fascineras under läsningen. Dessa sagohästar var våldsamma varelser, rovdjur som åt kött, men som man kunde tämja om man lyckades locka upp dem från havet.

Dödsritten hos adlibris eller bokus

Ön Thisby, en liten och karg ö flera timmars resa från fastlandet (som jag gissar är Skottland eller England
eller där nånstans) är känd just för sina vattenhästar - sina capaill uisce. I november varje år, då många vattenhästar lockas upp på ön, hålls också Scorpioloppet, ett lopp där tämjda vattenhästar tävlar vid strandkanten och där snabbast ekipage i mål vinner, vilket ju inte låter speciellt svårt. Men försök få en capall uisce att springa rakt fram när havet kallar på den och försök hålla dig lugn på dess rygg när saltvattenstänket lockar fram rovdjuret i den. Dödsfall under Scorpioloppet tillhör snarare regel än undantag

Sean Kendrick förlorade själv sin pappa i ett Scorpiolopp när han var liten. Sedan dess har han ägnat sitt liv åt att sköta om capaill uisces och han kan dessa hästar mer än någon annan på ön. Fyra gånger har han vunnit loppet, men då han tävlar för sin arbetsgivare, stallägaren Malvern, som äger de flesta av öns tämjda vattenhästar, går vinstpengarna till denne. I år står dock mer än bara vinstsumman på spel. Sean vill inget hellre än att köpa loss sin favorit-capall uisce, Corr. Och för första gången någonsin har han möjlighet att göra detta, men bara om han vinner Scorpioloppet en femte gång.

När Puck Connolly ställs inför att förlora inte bara sin äldre bror, utan också sitt föräldrahem och allt hon äger och har, beslutar hon sig för att ställa upp i Scorpioloppet och tävla om prispengarna med sin helt vanliga ponny Dove. Men aldrig någonsin tidigare har en kvinna ställt upp i loppet och hennes val väcker ont blod på den lilla ön.

Både Sean och Puck har allt att förlora - eller vinna, men det kan det bara finnas en segrare i Scorpioloppet och när förälskelsens vindar dessutom börjar blåsa över de båda motståndarna ställs saker och ting ytterligare på sin spets. 

Dödsritten är otroligt spännande! Och blodig. Och våldsam. Och med en gnutta lovestory dessutom. Och en hel del om hästar, men detta är ingalunda någon snäll hästbok utan har en mycket grymmare karaktär som står i paritet med myten om vattenhästarna. Precis som Stiefvater gör i Frost, så låter hon växelvis de båda huvudpersonerna utgöra bokens jag, vilket ger ett väldigt driv i berättelsen. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag låtit Dödsritten ligga så länge och bida sin tid vid mitt nattduksbord (sen i maj typ). Men det är någonting med Dödsrittens omslag samt att myten om capaill uisce inte är så känd som gör den här boken lite svårsåld, tror jag. Boken har inte heller haft nån vidare utlåningsstatistik i mitt bibliotek (vilket faktiskt inte bara beror på att jag har haft boken liggandes hemma så länge), men nu j-lar i det ska jag lobba för Dödsritten!

Mytserien

Den nyligen lästa Penelopiaden av Margaret Atwood utgör tydligen en del av den så kallade Mytserien. Här har jag uppenbarligen mer att hämta! Jag finner minst två böcker som jag redan nosat på lite på bibblan:

Odd och frostjättarna

I Odd och frostjättarna har Neil Gaiman hämtat stoff från den nordiska mytologin. Det är vikingatid och Norge har haft en ovanligt lång och kall vinter som aldrig tycks ta slut. I den lilla vikingabyn bor den 12-årige Odd. Hans namn betyder knivsegg och är ett namn som ska bringa tur. Men Odd är udda. Han är inte som alla andra pojkar. Han kan till exempel aldrig sluta le och detta retar sig många på. Den långa kalla vintern börjar gå folket på nerverna och har gjort byborna extra griniga och lättretliga. Odd beger sig till sin fars gamla skogshuggarstuga för att få lite lugn och ro. På vägen råkar han på en björn som fastnat med ramen i ett träd efter att ha försökt komma åt honung. Odd hjälper björnen och en enögd örn samt en räv dyker också upp. Det är märkliga djur för det visar sig att djuren kan tala. Odd får veta att Frostjättarna intagit Asgård och stulit Tors hammare. Men det värsta är att om inte gudarna får tillbaka hammaren så riskerar en evig vinter att sänka sig över människorna. Odd bestämmer sig för att hjälpa till.

Jag har inga entusiastiska superlativ att ösa över den här boken. Det är absolut ingen dålig bok på något vis, men jag får helt enkelt inget riktig känsla för berättelsen. En rätt så enkel fantasyhistoria som kan passa mellanstadiet framför allt.