Färjan

Finns t.ex hos adlibris och bokus

Under läslovsveckan har jag ägnat den egna läsningen åt skräck och rysare och lagom till Allhelgonahelgen var det dags att börja läsa den av mig efterlängtade Färjan. Ända sen jag först
hörde att Mats Strandberg skrev på en skräckroman har jag sett fram emot att läsa vad han åstadkommit. Och jodå, nog valde jag rätt bok för Allhelgonahelgen.

Baltic Charisma lägger ut från Stockholm med destination Åbo. Tolvhundra passagerare ser fram emot ett fullspäckat dygn av avkoppling, fest och fylla. Men den här finlandskryssningen kommer varken att bli avkopplande eller festlig och den kommer definitivt inte att sluta trevligt. För med ombord har några skuggvarelser, något gammalt och ondskefullt, slunkit med som kommer att äventyra både passagerarnas såväl som besättningens liv. Och kanske står till och med hela mänsklighetens fortlevnad på spel?

Strandberg låter läsaren bekanta sig med vitt skilda personer på Baltic Charisma. Här är partytjejerna som tänker festa tills solen går upp, det äldre paret som firar bröllopsdag, här finns ensamresenären som äntligen vågat sig på att bryta ensamheten hemma och ge sig ut på ett äventyr och här finns den luttrade säkerhetsvakten och den bittre före detta hyllade schlagerstjärnan som nu leder underhållningen och tvingas lyssna på medioker karaoke kväll efter kväll. Och undan för undan väcker de olika karaktärerna sympatier eller antipatier eller rent av igenkänning och självklart tycker man så klart bättre om vissa än andra. Men efterhand som katastrofen ombord inleds och en efter en av karaktärerna tas av daga, vet man som läsare att ingen av dem går säker och att Strandberg kanske rent av kommer att döda dem alla! Det är otroligt intensivt och spännande. Berättartekniken med korta kapitel och de ständiga växlingarna mellan olika personer skapar ett ordentligt driv och sug att läsa vidare med förhoppningen om att ens favoriter åtminstone ska få överleva.

Färjan är både ohygglig och blodig. Alla som en gång åkt färja, eller ännu hellre någon kryssning, kommer att känna igen både miljöer och de stereotyper som alltid tycks finnas ombord. Den isolerade miljö som en färja utgör är också på många sätt och vis ett perfekt scenario för en skräckberättelse - dels såsom isolerat fartyg ute på havet och dels med sina många och trånga korridorer och skrymslen. Det är en något klaustrofobisk miljö som måste vara tacksam för en författare inom genren att jobba med. Strandberg lyckas helt klart utnyttja miljön till fullo och dessutom skapa en nagelbitande stämning. Plus i kanten också för att berättelsen inte spårar ut helt och hållet á la John Ajvide Lindqvist (som jag gillar väldigt mycket men som brukar ha lite väl koko slut). Tummen upp för Färjan, alltså!

Dracula

2013-års utgåva finns tex hos adlibris och bokus

Klassikern från 1897, översattes på nytt till svenska och gavs ut förra året. Vad Bram Stokers Dracula skulle handla om var knappast någon överraskning för mig, att den däremot är en omständlig, stundtals dryg tegelsten på 550 sidor (574 om man räknar med efterordet i denna utgåva) hade jag inte förväntat mig att tycka.

Dracula börjar dock väldigt fängslande med att vi får följa den unge advokaten Jonathan Harker, som skickas iväg på uppdrag till ett främmande land för att förbereda inför greve Draculas fastighetsköp i England. Den unge advokaten skriver dagbok om sitt reseäventyr, och tonen i dagboken är relativt lättsam fram till det att Harker börjar känna ett obehag i närheten av greven och sedan också finner sig bli inlåst hos Dracula.

Hemma i England väntar Harkers fästmö Mina Murray på att höra av sin fästman, hans brev har slutat komma, och under tiden tillbringar hon allt mer tid med väninnan Lucy som nyss var omsvärmad av friare och nu tycks bli allt sjukare, trots den nederländske Dr Van Hellsings experthjälp. Van Hellsing misstänker vampyrism, men hur har det gått till? Och kan han övertyga sina medhjälpare och Lucys närstående om att vidta alla de nödvändiga åtgärder som behövs?

Fram till två tredjedelar av boken är spänningen tämligen hög, berättelsen presenteras för läsaren i form av brev och dagböcker från i stort sett alla inblandade karaktärer. Dock tycker jag spänningen avtar något efter att man löst alla sjukdomsmysterier och lyckats lokalisera "smittkällan" och istället fokuserar på en lite för omständlig jakt på greven. Berättelsen har driv, absolut, men med dagens mått skyndar berättelsen långsamt.

Mystiken kring greve Dracula och den mörka gotiska stämningen som präglar romanen är bara ett par av de saker som gör Dracula läsvärd än idag. Jag tycker också det är något bedårande och intressant över hur mån Stoker är om att låta sina huvudpersoner vara så moderna och med i sin tid genom att sätta fonografer och reseskrivmaskiner i händerna på dem. Dracula håller fortfarande för många diskussioner och analyser om man så vill. Men nu ska jag se till att se om filmen!

Sugrör för två

Jag kunde så klart inte låta bli att läsa den fristående fortsättningen till Éric Sanvoisins charmiga Ordvampyren; Sugrör för två. I Ordvampyren upptäcker Odilon en konstig typ i sin pappas bokbutik. Den här konstiga typen suger i sig orden i böckerna och lämnar sidorna helt blanka! Först efter att Odilon smugit efter denna skumme man hela vägen till kyrkogården, inser han sitt misstag! Mannen är en Ordvampyr och det slutar med att Odilon själv blir biten.

Se mer på adlibris eller bokus

Odilon har ända sedan dess sugit i sig ord och berättelser med ett sugrör. Det är jättespännande och Odilon kan riktigt känna smaken av alla äventyr han suger i sig. Men det är inte så kul att han inte kan berätta för någon om sin hemlighet. Om det bara funnits någon han kunde dela sin hemlighet och passion med. Odilon bestämmer dig för att på nytt besöka kyrkogården och Ordvampyren. Han kanske kan berätta för Odilon om det finns någon i Odilons ålder som är som honom. Eller kanske kan Odilon, genom att bita någon, såsom Ordvampyren bet honom, skaffa sig en ny kompis så att han slipper känna sig så ensam?

Sugrör för två är lika charmig som första boken om Odilon och lyckas på samma vis bygga upp en småkuslig stämning utan att vara det minsta läskig. Vilket är bra, då boken är tänkt att sättas i händerna på nybörjarläsaren som kommit förbi de allra enklaste böckerna.

Ordvampyren

se mer på adlibris eller bokus

Om ens pappa är en bokälskande bokhandlare som älskar böcker så pass mycket att han hetsläser dem, då
skulle man ju kunna tänka sig att denna bokpassion skulle ha smittat av sig på den bokälskande bokhandlarens son. Men icke. Odilon jobbar förvisso extra i sin pappas bokhandel, men det är ärligt talat skittrist. För då Odilon älskar ljudet av boksidor som rivs sönder så är han förbjuden att ens röra vid bokhandelns böcker. Istället spanar han efter tjuvar.

En dag kommer det in en skum typ i butiken. Odilon har aldrig sett honom innan. Kunden ser konstig ut med alldeles grå hud, borstiga ögonbryn och ett förvirrat ansiktsuttryck. Men det konstigaste av allt är att det ser ut precis som att mannen svävar ett par centimeter ovanför marken! Odilon bestämmer sig för att bevaka den skumme kunden och följer efter honom i butiken. Plötsligt stannar mannen till framför en bok, drar ut den ur bokhyllan, och nu blir det ännu konstigare, för han öppnar inte boken. Istället liksom särar han på boksidorna och drar fram ett sugrör från sin ficka, sticker sugröret mellan sidorna och börjar suga. Han ser väldigt belåten ut.

När mannen försvunnit smyger Odilon fram till bokhyllan och drar ut samma bok som mannen stack ett sugrör i och till sin stora förvåning ser han att alla ord i boken är borta. Mannen har druckit upp allt bläck i boken!

Nästa gång den mystiske kunden dyker upp i bokhandeln är Odilon beredd! Han följer efter mannen. Hela vägen till kyrkogården och ner i kryptan...

Éric Sanvoisins Ordvampyren är en mysryslig och lite rolig bok för den som kommit förbi de enklaste nybörjarböckerna. En fortsättning finns också; Sugrör för två heter den.

Vampyrater

Vampyrater : Havets demoner är första delen av fyra i Justin Sompers serie om de blodtörstiga och mytomspunna vampyrpiraterna.
Tvillingarna Grace och Connor Tempest växer upp med sin pappa fyrvaktaren i det lilla samhället Crescent Moon Bay på Australiens ostkust. Uppe i den gamla fyren, viner stormen som bäst vid oväder, men trots att pappans sång handlar om de fruktade Vampyraterna, har denna sjömansvisa ändå alltid varit den visa som lugnat syskonen bäst.

När Grace och Connor är 14 år gamla dör deras pappa. Det visar sig att pappan har haft stora skulder och alla hans ägodelar tillfaller banken. Grace och Connor, som har att välja mellan att bo på barnhem eller bli adoptivbarn till den girige och avskyvärde bankiren, snor faderns gamla båt och flyr undan de båda hemska alternativen. Men en storm överraskar dem och båten förliser. Vågorna för Grace och Connor i olika riktningar och de kommer bort från varandra.

Connor plockas upp av piratskeppet Diablo och blir snart medlem i besättningen, medan Grace räddas av en stilig ung man på ett annat fartyg. Den stilige unge mannen, Lorcan Furey, är förvisso trevlig, men han uppträder väldigt märkligt. Å ena sidan påstår han att Grace är fartygets gäst, å andra sidan låser han in henne i hennes hytt och hon får inte träffa någon annan i besättningen. Flera oförklarliga märkligheter gör att Grace lägger ihop det ena med det andra, och hur otroligt det än verkar, så står det klart för henne att hon är fånge på Vampyraternas skepp, samma fartyg som i visan deras far brukade sjunga. Hennes liv är i fara, men hon har ingen annan att lita på än Lorcan Furey och hans ord om att han ska beskydda henne från vampyrerna.

Vampyrater är en blandning av hederlig äventyrsberättelse, skräck och spänning. Syskonen Grace och Connor berättar omväxlande om sina upplevelser ombord på fartygen och detta omväxlande berättarsätt höjer tempot i boken. Berättelsens driv ligger dels i den livsfara som Grace befinner sig i, men också i att både Grace och Connor vet att den andre av dem lever, och deras högsta önskan är så klart att återförenas. Det är ganska så spännande och boken slutar med en tydlig cliffhanger. Man anar dessutom att sjörövarlivet kommer att kryddas med en del romantiska inslag i kommande delar. För min del räcker det dock gott att bara ha läst del ett i serien. Det är som sagt spännande, men inte så att jag blir alldeles till mig. Dessutom har jag att invända rejält på att handlingen är förlagd 500 år framåt i tiden till år 2505, vilket inte märks överhuvud taget. Somper kunde ha gjort mycket mer utav sin framtidsmiljö. Det känns snarare som att man befinner sig någonstans i dåtiden men där referenser till nutiden ständigt förekommer (kollar man fortfarande på film om 500 år, spelar man fortfarande tennis?). Jag förstår inte alls varför Somper valt att placera berättelsen i framtiden när det ändå inte gör någon skillnad för handlingen.

Rysligheter

Ulf Sindt ligger bakom Spökboken och Vampyrboken, två enkla böcker som är en blandning mellan fakta och läsebok. Båda två är lätta att läsa för den som fått lite fart på sin läsning och bjuder på fängslande läsning som får det att gå kalla kårar längs ryggen.

Spökboken går kort igenom spöken som företeelse och presenterar därefter den ena spökhistorien efter den andra. Varje spökhistoria tar upp ett visst spökfenomen, till exempel berättas det kusliga historier om poltergeist, gengångare och vålnader. Men Spökboken innehåller också rysliga berättelser om rasslande kedjor, varsel och spöken som fastnat på fotografier.

Vampyrboken är vampyrernas motsvarighet till Spökboken. Den har samma upplägg som Spökboken med enkel fakta och kusliga berättelser som väver in denna fakta och sätter den i ett sammanhang. Men Vampyrboken tycker jag är snäppet läskigare. Här finns till exempel avsnitt som berättar hur man bäst dödar en vampyr (medelst halshuggning, hjärtklyvning eller slå en spik i vampyrens huvud) som illustreras med svartvita bilder. Men Vampyrboken är intressant läsning också och jämför bland annat den ursprungliga vampyren med dagens populärkultursvampyr. Och givetvis får man läsa om greve Dracula och legenden om grevinnan Bathory som har hjälpt till att forma vår bild av vampyren.

Inte bara ännu en vampyrbok

I De som går igen försöker Marcus Sedgwick komma så nära de gamla ursprungliga folksagorna om vampyrer som möjligt. Istället för de blodsugande och ljusskygga, men dock eleganta och vackra varelser vi idag föreställer oss vampyrer som, så var den tidiga folksagans vampyrer snarare ett slags blodtörstiga zombier. De kunde vara uppsvullna, groteska lik uppstigna ur graven eller så kunde de vara en exakt kopia av sitt tidigare och levande jag. I efterordet till De som går igen skriver Sedgwick att han försökt fånga stämningen från de tidigaste rapporterna om vampyrism från 1500-talet och framåt. Han har studerat och samlat på tidiga sägner och östeuropeiska berättelser om de blodsugande gengångarna och De som går igen är, så att säga, resultatet av hans studier.

Det är tidigt 1600-tal och den tonårige Peter och hans far Tomas försörjer sig som vedhuggare. Faderns misstänksamhet gentemot andra samt hans hemliga förflutna har gjort att de aldrig kunnat slå sig till ro mer än ett par år i taget. Rätt så snart efter att Peter och Tomas flyttat till utkanten av den lilla byn Chust i Östeuropa börjar märkliga saker ske. En man hittas död i skogen, det påstås att han tog sitt eget liv, och han begravs utan kista och med ansiktet vänt neråt mot jorden. Efter begravningen gräver Tomas en vallgrav runt huset, Peter kan inte förstå varför utan tror att hans far till slut blivit galen av allt brännvin han dricker.

Snart sker ännu ett dödsfall. Det är den unge Stefan som påträffas död i byn. Då Stefan fortfarande var ogift då han dog säger seden att det måste hållas bröllop för honom för att han ska slippa bli begravd som ungkarl. En brud välj ut till den döde och efter bröllopet förs hon till en stuga i skogen där hon i isolering ska avtjäna en änkas sorgetid.

Lotten som den dödes brud faller på Agnes, flickan som Peter är förtjust i, och Agnes är livrädd för att vistas ensam i den lilla stugan i skogen. När hon återvänder till byn är hon inte längre sig lik och under tiden fortsätter märkliga saker att ske i Chust.

Jag hade höga förväntningar när jag satte igång mitt läsande och jag blev lite besviken på att den inte var mer läskig och intensiv. Men däremot så gillar jag verkligen Sedgwicks efterforskningar i de ursprungliga folksagorna och att han låtit sig inspireras av dessa. Det blir inte bara ännu en bok som handlar om vampyrer och den gamla folktron ger nästan berättelsen ett mer skrämmande och mytiskt drag till skillnad från alla andra vampyrböcker som dykt upp de senaste åren.

Den legendariske Darren Shan

Skräckens cirkus gillas av många och nu börjar jag förstå varför. Den fiktive Darren Shan står som författare till böckerna och berättar själv legenden om sitt liv. Historien börjar med att Darren och kompisen Steve får tag på biljetter till en freak show, Cirque du freak, som är i stan. Showen kommer för alltid att förändra Darrens liv. Här träffar han för första gången på vampyren Crepsley och hans dödligt giftiga spindel, Madame Octa, som väcker ett begär inom Darren som ligger utom hans kontroll. Darren har alltid varit väldigt fascinerad av spindlar och han känner att han bara måste ha Madame Octa. Det är en farlig väg han beger sig in på, man kommer inte undan med att sno från en äkta vampyr, och det är oundvikligt att det kommer att gå snett. Darren blir tvungen att lägga sitt liv i Crepsleys händer och därmed också ta avsked från det liv han hittills levt.

Det här är spännande skrivet, många av kapitlen slutar med en cliffhanger som gör att man bara måste läsa några sidor till, och några till... Stundom är det riktigt blodigt, vilket får mig att vrida mig och försöka skumma igenom de otäcka styckena. Men samtidigt är ju detta lite av tjusningen, man vill ju bli skrämd, ungefär som när man ser på en skräckfilm. Måhända är böckerna inget som inbjuder till djupare diskussioner, men som lättillgänglig underhållning fungerar detta utmärkt.