Inte din baby

Länk till adlibris och bokus

Samira vet vad hon vill ha hos en kille. Hon har tre krav: Han ska kunna bete sig, vara intelligent, och han ska kunna tillfredsställa en tjej. Det är egentligen inte alltför mycket begärt. Men hittills har Samira inte träffat någon som uppfyller alla kraven. Men så stöter hon på Nabil på tunnelbanan. Han tänder en gnista hos Samira och bara efter ett par träffar står det klart att Nabil uppfyller kraven. Han lyssnar på henne, han svarar när hon skriver till honom och han vet precis hur han ska tillfredsställa en tjej i sängen. Men lyckoruset håller inte i sig länge. Samira märker att Nabil är svartsjuk av sig, han straffar henne med tystnad när hon gör något som han inte tycker om. Samiras kompisar märker hur Samira förändras. Samira som själv alltid uppmanat sina tjejkompisar att inte ta någon skit blir tyst när det gäller hur Nabil behandlar henne. För Samira finns bara Nabil och hon kan inte tänka sig att vara utan honom. 

Seluah Alsaatis Inte din baby handlar om hur ett lyckligt förälskelserus övergår till en destruktiv relation och hur en självständig, stark tjej får sitt självförtroende krossat av en manipulativ kille. Det här är en viktig berättelse som belyser hur lätt det är att fastna i ett förhållande med psykisk misshandel.

Ta det som en man

Länk till adlibris och bokus

Ta det som en man är en underhållande och informativ handbok som riktar sig till alla unga män (samt alla som känner någon ung man) som behöver guidas i konsten att vara en man. Eller för att uttrycka mig ännu tydligare: konsten att våga bryta mot samhällets inarbetade normer kring hur en man ska vara. Kort och gott: Ta det som en man är en bok som man borde sätta i händerna på varenda ängslig och osäker tonårskille som tror att mansrollen innebär att uppträda buffligt och stökigt gentemot sin omgivning och skrika bög efter de killar som vågar visa sina känslor.

Hampus Nessvold berättar öppenhjärtigt om sin egen uppväxt och sina egna personliga erfarenheter av att identifiera sig med den traditionella mansrollen, hur han under högstadiet själv var en av de stökiga, störiga grabbarna av rädsla för att bli retad, av rädsla för att bli kallad bög, av rädsla för att inte få vara med i sina killkompisars gemenskap där man hela tiden tävlade inbördes om vem som var störst och bäst. Hampus anammade alla stereotypiska könsmönster i tron att det var så en riktig man skulle vara, men när han väl började gymnasiet i en klass med bara tjejer funkade inte längre den coola machomansroll Hampus gjort till sin och följden blev ångest och identitetskris.

Men trots ångest, självömkan över att känna sig utanför i nya klassen och identitetskris kring sin egen manlighet är det på gymnasiet som det vänder för Hampus. Det är nu han vågar börja vara sig själv utan att kliva in i en påhittad roll och faktiskt ibland välja att visa en mjukare sida av sig själv.

Förutom att berätta sin egen historia resonerar Hampus Nessvold kring manlighet i olika kapitel som bland annat handlar om vänskap, kroppsideal, kärlek, våld och sex och jag imponeras över denne blott 21 år gamla unga mans insiktsfullhet. Ta det som en man må vara snabbläst men den har ett fylligt innehåll. Boken riktar sig, som sagt, enligt omslaget till alla som är eller känner en ung man. Men jag skulle vilja påstå att det här är en bok som riktar sig till alla som är en del av vårt samhälle och som medvetet eller omedvetet fortsätter att upprätthålla de stereotypiska könsnormerna.

Längst bak i boken finns statistik och hårda fakta kring manlighet som mycket väl kan användas som utgångspunkt i diskussioner kring normer och könsroller i exempelvis högstadiet.

PS. Boken finns att köp på årets bokrea på adlibris!

Experimentet

Som tvillingar är Amund och Amanda mer lika varandra till utseendet än till sättet. Amund är ganska stillsam och rätt så blyg av sig medan Amanda är den lite mer tuffare av dem. Och speciellt nu är de mer lika än på länge eftersom en målningsolycka i början av sommaren gjorde så att Amanda fick en massa färg i sitt hår som inte gick att få bort och hon därför fick klippa sig korthårig. Hon har till och med kortare hår än Amund nu och om man inte kände Amund och Amanda så skulle man nästan kunna tro att tvillingarna var bröder och inte bror och syster.

Amund och Amanda ska tillbringa en sommarvecka hos farmor och farfar och på tåget dit får Amund en idé. Tänk om de skulle skoja med farmor och farfar för att se om de känner igen sina barnbarn. Så Amund och Amanda bestämmer helt enkelt att de ska byta kläder och roller med varandra som ett litet experiment. Både farmor och farfar går på det och märker ingenting. Planen är så klart att avslöja allting innan de går och lägger sig på kvällen. Men innan de hunnit göra det så dras experimentet ett snäpp längre. I grannhuset hälsar nämligen Silje och Stefan på sin moster. Silje och Stefan är lika gamla som Amanda och Amund och de knackar på och vill gärna att de ska ses nästa dag. Men eftersom Amanda fortfarande har Amunds kläder på sig och vise versa så tror nu också Silje och Stefan att Amanda är Amund och att Amund är Amanda. Amund och Amanda bestämmer att de ska låta bli att avslöja experimentet en dag till, bara för att se om det går att lura även Silje och Stefan vem som är tjej och vem som är kille. Men ju mer de väntar desto svårare blir det att avslöja vem av dem som är vem. Och snart har det gått för lång tid för att alls kunna avslöja experimentet.

Harald Nortuns Experimentet är en smårolig berättelse som ställer det här med könsroller på sin spets och kan på mellanstadiet utgöra ett bra underlag till diskussioner om könsroller. Jag faller dock inte helt och hållet för berättelsen utan tycker dels att det är synd att Silje och Stefan framstår som ärkestereotyper för tjej vs kille och dessutom blir det ganska fånigt att tvillingarna inte avslöjar hur det ligger till, speciellt eftersom Amund gärna vill berätta sanningen. Men boken är som sagt småunderhållande med lite sommarfeeling och funkar som förströelse för stunden.

De förklädda flickorna

Det händer att man läser böcker som får en att känna sig oerhört tacksam över sitt eget liv. Jenny Nordbergs bok De förklädda kvinnorna i Kabul är det mest givna exemplet på en sådan bok. Att kvinnor är förtryckta i många delar av världen, att kvinnor i ett flertal länder saknar rättigheter eller att kvinnor räknas som lägre stående människor i en del kulturer är absolut ingen nyhet, men ändå känns Nordbergs bok som något av en ögonöppnare.

I ett patriarkalt samhälle som Afghanistan är kvinnor inte värda mycket mer än sin livmoder. Kvinnans uppgift i livet är att gifta sig och föda barn. Helst bara pojkar. Och så länge ingen pojke föds är familjen ofullständig. I samhällets ögon är familjen inte komplett, vänner, familj och släkt kan till och med se ned på den familj som bara får flickor. Men det finns ett sätt för att rädda sitt anseende. Man klär helt enkelt ut en av döttrarna till pojke och vips så har man en son, eller en Bacha posh som det kallas. Det är om dessa förklädda flickor som Jenny Nordbergs bok handlar om.

En bacha posh gör livet lättare för hela familjen, inte bara på så sätt att familjens anseende lyfts, utan också för att en bacha posh kan bli en ledsagare för sina systrar som ju inte får lämna hemmet utan en manlig eskort. Det är också praktiskt att ha någon som kan springa ärenden som en ensam flicka eller kvinna inte heller kan göra. Och i bästa fall kan faktiskt förekomsten av en bacha posh innebära att det till slut faktiskt föds en riktig pojke i familjen då det enligt gammal folktro finns en övertygelse om att en kvinna kan välsignas med en pojke om hon bara har en i sin närhet.

Finns i pocket hos bl.a. adlibris eller bokus

Men vad händer när en förklädd flicka kommer i puberteten då? När hon får bröst och mens? Ja, då förvandlas hon tillbaka till en flicka igen. Det låter ju enkelt, eller hur, men det är absolut inte oproblematiskt. För vad händer med en ung människa vars frihet och rättigheter från en dag till en annan plötsligt bara försvinner? Vad händer med hennes självbild, hennes identitet, hennes könstillhörighet? Ännu märkligare framstår det när man inser hur pass utbrett detta fenomen faktiskt tycks vara. Det är som ett slags kollektivt självbedrägeri som visserligen underlättar för stunden, men som på inga vis är en lösning i längden.

Men intressant nog finns det även möjligheter med att få ikläda sig en pojkroll i unga år, vilket Nordberg också visar på, och att det i Afghanistan faktiskt också finns progressiva fäder som värnar om sina barns rättigheter och som genom att förvandla sina döttrar till Bacha posh ger dem en möjlighet till att känna på frihet, att få lov att ta för sig och att växa upp till starka individer. Många av dessa döttrar kommer från välutbildade (och rika) familjer och de får i sin tur möjlighet att utbilda sig och, om deras framtida make sedan går med på det, även möjlighet att bli yrkesverksamma. Och genom att vara yrkesverksamma och synas i samhället så finns det en möjlighet att på sikt vända kvinnosynen, även om det är en oerhörd lång väg att gå.

Det är intressant att Nordberg också drar paralleller till andra länder i världen idag och visar på att detta inte är ett fenomen som är isolerat till Afghanistan och att det även är ett fenomen som förekommit genom hela vår världshistoria. I vår del av världen har kvinnan en gång i tiden också varit ofri, hennes heder har också varit föremål för skvaller, rykten och varit avgörande för sin familjs status och anseende och lyckligtvis är vi förbi detta även om vi fortfarande inte kan stoltsera med ett helt och hållet jämställt samhälle.

Nordbergs bok berättar om fenomenet Bacha posh, men De förklädda flickorna i Kabul är också en bok om kvinnohistoria, Aghanistan och om genus. Boken upprör, upplyser och väcker ett sammelsurium av tankar och åsikter och det är verkligen beklämmande hur hopplöst det tycks vara för Afghanistans kvinnor. För även om det är ett patriarkalt samhälle så upprätthålls dess struktur även av kvinnorna själva. Det är motsägelsefullt, men så är det och även om Nordberg faktiskt ibland låter försiktigt hoppfull så lär det dröja generationer innan situation för Afghanistans kvinnor förbättrats. Tyvärr. Jag kan bara återigen uttrycka min tacksamhet över att ha haft tur i livets lotteri.

Världens ände

finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Jag hade inga speciella förväntningar på Världens ände när jag började läsa, men jag gillade den faktiskt så mycket att jag måste sätta den som en av mina favoriter för 2013! Världens ände är Ali Lewis debutroman, och idén till boken fick hon när hon reste i Australien och jobbade som hemhjälp hos en familj på en boskapsranch, ungefär som Lizzie i boken gör.

Danny är tretton år och bor mitt ute i den australiensiska öknen på en stor boskapsranch. Årets stora händelse närmar sig; indrivningen av boskapen, det vill säga när det är dags att välja ut de djur som ska gå till slakt. Det är en stor händelse på gården och avslutas alltid med en stor fest. Men i år är ingenting som det brukar vara.

Detta kommer att bli sista året som Danny kan vara med vid indrivningen för vid den här tiden nästa år kommer Danny gå på internatskola. Han är därför extra angelägen om att vara med så mycket som möjligt och hjälpa till, och helst av allt vill han vara med männen när de sover ute i bushen. Men den största skillnaden från hur det brukar vara är att Dannys storebror Jonny inte längre finns med dem. Allt känns så tomt utan Jonny, men inte en enda gång sen olyckan har man pratat om Jonny i familjen. Var och en av familjemedlemmarna är tyngda av sorg, men förmår inte prata med varandra om den person de saknar mest av allt. 

Dessutom är  Dannys ett år äldre syster, Sissy, gravid och vägrar tala om vem pappan är. Eftersom Sissy är för gravid för att kunna hjälpa till på gården, så anställer familjen istället en ung brittisk tjej, Lizzie, som backpackar i Australien. Lizzie väcker stora tvivel första gången hon sätter sin fot på gården. Hon är klen och tanig, helt hopplös i köket och okunnig om livet på en gård. Lägg därtill att hon dessutom är vegetarian.

Danny ger inte mycket för denna brittiska tjej, och tror inte ens hon kommer att klara ens en vecka på ranchen. Men Lizzie visar sig vara tuffare än hon ger sken av och Dannys möte med Lizzie tycks för första gången få honom att sätta perspektiv på saker och ting, för även om Lizzie är helt okunnig om livet på gården, så har hon, till skillnad från Danny faktiskt erfarenhet av världen utanför öknen. Men det bästa med henne är hennes terapeutiska inverkan. För Lizzie kan Danny för första gången berätta om sin bror Jonny.

Miljön är riktigt landsbygdsaustraliensiskt med flygande doktorer (minns när The Flying doctors gick på tv för en evighet sen!), radioskola och hårt liv på gården där man lever väldigt nära djuren och livets kretslopp. Klimatet i öknen är hett, torrt och kargt. Och detta speglar på sätt och vis Dannys familj och deras oförmåga att prata med varandra eller visa sina känslor. Både Dannys mamma och pappa stänger inne sin sorg, och då livet på gården är rätt isolerat så blir det inte heller att barnen pratar om sin sorg. Danny söker tröst i en kamelkalv som han får ta hand om och Sissys graviditet är förmodligen resultatet av att hon sökt tröst hos någon.

Det som jag reagerade mest på i Världens ände är de rasistiska värderingarna mot aboriginerna, eller abbarna, som de kallas, och hur utbrett och fast förankrade fördomarna tycks vara. Och att det är så än idag! Det är ok att umgås med abbar, men aldrig att man skulle bjuda in en abbe i sitt hem och aldrig att en aborigin och en australier skulle kunna ha ett förhållande. "Alla tycker så", säger Danny. Det är bara så det är och ingen verkar någonsin ha ifrågasatt fördomarna.
 

Det finns gott om diskussionsämnen i Världens ände, och som sagt, jag tyckte mycket om denna bok. Det enda jag känner mig tveksam till är den svenska titeln. Originaltiteln är Everybody jam och Everybody jam, eller allamarmelad, som det heter i översättningen, är aprikosmarmelad, det vill säga sån marmelad som alla gillar - både vita och abbar. Nu har jag inget bättre förslag på svensk titel, på engelska funkar titeln väldigt väl. Och utan att avslöja allt för mycket, så kan jag i alla fall säga att Everybody jam har en väldigt symbolisk betydelse i slutet av boken.

Kodnamn Verity

bl.a. adlibris eller bokus har boken

Tema Andra Världskriget är en ständig favorit i repris på högstadiet och det finns mängder med romaner som utspelar sig under denna tid. Men det var ett tag sedan det dök upp något nytt inom ämnet som riktar sig till ungdomar (senaste boken jag kan komma på är John Boynes Pojken i randig pyjamas från 2007). Jag blev därför jätteglad när jag fick nys om Elizabeth Weins Kodnamn Verity. Äntligen något nytt att erbjuda niorna när de läser om Andra Världskriget i skolan! Och vad häftigt att det dessutom är kvinnliga hjältar i boken! Och gud, vilket snyggt bokomslag!

Kodnamn Verity handlar om piloten Maddie och radiotelegrafisten Julie som lär känna varandra i WAAF (Women's Auxiliary Air Force) alldeles i början av 1940-talet och de kommer att bli de bästa av vänner. Julie värvas så småningom till den brittiska underrättelsetjänsten men under en flygning till ett uppdrag i det nazistockuperade Frankrike, som utförs av Maddie, blir Julie och Maddie nedskjutna. Och medan Maddie håller sig gömd i en lada, i väntan på att kunna ta sig tillbaka till England, så tillfångatas Julie av Gestapo. Julie blir torterad och till slut går hon med på att avslöja sitt uppdrag och skriva ned sin bekännelse. Och det är genom den här bekännelsen som vi också får ta del av sanningen om Verity.

Visst låter detta spännande! Men. Det var längesedan det tog mig sådan tid att ta mig igenom en bok. Inte för att Kodnamn Verity är speciellt tjock med sina 330 sidor, jag har läst ut tjockare böcker på kortare tid, utan för att jag tycker att berättelsen är så seg. Det är lösryckta delar, en massa nonsens (kom till saken, liksom) och det är mycket tekniska beskrivningar av flygplan och flygplansmodeller, redogörelser för flygningar, och jag kan bara inte engagera mig tillräckligt.

Det är först i andra halvan, efter nästan 200 sidor, som jag börjar bli genuint intresserad och förstå romanens storslagenhet. För det är med den andra delen av boken, som berättas av Maddie, som allt faller på plats, berättelsen blir fullständig och jag börjar förstå hur skickligt Wein har komponerat ihop sin roman. Men det uppväger tyvärr inte helt och hållet det faktum att första delen av boken är lösryckt och låååång. Tyvärr tror jag nämligen att Kodnamn Verity vid det här laget redan tappat de flesta av sina läsare, speciellt tonårsläsaren. Det här är en bok som definitivt kräver läsvana. Det är faktiskt först med facit i hand, när sista sidan av boken är läst, som jag får någon form av Aha-känsla och kan förstå att boken legat på New York Times topplista, som det skvallras om på omslaget. 

Författaren visar sig, när man läser hennes efterord, själv vara pilot (vilket man nästan kan ana utifrån hennes entusiastiska flygplansbeskrivningar). Och Wein har gjort noggrann research inför sin bok, vilket hon ska ha cred för. Nu, med boken utläst, är jag glad för att jag inte gav upp min läsning där i början, men jag hade bra gärna önskat att någon berättat för mig hur tålamodsprövande läsningen skulle bli innan jag gav mig på Kodnamn Verity.

Dödsritten

I en avslutande kommentar till Dödsritten skriver Maggie Stiefvater att hon länge försökt skriva en bok om det mytologiska väsen som Dödsritten handlar om; vattenhästar. Vattenhästarna härstammar från den keltiska mytologin och finns i flera olika varianter, alla med namn lika omöjliga att uttala som det Stiefvater valt för sina varelser i boken, capaill uisce. Jag kände tidigare inte alls till myten om vattenhästarna som beskrivs som farliga sagohästar från havet, men lät mig fascineras under läsningen. Dessa sagohästar var våldsamma varelser, rovdjur som åt kött, men som man kunde tämja om man lyckades locka upp dem från havet.

Dödsritten hos adlibris eller bokus

Ön Thisby, en liten och karg ö flera timmars resa från fastlandet (som jag gissar är Skottland eller England
eller där nånstans) är känd just för sina vattenhästar - sina capaill uisce. I november varje år, då många vattenhästar lockas upp på ön, hålls också Scorpioloppet, ett lopp där tämjda vattenhästar tävlar vid strandkanten och där snabbast ekipage i mål vinner, vilket ju inte låter speciellt svårt. Men försök få en capall uisce att springa rakt fram när havet kallar på den och försök hålla dig lugn på dess rygg när saltvattenstänket lockar fram rovdjuret i den. Dödsfall under Scorpioloppet tillhör snarare regel än undantag

Sean Kendrick förlorade själv sin pappa i ett Scorpiolopp när han var liten. Sedan dess har han ägnat sitt liv åt att sköta om capaill uisces och han kan dessa hästar mer än någon annan på ön. Fyra gånger har han vunnit loppet, men då han tävlar för sin arbetsgivare, stallägaren Malvern, som äger de flesta av öns tämjda vattenhästar, går vinstpengarna till denne. I år står dock mer än bara vinstsumman på spel. Sean vill inget hellre än att köpa loss sin favorit-capall uisce, Corr. Och för första gången någonsin har han möjlighet att göra detta, men bara om han vinner Scorpioloppet en femte gång.

När Puck Connolly ställs inför att förlora inte bara sin äldre bror, utan också sitt föräldrahem och allt hon äger och har, beslutar hon sig för att ställa upp i Scorpioloppet och tävla om prispengarna med sin helt vanliga ponny Dove. Men aldrig någonsin tidigare har en kvinna ställt upp i loppet och hennes val väcker ont blod på den lilla ön.

Både Sean och Puck har allt att förlora - eller vinna, men det kan det bara finnas en segrare i Scorpioloppet och när förälskelsens vindar dessutom börjar blåsa över de båda motståndarna ställs saker och ting ytterligare på sin spets. 

Dödsritten är otroligt spännande! Och blodig. Och våldsam. Och med en gnutta lovestory dessutom. Och en hel del om hästar, men detta är ingalunda någon snäll hästbok utan har en mycket grymmare karaktär som står i paritet med myten om vattenhästarna. Precis som Stiefvater gör i Frost, så låter hon växelvis de båda huvudpersonerna utgöra bokens jag, vilket ger ett väldigt driv i berättelsen. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag låtit Dödsritten ligga så länge och bida sin tid vid mitt nattduksbord (sen i maj typ). Men det är någonting med Dödsrittens omslag samt att myten om capaill uisce inte är så känd som gör den här boken lite svårsåld, tror jag. Boken har inte heller haft nån vidare utlåningsstatistik i mitt bibliotek (vilket faktiskt inte bara beror på att jag har haft boken liggandes hemma så länge), men nu j-lar i det ska jag lobba för Dödsritten!

Såld

Det känns ovanligt, nästan lite exotiskt, att läsa en bok som utspelar sig i det moderna Kina, ett land, som inte helt hunnit växa i sin nya roll som ekonomisk jätte. Utvecklingen i städerna rusar fram med en växande medelklass, samtidigt som livet på landsbygden fortsätter att vara fattigt och påvert.

Lu Si-yan är bara nio år när hennes älskade pappa omkommer i en olycka. Hennes mamma blir sjuk av sorg och även om Si-yans farbror, Ba, kan hjälpa deras lilla familj med ekonomiska bidrag, är det inte tillräckligt för att klara av att försörja den lilla familjen, som också består av Si-yans sex år yngre lillebror, Li-hu. När Lu Si-yan är elva år, tar hennes farbror med sig sin brorsdotter till en marknad, där han säljer henne till högstbjudande. 

Lu Si-yan hamnar som hembiträde hos den förmögna familjen Chen inne i stan, där hon får passa upp på familjen och stå ut med fru Chens nycker och utbrott. Lu Si-yan är övertygad om att hennes mamma inte ville sälja sin dotter, utan att det bara varit farbror Bas idé från första början, eftersom han aldrig gillat Si-yan och varit mer angelägen om att ta hand om Si-yans lillebror, Li-hu. Li-hu kan ju trots allt föra vidare familjens namn.

En dag lyckas Si-yan rymma från familjen Chen och hon är fast besluten om att ta sig tillbaka till sin hemby. Men istället hamnar hon i skuld hos en fabrikör och tvingas arbeta hårda pass i en leksaksfabrik, där hon förstör sina händer och fingrar på att sy ögon på nallebjörnar, som rika barn i väst ska leka med. Lu Si-yan är nära att ge upp, men minnet av hennes fars kärlek och hans tro på dottern, tillsammans med uppmuntringarna från de andra tjejerna, som jobbar i fabriken, förmår henne att hålla modet uppe. Och trots den hopplösa situation hon befinner sig i, tänker Lu Si-yan inte ge upp hoppet om att få återse sin mor och bror!

Såld, av Sally Grindley, är en riktigt känslosam eländeshistoria, som griper tag, men som ändå lyckas med att inte överdriva Lu Si-yans olyckliga öde. Boken skulle kunna funka väl som underlag för att diskutera könsroller och kulturella skillnader eller globaliseringsfrågor och fair trade.

Före och efter Bella

När jag plockade upp Maja Hjertzells Före och efter Bella trodde jag boken först och främst skulle handla om vänskap. Och det gör den, det handlar mycket om relationer. Men framförallt handlar Före och efter Bella om könsnormer och feminism.

Det är sista terminen i nian när Filips klass en dag får veta att det ska komma en ny tjej till klassen. Bella, heter hon och Bella är inte som någon annan tjej Filip träffat innan. Bella är säker och självständig, hon är inte rädd för att ta en diskussion och hon provocerar många. Men Filip och Bella blir kompisar, trots att Filip är orolig för vad hans flickvän ska säga och trots Bellas högst ombytliga humör. Och deras vänskap går inte obemärkt förbi. Filip, som är bokens berättare, pratar om sista terminen i nian som en brytpunkt, framför allt vad gäller hans egna åsikter och ideal, och det är detta som titeln Före och efter Bella anspelar på. 

Hjertzell gör ett mycket trovärdigt porträtt av Filip och bjuder på stor igenkänning i hans vardagsliv som kretsar mycket kring vänner och skola. Då detta är en berättelse skriven i Jag-form, kommer man onekligen Filip väldigt nära och jag känner verkligen att jag förstår honom. Till viss del är han självcentrerad, som många tonåringar är, och tänker mer på vad andra gör mot eller för honom, än på hur han själv agerar i olika relationer. Samtidigt är han osäker och blyg och stundom precis så förvirrad som man kan känna sig i tonåren.

Inledningsvis var mitt intresse för boken rätt så sparsamt, men efter de första kapitlen sträckläste jag. Antydningarna om att Bella varit med om något jobbigt driver nyfikenheten framåt tillsammans med porträttet av Filip, som jag tycker är väldigt bra. Något förutsägbart slut dock. Det är svårt att inte komma att tänka på Kerstin Herrströms Tusen gånger starkare, i vilken också könsroller och könsnormer är det centrala, när man läser Före och efter Bella, men i jämförelse med Tusen gånger starkare så känns Hjertzells bok på nåt vis lite vuxnare i tonen.

I en intervju med Hjertzell som är inkluderad sist i min upplaga av boken, berättar Hjertzell att hennes mål med Före och efter Bella var att skriva en bok om feminism som även killar skulle vilja läsa. Krass och cynisk som jag är, kan jag då inte låta bli att fundera på varför hon i så fall godkände omslaget som pryder En bok för allas utgåva.

Trollroten

Jag fortsätter min botanisering bland Gudrun Wessnerts böcker. Under 1500-talet var det många som trodde på trollrötter. En trollrot var en rot av alruna, en örtväxt som sades växa på galgbacken där män blev hängda. Roten kunde ha varierande storlek och former, men med lite fantasi skulle roten kunna likna en mänsklig varelse. Alrunan sades känna till alla mörka hemligheter och besatt magiska krafter som kunde göra dess ägare rik eller på annat vis lyckligt lottad.

Trollroten utspelar sig under 1500-talet och handlar om den snart femtonårige Ulrike, dotter till byns målarmästare. Ulrike drömmer om att kunna försörja sig på att måla, men hennes far har andra planer för henne. Han har hittat en lämplig make till henne, den rike, men också mycket äldre tyghandlaren Johan van Stendelen. Av grannen, guldsmeden Didrik, får hon på hans dödsbädd ärva alla hans skålar, fat och skedar, en mindre förmögenhet för Ulrike. Det är hans bröllopsgåva till henne, men Ulrike får också ärva en sidenpåse, och i sidenpåsen ligger en alruna. Mandragoran, som den vill bli kallad, lovar hjälpa Ulrike med att slippa giftermålet med van Stendelen mot att hon tar väl hand om alrunan. Alrunan vill till exempel bli badad i vin och få vackra kläder. Men alrunan ställer också till det en hel del för Ulrike, Mandragoran får allt större inflytande över Ulrikes liv och Ulrike får allt svårare att tygla trollrotens utspel.

På flykt med trollroten är en fristående fortsättning på Trollroten. Ulrike har blivit utslängd av sin far och ska bege sig till Lübeck där hennes blivande make, den gamle Johan van Stendelen väntar på henne. Men färden över Östersjön blir händelserik och Ulrike hamnar i klorna på sjörövare. När så Ulrike till sist anländer till Lübeck visar det sig att hon kommit för sent och istället för att bli fru van Stendelen får Ulrike slava för en kvinna vid namn Barbara. Ulrike drömmer dock fortfarande om att kunna försörja sig självständigt på att måla, men hon har ingen att vända sig till för hjälp. Den enda som kan hjälpa Ulrike nu är Mandragoran som hon alltjämnt bär med sig.

Båda böckerna är utgivna på LL-förlaget och är därmed lättlästa, men språket i böckerna är ingalunda fattigt. Det här är engagerande berättelse, med levande beskrivningar av såväl karaktärer som miljö. Ulrike skildras som en stark ung kvinna, men hon är som kvinna väldigt styrd och bunden av gamla konventioner. Att som kvinna stå för sin egen försörjning var kontroversiellt och att leva ensam som kvinna var svårt, ännu svårare var det då att gå en annan väg än den traditionella där kvinnan underställer sig sin make.

Pojkarna

Pojkarna handlar om de tre 14-åriga tjejerna, Bella, Momo och Kim - bokens jag. Tjejerna, som vill vara barn lite till men vars kroppar börjat utvecklas från flickiga raka och smala konturer till mer fylliga och rundade former, är redan vana vid de jämnåriga killarnas sexistiska skämt och antydningar. För varje kränkande ord eller gest känner de hur de krymper, men i Bellas växthus har de sin fristad. Där kan de vara sig själva, leka, klä ut sig och ta plats.

En natt upptäcker de att genom att dricka av en speciell blommas nektar förvandlas de till pojkar. Som pojkar kan de gå ut utan att behöva utstå förnedrande ord och blickar och det är en berusande känsla som uppfyller dem.

I sin pojkdräkt träffar Kim Tony som hon blir förälskad i. Men Kim är i sin flickdräkt totalt ointressant för Tony som ratar henne för de smala snygga tjejerna. Som pojke kan Kim däremot komma Tony närmare än någon annan tjej varit.

Bella och Momo tröttnar dock snart på att låta sig förvandlas men Kim kan inte sluta att dricka av blommans nektar. Natt efter natt smyger hon iväg till växthuset och låter sin kropp anta en pojkes skepnad. Hon känner en enorm frihet i sin pojkkropp men Kims handlingar sliter på vänskapen mellan tjejerna. Inte heller blomman klarar av Kims vårdslösa hantering och snart är blomman med den förtrollande nektarn döende.

Jessica Schiefauer skriver med ett poetiskt och mycket vackert målande språk. Pojkarna handlar bland annat om att bli vuxen, upptäcka nya sidor av sig själv och om att hitta sig själv. Men Pojkarna handlar även om vänskap, den första kärleken och om könsnormer.  Det känns som att Schiefauer med sin bok på ett sätt försöker uppmärksamma vad det är som bestämmer vår identitet, att det kanske mer handlar om den man bestämmer sig för att vara, snarare än om man är flicka eller pojke från födseln. Pojkarna skulle med all säkerhet vara intressant att diskutera utifrån ett genusperspektiv, men jag nöjer mig med denna iakttagelse.

Jag gillade Pojkarna. Det tog i och för sig några kapitel innan jag kommit in i berättelsen, men sen var jag fast och jag tyckte att boken var riktigt bra. Och snygg är den också!