Neverworld

Länk till adlibris och bokus

Marisha Pessl slog igenom stort med Fördjupade studier i katastroffysik som kom 2006, en bok jag kämpade mig igenom för nåt år sen, men som jag uppenbarligen ändå tycke rätt bra om inser jag när jag läser vad jag skrivit om den. Jag hade nämligen fått för mig att jag inte gillade den. Och det var därför med viss tveksamhet jag började läsa Pessls senaste roman, Neverworld, eftersom jag trodde att denna skulle kunna bli lika kämpig att läsa. Men ingalunda! Storyn i Neverworld tilltalar mig och till skillnad från Fördjupade studier... tror jag att jag faktiskt kommer minnas handlingen.

Det har gått ett år sen Beatrice träffade sina gamla vänner från college. Hon har inte träffat dem sen hennes pojkvän, Jim, återfanns död ett par veckor innan examen. Hon orkade inte, ville inte, utan drog sig helt enkelt undan gänget som hon tillhört, ett gäng som svetsats samman av just Jim. Men efter en inbjudan från en av vännerna att vara med och fira födelsedag beslutar sig Bee, som hon kallas, att åka och träffa sina fyra gamla vänner med en viss förhoppning om att de ska kunna prata om Jims död och vad de kände till om de mystiska omständigheterna kring hans död. Ingen av vännerna har förväntat sig att hon skulle komma och det är ett rätt så avmätt välkomnande som möter henne. Stämningen är liksom inte den bästa. Trots att Jim inte nämns med ett ord under hela kvällen.

Kvällen slutar med att hela gänget råkar ut för en bilolycka som de tror sig klara sig oskadda från. Men nästa dag knackar en mystisk man på dörren, han presenterar sig som Väktaren, och det han berättar borde inte vara möjligt. Enligt Väktaren befinner sig de fem vännerna i Neverworld, ett ställe mellan liv och död, för i själva verket, i den riktiga världen, så omkom alla utom en av vännerna i den där bilolyckan kvällen innan. Neverworld fungerar som ett slags tidsloop i vilken ungdomarna upplever samma dag, dagen för olyckan, om och om igen fram tills dess att de gjort ett enhetligt beslut om vem av dem som ska överleva. Men alla vill så klart överleva och efter ett antal vakor som inte leder någonstans börjar var och en att hantera tillvaron i Neverworld på sitt eget vis. Det är en märklig värld där handlingar inte får några konsekvenser och där samma dag kan upplevas på tusen olika vis. Men snart börjar tillvaron krackelera och det står mer och mer klart för alla att ett beslut måste fattas och att det beslutet går hela vägen tillbaka till Jim och hans sista dygn i livet. Det är dags för hemligheter att komma fram i ljuset och det är dags för var och en av vännerna att rannsaka sig själva.

Neverworld är som ett betydligt mörkare Måndag hela veckan. Det är ett spännande mardrömslikt scenario Pessl målar upp samtidigt som hon får till något av ett klassiskt who-done-it-mysterium för ja, givetvis så har Jim bragts om livet och detta mysterium måste lösas. Det är originellt även om karaktärerna lämnar en del att önska. Framför allt de manliga karaktärerna känns väldigt vagt tecknade och jag tycker det är svårt att känna ens det minsta för någon av dem. Men som sagt, en originell och spännande berättelse med ett slut som åtminstone inte jag kunde förutsäga.

Tack till Modernista för recensionsexet!

Lilla Han

Länk till adlibris och bokus

Lena Ollmark och Per Gustavsson fick tydligen så pass blodad tand av sitt fantastiska samarbete med Den förskräckliga historien om lilla hon att de kände att de ville göra om det. Och gärna det! Resultatet blev en ny berättelse i skenbart samma stil, Den hiskeliga berättelsen om lilla han.

Lilla han ska hälsa på hos sin morfar. Lilla han har världens bästa morfar och tillsammans brukar de drömma och fantisera och morfar brukar berätta en massa historier om hur han byggde om och snickrade på det ruckel som numera är morfaderns fina hus och hur han jagade iväg alla spöken som en gång hemsökte huset.

Men när lilla han kommer till sin morfar den här gången är inget sig likt. Huset som morfar varit så stolt över har börjat förfalla och morfar själv ligger svag och sjuk i sin säng. Men ännu värre är att de spöken som morfar en gång jagade bort verkar ha kommit tillbaka!

Den hiskeliga berättelsen om lilla han är betydligt snällare än den om Lilla hon (framför allt slutet) men fuluvarna, trastrollen och skuggfolket kan nog ändå skrämma en och annan läsare. Gustavssons illustrationerna hjälper till att sätta den rätta mörka tonen, men där Lilla hon var mörk rakt igenom så är Lilla han mer av en tröstebok som fyller läsaren med hopp och mod. Skulle jag alltså välja en läskig bok så hade jag alla gånger valt den om Lilla hon framför denna, men med det sagt, så är Den hiskeliga berättelsen om lilla han likväl en bok jag tyckte om, fast på ett helt annat vis.

Ord i djupaste blått

Länk till adlibris och bokus

Åh, så fin! Det var min första tanke när jag läst ut Ord i djupaste blått av Cath Crowley. Enligt mig kan detta nog vara en av de bästa ungdomsromanerna 2018. Åtminstone den mysigaste.

För tre år sen, kvällen innan Rachel flyttade från Gracetown, bestämde hon sig för att berätta för sin bästa vän, Henry, att hon i själva verket länge varit hemligt förälskad i honom. För att göra det lite enklare att berätta valde Rachel att lämna ett brev till Henry som hon stoppade in i hans favoritbok i hans föräldrars bokhandel. För säkerhets skulle lämnade hon en ledtråd till honom för att han säkert skulle hitta brevet. Dagen efter flyttade som sagt Rachel med spänd förväntan på hur Henry skulle bemöta hennes brev. Men även om han hörde av sig så nämnde han aldrig med ett ord brevet. Och Rachel kunde inte förstå varför. Sårad som hon kände sig slutade hon därför själv att svara på Henrys kontaktförsök.

Nu, tre år senare, har Rachel flyttat tillbaka till Gracetown för att bo hos sin moster och arbeta ett år innan hon ska gå om sista året i skolan. Att hon misslyckades med att ta examen är det ingen som känner till, än mindre att hennes bror omkommit i en drunkningsolycka och att det är anledningen till att hon nu flyttat tillbaka.

När Henry får veta att Rachel är tillbaka blir han jätteglad men han kan absolut inte förstå varför Rachel är så kall mot honom. Rachel får hur som helst jobb i Howling books, Henrys föräldrars bokaffär och lite i taget börjar de åter närma sig varandra. Men det finns så klart fortfarande hinder mellan dem och ett av de största heter Amy som är Henrys flickvän sen ett par år tillbaka.

Ord i djupaste blått är en alldeles underbar berättelse om kärlek och sorg, kärlek till böcker och litteratur, till orden som ger människor mening. Och sen förtjänar bokhandeln med dess brevbibliotek ett par ord också. Brevbiblioteket är helt enkelt en avdelning i bokhandeln med böcker som ej är till salu, men i vilka folk skrivit och skriver kommentarer i marginalerna till sina favoritböcker eller stoppar in brev och meddelande mellan sidorna för att andra ska hitta och läsa. Det är en helt fantastisk idé och jag önskar att det fanns något liknande i verkligheten.

Tack till Modernista för recensionsexet!

Pärlfiskaren

Länk till adlibris och bokus

Miranda är den skickligaste pärlfiskaren i hela landet. Hon återvänder alltid från sina dyk med en låda full av pärlor i alla dess färger, många fler än de flesta och mer erfarna pärlfiskarna, och detta trots att Miranda dessutom saknar en arm. När Miranda var elva år bet en roshaj av den. Roshajar ser pärlorna som sina och attackerar därför med jämna mellanrum de pärlfiskare som försöker plocka pärlor på fel ställe.

När drottningen utlyser jakten på ögonstenen, en mytomspunnen pärla som sägs kunna stilla längtan och uppfylla alla ens önskningar känner Miranda sitt kall. Flera generationer pärlfiskare före henne har gett sig av på jakt efter ögonstenen, nästan ingen har återvänt, inte heller Mirandas far, och de som har återvänt har aldrig blivit sig själva igen.

Men att ta med sig ett barn på jakten sägs skydda och Miranda råkar få den ständigt pladdrande åttaåriga Syrsa på halsen. Miranda vill egentligen inte alls ha med en unge som knappt kan dyka och som bara virvlar upp sand när man ska leta efter pärlor, men hon har lovat att lära Syrsa vad hon kan och om det nu är som det sägs att ett barn kan ge skydd på resan, så låt gå.

Det är dock inte bara Syrsa som stör Mirandas jaktro. En kvinna vid namn Iberis som vill åt ögonstenen följer Miranda i hasorna som en olycksbådande skugga. Hur Miranda än försöker så kan hon inte skaka av sig sin förföljare. Det är bara att inse att hon måste vara på sin vakt när hon väl hittar ögonstenen, något hon är helt förvissad om att hon kommer att göra. Kosta vad det kosta vill.

Jag gillar verkligen idén med pärlfiskarna och att det finns en hel mytologi bakom. Och roshajarna sen!  Pärlfiskaren är fantasifull som en saga men något långsam i berättartempot och jag tror den gör sig bäst som högläsning eller möjligen passar äventyrsläsare med tålamod. Pärlfiskaren av Karin Erlandsson är första delen i Legenden om ögonstenen, andra delen, heter Fågetämjaren och ytterligare två delar är planerade

Stanna hos mig

Länk till adibris och bokus

Akin möter Yejide på universitetet där de båda pluggar och omedelbart vet han att Yejide är kvinnan i hans liv. När han friar säger Yejide ja på villkoret att Akin lovar att aldrig ta sig fler fruar som traditionen påbjuder. På det viset är Akin och Yejide ett modernt par i 1980-talets Nigeria men också eftersom Yejide fortsätter att jobba och startar egen frisersalong. Det är ett lyckligt äktenskap men efter fyra år har det fortfarande inte blivit några barn.

Visst längtar Yejide efter barn, men hennes längtan är nästan underordnad Akins familjs krav på barn. Akin är sin mors förstfödde och att det inte ska bli några barnbarn finns liksom inte på kartan. Men trots att både Akin och Yejide konsulterat läkare och testat sig hos doktorer som menar att allt är som det ska så blir det ändå inga barn. I ren desperation går till och med Yejide till nån slags häxdoktor som får henne att genomföra en ritual med en get i hopp om bli gravid. För ju längre tid som går utan att Yejides mage börjar växa desto större blir kraven från Akins familj om att ta sig en andra hustru för att på så vis föra släkten vidare. Och trots att Akin inte vill ta sig en andra fru blir till slut pressen från hans mor allt för stor. 

Såsom nybliven mamma är stora delar oerhört smärtsamma att läsa. Men hur jobbigt det än är att läsa så finns här mer än bara barnlängtan och barnsorg och ett äktenskap fyllt av prövningar. Här finns krocken mellan det moderna samhället och det traditionella och inte minst en twist, lika tragisk som skrattretande, som bit för bit läggs fram under läsningens gång, men som det i vart fall tog mig ett tag att fatta.

Stanna hos mig är en av årets bästa läsningar enligt mig och att det dessutom är en debutroman är helt oerhört! Gissa om jag kommer att vilja läsa mer av Ayòbámi Adébayò. 

Mareld

Länk till adlibris och bokus

Mareld är tredje och sista delen i Camilla och Viveca Stens trilogi Havsfolket. Jag har tyckt bra om de två tidigare delarna (som jag skrivit om här och här) och Mareld är kanske till och med ännu mer spännande, definitivt mörkare med en riktigt otäck inledning.

Det är december månad, julförberedelserna står för dörren, i skolor runt om i landet tränas det inför Lucia och längtas efter jullov. Tuva ser extra mycket fram emot det här jullovet då bästa vännen Rasmus, som numera bor på fastlandet, och hans familj ska fira jul med hennes familj ute på Harö. Men glädjen över den annalkande julen överskuggas när en Waxholmsbåt förliser i skärgården. Trots stort sökpådrag kan man vare sig hitta färjan eller någon av dess över hundra passagerare eller besättning. Det man tror sig veta om förlisningen är att färjan kört in i istäcket som i rekordfart lade sig över havet och på ett mycket oturligt vis antagligen slet upp ett hål i skrovet som gjorde att fartyget tog in vatten. Det borde vara omöjligt och Tuva anar genast att något inte är som det ska. I henne öron låter det som något som sjörået skulle kunna åstadkomma. Också marelden vars sken så ofta denna vinter spelar under vattenytan skvallrar om att magiska krafter kan vara inblandade. Enligt skärgårdens äldre befolkning är marelden ett varsel om något illabådande.

Mycket riktigt är Waxhlomsbåtens förlisning sjöråets verk, det är ett blodsoffer utfört för att en gång för alla få bort människorna från skärgården. Tuva måste än en gång kämpa mot sjöråets allt starkare krafter. Men även Tuvas förmågor har blivit starkare och den här gången har hon fler personer än tidigare som kan hjälpa och stötta henne. Men i den avgörande kampen är det trots allt bara Tuva som kan stoppa sjöråets planer.

Det är mycket jag gillar med Havsfolket-böckerna, bland annat älskar jag skärgårdsmiljön som får mig att längta dit trots att böckerna, så att säga, utspelar sig "off season". Här förekommer vare sig blå blå vindar och vatten, varma klipphällar eller annat sommaridylliskt men kanske är det just det som tilltalar mig. Jag gillar också miljöbudskapet som ligger till grund för hela dramat men som trots allt inte skrivs läsaren på näsan. Och så klart folktron med nordiska väsen som lever vid vår sida.

Mareld är kort och gott ett bra avslut på en bra och spännande serie och ett typexempel på en bok som man vill läsa klart samtidigt som man helst inte vill att den ska ta slut.

Alla suger och det är ingens fel

Länk till adlibris och bokus

Li går sista terminen i nian. Hennes mål är att gå ut med höga betyg så att hon kommer in på gymnasiet i Stockholm, det vill säga långt hemifrån, för att därefter söka in på sin dröm skola i USA (ännu längre hemifrån), Massachusets Institute of Technology.

Li längtar med andra ord på att livet ska börja på riktigt. Tonårslivet på högstadiet, med allt vad det innebär med drama och falskspel, är inget hon vill ta del av, helst hade Li gått omkring i en egen bubbla om det vore möjligt, och hon ser snarare ner på sina jämnåriga klasskamrater som hon tycker är tillgjorda och saknar självrespekt. Det är av den anledningen kanske ingen överraskning att Li inte umgås med någon i sin egen ålder och att hon inte har några jämnåriga vänner, vilket oroar hennes föräldrar, i synnerhet hennes mamma. Men Li har vänner. Eller en vän åtminstone, Olivia som är nio år och går i trean. Och när hon en dag  möter Sigvard som är pensionär och änkling får hon en vän till. 

Men så börjar det en ny kille i Lis klass, Max. Max med de fantastiska ögonen och utan att riktigt veta hur det gick till så har Li gått och kärat ned sig. Så till den grad att hon börjar sätta sina egna mål åt sidan. Och glömmer sina enda riktiga vänner.

Alla suger och det är ingens fel är sjuttonåriga (!!) Ebba Hyltmarks imponerande debutroman. Jag får lite Fredrik Backman-känsla när jag läser, och antar att det är humorn som bidrar till den känslan. Dock tycker jag att boken är något ojämn. För även om jag många gånger tänker: "Wow, att hon är så ung!" tänker jag även ibland: "det märks att hon är ung". Så trots att Alla suger... nu inte är av den kalibern att jag tar den till mitt hjärta, i mitt personliga tycke är detta en medelbra bok, helt okej men ingen minnesvärd sådan, så tror jag att många i högstadieåldern kan känna igen sig i Li och kommer att uppskatta boken. Däremot både tror och hoppas jag att vi får se mer av Ebba Hyltmark.

Inte din bror

Länk till bokus och adlibris

Samtidigt med den stora flyktingvågen hösten 2015 lade Malin Stehn märke till hur samtalstonen och klimatet på sociala medier hårdnade allt mer. Tvivelaktiga inlägg och kommentarsfält fyllda med rasism och främlingsfientlighet gjorde Stehn upprörd och hon försökte så gott hon kunde argumentera emot och skrev insändare för att möta den värsta dumheten. Men rädslan för att själv bemötas med näthat stoppade henne från att skicka in insändarna. Istället skrev hon Inte din bror, boken om Abbe och Hossein.

Abbe går i åttan, mest brukar han tillbringa fritiden hemma framför datorn, och är kanske inte den som har jättelätt för sig att skaffa vänner, men på sistone har han börjat hänga en del med Rasmus, en av klassens coolare killar. Från att ha befunnit sig rätt så långt ned på den sociala stegen så får Abbe nu en rejäl skjuts uppåt när han börjar hänga  med Rasmus gäng och därmed också får gratis inträdesbiljett till fester. Men det finns också en baksida med att hänga med Rasmus. Rasmus gör en hel del saker som Abbe inte gillar, saker som Rasmus vill få med Abbe på, och det är inte det enklaste att säga nej till Rasmus.

En dag berättar Abbes föräldrar nyheten att de har bestämt sig för att bli ett familjehem och ta emot Hossein, en ensamkommande flykting från Afghanistan. Abbe blir helt paff! Det här vill han absolut inte veta av. Hur kan hans föräldrar ta beslutet - över hans huvud dessutom - att ta hem en helt okänd person och låta honom bo hos dem? Beslutet är nu redan taget, men Abbes föräldrar kan glömma att Abbe kommer att engagera sig eller ta emot med öppna armar! Och med tanke på Rasmus åsikter om invandrare vågar Abbe inte berätta om Hossein för någon, särskilt inte nu när han äntligen ingår i ett socialt sammanhang. Den enda som Abbe efter ett tag vågar berätta för är Rebecka, som ingår i Rasmus gäng men som är självständig och cool som ingen annan av tjejerna i skolan.

Sommarlovet, som Abbe tidigare sett fram emot, inleds med familjesemester i Dalarna. Föräldrarnas lömska plan är att killarna ska lära känna varandra och att Abbe ska acceptera Hossein. Abbes inställning är dock orubbad. Hossein är föräldrarnas problem.

Men ett sommarlov är långt och föräldrarnas lömska plan får viss effekt trots allt. Och tack vare Rebeckas genuina intresse för Hossein vågar även Abbe öppna upp för att släppa in Hossein. Men problemet med vad Rasmus ska tro och säga kvarstår och även om sommaren är lång går det inte att undvika Rasmus i all evighet.

Malin Stehn skriver så att det känns och det mycket tack vare att Abbe är så lysande porträtterad. Man förstår precis hur han brottas med sitt samvete, hur han ska förhålla sig till sina kompisar och vad de tycker, men också hur han ska förhålla sig till sina egna åsikter. Jag tror många kan känna igen sig i den här osäkerheten som känns väldigt typisk för tonåren.
   
Inte din bror är ett utmärkt underlag för diskussioner om allt från vänskap och kompislojalitet, flyktingar och främlingsfientlighet och vill man använda boken i skolan så finns det dessutom en lärarhandledning  med förslag på olika sätt att jobba med boken på.

Stort tack till Opal förlag för recensionsexet!

Scoopet. Förstörda bevis

Länk till adlibris och bokus

Sturebergsskolan har fått order om att spara en halv miljon kronor och rektorn ser ingen annan lösning än att slå igen skolans bibliotek. När Hugo och Maryam som går i femman får höra detta blir de upprörda. Biblioteket får inte stängas! De samlar in namnunderskrifter från både elever och lärare och med fler hundra namnunderskrifter och gott självförtroende travar de in till kommunalrådet, han som bestämmer i kommunen, efter skolan för att övertyga honom om att biblioteket måste vara kvar. Dessutom står det ju i lagen att varje skola ska ha ett bibliotek. 

Men trots Maryams och Hugos ansträngningar viftar kommunalrådet bara bort dem och kör ner alla deras underskrifter i dokumentförstöraren! Inte heller lokaltidningen ser något nyhetsvärde i nedläggningen eller att kommunaldirektören uppträtt arrogant och totalt ignorerat listorna. Alltså får Maryam och Hugo ta saken i egna händer. Tillsammans med Johanna som går i deras parallellklass skapar de Scoopet, en tidning på nätet där de på egen hand kan nå ut med sin nyhet. Och tack vare lite egna efterforskningar ser deras nyhet faktiskt ut att kunna bli ett riktigt scoop! Det är nämligen något mycket fuffens över hela den här nedläggningshistorian.

Scoopet. Förstörda bevis är en alldeles lysande bra berättelse som är medryckande och dessutom pedagogisk utan att det blir allt för uppenbart. Jag var mest intresserad av att läsa boken utifrån plotten om två ungar som försöker rädda biblioteket från att bli nedlagt, men skolbibliotekarien i mig gick också igång på hur användbar den här boken kan vara att utgå från när man i skolan ska prata om såväl källkritik som demokrati. Widmark och Fichtelius tar exempelvis upp skillnaden mellan åsikt och nyhet och att kunna stärka det man skriver med källor och dessutom, högaktuellt just nu inför valet: hur styrs kommuner.

Jag tycker det här är ett högst lyckat samarbete mellan Martin Widmark och Erik Fichtelius, Scoopet. Förstörda bevis är en spännande berättelse med driv, rätt lättläst och till råga på allt en bok man lär sig något av. Jag gillar den så till den grad att jag faktiskt skulle vilja läsa fler böcker om Hugo och Maryam, även om det nu kanske inte ligger på författarnas agenda att skriva en serie.

Hasselskogen

Länk till adlibris och bokus

Sjuttonåriga Alice och hennes mamma Ella är ständigt på väg, förföljda av otur har de blivit rotlösa. Ibland har de kunnat stanna lite längre på ett ställe, ibland har Alice knappt hunnit börja skolan förrän hennes mamma stuvat in vad de har i bilen och gett sig av hals över huvud. Men så en dag kommer ett brev om att Alices mormor gått bort. Plötsligt får Alice mamma ro att slå sig ned och det verkar som att Alice skulle kunna gå sista åren på high school som vilken tonåring som helst.

Alice har aldrig träffat sin mormor som levt ett tillbakadraget liv på ett stort gods i Hasselskogen, ett gods köpt för inkomsten från hennes berömda sagosamling Sagor från Hinsidan. Sagosamlingen är en samling udda och rätt så mörka sagor med många hängivna fans men det är i princip omöjligt att få tag på ett exemplar längre, inte ens på antikvariat går den att finna och Alice själv har aldrig läst den.

I skolan blir Alice inför ett arbete ihopparad med Ellery Finch, något som irriterar henne ganska så mycket eftersom Finch är ett av mormoderns hängivna fans och alltså känner till mer om Alice mormor än vad hon själv gör.

Så en dag försvinner Alice mamma. Enligt Alice styvsyster förs hon bort av några otäcka typer som säger sig komma från Hinsidan och som också lämnar en lapp efter sig där det står "Håll dig borta från Hasselskogen". Alice är övertygad om att hennes mamma blivit kidnappad och för att hitta henne måste hon, trots meddelandet på lappen, ta sig till Hasselskogen. Men hur hittar man dit? Det finns ingen adress till Hasselskogen, än mindre finns det utsatt på någon karta. Och vilka är det som tagit Alice mamma? Hinsidan är ju ett ställe som Alice mormor hittat på. Eller kan det finnas på riktigt? Trots att Alice alltid försökt undvika sin mormors hysteriska fans så ser hon nu ingen annan utväg än att be Finch om hjälp. Finch kan sagorna utan och innan och kanske finns det ledtrådar att finna i sagorna. Som det stora fan Finch är ställer han mer än gärna upp och tillsammans ger de sig av för att leta upp Hasselskogen i hopp om att finna Alice mamma.

Hasselskogen är Melissa Alberts debutroman, en fantasifull saga med inslag av skrämmande element värdig bröderna Grimm. Jag gillar verkligen idén med en värld där sagofigurerna får liv. Där finns vissa likheter med Cornelia Funkes böcker och nog kan Melissa Albert mäta sig med Funke vad gäller fantasi och påhittighet. Dock är Hasselskogen något mer omständlig och lite mer utdragen i sin berättelse och jag tappar tyvärr också fokus mot slutet, vilket kanske inte är så konstigt då Hasselskogen var den bok som fick följa med till BB. Så i ärlighetens namn kan jag nog egentligen inte ge något rättvist omdöme om sista halvan av boken.

Tack till Modernista för recensionsexet!

Mordön

Länk till adlibris och bokus

Tolvåriga Elin hälsar på hos sin mormor och
morfar under sommarlovet. De har under våren flyttat och det är första gången Elin är och hälsar på i nya huset. Det är när Elin står vid stranden och betraktar den lilla ön med sitt enda märkliga hus som hon träffar Karzan. Han är i Elins ålder och berättar att ön kallas Mordön efter att en ung kvinna för länge sen blev mördad i huset. Kvinnans man och dotter försvann samtidigt spårlöst och sedan dess har huset stått tomt och ön lämnats öde. Enligt Karzan går det fortfarande att se blodfläcken från den mördade kvinnan inne i huset.

Elin blir nyfiken och på midsommaraftonen kan hon och Karzan från stranden se att det brinner från nånstans på ön. Är det någon där? Karzan lånar sin pappas båt, fast han inte får, och mitt i natten tar sig Karzan och Elin ut till ön för att titta på blodfläcken och undersöka om det är någon på ön.

Elin är livrädd för att de ska stöta på en gengångare, och till en början verkar huset också vara hemsökt, men det ska visa sig att det finns något farligare på ön än spöken.

Jag gillar Camilla Lagerqvists böcker, särskilt som de nästan alltid utspelar sig i en historisk miljö. Mordön är ett undantag, även om här finns en bakgrundshistoria från "förr i tiden".  Nä, Mordön är istället ett rätt så typiskt somrigt mysterium, lite deckare, lite kuslig och med en rätt så oväntad upplösning!

Jag ska rädda er alla

Länk till adlibris och bokus

När Éléa fyller sexton står att ta körlektioner högst på önskelistan. Hon drömmer om att när hon fyllt arton och tagit körkort kunna göra sin första långresa med bil, genom Europa ner till Afrika. Vardagen består av skola, kompisar, förälskelser och framtidsdrömmar. Hon vill engagera sig humanitärt och drömmer om att hitta ett sommarjobb inom någon hjälporganisation, kanske få jobb utomlands.

Det är när Éléa slänger ut en förfrågan på Facebook om hjälp att hitta ett sommarjobb som hennes liv tar en vändning. Genom en kompis kompis kommer Éléa i kontakt med Abu Ali eller Désir de Paix, Önskan om fred, som han också kallar sig. Abu Ali är väldigt engagerad i vad som händer i Syrien och säger sig själv vilja åka dit och hjälpa till. Abu Ali vet en massa om vad som sker i inte bara Syrien utan även i Iran, Palestina, Sudan och under de många och långa chattkonversationer de har skickar han länkar och filmer till Éléa som får henne att gråta över hur den civila befolkningen lider, ibland massakreras. Abu Ali berättar hur media mörkar sanningen om vad som egentligen sker, hur västvärlden och judarna förvränger sanningen för att ge islam och muslimerna skulden. Abu Alis engagemang för utsatta muslimer i världen känns så innerligt, så godhjärtat och Éléa älskar att diskutera med Abu Ali. Han uppmuntrar Éléa att bejaka sin religion och hon börjar ifrågasätta varför hennes pappa som kommer från Algeriet och är muslim inte har värnat om att ge sin dotter en sann muslimsk uppfostran och börjar till och med förakta honom för att han vänt sig från islam. Och tillsammans med Abu Ali börjar Éléa smida planer för ett liv tillsammans. Ett rättroget liv där de tillsammans ska hjälpa utsatta muslimer.

Det är först ett halvår efter att Éléa rymt hemifrån för att viga sitt liv åt IS som hennes mamma hittar sin dotters dagbok och i den kan ta del av sin dotters gradvisa förändring och den radikalisering hon genomgår. I sin egna dagbok skriver mamman om hur tiden efter att Éléa rymt varit. Hur hon försöker finna tecken på eller komma fram till en vändpunkt då hennes dotter förändrades. Fanns det nåt hon kunnat göra för att stoppa det, vägleda i rätt riktning? För att själv överleva och kunna gå vidare börjar mamman engagera sig i andra radikaliserade ungdomars liv, kan hon inte rädda sin egen dotter kanske hon kan rädda någon annans dotter eller son.

I en tredje dagbok får vi ta del av pappans upplevelser efter att ha förlorat sin dotter, hur hans förtvivlan bryter ned honom.

Émilie Frèche är starkt engagerad mot rasism och antisemitism. Jag ska rädda er alla är en samtidsroman om extremism i Frankrike och berättar om den tragedi som drabbar en familj när en av familjemedlemmarna radikaliseras. Jag ska rädda er alla är en intressant roman som kan vara väl värd att använda på högstadiet för diskussion kring religion, radikalisering och inte minst manipulation och vikten av att förhålla sig källkritisk. Dock känns boken inte helt lättillgänglig för alla. Det är till exempel en fördel att känna till en del om de senaste årens terroristhändelser i Frankrike med Charlie Hebdo, Bataclan etc, även om kortfattad information om dylika och politiska händelser ges i fotnoter. Dessutom är upplägget med olika dagböcker inte helt glasklart. Berättarperspektivet växlar alltså mellan Éléas, mammans och pappans dagböcker och hoppar därför också i både tid och rum, ibland är det lätt att hänga med vem som berättare, men ibland tar det en stund.

Jag ska rädda er alla slutar på ett för ungdomsromaner ovanligt vis - utan någon egentlig upplösning eller uppklarnande. Mamman fortsätter jobba för att hjälpa andra ungdomar och med hoppet om att en dag få tillbaka sin dotter. Éléas berättelse slutar efter att hon rymt till Syrien. Där hade det till exempel varit intressant att få veta vad som händer med henne när hon kommit fram.

Hur som helst är känns Frèches roman autentisk på sätt och vis, intressant, men också väldigt tragisk.

Comedy Queen

Länk till adlibris och bokus

Sasha har precis fyllt tolv år. För mindre än ett år sedan dog hennes mamma. Folk runt omkring envisas med att säga att hon gått bort eller lämnat oss, ingen utom Sasha själv vågar säga det som verkligen hände: att hennes mamma tog livet av sig.

Sashas mamma var en sån som fick människor att gråta. Sasha har alltid fått höra hur lika hon och hennes mamma är, men att bli en sån som fortfarande får folk att gråta trots att man är död ser Sasha inte som något eftersträvansvärt. Tänk om hon också blir som sin mamma? Tänk om hon också tar livet av sig en dag? Så för att inte bli som sin mamma skriver Sasha en lista på saker att pricka av. Saker hon måste göra för att överleva.
Listan innehåller punkter som är tvärtemot sånt som Sashas mamma var eller gjorde. Och viktigaste punkten är att vara en som får folk att skratta. Sasha ska börja med stand up comedy. Hon ska bli en Comedy Queen!

Till sin hjälp har Sasha bästa kompisen Mörten och sin farbror Ossi som peppar och stöttar. Pappa får inget veta eftersom Sasha vill att det ska vara en överraskning. Så pappa fortsätter istället att bekymra sig över varför hans dotter inte gråter över sin mamma, varför hon plötsligt klipper av sig allt hår eller varför hon vägrar ta emot hundvalpen hon får i födelsedagspresent och som hon önskat sig sen hon gick på förskolan. Hans oro leder till besök på BUP, vilket blir till ytterligare en utmaning för Sasha som inser att det gäller att framstå som så glad och normal som möjligt. För att vara på säkra sidan googlar hon till och med vad normala tolvåringar gör för att kunna säga rätt svar till psykologen.

Jenny Jägerfeld har gjort ett rasande bra jobb med att skriva en rolig bok om något så väldigt sorgligt och allvarligt. Sashas karaktär känns genuin och hennes bearbetning av mammans död är övertygande. Strävan efter att vara tvärtemot sin mamma, vara rolig, vara normal blir rent farsartad ibland och jag skulle gärna vilja se den person som klarar av att inte ens dra på munnen när hen läser Comedy Queen. 

Jag var inte helt såld på Jägerfelds förra bok, Brorsan är kung, för även om det var flera saker med den som jag gillade så var det nåt som inte riktigt slog an rätt ton i mitt tycke. Men Comedy Queen däremot spelar rätt på precis alla strängar.

Solstenen

Länk till adlibris och bokus

Tomi Adeyemis fantasyroman Children of blood and bone har väckt uppmärksamhet för att utspela sig i en afrikansk kulturkontext med endast svarta karaktärer och för att Adeyemi byggt sin fantasyvärld utifrån västafrikansk mytologi. Adeyemi, som själv har nigerianskt ursprung, ville skriva en bok med hjältinnor som hon själv hade kunnat känna igen sig i som barn. Första delen, Solstenen, har tagits emot väl och redan innan fortsättningen på första boken släppts är filmrättigheterna sålda. Även jag instämmer i att det känns "nytt och fräscht" med den afrikanska kulturkontexten som gör Children of blood and bone läsvärd enbart av denna anledning. Storyn i sig håller dock en mer traditionell fantasykaraktär och känns därför tyvärr inte lika intressant som landet Orïsha med sina enorma mytologiska djur och den magi som majierna kan åstadkomma.

En gång i tiden var Orïsha ett rike där magin fanns överallt i samhället. Majierna, som utmärker sig genom sitt vita hår och ljusa ögon, var det folk som gudarna hade skänkt magiska gåvor. Majiernas förmågor kunde vara alltifrån att styra eld eller vatten till att väcka de dödas själar. Men kungen i Orïsha fruktade magin och beslutade därför om att utplåna alla vuxna majier för att magin skulle försvinna från landet. Divinerna, det folk majierna tillhörde, samt majiernas barn, vars magiska förmågor ännu inte vaknat, skonades men lever nu i fattigdom som en andra klassens medborgare med ständiga förtryck från kungens soldater.

Zélie var bara ett barn när hennes mamma skoningslöst dödades av kungens soldater, och hade kungen inte förintat magin skulle hennes magiska förmågor vid det här laget ha börjat spira. Under ett tumult inne i stan vädjar en flicka till Zélie om hennes hjälp att fly kungens soldater och ovetandes om att flickan är självaste prinsessan Amari, dotter till den person Zélie avskyr mest här i världen, hjälper Zélie prinsessan att lämna staden med en artefakt vars krafter kan återuppväcka majiernas magi. Och på den vägen startar äventyret för Zélie och Amari att slå tillbaka mot kungens förtryck och föra tillbaka magin till Orïsha.

Solstenen har ett växlande berättarperspektiv och vi får ömsom följa Zélie, ömsom Amari, men också Inan, Amaris äldre bror kronprinsen som lovat kungen att föra tillbaka både Amari och stoppa den gryende magi som Zélie börjar känna av. I och med att Inan ständigt befinner sig hack i häl på Amari och Zélie trappas spänningen upp, men dessvärre är en del passager också relativt förutsägbara och Adeyemi lägger, i mitt tycke, ut lite väl många hinder i vägen för Zélie och Amari. Dessa hinder tillsammans med en hel del upprepningar av huvudpersonernas känslor och tankar bidrar därför också till att Solstenen blir lite tröttsam att läsa. Och varför dessa obligatoriska kärlekshistorier som bara känns så oerhört banala? En annan invändning är att det förekommer en del citat på yoruba, det heliga majispråket, som tyvärr inte alltid översätts, vilket får mig att känna att jag missar något. Och att romanen inleds med att lista de olika majiklanerna som sedan inte berörs överhuvudtaget känns bara förvirrande. Säkerligen är detta något som kommer att följas upp i nästa del, men nu resulterar det bara i desto fler frågor.

Jag gillar dock världen som Adeyemi skriver om och det faktum att den utspelar sig i en afrikansk kontext, men i övrigt så sällar jag mig alltså inte till skaran som lovordar Solstenen som extraordinär.

Hjärnsmälta

länk till adlibris och bokus

Leo, som vi lärde känna i Hjärnpunka, har nu börjat sjuan och det är inte bara högstadiet som drabbat honom med full kraft, även puberteten med finnar, hårväxt och annan kroppsförvandling har slagit till! Trots denna brutala kroppsombyggnad har Leo blivit tillsammans med Lolo och han ska till och med följa med hennes familj till Sardinien på höstlovet. Sen flera veckor tillbaka har han och Lolo planerat allt de ska göra, vad de behöver ha med sig för en lyckad semester och börjat spara ihop till en gemensam resekassa.

Efter en högst pinsam incident på HM som filmas av Ozzy, en kille i åttan på Leos skola, blir Leo offer för utpressning. För att inte filmen ska läggas ut på nätet och spridas till alla på hela skolan tvingar nämligen  Ozzy och hans gäng Leo att utföra diverse uppdrag och "tjänster". Leo som inser vad spridandet av mobilfilmen skulle kunna ha för katastrofal inverkan på resten av hans högstadietid ser det som sin enda räddning att ställa upp på det Ozzy kräver. Och för varje ny grej Leo tvingas ställa upp på trasslar han in sig själv desto mer i trubbel och lögner.

Hur långt ska det behöva gå innan Ozzy deletar filmen? Och hur många ursäkter och lögner klarar Leos och Lolos förhållande? Staffan Cederborgs Hjärnsmälta är precis som Hjärnsläpp en väldigt fnissig bok, men bakom det pinsamma och fnissiga finns ett allvar med den utstuderade mobbing som utpressningshistorian trots allt är. Leo må vara naiv och den där hjärnpunkan från mellanstadiet tycks inte ha lärt honom någonting, möjligen skulle man kunna säga att Leo är otursförföjd eller att allt går att skylla på puberteten, men situationen Leo hamnar i känns likväl högst trovärdig. Jag ser lite likheter mellan Leo och Åsa Asptjärns karaktär Emmanuel Kent där huvudpersonens osäkerhet ställer till det. Och precis som Asptjärns böcker om Emmanuel är både Hjärnpunka och Hjärnsmälta roliga böcker med smart humor och mycket eftertanke.

Tack till Opal förlag för recensionsexet!

Brännmärkt

Länk till adlibris och bokus

Människorna i Imperiet är starkt styrda av det klassamhälle som råder. Ett strikt rangsystem, vars tillhörighet man föds in i avgör helt människors livslott. Adeline Theta tillhör åttonde rangen på den tiogradiga skalan, ganska långt ned alltså och hennes folk kallas inte sällan för kackerlackor av de som befinner sig högre upp i hierarkin. Trots att Adelines familj har en liten köttbutik är det sällan hon och hennes systrar kan äta sig mätta. Hur deras alkoholiserade pappa får tag på spriten är för Adeline en gåta, alkoholiserad har han varit sen Adelines mamma omkom i en brand och sen dess är det Adelines storasyster som tagit ansvar för familjen och butiken. Det enda Adeline har kvar efter sin mamma är en amulett som hon bär kring sin hals. Halsbandet är hennes käraste ägodel men att smycket även har en symbolisk betydelse, en farlig sådan, är något som Adeline först efter att ha överlevt en olycka nu blir varse.

I olyckan blir Adeline förväxlad med dottern till zonens mäktigaste familj, Amabelle Alfa, och för att skydda sig själv känner Adeline sig tvingad att spela rollen som Amabelle. Därmed uppenbarar sig Imperiets smutsiga hemligheter för henne och Adeline tvingas spela sina kort väl för att skydda de som tillhör de lägre rangen, men framför allt för att skydda sin egen familj.

Lizette Edfeldts Brännmärkt, första delen i Imperiet, utspelar sig i en diffus framtid - det talas om tidigare generationers påverkan på miljö och klimat, virus och krig men i övrigt nämns inte så mycket om anledningen till klassystemet eller vad zonindelningen som Imperiet består av ska vara bra för annat än i svepande drag. Det är synd, för ofta är författarens världsbygge och dennes tankar kring hur världen blivit det jag upplever som mest intressant och spännande i en dystopi.

Brännmärkt är knappast någon originell historia. Intrigen känns igen från flertalet andra ungdomsdystopier. Lite upprepande och tjatigt i jargongen mellan Adeline och Davian och möjligen att händelseförloppet hade kunnat skyndas på en aning, men annars bjuder Brännmärkt på en trevlig och en helt klart spännande lässtund. Jag uppskattar de normbrytande inslagen som att män har kjol som finkläder och att huvudpersonen bejakar sin sexualitet. Det är uppfriskande!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Ett veck i tiden

Länk till adlibris och bokus

Jag lästeMadeleine L'Engles A wrinkle in time för ett par år sedan och jag var inte speciellt begeistrad. Bara ett litet tag efter att jag läst boken fick jag ett recex av boken på svenska, och jag var ju så där sugen på att läsa om boken då. Därför har Ett veck i tiden legat och samlat damm i högen med olästa böcker fram till nu då jag fick en ingivelse. 

Tyvärr har min uppfattning om boken inte ändrats ett skvatt. Det är nog så att vissa böcker ska läsas i en speciell ålder eller så är jag helt enkelt inte rätt person att uppskatta Ett veck i tiden. Jag stör mig fortfarande på hur oerhört sentimental berättelsen är, hur lillgamla barnen är (okej att L'Engle skrev boken 1962, men ändå!) och det kristna budskapet får mig tyvärr att himla med ögonen både en och två gånger. 

Ett veck i tiden är dock en av många älskad barnboksklassiker och det var säkert en av anledningarna till att Disney satsade på en filmatisering som kunde ses på biograferna i våras. Dock, vad jag kunnat läsa mig till, så tycks filmrecensenterna långt i från begeistrade, och betygen har varit minst sagt ljumma. Ungefär som min inställning till boken varit och förblir. 

Tack ändå till Modernista för recensionsexet!

Warcross

Länk till adlibris och bokus

Marie Lus Legend-trilogi är en serie jag brukar tala mig varm om och det är ingen hemlighet att det är en riktig favorit hos mig. Alltså blev jag förtjust när ett recensionsex av Lus nya roman, Warcross, damp ner i brevlådan för ett tag sen. (Stort tack till Modernista för recensionsexet!)

Artonåriga Emika Chen befinner sig på gränsen till utblottning. Hennes hyresvärd hotar med vräkning och den här gången kommer det inte att hjälpa att sälja av de få sista ägodelar och minnessaker Emika har kvar efter sin far. De få slantar hon får ihop som hacker och prisjägare räcker inte på långa vägar att betala av de skulder hon nu dragit på sig. Som ett sista desperat försök att få ihop pengar bestämmer sig Emika därför för att försöka hacka sig in på öppningsspelet av det internationella Warcross-mästerskapet, världens största spelturnering med miljarder följare för att försöka sno spelobjekt som hon sen kan sälja.

Emika som är en skicklig hackare har inga svårigheter att ta sig in i spelet, men ett misstag gör att hennes hackning plötsligt blir synlig för hela världen. Mitt under pågående spel kan plötsligt alla se vad Emika håller på med. Emika kastar sig ur spelet, men Warcross skapare, Hideo Tanaka, spårar enkelt upp Emika. Emika som förväntar sig, straff, böter och rungande utskällningar - minst, blir högst förvånad när Tanaka istället erbjuder att anlita henne som insiderspion i mästerskapet för att spåra och hitta en annan hacker som försöker sabotera hela turneringen. Det är så klart ett erbjudande som det inte går att tacka nej till och med ens befinner sig Emika i Tokyo och kastas in i mästerskapet som ett av de tävlande lagens jokrar. För Emikas del är det här en dröm som går i uppfyllelse, men uppdraget som spion hinner snart ifatt henne när hon gör upptäckter som inte bara sätter turneringens vara på spel, utan även riskerar att krossa hela Hideo Tanakas spelimperium och inte minst döda honom. 

Vill man läsa en bok med mycket action så är Warcross rätt bok att läsa! Det är fartfyllt och späckat med spännande spelpartier, gamers torde också finna nöje i dessa partier. Det är sci fi fast ändå inte, för vi befinner oss i nutid eller möjligen en väldigt snar framtid, mycket av tekniken går nämligen att känna igen, om än något förfinad. Lu visar prov på sin förmåga till världsbygge även i Warcross, en skicklighet som är en av anledningarna till att jag gillar Legend så mycket. I Warcross är det så klart spelvärlden som imponerar och VR-tekniken som är det kittlande inslaget.

Men tyvärr finns här även delar som är riktigt klyschiga. Jag minns inte om Legend var lika klyschig, det är möjligt att den hade inslag av det, framför allt i de stycken som gäller relationen mellan Day och June, men då svalde jag det med hull och hår. Nu gör jag det inte lika lätt. Jag är alltså en aningens besviken över att inte bli helt begeistrad i Warcross, samtidigt som det som sagt är otroligt spännande emellanåt.

Blindheten

Sittandes i sin bil, väntandes på att rödljuset ska slå om till grönt, upptäcker mannen bakom ratten att han inte längre kan se. Han har blivit blind. Mannen är den första att drabbas, men långt ifrån den sista. En ögonläkare som undersöker den först insjuknade kan inte förstå vad som hänt och stannar uppe hela natten för att läsa på, forska, undersöka vad som kan ha skett. När morgonen kommer har han själv blivit blind.

Eftersom blindheten nu börjar sprida sig som en farsot reagerar myndigheterna. I ett försök att isolera smittan och de smittade låser man in de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. De första att föras dit är ögonläkaren och hans hustru som snart får sällskap av flera av ögonläkarens patienter, och snart även andra personer. Det är knappast något anständigt liv de drabbade har förpassats till. De hårdbevakas av militär av den händelse någon skulle få för sig att rymma, den ransonerade maten får de blinda själva försöka hushålla med och få att räcka till den allt större växande skaran blinda som låses in. Tvättmöjligheter och att sköta sin hygien är begränsad och snart nog är toaletter nersölade eller översvämmade eftersom ingen ser att hålla rent.

Men det finns en seende bland de blinda och det är ögonläkarens hustru som fejkat sin blindhet för att få vara hos sin make. Den enda som känner till hennes hemlighet är hennes make och tillsammans försöker de bringa något sånär ordning i det kaos som råder i det som blivit deras fångläger.

Blindheten av José Saramago är en obehaglig dystopisk roman och trots att det snart är ett halvår sen jag läste den nu, så är det flera riktigt otäcka scener som dröjer sig kvar i mitt minne. Det är ett intressant tankeexperiment som Saramago driver som blottar människans rädslor och desperation och sätter överlevnadsinstinkterna på sin spets när förhållandena i de blindas fångläger blir allt värre. Blindheten är en väldigt tät skriven roman, det tog ett tag för mig att vänja mig vid Saramagos prosa som ofta saknar styckeindelning och tydliga talmarkörer som tillsammans med handlingen gör Blindheten något tungläst. Men det är ändå en fascinerande och läsvärd berättelse.

Morrigan Crows magiska förbannelse

Länk till adlibris och bokus

Morrigan Crow är född med en förbannelse. Född på Mörkerafton för elva år sedan är hon dömd att föra otur med sig och hon får därmed skulden för precis allt dåligt som händer i staden där hon bor. Såväl hjärtattacker som misslyckande i stavningstävlingar till katter som dör och sylt som blir misslyckad är Morrigans fel och eftersom hennes pappa, Corvus Crow, är en högt uppsatt politiker i Republiken, tvingar han henne att skriva brev och be om ursäkt till de som drabbats av Morrigans förbannelse, trots att Morrigan själv är övertygad om att hon knappast kan ligga bakom exakt allt dåligt som händer.

Men det värsta med Morrigans förbannelse är att hon lever på lånad tid. Hon är dömd att dö nästa Mörkerafton när hon fyller tolv. Men Mörkerafton visar sig komma tidigare och redan på Morrigans elfte födelsedag vet hon att döden kommer för att hämta henne. Men nu blir det inte döden som hämtar henne för istället räddas hon i allra sista stund av en man vid namn Jupiter North. Han för Morrigan till en magisk plats, staden Nevermoor, en plats Morrigan aldrig hört talas om tidigare.

Men Jupiter North har också en baktanke med att rädda Morrigan Crow. Han har nämligen valt ut Morrigan som kandidat till Wundersamfundet, en slags skola för väldigt speciella elever och Morrigan får ställa upp på diverse inträdesprov där hon tillsammans med hundratals andra kandidater tävlar om blott nio platser. Slutprovet är att visa upp en speciell talang. Det är bara det att Morrigan inte besitter någon speciell talang, eller grej, som man kallar det i Nevermoor och hon är övertygad om att hon kommer att misslyckas. Men Jupiter North är däremot helt säker på att hon kommer att klara alla prövningar. Och vad annars kan hon göra än att lita på sin mecenats övertygelse? Morrigan har nämligen allt att vinna eller förlora. För kommer hon inte in måste hon återvända till Republiken och därmed kommer även Morrigans öde att beseglas med en säker död.

Nevermoor. Morrigan Crows magiska förbannelse är Jessica Townsends debutroman som med all säkerhet kommer att finna mängder med läsare. Det finns, medvetet eller omedvetet, en hel del Harry Potter-drag över Nevermoor (samt en del flirtar med bland annat Mary Poppins). Här finns till exempel den parallella magiska världen som vanliga människor inte känner till, det ensamma barnet, uppvuxen i en kärlekslös familj som äntligen får en familj som hon kan känna tillhörighet med och här finns en mytomspunnen skurk (som förvisso inte är i närheten så ondskefull som Voldemort, men ändå) som vår hjältinna visar sig kunna utmana. Sen kryllar berättelsen av magi och fantasi och jag älskar verkligen det fantastiska hotell Deucalion och dess gäster. Nevermoor är en riktigt mysig bok att gotta ner sig i och bara sluka och ta in. Här kan vi verkligen snacka sann läsglädje och ja, faktiskt en värdig arvtagare till Harry Potter.

Flickan som ville bli fakir

Länk till adlibris och bokus

Åttaåriga Julia är mellanbarn. Mitt i syskonskaran om fem barn. Hemma är det storasyskonen och småsyskonen som får uppmärksamhet medan Julia hela tiden känner det som att hon glöms bort. Det är så sjukt orättvist! Men vad hon än säger och gör så är det ingen som ser henne. Hon förblir liksom osynlig. Inte ens i skolan verkar fröken bry sig om hennes existens.

En kväll ser Julia en fakir på tv. Han ligger på spikmatta, stoppar ner långa svärd i halsen och slukar eld. Julias storebror blir sjukt imponerad och detta tänder ett litet ljus hos Julia. Tänk om hon skulle bli fakir? Om det skulle imponera på hennes svårflörtade storebror skulle det definitivt gå hem hos de andra i familjen. Så Julia börjar träna sig i att bli fakir!

Steg ett blir att äta citroner eftersom det inte funkade att stoppa ner smörkniven i halsen utan att hon genast började klökas. Nästa steg får bli en enklare form av spikmatteträning. Julia stoppar helt enkelt undan madrassen från sin säng och börjar sova direkt på sängbottens järnspiraler. När hon tvingas passa sina småsyskon och följa med dem till lekplatsen tar hon tillfället i akt och börjar tugga på däcket till gungan. Och snart är det en gunga mindre på lekplatsen... Och i skolan på slöjden har hon nu börjat tillverka sin alldeles egen spikmatta. Men det går fortfarande trögt med att få någon där hemma att lägga märke till hennes ansträngningar Något måste hända nu! Och det är då hon kommer på precis vad hon ska göra.

Pia Hagmars Flickan som ville bli fakir är framför allt tänkt att vara rolig, vilket den också är, på ett ganska så drastiskt vis, men samtidigt så sätter man, i alla fall som vuxen, skrattet i halsen av den ganska allvarliga undertonen. Nästan hjärtskärande är det till och med att Julia inte ser någon annan utväg än att ta till chockerande metoder för att få uppmärksamhet. Som tur är så finns det en snäll morbror som Julia till slut anförtror sig åt och boken får ett lyckligt slut som bådar gott för framtiden.

Bibliotek

Länk till adlibris och bokus

Den här novellsamlingen kunde jag ju bara inte låta bli! I Bibliotek skriver Ali Smith i elva noveller om ordens, böckernas och litteraturens makt och påverkan på oss människor. Men jag saknar faktiskt biblioteket i novellerna. Det var ju det jag trodde det skulle handla om. Speciellt som baksidestexten lyder:

"Bibliotek är platser där vi kan finna nya världar och ny kunskap, men också platser att fördriva tid på och fly till. Hur formar de oss? Vilken roll spelar de i samhället? Och vad säger det om vår tid att de offentliga biblioteken nu är hotade?" 

Istället låter Smith mellan novellerna olika personer dela med sig av sina tankar och (ofta) minnen om bibliotek och vad biblioteket betytt för dem. Ofta säger de samma saker som att de betydde mycket för dem när de växte upp. Och Smith nöjer sig liksom med dessa konstanterande. Novellerna i sig är inte dåliga, några är underhållande, här finns gott om referenser och associationer till annan litteratur och andra författare, men det är fortfarande inte de noveller jag förväntade mig få läsa. Det skulle ju vara, återigen enligt baksidestexten, "...en vältalig och oförutsägbar hyllning till våra bibliotek.".

Nåja, det vet jag just inte om det nu är. Men jag gillar i varje fall omslaget till boken!

Familjen Knyckertz och gulddiamanten

Länk till bokus och adlibris

Den tjuvaktiga familjen Knyckertz är tillbaka! I förra boken, Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen, fick vi lära känna pappa Bove, mamma Fia, storebror Ture och lillasyster (Krimin-)Ellen samt hunden Snuten och grannen, självaste poliskonstapel, Paul Isman. Alla dessa karaktärer har en given roll även i denna andra bok och dessutom får vi stifta bekantskap med några nya. Som till exempel mormor Stulia och hennes kompis Fusk-Lisa.

Om det rörde sig om rätt så beskedliga brott i Födelsedagskuppen, så är det en mycket större kupp på gång i Familjen Knyckertz och gulddiamanten! Pappa Bove har fått nys om en utställning i huvudstaden där man i sitt Guldrum ska visa upp Gulddiamanten från Guldkusten. Men det är bara denna helg som utställningen finns på plats, så därför får mamma och pappa brått att bege sig till huvudstaden. Ture är ju dessutom stor nog att ta hand om både sig själv och lillasyster, så det ska nog gå bra.

Men det finns vissa saker som endast en vuxen kan göra när det till exempel gäller läggningsrutiner, och det är att läsa godnattsaga. Ellen tycker Ture läser långsamt och det blir inte alls bra (att det är Brott och straff som är godnattsagan gör ju inte saken mycket lättare för Ture). Hon kräver att en vuxen läser godnattsaga för henne och den enda lösning Ture kan komma på är att knacka på hos grannen Paul Isman. Att Paul Isman undrar var Bove och Fia håller hus är ju inte så underligt, och Ture, som inte kan ljuga utan att få ont i magen råkar avslöja det här med gulddiamantutställningen. Paul Isman ser det så klart som sin plikt att genast bege sig till huvudstaden för att förhindra att diamanten försvinner.

Anders Sparring och Per Gustavsson har högst troligt fantastiskt roligt ihop när de jobbar fram berättelserna om sin tvärtom-familj. Och det är väldigt underhållande att läsa, för såväl stor som liten. Men medan första boken hade mycket av nyhetens behag över sig så har bok nummer två lite mer att leva upp till och jag tycker tyvärr inte att det blir lika fnissigt den här gången. Det är fortfarande roligt så klart, men det blir ändå inte riktigt samma sak. Man vet vad man har att förvänta sig. Dock är det en bok jag absolut kommer att rekommendera, både att läsa själv och som högläsning.

Good dog McTavish

Länk till adlibris och bokus

Familjen Peachey befinner sig i kris! Mamma Peachey har efter att i flera år försökt hålla ordning på sina tre barn och sin make sagt upp sig från sitt uppdrag som mamma. Nu ska hon istället enbart koncentrera sig på sig själv och träna yoga. Därmed är det slut på att laga mat till en familj som antingen inte gillar maten eller inte kommer i tid till middagen, det är slut på att försöka schasa upp barnen ur sängen på morgnarna för att försöka få dem att komma i tid till skolan och det är definitivt slut med att städa upp efter alla, diska, tvätta kläder och sortera strumpor. Det får familjen allt klara själva!

Det är bara det att ingen annan i familjen Peachey fixar någon av dessa sysslor och sakta men säkert förfaller både hem och moral i familjen Peachey. Eftersom ingen orkar laga mat växer högarna med pizzakartonger och eftersom ingen orkar (eller vet hur man) tvättar kläder växer smutstvätthögarna till berg och inte ens pappa Peachey kommer längre i tid till sitt jobb eftersom alla försover sig på morgnarna.

Det är lillasyster Betty som kommer på lösningen för familjen. Om man adopterar en hund kanske man får kläm på det här med rutiner igen och dessutom gör man en god gärning. Sagt och gjort så adopterar familjen den herrelöse hunden McTavish. Vad de inte vet är att det i själva verket är McTavish som adopterar familjen Peachey för att ta sig an dem och göra en god gärning.

Good dog McTavish är Meg Rosoffs första bok för en yngre målgrupp och det är en oerhört charmig berättelse och något av en kärlekshyllning till hundar och hur de kan styra och påverka en hel människofamilj till det bättre. Och vill man läsa mer om hur det går för familjen Peachey och McTavish så finns det faktiskt en uppföljare! McTavish goes wild heter den och kom ut på engelska för mindre än en månad sen.

Mödrarnas söndag

Länk till adlibris och bokus

Det är den 30 mars 1924, Mödrarnas söndag, söndagen då tjänstefolket får ledigt för att åka och hälsa på sina föräldrar. Men Jane Fairchild, en föräldralös husjungfru, har ingenstans att åka och blir därför kvar medan tjänstefolk och husfolk lämnar sina gods och hem. Men Jane är varken sysslolös eller ensam denna söndag. Istället har hon stämt träff med sonen på ett närliggande gods, Paul Sheringham, hennes älskare sedan flera år tillbaka, som inom kort ska gifta sig med en flicka ur sin egen klass. Faktum är att han efter deras möte ska bege sig till en lunch med sin fästmö, men han har ingalunda bråttom dit.

Mödrarnas söndag av Graham Swift är en kort roman som ändå innehåller så mycket. Fokus ligger så klart på denna mödrarnas söndag som ska komma att förändra livet för så många människor. Skildringen av denna dag är oerhört detaljrik samtidigt som scenerna som beskrivs endast är fragment av en hel dag. Lite som ett minne kan vara, för det är just Janes minnen vi får ta del av. Och samtidigt som vi får ta del av denna söndag så finns här också tillbakablickar på tiden som har varit, tidsandan man lever i efter första världskriget med alla liv som skördades. I huset där Jane jobbar dog till exempel båda sönerna och Paul är i sin familj enda kvarvarande sonen. Här finns också framåtblickar där läsaren får ta del av Janes framtida liv, en utveckling som kanske aldrig blivit om det inte vore för denna söndag. 

Det är som sagt mycket som ryms på dessa få sidor, mycket som är outtalat och ligger alldeles under ytan. Swift har fångat tidsandan med ett klassamhälle som lever på lånad tid och miljöerna känns som hämtade från Downton Abbey, bara detta är lockande och intresseväckande läsning. Lägg så till Janes betraktelser samt den ödesmättade vetskapen om en livsavgörande händelse så har man i alla fall mig på kroken.

Brown girl dreaming

Länk till adlibris och bokus

Jacqueline Woodson växte upp i South Carolina och Brooklyn , New York. Trots sitt kämpande med läsningen och bokstäverna bestämde hon sig tidigt för att det var författare hon ville bli när hon blev stor. Det var ju berättelserna hon älskade! På fri vers berättar Woodson om sin uppväxt i en religiös familj, med en frånvarande pappa, en mamma som var noga med att hennes barn inte skulle utmärka sig som "typiskt svarta" när de pratade och uttryckte sig och morföräldrar som ibland var mer föräldrar än mamma och pappa var.

Brown girl dreaming är Jacqueline Woodsons egen uppväxtskildring från 1960- och 1970-talets USA och är en berättelse om att hitta sin egen plats. Samtidigt som detta är Woodsons egen barndomshistoria så är romanen också en skildring av USA's afroamerikanska historia från slaveriets dagar, segregationer och Rosa Parks, medborgarrättskämpar som Martin Luther King och Malcolm X och fram till Black power-rörelsen.

Den som vill läsa 2018 års ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons böcker på svenska får vänta ett litet tag till. Brun flicka drömmer, som denna bok kommer att heta på svenska, är första bok att översättas och väntas släppas nu i maj.

Osynliga Emmie

Länk till adlibris och bokus

Trettonåriga Emmie är tyst, blyg, har få vänner (egentligen bara en, Brianna) och få talanger och är på det hela taget osynlig i både klassrummet och på skolan hon går i. Katie, däremot, som går i Emmies klass, är Emmies raka motsats. Katie är utåtriktad, sportig och duktig på det mesta hon gör. Med andra ord: en typiskt populär tjej som alla vill hänga med!

Det Katie och Emmie dock inte vet är att de båda två är kära i samma kille, Tyler Ross. Men medan Katie mer eller mindre redan fixat en dejt med Tyler så håller Emmie sin kärlek hemlig. Den enda som vet nåt om Emmies känslor är Brianna. Brianna är i sin tur i hemlighet kär i en annan kille och tjejerna bestämmer sig för att på skoj skriva varsitt klyschigt kärleksbrev till killarna. Det är så klart aldrig meningen att någon annan ska få se dessa brev, men ödet gillar att blanda sig i och Emmies brev till Tyler råkar hamna i fel händer. Katastrofen är ett faktum och snart känner hela skolan till Emmies hemliga känslor.

Men det är här Katie blandar sig i. Hon vet ju att den osynliga tjejen i klassen inte utgör något hot mot hennes och Tylers kommande dejt och ställer helt enkelt upp på Emmies sida och försvarar henne mot alla som nu börjat göra sig roliga på Emmies bekostnad. Den här twisten kan tyckas lite väl bra, sådana helylletjejer som Katie kan väl knappast vara på riktigt? Men allt får i slutändan sin geniala förklaring!

Osynliga Emmie av Terri Libenson är som en blandning mellan serieroman och vanlig roman och har dessutom lite av dagbokskaraktären över sig (tänk Dagbok för alla mina fans), vilket gör den till en både lättläst och snabbläst bok. Och som sagt, ett genialt upplägg av Libenson.

Moxie

Länk till adlibris och bokus

Sextonåriga Vivian bor med sin mamma i en småstad i Texas och är en av East Rockport Highs skötsamma elever. Håller en i allmänhet rätt så nedtonad profil och säger inte så mycket på lektionerna, men gör ändå rätt bra ifrån sig i skolan.

Men nu har Vivian fått nog! Många av skolans killar har fritt spelrum att bete sig lite som de vill, nedlåtande och sexistiska kommentarer om tjejerna viftas mer eller mindre bort av lärarna och rektorn är ingalunda bättre. Hans son spelar ju i (det amerikanska) fotbollslaget, skolans och East Rockports stolthet, och då de flesta sexistiska kommentarer kommer från just fotbollslagets spelare så har de som yttrar dem mer eller mindre fått immunitet mot tillsägelser.

Det är inte bara de sexitiska och nedlåtande kommentarerna som Vivian är trött på, en viss period varje år håller skolans ledning extra koll på hur eleverna klär sig, och då framför allt hur tjejerna klär sig. Är deras kjolar inte för korta? Är det inte lite för mycket urringning på den där tröjan? Tjejerna som bryter mot de så kallade informella klädkoderna kallas ut ur klassrummen och får sätta på sig något annat för att täcka upp, ofta får de låna en stor bylsig (och ful) collegetröja med skolans logga.

Vivian låter sig inspireras av sin mammas upproriska tonår då hon var en punk rock Riot Grrrl (ett fenomen som jag faktiskt inte kände till tidigare. Se vad man kan lära sig från böcker!) och skapar i hemlighet ett fanzine, Moxie, som hon kopierar upp och distribuerar på skolan. Hon uppmanar skolans alla tjejer att stå emot killarnas sexism och för att visa att man stöttar Moxie så uppmanar Vivian alla tjejer att rita stjärnor och hjärtan på sina händer för att man ska kunna hitta likasinnade. Nervös dyker Vivian upp i skolan nästa dag med stjärnor och hjärtan klottrade på sina händer. Hon väntar sig att bästa kompisen också ska ha ritat på sina händer, men det har hon inte. Däremot har skolans nya tjej, Lucy, klottrat händerna fulla, liksom Seth, killen som Vivian spanat på i smyg.

Vivians uppmaning till feministisk aktion börjar i en väldigt liten skala men växer sig sakta större och större och får så småningom ett eget liv och blir därmed alla tjejers aktion. Jennifer Mathieus Moxie är en riktig Girl Power-roman, inspirerande, underhållande och kraftfull och jag gillar den starkt, förutom slutet och kärlekshistorien med Seth som tyvärr drar ner helhetsintrycket för mig något.

Dödsbo

Länk till bokus och adlibris

När Ninos föräldrar separerar flyttar Nino och hennes mamma in i en gammal lägenhet. Det är ett dödsbo, alltså det är ingen som dött där, säger Ninos mamma, men den som bodde där innan hade inga anhöriga och därför ingår alla möbler och grejer som den gamla ägaren lämnat kvar.

Men om det nu är så att ingen dött i lägenheten, varför hör Nino barnröster om nätterna? Nino blir snabbt kompis med David som också bor i huset och han hör också rösterna! Han har inte heller bott i huset så länge, men säger att det varit så hela tiden.

Det där med rösterna är inte det enda märkliga med huset. Det luktar konstigt utanför och det flockas ständigt en massa kajor utanför, ibland är det nästan som att de försöker ta sig in i huset om man inte vaktar på dem. Men det konstigaste av allt är ändå den dolda dörren i Ninos lägenhet. Den som leder in till en annan lägenhet där det sitter en tant i gammalmodiga kläder och som både klagar över Ninos inkompetens samtidigt som hon uppmuntrar Nino att undersöka husets historia. För nog sitter huset på ett alldeles särskilt förflutet och de enda som kan stoppa de fortsatta spökerierna är Nino och David.

Dödsbo av Mia Öström är en mysig rysare, inte för läskig och inte för mjäkig, som innehåller många av de klassiska spökhistoriedetaljerna med hemsökta hus, viskande barn och gåtor som måste lösas. För Dödsbo är också ett spännande mysterium och om hemsökelserna ska sluta måste Nino och David knäcka mysteriet.