Lättsamt. Men fruktansvärt tröttsamt.

Läs mer på adlibris eller bokus

ttyl av Lauren Myracle uppmärksammades när den gavs ut 2004 som första bok som helt och hållet är skriven i chatt-form. Men det var inte bara stilen som väckte uppmärksamhet, dess språkbruk och innehåll av sexuell karaktär gjorde nämligen att boken också kommit att toppa listan över böcker som amerikanska medborgare velat bannlysa. Förutom det här med att det snackas om att raka sig mellan benen, som jag innerligt hoppas är en dålig översättning av raka bikinilinjen, så stör inte språkbruket mig så mycket. Men formen, däremot...

De tre femtonåriga tjejerna Angela "SnowAngel", Zoe "Zoegirl" och Maddie "MadMaddie" är bästisar och går på high school. De träffas dagligen i skolan och kvällsligen och på helger på chatten. Här snackar de om dagens eller veckans händelser, förälskelser, skola, tv-serier, allmänt skitsnack och annat som är viktigt i en tonårings liv. Det är väldigt lättsamt. Men fruktansvärt tröttsamt .

Att läsa sida upp och ned med chattkonversation blir ungefär som att spionera på någon man inte känner genom att att läsa deras chattloggar. Och det kanske låter lite spännande. Men det är det inte! Jag känner absolut inget engagemang för de tre tjejkompisarna. Överhuvudtaget. Det är fruktansvärt ytligt och handlar egentligen mest om skvaller, snygga killar och vilka kläder tjejerna ska ha på sig, inklusive parfym och smink. Visst vänjer man sig vid att läsa i chattform, men det är så själlöst. Det positiva är dock att det går undan att läsa eftersom det mesta kan skummas.

Punkpapporna

Liz Wennbergs Punkpapporna från 2010 utger sig för att vara en humoristisk kapitelbok för lågstadiet. Dessvärre kan jag själv inte skriva under på det utan tycker snarare att försöken till att vara rolig ligger berättelsen i fatet.

Det ska komma en ny tjej till Sivs, Veras och Martins klass. Cornelia heter tjejen får de veta, och de tre kompisarna börjar spåna kring vem hon kan vara. När Cornelia till slut dyker upp i klassen har hon med sig sina två pappor. Men intrigen ligger inte i att Cornelia har två pappor utan att de är punkare. Ingen i klassen vet riktigt vad en punkare är, men Cornelias pappa ser ut att kunna vara farliga och alla i klassen blir så klart jättenyfikna på Cornelia och hennes pappor.

Punkpapporna tycks vilja få med så många saker som möjligt i sin berättelse och handlingen spretar även om det centrala är den nyinflyttade tjejens farliga (?) punkarpappor. Man får inte lära känna någon av karaktärerna på djupet, allt är bara väldigt ytligt och enkelt. Vombat förlag, som givit ut Punkpapporna, ger ut barn- och ungdomsböcker som vill synliggöra allas lika värde, mångfald och så kallade normbrytande företeelser. Och man kan ju gissa att tanken med Punkpapporna är att den ska belysa att det faktiskt inte är något konstigt att ha två pappor. Men i mitt tycke känns det alldeles för lättvindigt. Och att det istället skulle innebära ett problem att papporna är punkare blir bara konstigt.

Bedrövligt porträtt av en bibliotekarie

Jag kan lika gärna säga det direkt: Ian Sansoms Fallet med de försvunna böckerna faller mig inte i smaken. Jag är imponerad av mig själv över att jag faktiskt läste (nåja, skumma är också att läsa) hela boken och inte lade den åt sidan som jag allvarligt övervägde halvvägs in i boken.

Den misslyckade bibliotekarien Israel Armstrong lämnar sitt trygga, men ack så tråkiga jobb i en bokbutik i London för ett riktigt biblioteksjobb ute på den irländska landsbygden. Armstrong ser äntligen en ljusning i sin bibliotekariekarriär, men väl framkommen i hålan Tumdrum får Armstrong veta att biblioteket har stängts ner. Dock har man planer på att damma av den gamla biblioteksbussen och låta Armstrong bli ansvarig för bokbussen. Problemet är bara att hela Tumdrum-distriktets biblioteksböcker visar sig vara stulna och det blir Armstrongs uppdrag att leta rätt på dem igen.

Det är mycket möjligt att jag helt enkelt inte var på humör för en sådan här "lättsam" bok och att det drar ner betyget. Men mitt allmänna intryck är att boken är väldigt "pratig", har långsam händelseutveckling och har en humor som jag troligtvis dragit på munnen åt om Fallet med de försvunna böckerna hade visats på tv, men i läst form funkar det inte på mig. Handlingen fångar mig inte och porträttet av den misslyckade bibliotekarien Israel Armstrong är bara sorgligt och förstärker säkerligen den skeva stereotypa bild som många har om bibliotekarier.