Amiralens arvinge

I pocket hos adlibris eller bokus

Om jag nu i mitt förra inlägg skrev att jag inte kunde tänka mig att läsa fler delar i Cherub-serien, så kände jag precis tvärtom när jag läst ut Amiralens arvinge; första delen i Hemligheten på Crampton Rock av Chris Mould. Det här är en ljuvlig blandning av fantasifullhet, äventyr, humor och en gnutta kuslig läskighet.

Elvaårige Stanley Buggles ärver ett helt gods av en, fram tills nu helt okänd och dessvärre nu också, väldigt död släkting, amiral Bartholomeus Quick. Stanley får själv åka till Crampton Rock, en liten ö som bara kan nås via en brygga som försvinner under havets yta vid högvatten, för att ta sig en titt på godset Candelaber, som det så storslaget kallas, och för att tillbringa resten av sommarlovet på herrgården.

Crampton Rock tycks till en början vara ett härligt och spännande ställe att tillbringa resten av sommaren på, men Stanley förstår snart att det är nåt skumt med den här platsen. Utegångsförbud råder alla kvällar efter att mörkret fallit, hundarna i byn har bara tre ben och det stryker omkring pirater i det lilla fiskeläget. Stanley får varningar av både gamla gummor och talande gäddor och vad är det för fel på godisbutiksinnehavaren Herr Caramels ögon?

Amiralens arvinge är mysigt småspookie med härliga illustrationer och detaljer. Texten är luftig och lättläst, men Mould har likväl ett finurligt och målande språk. Det enda som stör mig lite är varför Stanleys föräldrar inte följer med till Crampton Rock. Schyssta päron att skicka iväg sin elvaåring till en okänd adress för att inspektera ägorna till ett gods som testamenterats av en okänd släkting, liksom. Bara i böckernas värld...

Pensionat Vidablicks gåta

att köpa hos adlibris eller bokus

Förra hösten läste jag Katarina Genars Den magiska kappan. Pensionat Vidablicks gåta kom ut första gången redan 2011, men har nu tryckts i ny upplaga. Liksom i Den magiska kappan ligger det i Pensionat Vidablicks gåta en air av mystik över berättelsen i samma anda som Maria Gripes böcker.

Det är i början av sommaren. Sagas storasyster Bea, som är i tonåren, är trött på allt bråk med föräldrarna och rymmer hemifrån tidigt en morgon. Samma morgon stöter Saga på tidningsbäraren som kommer flåsandes uppför backen på sin cykel och alldeles därefter får hon syn på den lilla svarta duniga kattungen för första gången.

Saga känner sig hemskt ensam efter att Bea stuckit. Tanken var att de två skulle hitta på saker tillsammans fram till att deras föräldrars semester började. Och bästa kompisen Vera är bortrest. Nu är inte bara Saga ensam om dagarna, när hennes föräldrar kommer hem ifrån sina jobb har de fullt upp med att oroa sig för Bea. Men så dyker den lilla kattungen upp igen. Kattungen liksom lockar på Sagas uppmärksamhet och Saga följer efter kattungen in i skogen. Väl dolt bland träden hittar hon det gamla pensionatet. Det stora vita trähuset är i stort behov av renovering; fönster är trasiga, takpannor har lossnat och trädgården runt omkring är helt vildvuxen. Det ser helt övergivet ut. Ändå tvekar Saga att gå in. Är det inte samma sak som att göra inbrott? Tänk om nån kommer på henne! Men katten smiter in och Saga kan ju inte bara lämna den lilla kattungen där, så hon smyger in i det knakande gamla huset. Och mycket riktigt blir Saga påkommen, för det visar sig att det gamla huset inte alls är övergivet.

Katarina Genars Pensionat Vidablicks gåta är en bok att sätta i händerna på alla de som gillar vardagsrealistiska berättelser i stil med Ingelin Angerborn. Ett lätt vemod ligger över berättelsen med Sagas ensamhet, det förfallna pensionatet och dess invånare; den gamla vithåriga damen Amanda. Genar skapar en lockande miljö med det övergivna pensionatets stilla uppenbarelse, vem tycker liksom inte det ligger något spännande och kusligt över övergivna hus? Men här är fortfarande några saker som är oklart för mig; tidningsbäraren som dyker upp dels i början och dels i slutet - vad har han för roll? 

Tredje tecknet

Tredje tecknet hos adlibris eller bokus

Ingelin Angerborns Tredje tecknet är efterlängtad hos en stor skara läsare. Jag gillar hennes böcker och hon
har många fans på skolan jag jobbar på. Och precis som vanligt presenteras hennes bok i snygg förpackning, som verkligen inte kan annat än att locka till läsning.

Olivia hittar en nyckel i sin nya badväska efter att ha varit på stranden. Hon har inte en aning om var nyckeln kan komma ifrån, men den låg inte i väskan i morse. Hennes föräldrar föreslår att någon kan ha tappat den på stranden och att den nu kan ha följt med badhandduken när Olivia plockade samman sina saker. Men det är liksom ingen vanlig nyckel, inte en sån som man vanligtvis skulle ta med sig till stranden. Den här nyckeln ser ut att gå till en byrålåda eller ett skåp eller liknande. Olivia provar faktiskt om nyckeln kan passa till lådan på hennes skrivbord som varit låst ända sen hon fick skrivbordet, men den passar så klart inte.

Kort efter att Olivia hittat den här nyckeln, så börjar hennes katt, Smilla, bete sig väldigt märkligt. Smilla vägrar gå in i Olivias rum och springer allt som oftast och gömmer sig och vägrar komma fram från sitt gömställe. Andra märkliga saker som börjar ske är att Olivia börjar skriva och teckna i sömnen. När hon vaknar på morgonen står det meddelande till henne, skrivna med hennes egna handstil, men som är totalt otydbara. Och varifrån kommer alla dessa nyckelpigor som plötsligt dyker upp överallt? En annan otäck sak är att hissen av sig själv åker ner till källaren, även om Olivia tryckt att hon ska till 6:e våningen. Vad är det som händer egentligen?

Alla i hennes omgivning försöker finna naturliga förklaringar till det som händer, men för Olivia, som redan tycker att det är otäckt att vara ensam hemma, speciellt när det börjar bli mörkt, är inte detta någon som helst tröst. Men vad ska allt detta betyda?

Jag känner inte lika stor entusiasm eller förtjusning efter att ha läst ut Tredje tecknet, som hennes tidigare böcker inom samma genrer har givit mig. Kan det vara så att jag börjar känna en viss mättnad på den här magiska realismen? Eller var det bara för att jag inte fick till någon sträckläsning av boken? Det är inte så att jag känner mig besviken direkt, för Angerborn ger en precis vad man kan förvänta sig. Hon bygger snyggt upp mystiken och den läskiga stämningen blandas med det vardagliga så som vänner, föräldrar och förälskelse och det är inte självklart vart tecknen pekar åt förrän man kommit en bra bit in i boken. Men minnet av berättelsen kommer för min del nog inte att bli så bestående.

Påskekrim

Nu du, Bokdetektiven! Laura Trenters Fotoalbumet fick bli min påskekrim i år. Tyvärr tyckte jag inte att Fotoalbumet var fullt så spännande som jag hade föreställt mig och jag blev föga engagerad av vare sig berättelsen eller huvudpersonen Gilbert. Men jag gillar det finurliga upplägget där fotona samspelar med berättelsen och tillåter läsaren att själv försöka klura i mysteriet.

När Gilbert bara var fem år, dog plötsligt hans pappa under ett journalistiskt uppdrag. Gilberts mamma tog pappans bortgång väldigt hårt och städade undan allt som kunde påminna henne om honom.

Nu är Gilbert i tolv års-åldern, och de enda minnessaker han har av sin far är de deckare, som pappan skrev, och som Gilbert läst om och om igen. Gilbert har flera gånger letat uppe på vinden efter saker, som hans mamma kan ha städat undan och som kan ge honom någon mer minnesbild av fadern. Och en dag leder en mystisk katt honom till ett fotoalbum på vinden. Gilbert hoppas att albumet ska innehålla något foto på hans pappa, men istället är det fyllt med konstiga bilder på byggnader eller på personer vars ansikten är dolda eller skymda.

Av en slump lär Gilbert känna Greta, som tycks veta både det ena och det andra om både Gilbert och Gilberts pappa. Eller är det helt enkelt så att hon kan läsa Gilberts tankar? Med lite hjälp från Greta och från kompisen Linn, förstår Gilbert så småningom att fotona i albumet har en viktig historia att berätta, som dessutom, visar det sig, äntligen kan sätta punkt för det journalistiska uppdrag, som Gilberts pappa arbetade med vid sin död.

Det jag mest av allt saknar i Fotoalbumet är ett ordentligt driv i berättelsen. På det hela taget är tempot långsamt och den stora behållningen med boken är just de gåtfulla fotona, som skänker mystik till Gilberts sökande efter sin pappa och omständigheterna kring hans död. Men trots mystiken och pusslandet med de ledtrådar som fotona skänker, så är Fotoalbumet snarare en berättelse om en pojkes identitetssökande eller sökande efter sitt ursprung, än en renodlad deckare. Faktum är att själva mysteriet i sig engagerade mig väldigt lite eftersom jag inte kunde låta bli att vara arg på Gilberts mamma, som, hur mycket jag ändå förstår hennes sorg, under alla dessa år inte låtit sin son minnas eller lära känna sin far.

Ett hus utan speglar

Trots alla gånger jag påtalat elever och låntagare att man inte ska välja bok efter omslag så får jag krypa till korset och erkänna att jag till viss del gör det själv ibland. Det var faktiskt bokomslaget till Mårten Sandéns Ett hus utan speglar som först gjorde mig intresserad av att läsa boken.

Henrietta har bott i det stora och gamla huset i hela sitt liv. En gång för länge sedan var hon en firad skådespelerska, men nu ligger hon i ett rum uppe på vinden och väntar på att dö. Thomasine och hennes pappa har tillbringat mer tid än någon annan av Henriettas släktingar i det stora huset, men nu har också Thomasines faster och farbror och alla kusinerna kommit för att vaka över Henrietta.

Det stora huset, som har fler rum än vad någon kan hålla reda på, är ett perfekt ställe att leka kurragömma på. Och som alla gamla hus så är det fullt av garderober, vrår och andra skrymslen. Men märkligast är att Henrietta låst in alla husets speglar i en stor garderob. Och varje gång någon går in i denna garderob kommer man ut igen som en förändrad människa. 

Ett hus utan speglar är skriven i jagform utifrån elvaåriga Thomasine. Och genom hennes reflektioner förstår läsaren att det finns flera trasiga relationer och obearbetade händelser inom familjen. Thomasine själv bär på sorg efter sin bror, men är mer orolig för sin pappa, vars sorg är tusen gånger större, vilket gör att hon känner ett stort ansvar för honom samtidigt som hon bekymrar sig över att hennes mamma inte vill komma och bo i det stora huset.

Det är verkligen en tung och dyster stämning som målas upp i början av boken. Men den dunkla stämningen övergår mot slutet i hoppfullhet och framtidstro. Sandén har komponerat en eftertänksam berättelse med mystisk och gåtfull stämning. Jag drabbades av både en och annan Maria Gripe-vibb och det var ren njutning att läsa. Sandén har ett bra flyt i sin berättelse och ett rikt och målande språk som sätter stämningen. För mig handlar Ett hus utan speglar om livets gång och om att hantera sorg, och jag tror boken kan vara användbar som underlag för att diskutera livsfrågor på mellanstadiet.

Spegelns hemlighet

Ewa Christina Johanssons Spegelns hemlighet är tredje boken om Ella. Liksom i de två tidigare, Tavlans hemlighet och Spelkortets hemlighet möter Ella mystik, gåtor och spöken.

På en loppmarknad hittar Ella en dammig och repig spegel. Den är ganska smutsig och det är svårt att ens spegla sig ordentligt i den, men när Ella kikar lite närmare ser hon skuggor som tar form i spegeln. Medan hon betraktar skuggorna i spegeln blir hon medveten om att spegeln liksom suger fast henne. Det går inte att släppa blicken från den och Ella går närmre och närmre. Det är som om spegeln bär på en hemlighet och Ella vet att hon bara måste ha den.

Hon lyckas till slut övertala sin mamma om att köpa spegeln och de placerar den nere i källaren eftersom Ellas mamma tycker den är så ful och helst inte vill se den. Men väl hemma i Ellas källare är det som om all magi försvunnit från spegeln. Ella ser inget konstigt med spegeln och hon känner inte heller av något annorlunda som hon gjorde i butiken. Nu verkar spegeln vara en helt vanlig spegel. Men så när Ella och hennes tvillingsyster Ida är ensamma hemma och står och betraktar spegeln, går plötsligt strömmen och allt ljus försvinner. När lamporna tänds igen har Ida försvunnit. Tänk om hon har sugits in i spegeln?!

Spegelns hemlighet är lättläst och spännande med ett driv i berättelsen som gör att det är svårt att släppa boken när man väl börjat. Jag hoppas att Ewa Christina Johansson fortsätter att skriva fler böcker om Ella.

En hemlig vän

Henrietta och hennes mamma bor inte längre tillsammans med Henriettas pappa i det stora huset på landet, istället har de flyttat in i en lägenhet i stan. Mamma har fått nytt jobb och är borta hela tiden, Henriettas nya klass är inget kul och i huset de flyttat till bor det bara gamla människor. Henrietta känner sig ensam i sin nya klass och övergiven av sina föräldrar. Kan det bli mycket värre än så? Ja, tydligen så kan det det. Henrietta blir av med sina nycklar och hennes mamma fixar så att Henrietta får vara hos grannen tant Ellen efter skolan. Men tant Ellen verkar jättevirrig och Henrietta struntar helt enkelt att gå dit. Istället hittar hon upp till Herr Wallgren som bor på översta våningen. Herr Wallgren är lite mystisk, men han är åtminstone väldigt snäll.

Något annat som är mystiskt i huset är de där gungorna på gården som tydligen ska vara livsfarliga. Henrietta har blivit tillsagd att hålla sig borta från dem, och blir väldigt förvånad när hon märker att en liten flicka med röd toppluva brukar leka våldsamt med gungorna. Flera gånger försöker Henrietta varna flickan för gungorna, men flickan lyckas alltid försvinna spårlöst. Vem är hon?

En hemlig vän är Katarina Genars debutbok som är en smygande och gåtfull berättelse om Henrietta och hennes nya grannar. Men framförallt är detta en historia om Henriettas ensamhet och hur hon upplever sina föräldrars skilsmässa. De mystiska inslagen i berättelsen tillför ett bra driv, språket flyter lätt och gör En hemlig vän till en mycket trevlig läsupplevelse.

Maria Gripe

En av mina favoritbokserier i tidiga tonåren var utan tvekan Maria Gripes Skuggserie. Jag minns fortfarande hur mycket jag gillade det lite mystiska och gåtfulla som låg över berättelserna. I övrigt har jag inga speciella minnen av att ha läst något av författaren som riktigt gjort samma intryck på mig som Skuggböckerna. Men nu har jag uppdaterat mig lite på Maria Gripe och har läst två av hennes böcker i sommar, Agnes Cecilia - en sällsam historia samt Tordyveln flyger i skymningen. 

Agnes Cecilia har jag ett vagt minne av att jag har läst tidigare och det var mycket jag kände igen nu när jag läste boken. Det ligger något av samma gåtfullhet över Agnes Cecilia som över Skuggböckerna, något oförklarligt som ruvar i bakgrunden och som då och då skymtar fram. Nora flyttar med sin fosterfamilj till en ny stor lägenhet. Redan från första stund känner sig Nora iakttagen, hon hör steg i den annars tomma lägenheten och känner en närvaro bakom sin rygg. Snart börjar dessutom underliga telefonsamtal komma och Nora får ett paket innehållandes en väldigt människolik docka. Hon anförtror sin styvbror Dag som till en början engagerar sig livligt i att försöka lösa mysteriet, men det är bara Nora som har tillgång till alla ledtrådar och det går efter ett tag upp för Nora att hon själv är knuten till gåtorna på ett vis hon inte kunnat ana. Agnes Cecilia - en sällsam historia fångar mig och är enligt mig alldeles perfekt sommarlovsläsning.

Tordyveln flyger i skymningen har jag alltid hört ska vara så himla bra. Jag har dock själv aldrig riktigt känt mig lockad av att läsa den, men nu tyckte jag att jag skulle ge Tordyveln en chans. Tre ungdomar i den lilla småländska byn Ringaryd upplever mystiska saker när de en sommar sköter fru Göranssons krukväxter. Mystiska drömmar, gömda brev från 1700-talet, en egyptisk staty och telefonsamtal från en dam som vill spela schack är inblandade i mysteriet. Och tordyvlar. Jag blev inte imponerad av Tordyveln flyger i skymningen, det är i sig inget fel på själva historien, men jag hakade upp mig på de stereotypa karaktärerna och hur ålderdomligt språket kändes. Tordyveln är skriven 1978, men känns nästan som att den skulle kunna vara skriven på 1950-talet. Det är många "käcka" och hurtiga uttryck och äldre personer tilltalas farbror och tant medan yngre tilltalas med epitetet lille eller lilla. Nä, det här gillade jag inte. Och jag tror inte att den här boken faller många tonåringar i smaken idag, just på grund av språket. Agnes Cecilia däremot står sig helt klart fortfarande och jag tror jag kommer att pusha lite för den på min skola när höstterminen sätter igång igen.

Extra och Pim-Pim

En morgon står hon bara där. På fotbollsplanen vid skolan. Hon ser bortkommen ut, lite ovårdad och liksom tilltufsad. Pim-Pim är den första hon pratar med. Extra heter hon och hon är den nya tjejen i Pim-Pims klass. Det är många som tycker Extra är lite annorlunda men hon smälter in bra i nya klassen, hon liksom sprider positiv energi omkring sig. Men Pim-Pim förstår sig inte på henne. Efter att tom ha följt med honom hem behandlar Extra honom nu som luft, det är som att han inte finns för henne. Det har kommit en trollkarl till stan och Pim-Pim kopplar samman denna med Extra. Han börjar snoka kring huset där trollkarlen sägs bo för att få veta mer om Extra, denna mystiska och äppledoftande liljevita varelse. Vem är Extra och vad är det för mörka moln som hopar sig?

Per Nilssons Extra- En morgon stod hon bara där är första boken i en ny serie. Boken är lättläst med korta kapitel och berättelsen har ett driv i sig som gör att man inte riktigt kan släppa boken. Andra delen är planerad till hösten 2011.