Teseus och de tre portarna

Nypon förlag. Finns att köpa hos adlibris och bokus

Josefine Ottesen, som kanske mest är känd för sina böcker om Drakherren i Sverige är aktuell med en ny lättläst serie. Den här gången ger hon sig på att förmedla de grekiska hjältesagorna om Teseus.

Legenden om Teseus berättar att han var son till Kung Aigeus av Athen och prinsessan Aetra av Troizen. Men Teseus ansågs även ha Poseidon som far, då denne besökte Aetra och låg hos henne samma natt som Aigeus.

Teseus och de tre portarna börjar med att Teseus morfar kung Piteus vill kasta ut Teseus från sitt hem. Han tycker det är hög tid för Aigeus att ta hand om sin son nu. Aetra avslöjar att Aigeus gömt sitt svärd under ett stort klippblock och att det är meningen att Teseus ska lyfta på klippblocket och gå till sin far med svärdet som igenkänningstecken. Teseus plockar fram svärdet utan problem och beger sig mot Athen. Men vägen till Athen är kantad av faror och på vägen dit måste han passera de tre portarna som leder till dödsriket. Och varje port vaktas av andar som vill locka ner honom till Hades.

Precis som i böckerna om Drakherren så är det korta kapitel med driv i och första bokens slut bjuder inte på något egentligt avslut på hjältesagan. Teseus och de tre portarna är första boken av fem planerade och jag ser fram emot att få läsa mer om Teseus stordåd och framför allt om Teseus och Minotauros så småningom.

Den hemliga historien

Det här är nog min tredje omläsning av Donna Tartts Den hemliga historien. Jag vet att jag läste om den i samband med att jag själv pluggade klassisk grekiska på universitetet, vilket var typ 2003, och min relation till Den hemliga historien är också väldigt personlig. Vi var nämligen också ett litet och sammansvetsat gäng i vår grekiskaklass och hade mycket kul ihop även utanför Klassiska institutionen i Lund (dock inga backanaler i den omfattning som beskriv i Den hemliga historien). Dessutom använde vi också, precis som Richard, Henry, Francis, tvillingarna och Bunny oss av Liddell & Scott för att slå upp ord på grekiska.

Jag har så klart kvar min Liddell & Scott och har nu under läsningen av Den hemliga historien plockat fram mitt gamla lexikon, bläddrat i det, slagit upp ett och annat ord som förekommer i boken, och börjat längta efter att återuppta mina studier i klassisk grekiska (eller åtminstone friska upp mina mycket slumrande kunskaper).

Den hemliga historien kan väl nästan räknas som en modern klassiker vid det här laget och handlar om den tjugoårige Richard Papens universitetstid på östkusten. Det är slumpen och ett stipendium som för Richard från soliga Kalifornien till colleget i Hampden i New England. Då Richard tidigare pluggat klassisk grekiska, och då han själv anser att det är det enda språk han egentligen behärskar, tänker han att det enklaste är att skriva in sig på kursen för klassisk grekiska även i Hampden. Men Richard får veta att läraren Julian Morrow endast tar emot ett högst begränsat antal handplockade studenter varje läsår och den lilla gruppen om fem studenter är redan full. Richard kan bara på avstånd och med en blandning av fascination och avundsjuka betrakta den brokiga skaran som pluggar klassisk grekisk.

Det lilla sammansvetsade gänget bestående av det rike språkgeniet Henry, den pincené-bärande Francis, de föräldralösa tvillingarna Charles och Camilla samt den slarvige och högljudde Bunny, föraktas mer eller mindre av universitetets övriga studenter och de håller sig mycket för sig själva. Men Richard fängslas omedelbart av gänget, som till en början tycks honom ouppnåelig. Men ett par veckor in på terminen har han närmat sig gänget och Julian tar emot Richard i sin studiegrupp.

De nya studiekamraterna är intellektuella, kultiverade och spännande att umgås med och Richard vill inget annat än att bli en i gänget. Han bjuds in till deras middagar och till helger ute på landet i Francis fasters stora hus, och även om Richard inte känt dem så länge anar han att de undanhåller något för honom. Men det är först när saker och ting börjar gå snett, för att så sakteligen leda mot en katastrof, som Richard invigs i de hemligheter som gänget ägnat sig åt. Med alla möjliga berusande medel har gruppen försökt uppnå dionysisk extas, men varje försök har slutat i ett misslyckande, ofta på grund av Bunnys otålighet. Men så försöker man en gång till, utan Bunny, och lyckas! Backanalen får dock ett abrupt slut när Henry, Francis, Charles och Camilla slår ihjäl en bonde, men det är först när Bunny kommer sanningen på spåret som tragedin eskalerar mot en katastrof.

Det som fascinerar mig med Den hemliga historien är, förutom alla klassiska referenser, gängets gruppdynamik. Alla de hemligheter som ryms inom gruppen, hur saker och ting undanhålls för vissa och hur man inte kan lita på någon längre, samtidigt som man inte vågar annat än att lita på varandra för att rädda sitt eget skinn. Det synbara hotet är att någon ska komma på vad de gjort, att någon eller något ska avslöja de brott som begåtts, men det egentliga hotet utgörs av var och en av gruppmedlemmarnas eget handlande som sakta trasar sönder gruppen inifrån.

Penelopiaden

Antiken och grekisk mytologi intresserar mig mycket och i min bokhylla har den klassiska litteraturen och romaner som utspelar sig under antiken fått en alldeles egen plats. Redan när Margaret Atwoods Penelopiaden gavs ut 2005, tänkte jag att det var en bok jag bara måste läsa. Men inte förrän nu har det blivit av (so many books, so little time...)

Penelopiaden är Odysseus hustru Penelopes version av Odysséen. Homeros Odysséen är välkänd; efter att Odysseus varit i Troja i tio år och krigat irrar han runt på haven i ytterligare tio långa år. Under tiden som Odysseus försöker ta sig hem samlas friare på hans ö Ithaka som utnyttjar gästfriheten där och som dessutom kräver att Penelope ska välja en ny make bland dem. Men Penelope skjuter med list upp valet av ny make genom att hävda att hon först måste bli klar med att väva en svepning innan hon kan bestämma sig. Om dagarna väver Penelope, och om nätterna river hon upp vävningen igen med hjälp av sina pigor.

Dessa tolv pigor har en central roll i Penelopiaden. Efter att pigorna skrubbat bort blod och burit bort de av Odysseus slaktade friarnas kroppar döms de till hängning för att ha kopulerat med friarna. Penelope berättar från sin plats i dödsriket. Hon försöker ge en röst åt sina pigor, förklara och frikänna deras pålagda skuld, hon anklagar sig själv för att inte ha gjort tillräckligt för dem, och lägger därmed ett kvinnoperspektiv på den homeriska versionen. På det här viset får också alla tiders utnyttjade kvinnor; slavar och pigor ett erkännande. Pigorna själva utgör kören i dramat och kommer med inlägg som nyanserar Penelopes historia.

Tilltaget att använda en kör som kommenterar huvudberättelsen tycker jag är riktigt snillrikt. Precis så skedde i de grekiska dramerna där kören ofta fungerade som allvetande kommentator som drev historien framåt. I efterordet till Penelopiaden skriver också Atwood att pigornas kör är en hyllning till det grekiska dramat.

Atwood gör sig i ett stycke lustig över myterna kring Odysseus irrfärder, vilket också blir som en kritisk kommentar till mytbildning. Barderna som bär nyheter om Odysseus sjunger både högtravande och lågt. Var det verkligen en Kyklop som försökte slå ihjäl Odysseus med manskap och inte bara en vanlig enögd krogägare som tappade humöret? Och irrfärderna mellan gudinnor och monster tas ner till simpla bordellbesök. Även här ger alltså Atwood en tydlig hint till den klassiska traditionen och muntligt berättande. Bardernas sånger fanns givetvis i hundratals versioner innan myter och berättelser skrevs ned och blev stiliserade, varför Penelope får ta del av både de mer smickrande som de mer simpla versionerna.

Jag tycker Penelopiaden är genialt skriven och något jag uppskattar är att Atwood tycks ha ägnat mycken tid åt att sätta sig in i grekisk mytologi. Språket är modernt och flyter lätt och körens inhopp är lekfullt och skiftande. Ett drag av ironi ligger över hela berättelsen. Det ironiseras bland annat över kvinnans undanskymda roll, att sköna Helena ännu i dödsriket följs av en svans av friare och att Penelope även i dödsriket fått inta rollen som den väntande trogna kvinnan då Odysseus oroliga själ ständigt återföds i olika skepnader till livet på jorden.

Jag tror inte att man behöver ha så värst mycket förförståelse av den grekiska mytologin, en kort resumé ges i ett företal, eller ens ha ett särskilt intresse av mytologi för att läsa Penelopiaden. Enbart Atwoods livfulla språk och humor är en anledning till att läsa Penelopiaden.

Iliaden - en cover

Jag har sedan länge haft ett mycket stort intresse för antiken så till den grad att jag pluggat både klassisk grekiska, Antikens kultur & samhällsliv, försökt mig på latin samt läst andra kurser som är relaterade till den  sk klassiska tiden. Sålunda har jag läst en hel del gammal klassisk litteratur och självklart även Iliaden en gång i tiden. Jag minns att jag fascinerades av de livligt och detaljrikt skildrade krigsscenerna och hur levande och mänskligt flera av karaktärerna var skildrade. Men jag minns också långrandiga uppräkningar, liknelser som aldrig tog slut och hexametern (som jag försökte ha i bakhuvudet när jag läste för att få mer flyt i texten men som jag ständigt tappade). Och tyvärr så är Iliaden i den form vi är vana att se den inte speciellt lättillgänlig. Faktiskt ganska träig rent ut sagt. Det krävs nästan ett litteraturintresse eller ett antikintresse för att ens överväga att självmant läsa Homeros Iliaden i Ingvar Björkesons klassiska tolkning. 

I antikforskaren Dimitrios Iordanoglous Illiaden - en cover är berättelsen förflyttad till vår tid, visst handlar det fortfarande om hjältar och gudar, karaktärerna är desamma, men själva scenariot är annorlunda. Vagnar har bytts ut mot jeepar, svärd har blivit skjutvapen och sköldarna är istället skottsäkra västar. Språket är avskalat och hexametern är utbytt mot förortsslang. Långa liknelser och en del stycken har kapats. Men intensiteten i berättelsen och de levande skildringarna är fortfarande där och jag fascineras av Iordanoglous cover. Tack vare omvandlingen så känns intensiteten i berättelsen faktiskt ännu mer påtaglig. I den här formen skulle man kunna presentera Iliaden för en helt ny publik (jag tänker framförallt killar på gymnasiet).

Iordanoglou har stor kännedom om Iliaden och Homeros och betonar i den utförliga inledningen (som man kan hoppa över om man vill) att Iliaden, som ju ursprungligen är en muntlig berättelse, är "en fortgående process, en kollektiv kulturell produkt" och detta är Iliaden - en cover ett bra exempel på.