Blindheten

Sittandes i sin bil, väntandes på att rödljuset ska slå om till grönt, upptäcker mannen bakom ratten att han inte längre kan se. Han har blivit blind. Mannen är den första att drabbas, men långt ifrån den sista. En ögonläkare som undersöker den först insjuknade kan inte förstå vad som hänt och stannar uppe hela natten för att läsa på, forska, undersöka vad som kan ha skett. När morgonen kommer har han själv blivit blind.

Eftersom blindheten nu börjar sprida sig som en farsot reagerar myndigheterna. I ett försök att isolera smittan och de smittade låser man in de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. De första att föras dit är ögonläkaren och hans hustru som snart får sällskap av flera av ögonläkarens patienter, och snart även andra personer. Det är knappast något anständigt liv de drabbade har förpassats till. De hårdbevakas av militär av den händelse någon skulle få för sig att rymma, den ransonerade maten får de blinda själva försöka hushålla med och få att räcka till den allt större växande skaran blinda som låses in. Tvättmöjligheter och att sköta sin hygien är begränsad och snart nog är toaletter nersölade eller översvämmade eftersom ingen ser att hålla rent.

Men det finns en seende bland de blinda och det är ögonläkarens hustru som fejkat sin blindhet för att få vara hos sin make. Den enda som känner till hennes hemlighet är hennes make och tillsammans försöker de bringa något sånär ordning i det kaos som råder i det som blivit deras fångläger.

Blindheten av José Saramago är en obehaglig dystopisk roman och trots att det snart är ett halvår sen jag läste den nu, så är det flera riktigt otäcka scener som dröjer sig kvar i mitt minne. Det är ett intressant tankeexperiment som Saramago driver som blottar människans rädslor och desperation och sätter överlevnadsinstinkterna på sin spets när förhållandena i de blindas fångläger blir allt värre. Blindheten är en väldigt tät skriven roman, det tog ett tag för mig att vänja mig vid Saramagos prosa som ofta saknar styckeindelning och tydliga talmarkörer som tillsammans med handlingen gör Blindheten något tungläst. Men det är ändå en fascinerande och läsvärd berättelse.

Morrigan Crows magiska förbannelse

Länk till adlibris och bokus

Morrigan Crow är född med en förbannelse. Född på Mörkerafton för elva år sedan är hon dömd att föra otur med sig och hon får därmed skulden för precis allt dåligt som händer i staden där hon bor. Såväl hjärtattacker som misslyckande i stavningstävlingar till katter som dör och sylt som blir misslyckad är Morrigans fel och eftersom hennes pappa, Corvus Crow, är en högt uppsatt politiker i Republiken, tvingar han henne att skriva brev och be om ursäkt till de som drabbats av Morrigans förbannelse, trots att Morrigan själv är övertygad om att hon knappast kan ligga bakom exakt allt dåligt som händer.

Men det värsta med Morrigans förbannelse är att hon lever på lånad tid. Hon är dömd att dö nästa Mörkerafton när hon fyller tolv. Men Mörkerafton visar sig komma tidigare och redan på Morrigans elfte födelsedag vet hon att döden kommer för att hämta henne. Men nu blir det inte döden som hämtar henne för istället räddas hon i allra sista stund av en man vid namn Jupiter North. Han för Morrigan till en magisk plats, staden Nevermoor, en plats Morrigan aldrig hört talas om tidigare.

Men Jupiter North har också en baktanke med att rädda Morrigan Crow. Han har nämligen valt ut Morrigan som kandidat till Wundersamfundet, en slags skola för väldigt speciella elever och Morrigan får ställa upp på diverse inträdesprov där hon tillsammans med hundratals andra kandidater tävlar om blott nio platser. Slutprovet är att visa upp en speciell talang. Det är bara det att Morrigan inte besitter någon speciell talang, eller grej, som man kallar det i Nevermoor och hon är övertygad om att hon kommer att misslyckas. Men Jupiter North är däremot helt säker på att hon kommer att klara alla prövningar. Och vad annars kan hon göra än att lita på sin mecenats övertygelse? Morrigan har nämligen allt att vinna eller förlora. För kommer hon inte in måste hon återvända till Republiken och därmed kommer även Morrigans öde att beseglas med en säker död.

Nevermoor. Morrigan Crows magiska förbannelse är Jessica Townsends debutroman som med all säkerhet kommer att finna mängder med läsare. Det finns, medvetet eller omedvetet, en hel del Harry Potter-drag över Nevermoor (samt en del flirtar med bland annat Mary Poppins). Här finns till exempel den parallella magiska världen som vanliga människor inte känner till, det ensamma barnet, uppvuxen i en kärlekslös familj som äntligen får en familj som hon kan känna tillhörighet med och här finns en mytomspunnen skurk (som förvisso inte är i närheten så ondskefull som Voldemort, men ändå) som vår hjältinna visar sig kunna utmana. Sen kryllar berättelsen av magi och fantasi och jag älskar verkligen det fantastiska hotell Deucalion och dess gäster. Nevermoor är en riktigt mysig bok att gotta ner sig i och bara sluka och ta in. Här kan vi verkligen snacka sann läsglädje och ja, faktiskt en värdig arvtagare till Harry Potter.

Flickan som ville bli fakir

Länk till adlibris och bokus

Åttaåriga Julia är mellanbarn. Mitt i syskonskaran om fem barn. Hemma är det storasyskonen och småsyskonen som får uppmärksamhet medan Julia hela tiden känner det som att hon glöms bort. Det är så sjukt orättvist! Men vad hon än säger och gör så är det ingen som ser henne. Hon förblir liksom osynlig. Inte ens i skolan verkar fröken bry sig om hennes existens.

En kväll ser Julia en fakir på tv. Han ligger på spikmatta, stoppar ner långa svärd i halsen och slukar eld. Julias storebror blir sjukt imponerad och detta tänder ett litet ljus hos Julia. Tänk om hon skulle bli fakir? Om det skulle imponera på hennes svårflörtade storebror skulle det definitivt gå hem hos de andra i familjen. Så Julia börjar träna sig i att bli fakir!

Steg ett blir att äta citroner eftersom det inte funkade att stoppa ner smörkniven i halsen utan att hon genast började klökas. Nästa steg får bli en enklare form av spikmatteträning. Julia stoppar helt enkelt undan madrassen från sin säng och börjar sova direkt på sängbottens järnspiraler. När hon tvingas passa sina småsyskon och följa med dem till lekplatsen tar hon tillfället i akt och börjar tugga på däcket till gungan. Och snart är det en gunga mindre på lekplatsen... Och i skolan på slöjden har hon nu börjat tillverka sin alldeles egen spikmatta. Men det går fortfarande trögt med att få någon där hemma att lägga märke till hennes ansträngningar Något måste hända nu! Och det är då hon kommer på precis vad hon ska göra.

Pia Hagmars Flickan som ville bli fakir är framför allt tänkt att vara rolig, vilket den också är, på ett ganska så drastiskt vis, men samtidigt så sätter man, i alla fall som vuxen, skrattet i halsen av den ganska allvarliga undertonen. Nästan hjärtskärande är det till och med att Julia inte ser någon annan utväg än att ta till chockerande metoder för att få uppmärksamhet. Som tur är så finns det en snäll morbror som Julia till slut anförtror sig åt och boken får ett lyckligt slut som bådar gott för framtiden.

Bibliotek

Länk till adlibris och bokus

Den här novellsamlingen kunde jag ju bara inte låta bli! I Bibliotek skriver Ali Smith i elva noveller om ordens, böckernas och litteraturens makt och påverkan på oss människor. Men jag saknar faktiskt biblioteket i novellerna. Det var ju det jag trodde det skulle handla om. Speciellt som baksidestexten lyder:

"Bibliotek är platser där vi kan finna nya världar och ny kunskap, men också platser att fördriva tid på och fly till. Hur formar de oss? Vilken roll spelar de i samhället? Och vad säger det om vår tid att de offentliga biblioteken nu är hotade?" 

Istället låter Smith mellan novellerna olika personer dela med sig av sina tankar och (ofta) minnen om bibliotek och vad biblioteket betytt för dem. Ofta säger de samma saker som att de betydde mycket för dem när de växte upp. Och Smith nöjer sig liksom med dessa konstanterande. Novellerna i sig är inte dåliga, några är underhållande, här finns gott om referenser och associationer till annan litteratur och andra författare, men det är fortfarande inte de noveller jag förväntade mig få läsa. Det skulle ju vara, återigen enligt baksidestexten, "...en vältalig och oförutsägbar hyllning till våra bibliotek.".

Nåja, det vet jag just inte om det nu är. Men jag gillar i varje fall omslaget till boken!

Familjen Knyckertz och gulddiamanten

Länk till bokus och adlibris

Den tjuvaktiga familjen Knyckertz är tillbaka! I förra boken, Familjen Knyckertz och födelsedagskuppen, fick vi lära känna pappa Bove, mamma Fia, storebror Ture och lillasyster (Krimin-)Ellen samt hunden Snuten och grannen, självaste poliskonstapel, Paul Isman. Alla dessa karaktärer har en given roll även i denna andra bok och dessutom får vi stifta bekantskap med några nya. Som till exempel mormor Stulia och hennes kompis Fusk-Lisa.

Om det rörde sig om rätt så beskedliga brott i Födelsedagskuppen, så är det en mycket större kupp på gång i Familjen Knyckertz och gulddiamanten! Pappa Bove har fått nys om en utställning i huvudstaden där man i sitt Guldrum ska visa upp Gulddiamanten från Guldkusten. Men det är bara denna helg som utställningen finns på plats, så därför får mamma och pappa brått att bege sig till huvudstaden. Ture är ju dessutom stor nog att ta hand om både sig själv och lillasyster, så det ska nog gå bra.

Men det finns vissa saker som endast en vuxen kan göra när det till exempel gäller läggningsrutiner, och det är att läsa godnattsaga. Ellen tycker Ture läser långsamt och det blir inte alls bra (att det är Brott och straff som är godnattsagan gör ju inte saken mycket lättare för Ture). Hon kräver att en vuxen läser godnattsaga för henne och den enda lösning Ture kan komma på är att knacka på hos grannen Paul Isman. Att Paul Isman undrar var Bove och Fia håller hus är ju inte så underligt, och Ture, som inte kan ljuga utan att få ont i magen råkar avslöja det här med gulddiamantutställningen. Paul Isman ser det så klart som sin plikt att genast bege sig till huvudstaden för att förhindra att diamanten försvinner.

Anders Sparring och Per Gustavsson har högst troligt fantastiskt roligt ihop när de jobbar fram berättelserna om sin tvärtom-familj. Och det är väldigt underhållande att läsa, för såväl stor som liten. Men medan första boken hade mycket av nyhetens behag över sig så har bok nummer två lite mer att leva upp till och jag tycker tyvärr inte att det blir lika fnissigt den här gången. Det är fortfarande roligt så klart, men det blir ändå inte riktigt samma sak. Man vet vad man har att förvänta sig. Dock är det en bok jag absolut kommer att rekommendera, både att läsa själv och som högläsning.

Good dog McTavish

Länk till adlibris och bokus

Familjen Peachey befinner sig i kris! Mamma Peachey har efter att i flera år försökt hålla ordning på sina tre barn och sin make sagt upp sig från sitt uppdrag som mamma. Nu ska hon istället enbart koncentrera sig på sig själv och träna yoga. Därmed är det slut på att laga mat till en familj som antingen inte gillar maten eller inte kommer i tid till middagen, det är slut på att försöka schasa upp barnen ur sängen på morgnarna för att försöka få dem att komma i tid till skolan och det är definitivt slut med att städa upp efter alla, diska, tvätta kläder och sortera strumpor. Det får familjen allt klara själva!

Det är bara det att ingen annan i familjen Peachey fixar någon av dessa sysslor och sakta men säkert förfaller både hem och moral i familjen Peachey. Eftersom ingen orkar laga mat växer högarna med pizzakartonger och eftersom ingen orkar (eller vet hur man) tvättar kläder växer smutstvätthögarna till berg och inte ens pappa Peachey kommer längre i tid till sitt jobb eftersom alla försover sig på morgnarna.

Det är lillasyster Betty som kommer på lösningen för familjen. Om man adopterar en hund kanske man får kläm på det här med rutiner igen och dessutom gör man en god gärning. Sagt och gjort så adopterar familjen den herrelöse hunden McTavish. Vad de inte vet är att det i själva verket är McTavish som adopterar familjen Peachey för att ta sig an dem och göra en god gärning.

Good dog McTavish är Meg Rosoffs första bok för en yngre målgrupp och det är en oerhört charmig berättelse och något av en kärlekshyllning till hundar och hur de kan styra och påverka en hel människofamilj till det bättre. Och vill man läsa mer om hur det går för familjen Peachey och McTavish så finns det faktiskt en uppföljare! McTavish goes wild heter den och kom ut på engelska för mindre än en månad sen.

Mödrarnas söndag

Länk till adlibris och bokus

Det är den 30 mars 1924, Mödrarnas söndag, söndagen då tjänstefolket får ledigt för att åka och hälsa på sina föräldrar. Men Jane Fairchild, en föräldralös husjungfru, har ingenstans att åka och blir därför kvar medan tjänstefolk och husfolk lämnar sina gods och hem. Men Jane är varken sysslolös eller ensam denna söndag. Istället har hon stämt träff med sonen på ett närliggande gods, Paul Sheringham, hennes älskare sedan flera år tillbaka, som inom kort ska gifta sig med en flicka ur sin egen klass. Faktum är att han efter deras möte ska bege sig till en lunch med sin fästmö, men han har ingalunda bråttom dit.

Mödrarnas söndag av Graham Swift är en kort roman som ändå innehåller så mycket. Fokus ligger så klart på denna mödrarnas söndag som ska komma att förändra livet för så många människor. Skildringen av denna dag är oerhört detaljrik samtidigt som scenerna som beskrivs endast är fragment av en hel dag. Lite som ett minne kan vara, för det är just Janes minnen vi får ta del av. Och samtidigt som vi får ta del av denna söndag så finns här också tillbakablickar på tiden som har varit, tidsandan man lever i efter första världskriget med alla liv som skördades. I huset där Jane jobbar dog till exempel båda sönerna och Paul är i sin familj enda kvarvarande sonen. Här finns också framåtblickar där läsaren får ta del av Janes framtida liv, en utveckling som kanske aldrig blivit om det inte vore för denna söndag. 

Det är som sagt mycket som ryms på dessa få sidor, mycket som är outtalat och ligger alldeles under ytan. Swift har fångat tidsandan med ett klassamhälle som lever på lånad tid och miljöerna känns som hämtade från Downton Abbey, bara detta är lockande och intresseväckande läsning. Lägg så till Janes betraktelser samt den ödesmättade vetskapen om en livsavgörande händelse så har man i alla fall mig på kroken.

Brown girl dreaming

Länk till adlibris och bokus

Jacqueline Woodson växte upp i South Carolina och Brooklyn , New York. Trots sitt kämpande med läsningen och bokstäverna bestämde hon sig tidigt för att det var författare hon ville bli när hon blev stor. Det var ju berättelserna hon älskade! På fri vers berättar Woodson om sin uppväxt i en religiös familj, med en frånvarande pappa, en mamma som var noga med att hennes barn inte skulle utmärka sig som "typiskt svarta" när de pratade och uttryckte sig och morföräldrar som ibland var mer föräldrar än mamma och pappa var.

Brown girl dreaming är Jacqueline Woodsons egen uppväxtskildring från 1960- och 1970-talets USA och är en berättelse om att hitta sin egen plats. Samtidigt som detta är Woodsons egen barndomshistoria så är romanen också en skildring av USA's afroamerikanska historia från slaveriets dagar, segregationer och Rosa Parks, medborgarrättskämpar som Martin Luther King och Malcolm X och fram till Black power-rörelsen.

Den som vill läsa 2018 års ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons böcker på svenska får vänta ett litet tag till. Brun flicka drömmer, som denna bok kommer att heta på svenska, är första bok att översättas och väntas släppas nu i maj.

Osynliga Emmie

Länk till adlibris och bokus

Trettonåriga Emmie är tyst, blyg, har få vänner (egentligen bara en, Brianna) och få talanger och är på det hela taget osynlig i både klassrummet och på skolan hon går i. Katie, däremot, som går i Emmies klass, är Emmies raka motsats. Katie är utåtriktad, sportig och duktig på det mesta hon gör. Med andra ord: en typiskt populär tjej som alla vill hänga med!

Det Katie och Emmie dock inte vet är att de båda två är kära i samma kille, Tyler Ross. Men medan Katie mer eller mindre redan fixat en dejt med Tyler så håller Emmie sin kärlek hemlig. Den enda som vet nåt om Emmies känslor är Brianna. Brianna är i sin tur i hemlighet kär i en annan kille och tjejerna bestämmer sig för att på skoj skriva varsitt klyschigt kärleksbrev till killarna. Det är så klart aldrig meningen att någon annan ska få se dessa brev, men ödet gillar att blanda sig i och Emmies brev till Tyler råkar hamna i fel händer. Katastrofen är ett faktum och snart känner hela skolan till Emmies hemliga känslor.

Men det är här Katie blandar sig i. Hon vet ju att den osynliga tjejen i klassen inte utgör något hot mot hennes och Tylers kommande dejt och ställer helt enkelt upp på Emmies sida och försvarar henne mot alla som nu börjat göra sig roliga på Emmies bekostnad. Den här twisten kan tyckas lite väl bra, sådana helylletjejer som Katie kan väl knappast vara på riktigt? Men allt får i slutändan sin geniala förklaring!

Osynliga Emmie av Terri Libenson är som en blandning mellan serieroman och vanlig roman och har dessutom lite av dagbokskaraktären över sig (tänk Dagbok för alla mina fans), vilket gör den till en både lättläst och snabbläst bok. Och som sagt, ett genialt upplägg av Libenson.

Moxie

Länk till adlibris och bokus

Sextonåriga Vivian bor med sin mamma i en småstad i Texas och är en av East Rockport Highs skötsamma elever. Håller en i allmänhet rätt så nedtonad profil och säger inte så mycket på lektionerna, men gör ändå rätt bra ifrån sig i skolan.

Men nu har Vivian fått nog! Många av skolans killar har fritt spelrum att bete sig lite som de vill, nedlåtande och sexistiska kommentarer om tjejerna viftas mer eller mindre bort av lärarna och rektorn är ingalunda bättre. Hans son spelar ju i (det amerikanska) fotbollslaget, skolans och East Rockports stolthet, och då de flesta sexistiska kommentarer kommer från just fotbollslagets spelare så har de som yttrar dem mer eller mindre fått immunitet mot tillsägelser.

Det är inte bara de sexitiska och nedlåtande kommentarerna som Vivian är trött på, en viss period varje år håller skolans ledning extra koll på hur eleverna klär sig, och då framför allt hur tjejerna klär sig. Är deras kjolar inte för korta? Är det inte lite för mycket urringning på den där tröjan? Tjejerna som bryter mot de så kallade informella klädkoderna kallas ut ur klassrummen och får sätta på sig något annat för att täcka upp, ofta får de låna en stor bylsig (och ful) collegetröja med skolans logga.

Vivian låter sig inspireras av sin mammas upproriska tonår då hon var en punk rock Riot Grrrl (ett fenomen som jag faktiskt inte kände till tidigare. Se vad man kan lära sig från böcker!) och skapar i hemlighet ett fanzine, Moxie, som hon kopierar upp och distribuerar på skolan. Hon uppmanar skolans alla tjejer att stå emot killarnas sexism och för att visa att man stöttar Moxie så uppmanar Vivian alla tjejer att rita stjärnor och hjärtan på sina händer för att man ska kunna hitta likasinnade. Nervös dyker Vivian upp i skolan nästa dag med stjärnor och hjärtan klottrade på sina händer. Hon väntar sig att bästa kompisen också ska ha ritat på sina händer, men det har hon inte. Däremot har skolans nya tjej, Lucy, klottrat händerna fulla, liksom Seth, killen som Vivian spanat på i smyg.

Vivians uppmaning till feministisk aktion börjar i en väldigt liten skala men växer sig sakta större och större och får så småningom ett eget liv och blir därmed alla tjejers aktion. Jennifer Mathieus Moxie är en riktig Girl Power-roman, inspirerande, underhållande och kraftfull och jag gillar den starkt, förutom slutet och kärlekshistorien med Seth som tyvärr drar ner helhetsintrycket för mig något.

Dödsbo

Länk till bokus och adlibris

När Ninos föräldrar separerar flyttar Nino och hennes mamma in i en gammal lägenhet. Det är ett dödsbo, alltså det är ingen som dött där, säger Ninos mamma, men den som bodde där innan hade inga anhöriga och därför ingår alla möbler och grejer som den gamla ägaren lämnat kvar.

Men om det nu är så att ingen dött i lägenheten, varför hör Nino barnröster om nätterna? Nino blir snabbt kompis med David som också bor i huset och han hör också rösterna! Han har inte heller bott i huset så länge, men säger att det varit så hela tiden.

Det där med rösterna är inte det enda märkliga med huset. Det luktar konstigt utanför och det flockas ständigt en massa kajor utanför, ibland är det nästan som att de försöker ta sig in i huset om man inte vaktar på dem. Men det konstigaste av allt är ändå den dolda dörren i Ninos lägenhet. Den som leder in till en annan lägenhet där det sitter en tant i gammalmodiga kläder och som både klagar över Ninos inkompetens samtidigt som hon uppmuntrar Nino att undersöka husets historia. För nog sitter huset på ett alldeles särskilt förflutet och de enda som kan stoppa de fortsatta spökerierna är Nino och David.

Dödsbo av Mia Öström är en mysig rysare, inte för läskig och inte för mjäkig, som innehåller många av de klassiska spökhistoriedetaljerna med hemsökta hus, viskande barn och gåtor som måste lösas. För Dödsbo är också ett spännande mysterium och om hemsökelserna ska sluta måste Nino och David knäcka mysteriet.

Lycklig den som Dunne får

Länk till adlibris och bokus

Jag har sagt det förr, men det tål att sägas många gånger till: Jag älskar Rose Lagercrantz böcker om Dunne! Sjätte boken om Dunne, Lycklig den som Dunne får, utspelar sig under sportlovsveckan men den börjar tyvärr i moll. Dunnes pappa är ledsen och nere och har bestämt sig för att åka till Rom utan Dunne. Han behöver tid för att tänka över sitt liv menar han och under tiden får Dunne bo hos mormor och morfar som tycker att det är det allra bästa som finns att ha Dunne hos sig.

Och så tokigt är det inte hos mormor och morfar. Det har snöat en massa och Dunne får låna skidor att åka på. Men så kommer hon på något jätteviktigt! Visst är det så att Ella Frida, Dunnes allra bästa kompis som bor i Norrköping, fyller år under sportlovet! Dunne bara måste åka och hälsa på och ge Ella Frida en present! Men varken mormor eller morfar har tid att åka med till Norrköping. Vågar Dunne ta tåget ensam? Ja! För att få träffa Ella Frida vågar Dunne göra vad som helst och så kommer mormor överens med Ella Fridas mamma om att hon ska möta Dunne på stationen. Men Ella Frida får inget veta, för det ska ju bli en överraskning. Och någon present behöver Dunne heller inte ha med sig, för presenten är ju hon själv! Och så tar Dunne sitt pannband och skriver "Bästa presenten" på, för det är ju hon.

Det känns både spännande och lite nervöst att ta tåget själv till Norrköping, men allt är ju fixat och ordnat Det är bara det att resan till Norrköping inte går så smidigt som det var tänkt och det blir inte alls som det var tänkt att det skulle bli.

Böckerna om Dunne är vardagsberättelser när de är som bäst. Dramatik i både det lilla och stora, glädje och lycka, motgång och besvikelser, men alltid lyckliga slut. Det känns som att böckerna om Dunne får mer och mer textmängd, men det är kanske bara som jag inbillar mig. För kapitelboksläsaren på lågstadiet så är Dunneböckerna fortfarande ganska lagom.