Scoopet. Förstörda bevis

Länk till adlibris och bokus

Sturebergsskolan har fått order om att spara en halv miljon kronor och rektorn ser ingen annan lösning än att slå igen skolans bibliotek. När Hugo och Maryam som går i femman får höra detta blir de upprörda. Biblioteket får inte stängas! De samlar in namnunderskrifter från både elever och lärare och med fler hundra namnunderskrifter och gott självförtroende travar de in till kommunalrådet, han som bestämmer i kommunen, efter skolan för att övertyga honom om att biblioteket måste vara kvar. Dessutom står det ju i lagen att varje skola ska ha ett bibliotek. 

Men trots Maryams och Hugos ansträngningar viftar kommunalrådet bara bort dem och kör ner alla deras underskrifter i dokumentförstöraren! Inte heller lokaltidningen ser något nyhetsvärde i nedläggningen eller att kommunaldirektören uppträtt arrogant och totalt ignorerat listorna. Alltså får Maryam och Hugo ta saken i egna händer. Tillsammans med Johanna som går i deras parallellklass skapar de Scoopet, en tidning på nätet där de på egen hand kan nå ut med sin nyhet. Och tack vare lite egna efterforskningar ser deras nyhet faktiskt ut att kunna bli ett riktigt scoop! Det är nämligen något mycket fuffens över hela den här nedläggningshistorian.

Scoopet. Förstörda bevis är en alldeles lysande bra berättelse som är medryckande och dessutom pedagogisk utan att det blir allt för uppenbart. Jag var mest intresserad av att läsa boken utifrån plotten om två ungar som försöker rädda biblioteket från att bli nedlagt, men skolbibliotekarien i mig gick också igång på hur användbar den här boken kan vara att utgå från när man i skolan ska prata om såväl källkritik som demokrati. Widmark och Fichtelius tar exempelvis upp skillnaden mellan åsikt och nyhet och att kunna stärka det man skriver med källor och dessutom, högaktuellt just nu inför valet: hur styrs kommuner.

Jag tycker det här är ett högst lyckat samarbete mellan Martin Widmark och Erik Fichtelius, Scoopet. Förstörda bevis är en spännande berättelse med driv, rätt lättläst och till råga på allt en bok man lär sig något av. Jag gillar den så till den grad att jag faktiskt skulle vilja läsa fler böcker om Hugo och Maryam, även om det nu kanske inte ligger på författarnas agenda att skriva en serie.

Hasselskogen

Länk till adlibris och bokus

Sjuttonåriga Alice och hennes mamma Ella är ständigt på väg, förföljda av otur har de blivit rotlösa. Ibland har de kunnat stanna lite längre på ett ställe, ibland har Alice knappt hunnit börja skolan förrän hennes mamma stuvat in vad de har i bilen och gett sig av hals över huvud. Men så en dag kommer ett brev om att Alices mormor gått bort. Plötsligt får Alice mamma ro att slå sig ned och det verkar som att Alice skulle kunna gå sista åren på high school som vilken tonåring som helst.

Alice har aldrig träffat sin mormor som levt ett tillbakadraget liv på ett stort gods i Hasselskogen, ett gods köpt för inkomsten från hennes berömda sagosamling Sagor från Hinsidan. Sagosamlingen är en samling udda och rätt så mörka sagor med många hängivna fans men det är i princip omöjligt att få tag på ett exemplar längre, inte ens på antikvariat går den att finna och Alice själv har aldrig läst den.

I skolan blir Alice inför ett arbete ihopparad med Ellery Finch, något som irriterar henne ganska så mycket eftersom Finch är ett av mormoderns hängivna fans och alltså känner till mer om Alice mormor än vad hon själv gör.

Så en dag försvinner Alice mamma. Enligt Alice styvsyster förs hon bort av några otäcka typer som säger sig komma från Hinsidan och som också lämnar en lapp efter sig där det står "Håll dig borta från Hasselskogen". Alice är övertygad om att hennes mamma blivit kidnappad och för att hitta henne måste hon, trots meddelandet på lappen, ta sig till Hasselskogen. Men hur hittar man dit? Det finns ingen adress till Hasselskogen, än mindre finns det utsatt på någon karta. Och vilka är det som tagit Alice mamma? Hinsidan är ju ett ställe som Alice mormor hittat på. Eller kan det finnas på riktigt? Trots att Alice alltid försökt undvika sin mormors hysteriska fans så ser hon nu ingen annan utväg än att be Finch om hjälp. Finch kan sagorna utan och innan och kanske finns det ledtrådar att finna i sagorna. Som det stora fan Finch är ställer han mer än gärna upp och tillsammans ger de sig av för att leta upp Hasselskogen i hopp om att finna Alice mamma.

Hasselskogen är Melissa Alberts debutroman, en fantasifull saga med inslag av skrämmande element värdig bröderna Grimm. Jag gillar verkligen idén med en värld där sagofigurerna får liv. Där finns vissa likheter med Cornelia Funkes böcker och nog kan Melissa Albert mäta sig med Funke vad gäller fantasi och påhittighet. Dock är Hasselskogen något mer omständlig och lite mer utdragen i sin berättelse och jag tappar tyvärr också fokus mot slutet, vilket kanske inte är så konstigt då Hasselskogen var den bok som fick följa med till BB. Så i ärlighetens namn kan jag nog egentligen inte ge något rättvist omdöme om sista halvan av boken.

Tack till Modernista för recensionsexet!

Mordön

Länk till adlibris och bokus

Tolvåriga Elin hälsar på hos sin mormor och
morfar under sommarlovet. De har under våren flyttat och det är första gången Elin är och hälsar på i nya huset. Det är när Elin står vid stranden och betraktar den lilla ön med sitt enda märkliga hus som hon träffar Karzan. Han är i Elins ålder och berättar att ön kallas Mordön efter att en ung kvinna för länge sen blev mördad i huset. Kvinnans man och dotter försvann samtidigt spårlöst och sedan dess har huset stått tomt och ön lämnats öde. Enligt Karzan går det fortfarande att se blodfläcken från den mördade kvinnan inne i huset.

Elin blir nyfiken och på midsommaraftonen kan hon och Karzan från stranden se att det brinner från nånstans på ön. Är det någon där? Karzan lånar sin pappas båt, fast han inte får, och mitt i natten tar sig Karzan och Elin ut till ön för att titta på blodfläcken och undersöka om det är någon på ön.

Elin är livrädd för att de ska stöta på en gengångare, och till en början verkar huset också vara hemsökt, men det ska visa sig att det finns något farligare på ön än spöken.

Jag gillar Camilla Lagerqvists böcker, särskilt som de nästan alltid utspelar sig i en historisk miljö. Mordön är ett undantag, även om här finns en bakgrundshistoria från "förr i tiden".  Nä, Mordön är istället ett rätt så typiskt somrigt mysterium, lite deckare, lite kuslig och med en rätt så oväntad upplösning!

Jag ska rädda er alla

Länk till adlibris och bokus

När Éléa fyller sexton står att ta körlektioner högst på önskelistan. Hon drömmer om att när hon fyllt arton och tagit körkort kunna göra sin första långresa med bil, genom Europa ner till Afrika. Vardagen består av skola, kompisar, förälskelser och framtidsdrömmar. Hon vill engagera sig humanitärt och drömmer om att hitta ett sommarjobb inom någon hjälporganisation, kanske få jobb utomlands.

Det är när Éléa slänger ut en förfrågan på Facebook om hjälp att hitta ett sommarjobb som hennes liv tar en vändning. Genom en kompis kompis kommer Éléa i kontakt med Abu Ali eller Désir de Paix, Önskan om fred, som han också kallar sig. Abu Ali är väldigt engagerad i vad som händer i Syrien och säger sig själv vilja åka dit och hjälpa till. Abu Ali vet en massa om vad som sker i inte bara Syrien utan även i Iran, Palestina, Sudan och under de många och långa chattkonversationer de har skickar han länkar och filmer till Éléa som får henne att gråta över hur den civila befolkningen lider, ibland massakreras. Abu Ali berättar hur media mörkar sanningen om vad som egentligen sker, hur västvärlden och judarna förvränger sanningen för att ge islam och muslimerna skulden. Abu Alis engagemang för utsatta muslimer i världen känns så innerligt, så godhjärtat och Éléa älskar att diskutera med Abu Ali. Han uppmuntrar Éléa att bejaka sin religion och hon börjar ifrågasätta varför hennes pappa som kommer från Algeriet och är muslim inte har värnat om att ge sin dotter en sann muslimsk uppfostran och börjar till och med förakta honom för att han vänt sig från islam. Och tillsammans med Abu Ali börjar Éléa smida planer för ett liv tillsammans. Ett rättroget liv där de tillsammans ska hjälpa utsatta muslimer.

Det är först ett halvår efter att Éléa rymt hemifrån för att viga sitt liv åt IS som hennes mamma hittar sin dotters dagbok och i den kan ta del av sin dotters gradvisa förändring och den radikalisering hon genomgår. I sin egna dagbok skriver mamman om hur tiden efter att Éléa rymt varit. Hur hon försöker finna tecken på eller komma fram till en vändpunkt då hennes dotter förändrades. Fanns det nåt hon kunnat göra för att stoppa det, vägleda i rätt riktning? För att själv överleva och kunna gå vidare börjar mamman engagera sig i andra radikaliserade ungdomars liv, kan hon inte rädda sin egen dotter kanske hon kan rädda någon annans dotter eller son.

I en tredje dagbok får vi ta del av pappans upplevelser efter att ha förlorat sin dotter, hur hans förtvivlan bryter ned honom.

Émilie Frèche är starkt engagerad mot rasism och antisemitism. Jag ska rädda er alla är en samtidsroman om extremism i Frankrike och berättar om den tragedi som drabbar en familj när en av familjemedlemmarna radikaliseras. Jag ska rädda er alla är en intressant roman som kan vara väl värd att använda på högstadiet för diskussion kring religion, radikalisering och inte minst manipulation och vikten av att förhålla sig källkritisk. Dock känns boken inte helt lättillgänglig för alla. Det är till exempel en fördel att känna till en del om de senaste årens terroristhändelser i Frankrike med Charlie Hebdo, Bataclan etc, även om kortfattad information om dylika och politiska händelser ges i fotnoter. Dessutom är upplägget med olika dagböcker inte helt glasklart. Berättarperspektivet växlar alltså mellan Éléas, mammans och pappans dagböcker och hoppar därför också i både tid och rum, ibland är det lätt att hänga med vem som berättare, men ibland tar det en stund.

Jag ska rädda er alla slutar på ett för ungdomsromaner ovanligt vis - utan någon egentlig upplösning eller uppklarnande. Mamman fortsätter jobba för att hjälpa andra ungdomar och med hoppet om att en dag få tillbaka sin dotter. Éléas berättelse slutar efter att hon rymt till Syrien. Där hade det till exempel varit intressant att få veta vad som händer med henne när hon kommit fram.

Hur som helst är känns Frèches roman autentisk på sätt och vis, intressant, men också väldigt tragisk.

Comedy Queen

Länk till adlibris och bokus

Sasha har precis fyllt tolv år. För mindre än ett år sedan dog hennes mamma. Folk runt omkring envisas med att säga att hon gått bort eller lämnat oss, ingen utom Sasha själv vågar säga det som verkligen hände: att hennes mamma tog livet av sig.

Sashas mamma var en sån som fick människor att gråta. Sasha har alltid fått höra hur lika hon och hennes mamma är, men att bli en sån som fortfarande får folk att gråta trots att man är död ser Sasha inte som något eftersträvansvärt. Tänk om hon också blir som sin mamma? Tänk om hon också tar livet av sig en dag? Så för att inte bli som sin mamma skriver Sasha en lista på saker att pricka av. Saker hon måste göra för att överleva.
Listan innehåller punkter som är tvärtemot sånt som Sashas mamma var eller gjorde. Och viktigaste punkten är att vara en som får folk att skratta. Sasha ska börja med stand up comedy. Hon ska bli en Comedy Queen!

Till sin hjälp har Sasha bästa kompisen Mörten och sin farbror Ossi som peppar och stöttar. Pappa får inget veta eftersom Sasha vill att det ska vara en överraskning. Så pappa fortsätter istället att bekymra sig över varför hans dotter inte gråter över sin mamma, varför hon plötsligt klipper av sig allt hår eller varför hon vägrar ta emot hundvalpen hon får i födelsedagspresent och som hon önskat sig sen hon gick på förskolan. Hans oro leder till besök på BUP, vilket blir till ytterligare en utmaning för Sasha som inser att det gäller att framstå som så glad och normal som möjligt. För att vara på säkra sidan googlar hon till och med vad normala tolvåringar gör för att kunna säga rätt svar till psykologen.

Jenny Jägerfeld har gjort ett rasande bra jobb med att skriva en rolig bok om något så väldigt sorgligt och allvarligt. Sashas karaktär känns genuin och hennes bearbetning av mammans död är övertygande. Strävan efter att vara tvärtemot sin mamma, vara rolig, vara normal blir rent farsartad ibland och jag skulle gärna vilja se den person som klarar av att inte ens dra på munnen när hen läser Comedy Queen. 

Jag var inte helt såld på Jägerfelds förra bok, Brorsan är kung, för även om det var flera saker med den som jag gillade så var det nåt som inte riktigt slog an rätt ton i mitt tycke. Men Comedy Queen däremot spelar rätt på precis alla strängar.

Solstenen

Länk till adlibris och bokus

Tomi Adeyemis fantasyroman Children of blood and bone har väckt uppmärksamhet för att utspela sig i en afrikansk kulturkontext med endast svarta karaktärer och för att Adeyemi byggt sin fantasyvärld utifrån västafrikansk mytologi. Adeyemi, som själv har nigerianskt ursprung, ville skriva en bok med hjältinnor som hon själv hade kunnat känna igen sig i som barn. Första delen, Solstenen, har tagits emot väl och redan innan fortsättningen på första boken släppts är filmrättigheterna sålda. Även jag instämmer i att det känns "nytt och fräscht" med den afrikanska kulturkontexten som gör Children of blood and bone läsvärd enbart av denna anledning. Storyn i sig håller dock en mer traditionell fantasykaraktär och känns därför tyvärr inte lika intressant som landet Orïsha med sina enorma mytologiska djur och den magi som majierna kan åstadkomma.

En gång i tiden var Orïsha ett rike där magin fanns överallt i samhället. Majierna, som utmärker sig genom sitt vita hår och ljusa ögon, var det folk som gudarna hade skänkt magiska gåvor. Majiernas förmågor kunde vara alltifrån att styra eld eller vatten till att väcka de dödas själar. Men kungen i Orïsha fruktade magin och beslutade därför om att utplåna alla vuxna majier för att magin skulle försvinna från landet. Divinerna, det folk majierna tillhörde, samt majiernas barn, vars magiska förmågor ännu inte vaknat, skonades men lever nu i fattigdom som en andra klassens medborgare med ständiga förtryck från kungens soldater.

Zélie var bara ett barn när hennes mamma skoningslöst dödades av kungens soldater, och hade kungen inte förintat magin skulle hennes magiska förmågor vid det här laget ha börjat spira. Under ett tumult inne i stan vädjar en flicka till Zélie om hennes hjälp att fly kungens soldater och ovetandes om att flickan är självaste prinsessan Amari, dotter till den person Zélie avskyr mest här i världen, hjälper Zélie prinsessan att lämna staden med en artefakt vars krafter kan återuppväcka majiernas magi. Och på den vägen startar äventyret för Zélie och Amari att slå tillbaka mot kungens förtryck och föra tillbaka magin till Orïsha.

Solstenen har ett växlande berättarperspektiv och vi får ömsom följa Zélie, ömsom Amari, men också Inan, Amaris äldre bror kronprinsen som lovat kungen att föra tillbaka både Amari och stoppa den gryende magi som Zélie börjar känna av. I och med att Inan ständigt befinner sig hack i häl på Amari och Zélie trappas spänningen upp, men dessvärre är en del passager också relativt förutsägbara och Adeyemi lägger, i mitt tycke, ut lite väl många hinder i vägen för Zélie och Amari. Dessa hinder tillsammans med en hel del upprepningar av huvudpersonernas känslor och tankar bidrar därför också till att Solstenen blir lite tröttsam att läsa. Och varför dessa obligatoriska kärlekshistorier som bara känns så oerhört banala? En annan invändning är att det förekommer en del citat på yoruba, det heliga majispråket, som tyvärr inte alltid översätts, vilket får mig att känna att jag missar något. Och att romanen inleds med att lista de olika majiklanerna som sedan inte berörs överhuvudtaget känns bara förvirrande. Säkerligen är detta något som kommer att följas upp i nästa del, men nu resulterar det bara i desto fler frågor.

Jag gillar dock världen som Adeyemi skriver om och det faktum att den utspelar sig i en afrikansk kontext, men i övrigt så sällar jag mig alltså inte till skaran som lovordar Solstenen som extraordinär.