En äkta häxis

Länk till adlibris och bokus

Beata är en häxa. Det är inte alla som vet, men magi finns på riktigt och Beata samlar på magiska föremål. Hon kallar dem häxisar och de finns överallt bara man vet var man ska leta. Men ibland är det svårt att vara häxa. särskilt när magin rusar i blodet på en och gör så att allt liksom kokar över. Det är då Beata blir så där arg och det kommer ut fula saker ur munnen på henne. Ibland rusar magin också ner i händerna och någon får sig en smäll. Ofta är det klasskompisen Riya som får blodet i Beata att koka över. Riya och Beatas mammor är kompisar och tidigare lekte Beata och Riya, men nu är de dödsfiender. När magin rusar så där mycket så behöver Beata gå ifrån klassrummet och sitta inne på fritids och jobba istället. Det blir lugnast så. 

En dag hittar Beata en annons i en gammal tidning inne på fritids. Där finns ett telefonnummer till häxan Anita, en riktig häxa! Kanske kan häxan Anita hjälpa Beata med att kontrollera sin magi och kanske till och med lära henne några trollformler? Beata skulle verkligen behöva några bra trollformler som kan få Riya att försvinna från klassen eller ännu hellre ge hennes mamma ett jobb. Anita ger Beata en massa bra tips och till en början verkar det faktiskt som att magin funkar. Men sen kommer mammas telefonräkning.

En äkta häxis av Ellen Greider är en himla bra bok om känslor och att vara någon som inte riktigt passar in i mallen. Greiders illustrationer förstärker gestaltningen av Beatas känslor och skapar humor kring en inte helt lättsam handling.

Mutanterna

Länk till adlibris och bokus

Matteo föddes med en ovanlig mutation, en djurmutation. Han har fladdermusvingar. Under vanliga omständigheter lyckas han hålla sina vingar dolda under långärmade tröjor, men blir han arg eller stressad finns risken att vingarna vecklas ut. Det här är så klart inget han vill att någon annan ska få veta, allra minst hans plågoande Arvid som jämt är på honom i skolan. 

Matteo är ett av fem barn som för tolv år sedan föddes med dessa märkliga djurmutationer. Barnmorskan Kamala har i forskningssyfte följt barnen från det att de var spädbarn och håller noga uppsikt över deras utveckling. Men en dag stjäl någon hennes forskningsmaterial och det visar sig att någon vill mutantbarnen illa. För att skydda barnen för hon dem samman för första gången. Nu måste de lära känna varandra för att kunna samarbeta och kämpa för sina liv. 

Experimentet är första delen i serien Mutanterna, skriven av Ingela Korsell och Daniel Thollin. Det här är en spännande berättelse som varvar löpande text med illustrationer i serieformat, något som känns som ett lyckat format för att även locka de läsare som ogillar större textmängder. Det är genomgående högt tempo och första boken slutar med en cliffhanger som givetvis väcker nyfikenheten för nästa del i serien. 

Alaska

Länk till adlibris och bokus

 Alaska är namnet på den hund som har en central roll i Anna Woltz roman. Som valp växer Alaska upp hos Parker och hennes familj, men på grund av allergi blir familjen tvungna att lämna ifrån sig henne. Nu bor Alaska istället med Sven och hans familj och har tränats upp till att bli assistenthund. Men Sven vill inte ha Alaska. Han vill att allt ska vara som innan. Innan han bytte skola, innan hans liv blev begränsat. Innan han blev sjuk. 

Det är första dagen i sjuan och Sven vet att han måste göra ett första intryck. Det måste vara något minnesvärt, något som överglänser det som kommer att komma sen. För han kommer förr eller senare att få ett anfall inför hela klassen. Men Sven vill inte bli ihågkommen som "den där killen" eller "epilepsikillen". Alltså måste han göra något coolt det första han gör. Nu blir det aldrig att Sven gör något coolt, men folk i klassen får ändå intryck av honom som den coole och rolige killen. Men det roliga sker på Parkers bekostnad, och hon låter sig inte imponeras. Istället tycker hon att Sven är den dryge och taskige killen.

När Parker börjar första dagen i sjuan har hon upplevt sin värsta sommar. Inte nog med att hon fortfarande sörjer sin hund, Alaska, hennes mammas och pappas butik har blivit rånad under pistolhot, med Parker som vittne. Parkers pappa klarar inte av att jobba längre och gärningsmännen går fortfarande fria. När Parker efter skolans första dag, som blir allt annat än lyckad, dessutom upptäcker att det är den nye dryge killen Sven som har Alaska, då är måttet rågat. Parker bara måste få träffa Alaska igen, utan att någon annan får veta, och därför cyklar hon mitt i natten hem till Sven iklädd en rånarluva. 

I vartannat kapitel får läsaren följa Parker och Sven och ta del av deras oro och rädslor för att sticka ut och vara annorlunda. Trots den inledande fientligheten de känner inför varandra så växer så småningom en vänskap fram mellan Parker och Sven. Både tack vare och trots Alaska. En hjärtevärmande bok om att möta sina rädslor. 

Astrid, alltid Astrid

Länk till adlibris och bokus

Astrid är yngst av fyra syskon och det är inte alltid det lättaste. Men Astrid är rätt bra på att få sin vilja igenom ändå. Till exempel så har hon valt sin namn själv. Förut hette hon bara Eva, men när hon fick höra att nästan alla kvinnor i mammas släkt hetat Astrid ville hon också heta det. Och så fick det bli.

Under ett halvår får vi följa åtta-åriga Astrid i hennes vardag med två tonårsbröder och en storasyster som hon tvingas dela rum med, livet i skolan och kampen mot att slippa äta potatis (som hon hatar!) i skolan och att slippa gå på fritids (som hon också hatar).

Kampen mot att slippa potatisen i skolan är vansinnigt rolig och jag skrattade högt när Astrid tar till sitt specialknep. Till slut skriver faktiskt Astrids föräldrar på ett intyg som gör att hon får slippa potatisen. Men kampen mot att slippa fritids är svårare. Astrid vill ju egentligen bara ha lugn och ro. På fritids är det alldeles för stimmigt och dessutom måste man dela på allting.

Att Astrid är ett högkänsligt barn skrivs aldrig rakt ut, men med tanke på allt om och kring Astrid är det ganska så uppenbart. Charlotte Lannebo skriver inkännande om en tjej som är lite egen, som känner sig lite utanför i vissa situationer och i andra situationer bara missförstådd. Astrid, alltid Astrid är en vardagsnära berättelse med mycket humor och igenkänningssituationer av familjelivet för den vuxne läsaren. Enligt baksidestexten på boken så är detta första boken i en blivande serie. Jätteroligt! Jag läser gärna fler böcker om Astrid!

Lars är lol

Länk till adlibris och bokus

Amanda har sett fram emot att börja sexan. Då är man störst på skolan och då får man ta hand om en förstaklassare som man har som fadderbarn. Men fröken har ett speciellt uppdrag till Amanda. Det ska börja en ny kille i klassen, Lars, och Lars har Downs syndrom och kan enligt fröken behöva någon som tar lite extra hand om honom. Och eftersom Amanda, enligt fröken, är en ansvarstagande tjej så är det hon som får uppdraget att vara Lars fadder.

Amanda känner sig knappast hedrad över uppdraget, hon hade mycket hellre fått en gullig förstaklassare som fadderbarn, och att försöka ta hand om någon som, enligt Amanda själv, hela tiden behöver räddas från att göra bort sig är inte lätt eftersom det i sin tur betyder att Amanda själv skämmer ut sig. För även om hon kanske inte egentligen bryr sig så himla mycket om vad Christina och Anna som hela tiden fotar allt och alla med sina mobiler, tycker så bryr hon sig verkligen om vad Adam tycker om henne.

Till hennes egen förvåning så funkar dock allting väldigt bra, åtminstone till en början, och hon och Lars blir faktiskt riktigt bra kompisar. Därför blir också Amandas svek desto större när hon får kännedom om att Christina och Anna har en blogg, Retardedmuch, på vilken de lägger ut mindre smickrande bilder på Lars, för istället för att säga till någon vuxen om bloggen faller hon själv för grupptrycket och bidrar med fler bilder till bloggen. Och detta gör Amanda trots att hon vet att det är fel och trots att hon vet att Lars kommer att hata henne om det kommer fram.

Jag kan så klart inte låta bli att bli upprörd över Amandas agerande, och samtidigt kan jag på ett sätt förstå henne. Det handlar om den ständiga frågan om att vilja vara i ett sammanhang och bli omtyckt av andra eller ha mod nog att göra det man själv innerst inne tycker är det rätta. Lars är lol är norska författaren Iben Akerlies debutbok som gjort succé i hemlandet. Tonen är  humoristisk och lättsam, men ämnena som berättelsen tar upp med mobbing, grupptryck och att vara annorlunda är av betydligt tyngre karaktär. Här finns en hel del att diskutera och samtala kring, inte minst kring nätmobbing och grupptryck, varför boken lämpar sig väl som högläsningsbok eller gruppläsning i skolan.

Sjörök

Länk till adlibris och bokus

Sjörök är andra delen i mor och dotter Stens samarbete kring rysartrilogin Havsfolket.

I första boken, Djupgraven, får Tuva reda på att hon är en bortbyting. Hon tillhör egentligen havsfolket, ett folk som lever i havet och som människorna i skärgården bildat en pakt med för att  skydda varandra. Det är inte många, förutom Tuvas närmsta familj, som känner till vem Tuva egentligen är, gälarna som syns som ärr på hennes hals är Tuva noga med att dölja bakom sjalar och höga kragar.

Det har precis varit sportlov och en märklig dimma vilar över hela skärgården. Tuva tycker den påminner om samma tjocka dimma som var i höstas när Axel försvann spårlöst, men det vill hon helst inte tänka på. Hur som helst så är det som att hela världen är inbäddad i bomull och det går inte att se många meter framför sig. Men det konstigaste är att dimman inte vill försvinna. När Österman, som kör skolbåten, är med om en olycka och ingen vill berätta vad som hänt honom börjar Tuva förstå att det nog inte är någon vanlig dimma ändå. Snart börjar hon också höra en kvinnoröst som säger att pakten är bruten, att människorna i skärgården måste dö och att Tuva måste välja vilken sida hon ska stå på - människornas eller havsfolkets.

Det var givet att Sjörök skulle få följa med till senaste stughelgen på Runmarö, som ju förekommer i boken. Efter att ha läst Djupgraven förra hösten var jag gudaglad att badsäsongen var över för det året eftersom jag nog aldrig hade vågat så mycket som doppa tårna i havet efter att ha läst om vad som skulle kunna dölja sig i djupen. Nu visste jag lite vad jag kunde vänta mig och därför blev jag inte lika skrämd av Sjörök. Dessutom fokuseras det mer på Tuvas relationer och hennes identitetssökande i denna andra del. Inte lika läskig som Djupgraven alltså, men mysigt ruggig och ryslig är Sjörök ändå och jag ser givetvis fram emot avslutande delen.

Vända världen rätt

Länk till adlibris och bokus

Efter Jennifer Nivens debutroman Som stjärnor i natten var förväntningarna hyfsat höga på hennes andra roman, Vända världen rätt. Men njä, jag föll inte för Vända världen rätt. Jag tycker visserligen storyn är påhittig och låter intressant, men det är lite för konstlat, blir lite för tillrättalagt och korrekt och slutet är lite för sött och lyckligt i min smak (inte för att jag kräver dödsfall som i förra boken för att bli nöjd, men det blir för bra bara). Jag blir tyvärr heller aldrig tillräckligt engagerad under läsningen för att jag ska bry mig så värst mycket om vad som händer.

Storyn är alltså denna: Jack är ansiktblind. Alltså på riktigt. Han lider av prosopagnosi vilket innebär att han inte kan känna igen ansikten över huvud taget, han kan inte ens känna igen ansikten på de han umgås med mest och träffar dagligen. Inte ens sina egna föräldrar eller syskon kan han känna igen på ansiktena utan istället har Jack lärt sig att känna igen folk på attribut och detaljer såsom röster och hur någon pratar, olika gester eller gångstilar, fräknar eller födelsemärken. Frisyrer funkar inte som igenkännande attribut eftersom folk i allmänhet har för vana att ändra dessa och att skilja ut personer i grupp är en mardröm för Jack. Jack misstänker själv att hans prosopagnosi startade när han som sexåring slog i huvudet, men han aldrig någonsin berättat för någon om sitt problem. Ingen känner till hans hemlighet och han sliter hårt för att låta det förbli en hemlighet.

Libby är kanske Amerikas fetaste tonåring. Eller hon var åtminstone det tills för några år sedan då hon blivit så stor att hon blev tvungen att lyftas ut ur sitt eget hus med hjälp av en lyftkran. Nu är hon bara gravt överviktig med en vikt på ca 140 kg, men hon är inte längre sängliggande och fånge i sitt eget hem, hon rör sig smidigt, är snabb och älskar att dansa. Men tyvärr ser andra människor fortfarande bara hennes extra kilon.

Libby och Jack möts när Libby börjar på Jacks skola. Nu är det så att Jacks kompisar är skitstövlar. De har kommit på ett prank som de tycker är asball, men som samtidigt är sjukt förnedrande. Tjockisrodeo kallar de det för och det går ut på att man ska klänga sig fast på en tjock tjejs rygg och sen hålla sig kvar så länge man kan medan den ovetande tjejen försöker skaka av sig killen. Detta blir Jack utmanad på och hans utsedda offer är Libby. Jack vill absolut inte göra detta, han är egentligen en schysst kille, men för att ingen annan ska förnedra Libby, någon som inte ens förstår hur förödmjukande grejen är, så gör han det. Det är bara det att Libby är stark, inte bara att hon har ett starkt psyke, hon är också fysiskt stark och lyckas helt enkelt slå ner Jack. Det blir förhör inne hos rektorn med samhällstjänst och stödgruppssamtal för båda två och en begynnande vänskap tar vid. En vänskap som blir omvälvande för både Jack och Libby.

Att gissa hur den här vänskapen utvecklas är inte direkt någon svår nöt att knäcka. Till skillnad från Som stjärnor i natten så innehåller Vända världen rätt en god portion humor, vilket är befriande med tanke på att man annars hade fått moralen skriven på näsan romanen igenom. Min behållning av Vända världen rätt är, tyvärr, kort och gott att jag lärt mig vad prosopagnosi är och hur det kan vara att leva med detta.

Monstret i natten

Länk till adlibris och bokus

Dagen då Frank fyller nio år förändras hans liv. Hans mamma och pappa har ställt till med sommarkalas och alla i Franks klass är bjudna, men ingen kommer på kalaset. Franks föräldrar blir besvikna, men Frank själv blir inte förvånad, det är ingen i klassen som brukar umgås med honom och Frank läser faktiskt hellre böcker. Men en kommer i alla fall på Franks kalas och det är tant Alice som bor i huset bredvid. Frank tycker om Alice och hennes lilla hund Uffe som också fått följa med på kalaset. När Frank ska ge Uffe en bit tårta så blir den lilla hunden så uppspelt så att han råkar bita Frank i fingret. Det gör knappt ont men det kommer en miniliten droppe blod. Och det är nu Franks liv förändras för alltid.

Frank börjar drömma att han är ute om natten och springer på fyra ben, att hela han är täckt av lurvig päls och att han har svans. I drömmen har han förvandlats till en hund och när han ser människor blir han så glad att han skäller och ylar. Han vill så gärna att de ska klappa honom och klia honom på magen. Men människorna blir alltid livrädda. De tror att Frank är ett monster. Drömmarna är så verkliga så att det känns som att det vore på riktigt. Kanske är det det också? För i byn Yrred, där Frank bor, börjar det gå rykten om ett stort och vilt monster som går lös. Men Frank är ju inget monster. Eller?

Monstret i natten vänder sig till barn i lågstadieåldern och är en söt men något mörk berättelse om utanförskap och att vara annorlunda. Trots titeln tror jag aldrig Mats Strandberg tänkt sig att det här ska vara en läskig bok, möjligen lite mysryslig på sin höjd, och risken att någon skulle bli skraj av att läsa Monstret i natten är inte speciellt stor. Sofia Falkenhems söta hundillustrationer gör säkert också sitt till för att mildra det läskiga och det är kanske tur att barnen inte förstår Strandbergs blinkningar och referenser till Twin Peaks och annan skräckfiktion, men som en vuxen läsare som jag uppskattar.

Monstret i natten är första delen om monstret Frank. Tredje och sista delen, Monstret och människorna, har precis kommit ut.

Min mormor hälsar och säger förlåt

I pocket hos adlibris eller bokus

Jag var måttligt imponerad av Fredrik Backmans En man som heter Ove när jag lyssnade på den för ett par år sen. Jag har hela tiden intalat mig själv att jag nog inte gillade Ove-boken eftersom jag har lite svårt för inläsaren Torsten Wahlunds röst. För det är ju så många som hyllat Backman och hans böcker. Även Min mormor hälsar och gråter har det östs beröm över. Och nu har jag läst även den och får väl helt enkelt konstatera att Backman nog inte är min typ.

Sjuåriga Elsa är inte som alla andra sjuåringar. Hon är vältalig, intelligent och ligger långt före alla andra sjuåringar vad gäller såväl läsning och skrivning som en massa annan kunskap. Och hon är inte bly med att berätta för alla andra när de har fel. Hon är en besserwisser helt enkelt och tyvärr innebär detta att rätt många tycker att Elsa är en väldigt störig typ. Bland annat de i skolan. Och tyvärr är det många som tycker direkt illa om henne där och vill henne illa.

Så Elsa är rätt så ensam. Hon har inga kompisar förutom sin mormor. Men å andra sidan fyller mormor en så stor plats att det ändå knappt finns plats för några andra vänner. Elsa och hennes mormor bor i samma trappuppgång och därför träffas de i stort sett varje dag. Elsas mormor anses också vara lite annorlunda. Lite galen och kanske lite väl impulsiv, men det bryr sig inte Elsa om. Tillsammans har Elsa och mormor en egen fantasivärld, ett kungarike som heter Miamas och dit tar Elsas mormor Elsa till första gången när Elsas föräldrar skiljer sig och allt är hemskt. Elsa får höra historier om alla fantastiska platser och varelser som finns i Miamas och mormor lär också ut det hemliga språk som man pratar i Miamas.

Men så blir mormor sjuk, hon får cancer och hon dör. Kvar blir Elsa med ett sista och storslaget äventyr som hennes mormor planerat åt henne på sin sjukbädd. Elsa får i uppdrag att lämna brev till alla grannarna i vilka Elsas mormor hälsar och säger förlåt. Och på så vis får Elsa lära känna alla andra som bor i hennes hus men hon får också lära känna sin mormor på nytt.

Jag gillar förvisso idén med boken och jag gillar Elsas och hennes mormors relation och jag gillar hela den sagovärld som Elsas mormor skapat. Här finns en del att ifrågasätta med själva historian förvisso: hur många sjuåringar har skåp i en korridor i skolan? Hur många föräldrar eller lärare låter bli att göra en orosanmälan om ett barn kommer hem med blåmärken vareviga dag? Och hur kan en psykolog fortsätta utöva sitt yrke när hon själv borde gå i terapi? Men det är framför allt Backmans berättarstil jag inte gillar. Allt blir för omständligt och för långt och det är för många upprepningar (undrar till exempel hur många gånger Britt-Marie säger att något är kutym i den här boken) och därmed alldeles för många sidor och alldeles för utdraget och jag tröttnar. Och nu är jag och Bacman klara med varandra.

I huvudet på Colin Fischer

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Möt fjortonårige Colin Fischer! Colin är ett geni! Han har ett fantastiskt minne och en extraordinär slutledningsförmåga och han ser samband och mönster där andra bara ser kaos. Colin tycker mycket om Sherlock Holmes, knaprig mat och att hoppa på studsmatta. Han tycker däremot inte om färgen blå, höga ljud, mjuk mat eller att någon tar på honom. Colin har Aspergers och High school har precis börjat.

Att det kommer bli tufft för Colin i den ännu tuffare miljön som en amerikansk high school ofta utgör, förstår man som läsare. Första dagen slutar knappt innan den ens hunnit börja med att Colin blir döpt i en av toaletterna av värstingen och översittaren Wayne Connelly. Och Colins föräldrar är givetvis bekymrade hur resten av terminen, läsåret, high school ska gå. Men Colin vill lära sig att klara sig själv. Utan handledare Marie som fram tills nu funnits vid hans sida i skolan.

Med sig har Colin ständigt sin Anteckningsbok som han skriver ner betraktelser och sådant han vill undersöka mer.

"Wayne Connelly är stark som tre normala nybörjare på high school. Kost och motion? Undersök." 

Colin har också memorerat kort med olika ansiktsuttryck och där det står saker som FÖRVÅNAT, LYCKLIGT, NERVÖST ovanför. Detta för att hjälpa honom att tolka folks olika leenden och reaktioner och därmed kunna klara av sociala situationer.

Författarna Ashley Miller och Zack Stentz gör en väldigt fin gestaltning av en kille med en diagnos inom autismspektrat. Colin är varmt och humoristiskt tecknad utan att någonsin bli förminskad eller förlöjligad. Att det sociala samspelet är en stor svårighet för Colin är ju inte svårt att räkna ut och en del "relationsintriger" förekommer så klart i handlingen, men huvudintrigen är en brottsgåta.

En pistol hittas i matsalen och avbryter abrupt födelsedagsfirandet av Melissa, Colins klasskamrat och i stort sett den enda som är genuint schysst mot Colin. Självklart får översittaren Wayne Connelly skulden, men Colin som var där och bevittnade allt får det inte att gå ihop. Alltså bestämmer sig Colin för att bevisa att Wayne, hans egen värsta plågoande, faktiskt är oskyldig.

I huvudet på Colin Fischer är lite som en lightversion av Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Det förekommer lite fler stereotyper och berättelsen är något mindre djupsinnig men det är fortfarande en varm, rolig, lärorik och framför allt mycket läsvärd bok.

Drömgångare

läs mer på adlibris eller bokus

Drömgångare är Samantha Shannons debutroman och den första delen i en tänkt serie om sju delar. Vi befinner oss i London år 2059. Storbritannien styrs sedan tvåhundra år tillbaka av SCION, ett säkerhetssystem som säger sig vilja skydda befolkningen från voajanterna - personer med förmågor utöver det vanliga. Personer som kan sia om framtiden, ta kontakt med andar eller med psykiska krafter påverka personer i sin närhet.

Officiellt arbetar Paige Mahoney på en syrebar i London. Inofficiellt tillhör hon Londons kriminella undre värld. Hon ingår i eterbossen Jaxons gäng som går under namnet De sju inseglen och som består av voajanter med olika förmågor. Paiges förmåga är oerhört sällsynt och hennes uppgift i gruppen består av att skaffa information genom att bryta sig in i andra personers medvetande - deras drömlandskap.

Enligt SCION är det mer eller mindre brottsligt att ens vara klärvoajant och regelbundna räder genomförs under vilka voajanter plockas in och sätts att torteras i Towern. Ryktas det om, ingen vet nämligen säkert. Under en sådan räd i tunnelbanan råkar Paige av misstag döda två vakter och det dröjer inte länge förrän SCION fångat in henne och fört henne till Towern. Men Towern är bara en mellanlandning innan slutstationen, straffånglägret Sheol I. Detta straffångläger styrs paradoxalt nog av ett voajant ickemänskligt släkte, refaiterna, som äter av de mänskliga voajanternas förmågor och framför allt använder dem som slavar. Paige, med sin ovanliga förmåga, väljs ut att tjäna blodgemålet Arcturus. Hon får veta att hon, till skillnad från många andra av människorna i straffkolonin, haft tur och kan skatta sig lycklig, men Paige vägrar att låta sig kuvas och erkänna refaiterna som sina herrar. Men att ha blivit utvald av Arcturus visar sig i slutändan trots allt vara till hennes fördel.

Bokens tjocklek plus det faktum att de första sidorna pryds av ett komplicerat schema över de olika klärvoajanserna, deras namn och förmågor, avskräckte mig länge, så det var med viss motvilja jag faktiskt började läsa till slut. Och till en början lät jag mig nästan övertygas av min egen motvilja. Det är en något snårig värld att sätta sig in i. Det förekommer många namn och ord och begrepp och annat som jag inte förstod (som vanligt tog det mig drygt halva boken att inse att det finns en ordlista längst bak!)

Men när man väl tagit sig igenom den inledande delen lossnar det något och berättelsen tar sig. Efter att Paige blivit tillfångatagen och hamnat hos refaiterna börjar det bli riktigt spännande och det slutade med att jag faktiskt sträckläste. Men jag är ytterst tveksam till att läsa fler delar i serien. Det här är helt enkelt lite för mycket fantasy för min del.

Tack till Modernista för recensionsexet!

Enders spel

att köpa hos adlibris eller bokus tex

Orson Scott Cards Enders spel utkom ursprungligen 1985, men har nu på nytt kommit ut på svenska lagom till att filmen baserad på boken går upp på bio (8 november är det premiär i Sverige).

Efter att jorden nätt och jämnt klarat sig från två attacker av utomjordingar, de så kallade "giftingarna", har man börjat fostra och utbilda barn från tidig ålder till att bli militära befäl som ska kunna rädda världen vid en kommande tredje attack. Andrew Wiggins, eller Ender, som han kallas, blir vid sex års ålder utvald och skickad till stridsskolan där han ska få militär utbildning av Internationella flottan.

Ender visar sig vara en strategisk naturbegåvning och avancerar snabbt och blir en av de yngsta ledarna någonsin i skolan. Men trots den respekt Ender vinner på skolan känner han sig mycket ensam uppe på stridsskolan. Dessutom utsätts Ender hela tiden för mer och mer press från de vuxna som vill testa vad han går för och från andra elever i skolan utsätts han för rivalitet och ogillande då det är tydligt att skolans ledare redan ser en stor general i honom. Men har Ender verkligen det som krävs för att rädda jorden?

Under läsningens gång fanns det mycket som jag antingen irriterade mig på eller bara inte tyckte om. Låt mig börja med det här med att Ender bara är sex år gammal och för långa, för sin ålder, avancerade resonemang med sig själv och är taktisk nogräknad. Jag förstår ju att han är hyperintelligent och brådmogen, uppenbarligen, men han både pratar och tänker som en bra mycket äldre pojke och detta gör han under hela bokens gång, som faktiskt spänner över sex år. Personlighetsmässigt utvecklas Ender under dessa år, men resonemangen han för, både med sig själv och med andra, håller från första början en otroligt hög nivå. Och detta gör lille Ender till en väldigt overklig pojke i mina ögon. Jag får det inte att gå ihop i mitt huvud helt enketl!

Och att man först på sidan 257 får veta något som helst mer om dessa så kallade gifitingar (översatt från det engelska "buggers", så där bra översättning, enligt mig) kan väl tänkas vara ett sätt för författaren att hålla sin läsare nyfiken och på sträckbänken, men då är har man inte ens hundra sidor kvar av boken.

Sen pallade jag inte riktigt med de långa och många redogörelserna för stridsövningarna i simulatorerna och träningarna i gravitationsrummet och får erkänna att jag skummande en del här. För mig var dessa styckena bara tröttsamma, men för dem som gillar att leka krig eller är intresserade av stridsteknik och krigsstrategier måste detta vara nära på extatisk läsning.

Men, nu låter det som att jag inte alls gillade Enders spel. Jag tröttnade förvisso ett tag där nånstans mellan alla övningsstrider, men samtidigt är den här boken mer än bara krig, sci fi och utomjordingar och det är de existentiella delarna av berättelsen som får mig att sugas med. De prövningar Ender utsätts för är grymma och han formas av de vuxna att bli någon han absolut inte vill bli. Enders examensprov är raffinerande, om än något förutsägbart, men det som händer därefter och hur berättelsen slutar är, utan att jag avslöjar något, ännu mer snillrikt och gör denna roman till något alldeles extra.

Tusen tack till Modernista förlag för recensionsexet!

Nedan trailern till filmen Ender's game:

The mortal instruments

Du hittar boken hos adlibris eller bokus

I fredags hade The Mortal instruments biopremiär och samtidigt läste jag ut den första boken som filmen bygger på! Cassandra Clares The Mortal instrument har redan kommit ut i fem delar på engelska medan del ett, Stad av skuggor hyfsat nyligen kom ut på svenska. En tröst är dock att del två, Stad av aska, utkommer redan i oktober.

Clary Fray har efter mycket tjat äntligen fått med sig bästa kompisen Simon till Pandemonium, Clarys absoluta favoritklubb. Men det som skulle ha kunnat bli en fantastisk kväll blir istället början på en för Clary ny och skrämmande tillvaro. Clary blir vittne till hur en ung man huggs ned av tre andra ungdomar. Det sker rakt framför ögonen på henne - men ingen annan på klubben lägger märke till något.

Någon dag senare dyker en av ungdomarna upp på samma café som Clary och Simon och det är då hon förstår att ingen annan kan se den här killen. När hon konfronterar Jace, som han heter, får hon veta att att han är skuggjägare, att hon är vanlig dödlig mondän, att varulvar, vampyrer och zombier existerar på riktigt och att killen hon såg bli mördad på Pandemonium inte var nåt annat än en simpel demon. Och mitt i Jaces försök att övertala/tvinga Clary att följa med honom för att hans lärare ska få undersöka Clary, eftersom det egentligen borde vara omöjligt för henne att se honom, så får Clary ett alarmerande samtal från sin mamma. Telefonsamtalet bryts och Clary kastar sig iväg hem till lägenheten. Där möts hon av ett tumult och av ett ohyggligt väsen som skulle kunna vara som hämtat från underjorden. Och av hennes mamma syns inte ett spår...

Stad av skuggor är lite för mycket fantasy för mig. Dessutom ganska blodig sådan. Precis som med Beautiful creatures tyckte jag att boken var något för lång (vilket i och för sig kan ha med min avoghet till fantasy-genren att göra), men till skillnad från Garcias bok så händer det ändå grejer i Stad av skuggor som gör att tempot hålls uppe hela tiden. Det blir aldrig utdraget och tråkigt även om det blev lite rundgång i slutet där det tar en evighet för sista kampen att utkämpas.

Jag tror absolut detta kommer att göra sig väldigt bra på film och jag förstår också att serien blivit en succé, men jag tror inte jag kommer att ta mig an följande delar. Kanske på film i så fall.

Över näktergalens golv

Över näktergalens golv är den inledande boken i Sagan om klanen Otori, som är skriven av Lian Hearn.  Fantasymärkningen på dessa böcker har länge avskräckt mig från att läsa dem. För mig står fantasy för dvärgar och alver, trollkarlar och magi, och visst finns inslag av magi i Över näktergalens golv, men att kalla detta fantasy tycker jag känns missvisande. Det här handlar väl snarare om att ha lånat element från den österländsk kulturens myter och sägner. Eller? Hur som helst så är det som jag kallar fantasyinslag väldigt ringa och istället tycker jag att Över näktergalens golv mer har karaktären av äventyr och hístorisk roman (om än fiktiv sådan).

Takeo tillhör det folk som kallas De gömda och bor i en liten bergsby, långt från de strider som ständigt pågår mellan olika klaner i området. De gömda är djupt religiösa och föraktas och förföljs av klanen Tohans ledare, Herr Iida, som till slut utför en massaker på Takeos by. Takeo är den enda som undkommer och räddas av Herr Shigeru som tillhör Otoriklanen. Därmed hamnar Takeo mitt i den maktstrid som pågår mellan klanen Otori och klanen Tohan.

Takeo, som adopteras av Shigeru, blir upplärd i allt vad en ädel pojke kan tänkas behöva kunna och snart står det också klart att Takeo har förmågor utöver det vanliga. Han får reda på att han tillhör Släktet, en folkgrupp med magiska förmågor som dessutom har stort inflytande i de maktstrider som pågår mellan de olika klanerna. Takeo har svurit lojalitet mot Otori, men Släktet kräver att Takeo blir en av dem och Takeo utsätts för hårda prövningar.

Över näktergalens golv är väldigt fängslande och välskriven men också något komplicerad (inte minst att återge). Det här är ingen rak berättelse och dessutom finns det två berättarperspektiv; både i jagform, utifrån huvudpersonens perspektiv, och utifrån en flickas, som hålls som gisslan av Herr Iida, perspektiv. Och lite jobbigt tyckte jag det var med alla japanska namn på både personer och orter, och till en början lite svårt att hålla isär vem som var vem eller vad. Men det är mest en vanesak, antar jag.

Den här boken hade mycket mer än vad jag förväntat mig. Det är en tydlig gott-mot-ont-historia med kärlek, äventyr, spänning och magi (eller fantasy om man så vill). Jag är jättesugen på att läsa de andra delarna! Men hur ska jag hinna?

Undret

Att köpa hos adlibris eller bokus

Tioåriga Auggie är född med ett gravt missbildat kranium och ansikte. Han är van vid att folk stirrar på honom, han kan bara genom att lyssna på tystnaden som uppstår uppfatta vid exakt vilket ögonblick någon får syn på honom för första gången. För själv brukar Auggie inte höja blicken från marken. Han tycker bäst om att gömma sig bakom en lång lugg och när han var mindre gömde han sig under en austronathjälm. Med denna på huvudet kände sig Auggie mer normal och mindre uttittad.

För att skydda sonen har Auggies föräldrar haft hemundervisning för sonen. Men när nu Auggie ska börja femman är det dags för honom att börja i en vanlig skola. Självklart blir detta en svår prövning för Auggie. Självklart blir han uttittad. Självklart finns det dumma ungar som kallar honom zombiefejs och annat, men värre är att till och med vissa föräldrar retuscherar bort hans ansikte på klassfoton och lobbar för att han ska gå i specialskola. Men där finns också de som vill vara Auggies kompis. De som vågar lära känna honom och som kan se bortom hans utseende.

Undret är R.J. Palacios väldigt lyckade debutroman, om än med ett lite väl övertydligt budskap och ett aningens för bra och "amerikanskt" lyckligt och svulstigt slut med stående ovationer, inte ett öga torrt, hurrarop och jubel. Förutom dessa överdrifter i slutet tyckte jag ändå väldigt mycket om Undret. Det är en tankeväckande berättelse som får en att fundera över hur man själv reagerar och agerar inför det som är annorlunda. Dessutom gillar jag hur Palacio berättar sin historia. Huvudsakligen berättas historien om Auggie utifrån hans eget perspektiv, men andra berättarröster, såsom Auggies storasyster Via och Auggies klasskamrater får också komma till tals och på så vis får berättelsen ett helt annat djup. Speciellt syskonperspektivet är intressant med hur storasyster Via, trots att hon älskar sin lillebror, inte kan låta bli att känna avundsjuka inför den uppmärksamhet föräldrarna ger sin son.

Undret har fått hcg-klassning, alltså mellanåldersbok, dock tror jag inte så mycket på att den tänkta målgruppen självmant kommer att välja att läsa denna bok, inte minst för att bokens omslag är väldigt intetsägande och inte speciellt tilltalande för denna åldersgrupp. Undret är snarare en typisk crossoverbok som kan läsas och uppskattas av både ungdom och vuxen.

 Och så finns det en väldigt söt boktrailer till den engelska utgåvan av Undret! 

Stora Skräckens gränd

Tommy Donbavands Vampyrens huggtand är första och inledande boken i serien om Stora Skräckens gränd.

Lukas Watson har på sista tiden drabbats av mystiska anfall, under vilka han förvandlas till en varulv. Så en dag kommer Flyttarna och S.P.Ö.K.A.B (Statens problemflyttarfirmas överavdelning för konstiga och annorlunda boenden) som helt enkelt flyttar hela familjen Watson till Stora Skräckens gränd. I denna stad, som ligger i en egen värld där solen aldrig lyser, lever andra mörkrets varelser och Lukas lär snabbt känna vampyren Resus och mumien Kleo. 

För Lukas del går det an att vänja sig att leva i denna nya värld, men hans föräldrar, som i högsta grad är normala och alldeles vanliga människor, är inte skapta för att bo på detta läskiga ställe. Lukas måste göra nåt för att få dem att komma tillbaka till sin värld igen. Men ingen vet hur man tar sig från Stora Skräckens gränd.

Enda chansen till att få någon ledtråd till hur man hittar den enda vägen som leder från Stora Skräckens gränd är om man kan få tag på Klivstens berättelser från Stora Skräckens gränd. Men boken finns i tryggt förvar hos Hans Höghet Otto Flin som styr och ställer i Stora Skräckens gränd. Och den här boken delar Otto Flin inte med sig av till någon annan. Men tillsammans med sina nya vänner gör Lukas allt han kan för att rädda sina föräldrar från detta skräckens näste.

Stora skräckens gränd är riktigt läskig för att vara en serie som riktar sig till de yngre läsarna, och då menar jag verkligen få mardrömmar-läskig, men Donbavand har också humor och därför blir det emellanåt riktigt fnissigt och roligt. Men det här är verkligen ingen bok att rekommendera till den skraje läsaren. Jag hade själv aldrig i livet kunnat läsa denna bok som liten utan att sen sova med lampan tänd. 

Äventyret och uppdraget att försöka hitta en väg ut från Stora Skräckens gränd fortsätter i Häxans blod och i de därpå följande fyra delarna.

Moose baby

Finns hos adlibris eller bokus

Meg Rosoff är en av mina favoriter bland författare och Moose baby hamnar definitivt bland mina favoritböcker! Moose baby är totalt galen och en helt underbar skratta-högt-bok.

Att bli gravid när man bara är sexton år och fortfarande bor hemma och går i skolan är inte det lättaste. Men Jess och pojkvännen Nick har bestämt sig: de ska behålla barnet och uppfostra det tillsammans. Sen får deras föräldrar och alla andra som kommer med "goda råd" säga precis vad de vill. Och Jess är beredd på att det kommer att bli tufft, att hon kommer att få höra en massa om tonårsmödrar och om att hon inte kommer att klara av att ta hand om en bebis etc, etc. Hon är mer eller mindre beredd på vad som helst. Utom den lilla detaljen att hennes barn visar sig vara en älgkalv.

Hur uppfostrar man en älg som har fyra klövar istället för tio tår och fingrar och som växer så snabbt att han måste börja i förskolan redan när han är åtta månader? Det är så klart skitsvårt. Och när lille Moosie, som han kallas, hamnar i puberteten och blir brunstig redan efter två år börjar Jess och Nick på allvar och med sorg i sina hjärtan fundera över om de inte vore det bästa att sätta ut sonen i skogarna där han kan få utlopp för sina älginstinkter.

Meg Rosoff slutar inte att överraska. Jag tyckte hon var bra knäpp efter att ha läst I begynnelsen var Bob, men det här är snäppet värre/bättre. Det är väldigt roligt och knäppt, men samtidigt tankeväckande. Och då den dessutom är en lättläst Barrington Stokes-bok så läser man i ett huj ut denna soliga lilla berättelse.

Marcelo i den verkliga världen

Marcelo är sjutton år och har en autistisk diagnos som ligger nära Aspergers syndrom. Han har svårt för att tolka känslor och ansiktsuttryck och han har för vana att prata om sig själv i tredje person. Marcelos specialintresse är Gud och han träffar regelbundet en Rabbi för att diskutera religion. Hans familj har alltid varit förstående och till och med tillåtit att Marcelo bor i en trädkoja i trädgården. Och han har fått gå på specialskolan, Paterson, där andra ungdomar inom autismspektrat går.

Marcelo trivs på den skyddade lugna skolan och under sommaren är det meningen att han ska hjälpa till att ta hand om skolans hästar. Men Marcelos pappa, Arturo, vill att sonen ska utvecklas, lära sig att klara sig själv och hantera situationer och vardagliga saker i den "verkliga världen". Bli integrerad. Alla helst vill Arturo att sonen ska gå i en vanlig skola sista året och han ställer Marcelo inför ett ultimatum. Bara om Marcelo klarar att jobba på pappans advokatbyrån under sommaren ska han få gå sitt sista skolår på Paterson. Annars måste han till hösten börja i en vanlig skola, vilket kommer att vara mycket tuffare och kräva mycket mer av Marcelo.

På advokatbyrån får Marcelo jobba på posten med Jasmine och efter ett tag börjar Marcelo till och med trivas, både med jobbet och med Jasmine. Och Marcelo gör verkligen sitt yttersta på advokatbyrån för att göra sin pappa till viljes och för att få gå kvar på Paterson till hösten. Men i den "verkliga världen" ställs Marcelo för moraliska dilemman, som han tidigare inte upplevt. Han upptäcker att den verkliga världen kan vara cynisk och hård. Och inte ens hans egen pappa är den man Marcelo trott sig känna.

Marcelo i den verkliga världen, skriven av Francisco X. Stork är bra på så sätt att den synliggör hur det kan vara att leva med autism. Det är lite svårt att undvika att inte jämföra Marcelo i den verkliga världen med Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, som ju också handlar om en kille med Asperger. Men då Haddons bok innehåller en rätt stor portion svart humor, så är Storks bok mer jämnmodig och stillsam. Och lite seg i början, tyckte jag nog också. Men när Marcelo väl började komma i kontakt med sina känslor, bli mer självständig och lära sig om hur den verkliga världen funkar blev det mer intressant.

Det är tydligt att Francisco X. Stork vill visa på funktionshindrades förmåga, att väldigt många har större potential än vad de flesta vill tro att de har. Boken har ett annorlunda typsnitt, poängen med detta förstår jag inte, men dessvärre tror jag att en del kan uppfatta boken som mer svårläst på grund av detta.

Pojken som svävade

Barnaby Brocket är tredje och yngste sonen till Alistair och Eleanor Brocket, ett par som under hela sina liv strävat efter att vara så vanliga och normala som bara möjligt är. Att inte vara normal, och på så sätt dra till sig uppmärksamhet, är något som paret Brocket skyr som elden. Allt som inte är normalt, liksom alla de som på något vis sticker ut, är konstiga eller annorlunda, det vill säga allt annat än vanliga och normala, ser de ner på. Dessvärre tvingas Alistair och Eleanor finna sig i att deras sistfödde son är allt annat än normal.

Det är nämligen så att Barnaby Brocket svävar. Han trotsar tyngdlagen, och för att över huvudtaget hålla sig nere på marken tvingas Barnaby bära omkring på en ryggsäck full med sand. Att Barnaby svävar är en olägenhet som man gärna inte pratar om i familjen Brocket. Men trots att man försöker låtsas som att det regnar utåt, och inom familjen skyller hela problemet på Barnaby själv, så går det inte att frånse att Barnaby inte kan sluta sväva hur mycket han än försöker. Och detta är ett problem som till slut stiger paret Brocket upp över öronen. Något måste göras åt deras oförskämde och själviske son, som utsätter sina stackars föräldrar för detta besvär. Åtta års lidande är länge nog och paret Brocket kommer överens om att de ska släppa sin son fri. En dag sticker Eleanor helt enkelt hål på sandsäckarna i Barnabys ryggsäck och Barnaby börjar stiga mot skyn.

Jag gillar John Boyne. Jag tycker han är skicklig på att berätta en historia, och Pojken som svävade börjar riktigt lovande, lite i samma "det-var-en-gång"-stil som i Pojken som sprang bort, och även denna berättelse håller en något filosofisk ton. Men ju mer jag läste, desto mindre intresserad av vad som hände Barnaby blev jag, och istället blev jag desto argare och mer irriterad. På Barnaby, som trots att han vet att det inte var någon olyckshändelse att han svävade iväg, fortfarande vill tillbaka till sin familj. På Alistair och Eleanor som är ena riktiga vidriga och fega föräldrar, som inte tänker på något annat än sig själva. På Barnabys syskon, som också förstår att något är fel, men som inte vill skuldbelägga sina föräldrar.
Nu kommer det, utan att säga för mycket, tack och lov, en vändning i slutet, som gör att jag kan lägga min värsta irritation bakom mig, men jag tycker att paret Brocket kommer undan alldeles för enkelt.

Under sin frånvaro från sin familj träffar Barnaby en rad färgstarka personer, som liksom Barnaby, inte heller blivit accepterade av sina nära och kära. John Boynes budskap i Pojken som svävade är tydligt; det är var och ens rätt att vara den man är och man ska inte behöva anpassa sig efter alla andra om detta i sin tur medför att man själv blir olycklig.

Jag gillade början, och slutet blev ok till slut, men däremellan infriades inte mina förväntningar på boken. Trots att jag blev både arg och irriterad, så kände jag mig inte helt engagerad i Barnabys upplevelser och äventyr. Det får bli ett nja i betyg till Pojken som svävade.

Beautiful creatures

Kami Garcias och Margaret Stohls bästsäljare Beautiful creatures gavs ut redan 2009 i USA. Den svenska översättningen kom ut i handeln för bara ett par veckor sen, och redan nästa vecka har filmen, baserad på boken, biopremiär.

När Jackson high, Gatlins high school, får en ny elev, ruskas tillvaron om för den sömniga småstadens invånare i den amerikanska södern. Lena flyttar in hos sin gamle morbror Macon Ravenwood, en mytomspunnen man, som aldrig setts lämna sitt hus, Ravenwood Manor. Lena klär sig annorlunda, hon ÄR annorlunda och hon blir genast ett enkelt offer för skolans populära klick. Men bokens jag, Ethan, känner från första början en stark dragning till skolans nya tjej. Han inser efter ett tag att Lena är den tjej som så ofta dykt upp i hans drömmar på senaste tiden, och liksom Ethan, kan inte heller Lena stå emot den närmast övernaturliga dragningskraften mellan dem.

Men Ethans och Lenas kärlek är dömd och saknar framtidsutsikter. När Lena fyller sexton kommer magin att ta över och förvandla henne till antingen en ljus eller en mörk besvärjare. Redan nu har hennes krafter börjat vakna och Lena, som bara vill vara en vanlig sextonårig tjej, måste hela tiden att lägga band på sig själv och försöka kontrollera sina förmågor. Både Ethans och Lenas anhöriga sätter sig starkt emot ungdomarnas förhållande, men kärlekens krafter är starka och varken Ethan eller Lena vill eller kan vara utan den andre. Frågan är bara om kärlekens krafter är starkare än de magiska krafter som håller på att ta över Lena?

Beautiful creatures påminner till viss del om Twilight, men med ett lite omvänt perspektiv. Precis som Bella och Edward kommer Lena och Ethan aldrig att kunna vara tillsammans fysiskt, men till skillnad från i Twilight där det mest bara är Bella som går och trånar, så är det i Beautiful creatures istället Ethan som är den kärlekskranke tonåringen och Lena är den starka tjejen som inte vill släppa någon nära inpå sig. På det stora hela saknas den jobbiga mängd trånande som Twilight har, och Ethans och Lenas kärlek är mer försiktig och oskuldsfull. Mina tankar går också lite åt Harry Potter under läsningens gång. Beautiful creatures kryllar nämligen av magi och mystik. Det är samma finurlighet med magiska tidszoner, urgamla anor och (ibland) snälla magi. Men samtidigt finns det inslag av creolsk folktro och gamla sydstats-vidskepligheter som gör tonen mindre snäll och barnvänlig.

Beautiful creatures innehåller också mängder av referenser till amerikansk skönlitteratur och framförallt innehåller boken väldigt mycket ord. Jag gillar författarnas ambition att få sin läsare att känna det som att man verkligen befinner sig i nån håla i sydstaterna, miljön och karaktärer presenteras väl och noggrant, men det tar också ganska många sidor innan det börjar bli spännande. Faktiskt tyckte jag att det riktiga drivet i berättelsen kom först halvvägs igenom de drygt 500 sidorna. Och även om jag kände mig hyfsat uppslukad av berättelsen i slutet av boken, så gör bokens omfång mig ändå lite fundersam över hur många tonåringar som kommer att hålla ut så länge. Jag kan bara hoppas att filmen lockar tillräckligt många läsare ändå. Jag är själv grymt sugen på att se filmen, som jag faktiskt till och med tror kommer att vara mer spännande än boken.