Mot okänt land

länk till adlibris och bokus

Mot Okänt land är första delen i Camilla Lagerqvists serie Krigets barns som handlar om alla de finska barn som kom till Sverige från Finland under finska vinterkriget. Viivi är tretton år när Finland 1939 attackeras av ryska flygplan. Efter att i flera månader ha levt i skräck och otrygghet beslutar sig Viivis mamma för att skicka iväg Viivi tillsammans med Viivis ett och ett halvt år gamla lillasyster Tuulikki. I Sverige är det tryggt, där finns det gott om mat och där finns framför allt inget krig. Viivi får sällskap av klasskompisen Jere som också ska evakueras. För att komma till Sverige måste barnen först ta sig till Helsingfors och därefter med tåg. Men resan till Sverige är långt ifrån ofarlig och det blir en strapatsfylld resa. 

Väl i Sverige kommer nästa utmaning. Viivi och Tuulikki ska till olika familjer. Det var inte så här det var tänkt att bli. Viivi som lovat mamma att ta hand om Tuulikki.

Mot okänt land är både spännande och gripande och som vanligt tycker jag det är lärorikt och intressant att läsa om historiska skeenden. Mot okänt land fortsättes av Längtan hem.

Så länge citronträden växer

Länk till adlibris och bokus

Salama är 18 år när inbördeskriget i Syrien bryter ut. Ett knappt år senare är Layla, Salamas gravida svägerska och nära vän, den enda nära familjemedlemmen hon har kvar. En av de sista gångerna hon såg sin bror lovade Salama honom att hon skulle ta hand om Layla och det är för hennes skull som hon går med på att betala en smugglare för platser på en båt som ska ta dem till Europa. Men så träffar hon Kenan på sjukhuset som hon jobbar på som volontär. De båda har gemensamma intressen i japanska anime-filmer och de delar båda upplevelser av att ha förlorat nära anhöriga i kriget. Mellan Kenan och Salama uppstår ett band och Salama låter sig drömma om hur det hade kunnat vara om inte kriget hade krossat deras och så många andra syriers framtid. Kanske kan de få en framtid ihop ändå? Men Kenan vill inte lämna Syrien utan han vill stanna och kämpa och fast att Salama egentligen också vill stanna så har hon ju ett löfte att hålla. 

Att läsa Zoulfa Katouhs skildring av ett krigsskadat Homs, där sjukhusen varje dag fylls med nya krigsoffer och där personalen går på knäna eftersom de saknar utrustning, personal, mediciner, blir extra känslomässigt att ta in då det samtidigt som jag läser pågår en liknande situation i Gaza. Katouh ger alla människokämpar en röst genom apotekarstudenten Salama som trots att hon saknar utbildning oförtröttligt fortsätter att ta sig till sjukhuset och hjälpa patienter, ge dem lindring och tröst, rädda deras liv. Katouh förskönar ingenting, hon utelämnar inget och jag ska ärligt säga att det stundtals är riktigt jobbigt att läsa hur ännu ett barn dör, hur personalen på sjukhuset ständigt tvingas prioritera bland patienterna; vem har vi möjlighet att rädda? 

Så länge citronträden växer rymmer många teman; att leva i krig, posttraumatisk stress, kärlek - både den till andra personer och till sitt hemland. Och den kvalar lätt in på listan över bästa böcker jag läst 2023.

Dagbok från ett krig

Länk till adlibris och bokus

12-åriga Yeva Skalietska som bor med sin farmor i Charkiv vaknar tidigt på morgonen den 24 februari av explosioner. Ryssland har inlett sin invasion av Ukraina. Bara dagar tidigare har Yeva firat sin födelsedag, varit och bowlat med sina kompisar. Allt har varit normalt fram till den där morgonen som förändrar allt. Farmor och Yeva tar sig ner i källaren där deras grannar också samlas. Efter ett tag vågar de sig upp och ut, men lika snabbt tvingas de återvända när de hör granateld. Yeva berättar allt i sin dagbok. Hon skriver om hur grannar försöker gå till affären, köpa mat, ta ut pengar, men tvingas avbryta sina ärenden när explosioner inträffar.  

Ganska snart bestämmer Yevas farmor att de måste fly, de måste bort från centrala Charkiv. I en taxi tar de sig till utkanten av Charkiv där en av farmors väninnor bor. Men inte heller där är det tryggt. Explosioner och granateld tvingar ner dem i husets källare. Yeva och farmor får veta att deras lägenhet i Charkiv bombats och bara en vecka efter att kriget inletts bestämmer sig farmor och Yeva för att lämna Charkiv. De påbörjar en resa västerut som tar dem tvärs över Ukraina till Ungern varifrån de sen tar sig till Dublin där de finner en fristad. 

Under hela den här tiden håller Yeva kontakt med sina klasskamrater i en skolchatt och de berättar för varandra om vad de är med om. Några, som Yeva, flyr Charkiv, några stannar kvar. I slutet av denna bok kommer ett par av klasskamraterna till tals och får berätta sina historier. Yeva skriver: "Alla människor känner till ordet krig. Men väldigt få förstår vad det egentligen innebär"  Jag tror inte att det till fullo går att föreställa sig den skräck, de pendlande känslorna mellan hopp och förtvivlan som en krigsdrabbad upplever. Men genom att läsa Du vet inte vad krig är kan man åtminstone få ett hum om hur ett krig kan drabba både den enskilda individen såväl som en hel befolkning. 

Svart krabba

Länk till adlibris och bokus

Det är vinter och det råder krig. Var handlingen utspelar sig är inte uttalat, men det skulle absolut kunna vara Sverige. Fyra män får ett uppdrag att föra några behållare med okänt innehåll till en sambandscentral som ligger bakom fiendens linjer. Männen känner inte varandra sen tidigare och deras uppdrag är hemligt och framförallt farligt. Då isen lagt sig över skärgården är planen att de ska färdas över denna. För att undvika att bli upptäckta av fienden måste de färdas nattetid och i sidled. Därför har operationen också fått namnet Svart krabba.

Karl Edh har valts ut för operationen eftersom han är en skicklig skrinnare. Och med sig på färden har han även ett brev från en kvinna han endast träffat en gång och som han lovat leverera till en man som befinner sig bakom fiendens linjer. 

På grund av uppdragets hemliga karaktär och då männen inte känner varandra sedan tidigare råder misstänksamhet dem emellan. Vad går deras uppdrag egentligen ut på? Vågar de ens lita på varandra? Skildringen av hur de tar sig över isen är riktigt spännande och den stämning av hemlighetsmakeri och misstänksamhet gentemot varandra som Jerker Virdborg så väl lyckas 
måla upp driver på spänningen ytterligare. Svart krabba är en skickligt komponerad thriller. Romanen ligger också som förlaga till en Netflix-produktion med samma namn. 

Min vän Pax

Länk till adlibris och bokus

I fem år har Pax och Peter varit bästa vänner. I fem år, allt sedan den dagen Peter hittade den lilla rävungen och räddade den från en säker död har de varit oskiljaktiga. Men när Peters pappa bestämmer att Peter måste flytta till farfar 60 mil bort bestämmer han samtidigt att Peter inte kan låta räven följa med. Peter får inte ha kvar sin bästa kompis. Berättelsen om Min vän Pax börjar riktigt hjärtslitande med att Peter och hans pappa kör för att sätta ut och lämna den trogna lilla räven i skogen.

Peter ångrar sig nästan genast att han låtit sig övertalas av sin pappa, men hans pappa vägrar köra tillbaka. Han ska in i armén nu och Peter ska till farfar. Inget mer snack om saken. Men Peter kan absolut inte bara glömma eller strunta i sin vän. Redan första dagen hos farfar rymmer Peter. Han har bestämt sig för att han ska vandra hela långa vägen tillbaka till den plats där han vet att Pax sitter och väntar på honom.

Pax sitter faktiskt troget och väntar länge på att hans Peter ska komma tillbaka för att hämta honom. Men skogen kan vara en läskig plats för en räv som inte längre har den som sin naturliga miljö. Där finns många faror och där finns andra rävar som ser honom som en inkräktare och Pax kommer bort från platsen han lämnas på. Som tur är stöter han på andra rävar som är vänligare och som försöker hjälpa honom, men livet för skogens rävar, liksom för skogens andra djur, har blivit svårare på sistone. Skogen befinner sig nämligen mitt i en krigszon och i sin iver att stoppa den framryckande fienden sätter armén upp hinder inte bara för sin fiende, skogen djur får lida minst lika mycket.

Och Peter han har redan förstått att Pax befinner sig mitt i stridslinjen, men han tänker inte överge sin räv för det. Envetet försöker han ta sig fram till Pax, trots en rad hinder och svårigheter och trots den fara det innebär för hans eget liv.

Sara Pennypacker har gjort en gedigen research kring rävars liv och beteende. Att läsa Min vän Pax är nästan lika mycket naturskildring som barnbok. Berättelsen är finstämd och tar upp såväl vänskap och svek, familjeband och sorg. Allvaret i berättelsen får mig dock att reagera på om målgruppen verkligen ska vara 6-9 år som förlaget satt. Med tanke på hur mycket berättelsen faktiskt tar upp både krig (det är fiktivt krig som det berättas om) och död så tycker jag en äldre målgrupp hade passat bättre. Från nio år minst, säger jag.

Muren

Som e-bok hos adlibris eller bokus

Titti Knutssons bok Muren går tyvärr inte längre att köpa, vilket är himla synd eftersom det är en riktigt bra bok och dessutom en bok som, tyvärr, saknas i mitt skolbibliotek. 

Sofia och Peter växer upp på var sin sida av en mur. Sofia tillhör Råttorna. Av folket på andra sidan muren, Krokodilerna, anses hennes folk vara livsfarliga terrorister. Ständigt rådande utegångsförbud och gränskontroller begränsar deras tillvaro. Sofia, hennes syskon och föräldrar delar hus med en annan familj. Sofia anser att hon har haft tur i livet. Hennes pappa har ju, till skillnad från flera andras fäder, ett jobb och faktiskt så har inte någon i hennes familj skadats eller dödats av Krokodilernas hotfulla soldater.

Peter tillhör Krokodilerna. Trots att han bor på andra sidan muren i en skyddad villa, är han livrädd för att råttorna ska komma. Det är livsfarligt att ens gå ut från den AC-försedda villan för att ta ett dopp i poolen. Vem vet när fienden kan slå till? Peters storebror gör som alla andra som slutat skolan militärtjänstgöring just nu, för det behövs många soldater för att skydda Krokodilerna mot de lömska och smutsiga gnagarna.

Peter och Sofia är alltså varandras fiender, varandras största fruktan och avsky och de lever i totalt skilda världar. Men när den svarta hästen Storm kommer in i deras liv börjar förändringens vindar blåsa en lätt bris som ska komma att förena de båda.

I vartannat kapitel berättar Peter och Sofia om sin stympade vardag, sina begränsade liv och om sina rädslor och sitt hat. Muren beskriver två folk vars liv delas av en mur och det är givet att det är Palestina och Israel som Knutsson syftar på, även om personerna i hennes berättelse har helsvenska namn som Bertil, Karin eller Gunnar.

Med Muren beskriver Knutsson på ett lättförståeligt och med en lättläst text hur det kan vara att växa upp mitt i en konflikt som man själv inte kan påverka. Det är någon annans krig - ingen gillar kriget, men både Råttorna och Krokodilerna har lärt sig att vara rädda för det andra folket. Och alla blir på så vis konfliktens förlorare. 

Årets viktigaste bok!

Tänk om det var krig. Här! I Sverige! Om tv och radio kontrollerades av regimen. Om din bror eller syster försvann och du själv inte längre skulle våga gå ut utan att riskera att bli skjuten av krypskyttar. Och om nästan alla du känner förlorat en eller flera medlemmar ur sin familj. Vart skulle man då ta vägen? Skulle man ha någonstans att ta vägen om man blev tvungen att fly? Och hur skulle det vara att komma till ett nytt land, där folk mest tycker att man är en samhällsbörda och där man inte kan språket och inte kan försörja sig och där folk tycker att man klär sig konstigt och har konstiga seder och traditioner? Dessa frågor ställer Janne Teller i Om det var krig i Norden när hon vänder på perspektiven och låter läsaren sätta sig in i hur det kan vara att uppleva krig på nära håll och tvingas bli landsflykting.

I Om det var krig i Norden får läsaren följa en svensk tonårig kille, vars familj satsar alla sina besparingar på att komma med en flyktingtransport söderut för att komma undan oroligheterna i Sverige. I Egypten, där det råder fred, hamnar familjen i ett tältläger i väntan på att deras asylansökan ska behandlas.

Janne Teller skriver i ett efterord om hur hon ursprungligen skrev essän Om det var krig i Norden 2001 när flyktingdiskussionen i Danmark var som livligast och folk tycktes ha glömt några av Europas mest hyllade värdesatser: Att alla människor är födda lika och den gyllene regeln att det du vill att människor ska göra för dig ska du också göra för dem. Essän publicerades 2004 som bok i form av ett passhäfte och därefter har texten givits ut i ett flertal länder. Varje gång boken givits ut i ett nytt land har texten anpassats för att passa just det landets historia , kultur och geografi.

Om det var krig i Norden är en liten men mycket tankeväckande bok som borde delas ut till alla Sveriges högstadieelever. Tänk vilka diskussioner boken skulle kunna generera! Boken har tilldelats Teskedsordens bokpris 2012 och i samarbete med bland annat Teskedsorden, som arbetar för tolerans och mot främlingsfientlighet, har också utvalda högstadieskolor i Göteborg fått klassuppsättningar av boken.

Le, Smilja

Smilja är 16 år och bor i en mindre stad i nordostliga Bosnien. Muslimer, kroater och serber har här levt sida vid sida i generationer och det har inte haft någon betydelse vilken etnisk tillhörighet man haft. Inte förrän nu. Kriget mellan serber och muslimer i Bosnien har förvisso pågått ett tag, men det är först på senare tid som man i stan kunnat märka av konflikten. På andra sidan bergen mullrar det från den serbiska milisen som hela tiden rycker närmare. 

Smilja har bestämt sig för att inte låtsas om kriget så länge det är möjligt. Hon går i gymnasiet i stan och tillsammans med bästa kompisen Daniela planerar hon att flytta till London efter studenten. Att Daniela är serb, medan Smilja själv är muslim har inte slagit henne förrän på senaste tiden i och med att konflikterna trappats upp. Men Smilja och Daniela har lovat varandra att inte bry sig om konflikterna. Kriget handlar ju inte om dem. Men missämjan mellan grupperna pyr till sist in även i deras relation.

Så länge i alla fall skolan är öppen så går det att hålla uppe en någorlunda normal vardag, men snart förlorar Smiljas föräldrar sina jobb, Smiljas bror Petar går med i den muslimska milisen och försvinner och efter en våldsam händelse på skolan läggs även undervisningen ner. Flera dagar gör Smilja och hennes föräldrar inget annat än att vänta på att serberna ska inta staden. När det till sist händer blir alla muslimer fördrivna från sina hem. Smilja och hennes mamma hamnar så småningom i ett flyktingläger där en ny vardag tar vid med utdelning av matpaket och ett ständigt sökande efter släkt och vänner.

Torben Poulsen skriver inledningsvis att han velat beskriva vad som händer med människor som kastas in i ett inbördeskrig de inte kan se meningen med, och jag tycker han lyckas väl med detta. Le, Smilja är första boken av tre om Smilja som får fly sin födelsestad i Bosnien. Även om krigen i fd Jugoslavien inte ligger alltför långt bak i tiden så känns det ändå så overkligt att läsa om. Jag tänker mer att jag läser en dystopi snarare än en verklig skildring. Kanske är det ett sätt för mig att distansera mig, för det är rätt svårt att ta in att detta utspelade sig i Europa för inte alls länge sen. Jag var själv inte mycket yngre än Smilja när konflikten höll på och därför känns det desto otäckare att sätta mig in i att vara tonåring i ett modernt samhälle där kriget tar över.

Ombeni

Min systers dotter har många pappor är andra boken om Ombeni, skriven av Christina Wahldén. I första boken, I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig, får man lära känna Ombeni. Ombeni kommer till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Efter att ha sett sin familj bli mördad och själv ha hållits som slav av rebellerna, lyckas Ombeni fly från Kongo till Sverige. Men hon plågas av att ha tvingats lämna kvar sina systrar i Kongo ovetandes om deras öde. Boken slutar med att Ombeni får veta att en av hennes lillasystrar också lyckats fly till Sverige och det är här Min systers dotter har många pappor tar vid.

Systrarna har inte setts på fyra år men Ombenis syster Maua visar ingen glädje över att ha återförenats med sin storasyster. Med sig har Maua en liten dotter, Kitumaini, och de båda flyttar in i Ombenis lilla etta. Ombeni har efter fyra år i Sverige anpassat sig väl till sitt nya liv, men Maua har svårt att vänja sig vid allt det nya. Maua vill inte prata med Ombeni om vad hon varit med om och hon anklagar hela tiden Ombeni för att hon lämnade sina systrar i sticket. Det enda Maua gör är att sova och vara arg. Inte ens sin lilla dotter tar hon hand om och Ombeni önskar att det var hennes andra syster som hade lyckats fly istället.

Sakta, sakta får dock Ombeni reda på vad hennes syster utsatts för. En del upplevelser är desamma som Ombenis, men Maua har också utsatts för övergrepp långt värre än de Ombeni fick utstå. Ombeni inser att hon på egen hand aldrig kommer att kunna hjälpa sin syster. Men Maua vill inte ha hjälp av någon. Och hela tiden lever systrarna i ovisshet om Maua kommer att få stanna i Sverige.

Christina Wahldén är duktig på att skildra ungdomar som lever eller har levt ett utsatt liv med både kränkningar och övergrepp. Böckerna om Ombeni är inget undantag och detta är böcker som borde finnas på alla högstadie- och gymnasieskolors bibliotek. Wahldén gör ett bra arbete med att uppmärksamma både konflikten i Kongo, en av världens mest dödliga konflikter sedan andra världskriget, och hur det kan vara att komma till ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn.

Den osynliga flickan

11-åriga Parvana bor med sin familj i Kabul. Kriget är sedan många år vardag i Afghanistan och för varje gång Kabul och Parvanas hem utsätts för bombningar förlorar familjen allt mer och fattigdomen tar ett fastare tag om dem. Från att ha varit en välställd familj bor nu Parvana med mamma, pappa och tre syskon i en enrummare i ett halvt sönderbombat flerfamiljshus utan vare sig el eller vatten. Talibanerna har förbjudit kvinnor att arbeta eller att ens vistas utomhus utan manlig ledsagare så familjen får nu förlita sig på faderns inkomster som brevskrivare och brevläsare. Men så blir Parvanas pappa fängslad av talibanerna. Det enda sättet för familjen att fortsätta få in inkomster är att klä ut Parvana till pojke och låta henne ta över faderns arbete. Det är ett farligt spel Parvana får spela, men familjens överlevnad hänger på det.

Den osynliga flickan av Deborah Ellis är en engagerande skildring av livet i Kabul sett ur ögonen på en 11-åring. Beskrivningarna känns realistiska men jag reagerar på att en del beskrivningar är väldigt raka och brutala, vilket kan verka otäckt att läsa om man är alltför ung. Jag tror att många tjejer i 11-12 års åldern hade gripits av berättelsen, men tyvärr tror jag att det tråkiga omslaget avskräcker de flesta. Och det är synd på en bra bok som denna.

Så har jag det nu

Jag tycker mycket om Meg Rosoffs sätt att skriva. Hon har ett underfundigt och lite humoristiskt språk men kan trots det få in ett stort allvar i sina böcker. I Så har jag det nu skickas Daisy från New York till England för att tillbringa sommaren hos sina kusiner på en gård. Miljön i England står i skarp kontrast till det cityliv Daisy är van vid men hon trivs. Mycket tack vare sina fantastiska kusiner som får henne att känna sig som hemma, som en i gänget. Och speciellt tycke fattar hon för Edmond som på något underligt vis tycks kunna läsa hennes tankar. Trots oroligheter i världen får kusinerna en helt fantastisk sommar. Bombningarna i London och de politiska konflikterna känns avlägsna, men sakta hinner verkligheten ikapp deras lantliga idyll.

Det är en fiktivt konflikt som skildras i Så har jag det nu, och skildringarna känns, kanske inte sannolika, men väldigt äkta. Framför allt känns kusinernas uppfattningar och upplevelser trovärdiga. Till en början är kriget bara ett avlägset hot, något som inte helt och hållet rör dem, men sakta kryper konflikten närmare och kusinerna blir tvungna att förhålla sig till en ny verklighet.

Så har jag det nu är Meg Rosoffs debutroman vilken hon tilldelats flera priser för. Tidigare i vår läste jag hennes senaste bok Den jag var som jag också gillade mycket. Meg Rosoff har intagit en plats som favoritförfattare hos mig och en omläsning av Justin Case lär nog bli aktuell i sommar.

Imorgon när kriget kom

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag bara måste läsa John Marsdens Imorgon när kriget kom. Filmatiseringen har premiär om en vecka och nu har jag då äntligen läst första boken. Men räcker det för att se filmen? Jag borde nog egentligen läsa ett par delar till i serien för jag gillar inte att läsa en bok efter att ha sett filmatiseringen. Jag vill bilda mig en egen bild och uppfattning av platser och karaktärer innan jag tar del av någon annans tolkning.

Hur som helst. Sju ungdomar ger sig iväg på en vildmarkstur i den australiensiska naturen. När de återkommer från sin idylliska campingtur är ingenting som vanligt längre. Hundar och andra husdjur är döda och deras föräldrar är puts väck. Elen fungerar inte och inte heller går det att använda telefoner. Det visar sig att Australien har invaderats av en fiendearmé och alla de känner har tillfångatagits och satts i läger. De sju ungdomarna är oroliga och rädda men beslutar sig för att bedriva gerillaverksamhet mot fienden. De återvänder till Helvetet, den undangömda dalgång de campade i, och planerar hur de ska organisera sitt motstånd.

Det här är en bitvis väldigt fängslande berättelse, även om jag tyckte att inledningen var väl seg. Det tog ett par kapitel innan jag hade kommit in i boken. Nu har ju den här boken ett antal år på nacken, och jag får nog ändå säga att jag läst mer fängslande dystopier. Men detta är utan tvivel den som känns mest realistisk. Det Marsden gör bra är hans skildring av hur ungdomarna trots deras rädsla och ovisshet försöker anpassa sig till något som liknar en slags vardag och hur de trots allt fortsätter att vara ungdomar som blir kära och funderar över vad de ska göra i framtiden osv. Hur livet trots en extrem situation ändå fortsätter så att säga.